Ann-Sofie var på ett strålande humör. Hon skuttade fram på trottoaren som en nyutsläppt kalv på vårens första grönbete. Jag gick en bit bakom Ann-Sofie och hennes vän Catrine. Vi hade tagit oss in till stan för att shoppa och Ann-Sofie och Catrine hade inhandlat en del kläder till sig själva. Nu var vi på väg tillbaka till bilen för att åka hem till mig och Ann-Sofie för en fika. Sedan Ann-Sofie blivit min kvinna och flyttat hem till mig hade lägenheten innanför tullarna blivit för liten, så jag hade köpt ett hus en bit utanför stan dit vi flyttat in båda två.
Ann-Sofie fick syn på något i ett skyltfönster. Hon hejdade Catrine och sa något till henne som jag inte uppfattade, de båda kvinnorna började sedan skratta. Ann-Sofie vände sig om mot mig och pekade leende in i fönstret. Jag kunde se några bilder på en av våra mest populära komiker och log tillbaka mot henne. Hon var på ett sprudlande humör min lilla fina hona. Vi kom fram till bilen där den stod parkerad invid trottoaren. Jag låste upp centrallåset med larmdosan och vi hoppade in alla tre.
Väl hemma fixade vi alla tre gemensamt fram koppar och fat. Kaffe sattes på och vi dukade fram en del kakor. Sedan slog vi oss ner i den stora hörnsoffan i vardagsrummet. Det vill säga jag och Catrine, Ann-Sofie satte sig på den tjocka mattan på golvet.
Sedan jag flyttat ut från min lägenhet och in i det stora huset hade jag varit tvungen att inhandla en del nya möbler. Min gamla soffa och de båda fåtöljerna hade hamnat i ett separat TV- och läsrum i huset. Till vardagsrummet hade en stor hörnsoffa och en mycket bekväm snurrfåtölj med pall handlats in. Nytt soffbord och en stor tjock matta hade kompletterat det hela.
Ann-Sofie hade varit med och handlat in de nya möblerna, hon har god smak och sinne för inredning så hennes hjälp hade varit välkommen. Men hon fick inte sitta i möblerna. Inte ens när vi var i möbelaffären och provade fick hon sitta i dem. Den nya tjocka mattan som vi lagt under det nya soffbordet hade varit min gåva till henne kan man säga. Kaffet var färdigt och Ann-Sofie kom upp från sin plats på golvet.
- Hämtar du in lite mjölk också, frågade jag.
- Ska ske min Herre, sa hon skämtsamt och gjorde en nigning.
Ann-Sofie var fortfarande på ett busigt humör och ibland gick hon för långt. Som nu. Jag spände blicken i henne och Ann-Sofie vaknade upp. Leendet försvann. Hon var som en hund i ett löpkoppel tänkte jag. Hon sprang ända tills det tog stopp med ett ryck. Hon slog ner blicken och försvann ut i köket efter kaffe och mjölk. Catrine studerade först Ann-Sofie som försvann ut och sedan mig med en frågande min.
Ann-Sofie och jag skyltar inte utåt med vårt lite speciella förhållande. Finns ingen anledning till det. Det möts bara med oförstående och missförstånd uppstår lätt. Ann-Sofie kom tillbaka och slog upp kaffe åt oss i muggarna och satte sig sedan ner på golvet igen.
- Ska du inte komma och sätta dig här i soffan istället?, frågade Catrine.
Ann-Sofie sitter alltid på golvet eller så tar hon fram en av matsalsstolarna och sätter sig på när vi har gäster. Att sitta på golvet och inta sitt kaffe ser i och för sig inte konstigt ut, mattan är tjock som sagt och soffbordet inte speciellt högt. Men nu med bara Catrine och jag i den generöst tilltagna soffan kunde man ju tycka att det inte fanns någon anledning för Ann-Sofie att sitta på golvet.
- Nej jag sitter bra här, svarade Ann-Sofie och tittade lite oroligt på mig.
- Kom igen, det finns ju gott om plats här i soffan, fortsatte Catrine nu leende.
- Nej jag sitter här, svarade Ann-Sofie kort och tittade ner i sin kaffemugg.
Catrine gav sig men hon vände sig om mot mig och gav mig ett lurigt leende. Ann-Sofies sprallighet hade åter satt henne i en besvärlig situation.
Catrine är en gammal kompis till Ann-Sofie och fast de är väldigt olika som personer så har de alltid trivts ihop. Hon är något längre än Ann-Sofie och något smalare, utan att ha någon benig fotomodells kropp. Hon har kvinnliga kurvor och lagom med hull så som kvinnor ska ha. Hon har också en alldeles underbar rund och uppnosig stjärt, som gjord för smisk har jag tänkt för mig själv ibland.
Jag förstår inte vem som har skapat de kvinnoideal som råder idag. Illasinnade historier har ju ibland cirkulerat att det skulle vara homosexuella klädskapare som projicerar sina egna skruvade ideal i de magra, androgyna fotomodellernas kroppar. Detta är nog bara förenklade rövarhistorier, men tanken både roar och skrämmer. Nu på senare tid har det i och för sig dykt upp mer kvinnligt kurviga modeller och det är nog bra. Moder natur har säkert haft goda skäl för att skapa kvinnan kurvig med runda former och programmerat den manliga hjärnan att attraheras av detta. Synd bara att inte alla kvinnor förstått detta (och män).
Catrines hår är något mörkare än Ann-Sofies och för det mesta har hon det i längre frisyrer. Som person är hon väldigt målmedveten och ambitiös. Hon arbetar som gruppansvarig för ett antal tekniker på ett stort företag och vad jag förstått är hon mycket duktig och uppskattad. Man kan säga att hon och jag är lite i samma bransch då jag själv arbetar som konsult och egen företagare inom IT området. Catrine lever för tillfället själv efter att hon och hennes pojkvän nyligen gjort slut och flyttat isär.
Catrine och jag har alltid gått bra ihop, dels på grund av våra jobb men också för att hon har tycke för mig, sådant märker man. Hade inte Ann-Sofie och jag umgåtts så hade jag inte haft några problem att få ihop det med henne, det var jag säker på. Men nu var Ann-Sofie och jag ett par och i stället var vi bra kompisar. Men jag kunde märka att Catrine ibland retades med mig och försöka sätta mig på plats när hon fick chansen. Vara lite provocerande mot mig som om hon försökte testa var gränserna gick. Ganska vanligt bland kvinnor och jag finner det både roande och lite gulligt.
När jag och Ann-Sofie hade haft vår inflytningsfest i det nya huset hade Catrine och jag pratat mycket. Bland annat hade vi pratat om Ann-Sofie. Catrine hade sagt att hon tyckte Ann-Sofie verkade så avspänd och lugn nuförtiden. Hon sa att hon aldrig sett henne så lycklig. Jag hade smålett inombords och tänkt att du skulle bara veta.
Men nu satt vi som sagt och drack kaffe och Ann-Sofie behövde gå på toaletten. Hon reste sig upp från sin plats och gick ut ur vardagsrummet. När hon var borta vände sig Catrine mot mig i soffan och tittade på mig med ett roat leende.
- Vad är det ni håller på med egentligen?, frågade hon.
Jag svarar alltid för mig själv och är inte den som ursäktar mig för andras beteende. Den situation som nu uppkommit var skapad av Ann-Sofie, inte mig.
- Vad menar du?, kunde jag säga med fullständig oförståelse.
- Jag märker väl att det är något, fortsatte hon och försökte sätta press på mig.
- Är det något du undrar över så kan du väl alltid ta upp det med Ann-Sofie, svarade jag lugnt och log milt tillbaka.
Mycket mer blev inte sagt då Ann-Sofie kom in igen och satte sig nere på golvet. Jag lekte med tanken att ta upp Ann-Sofie i knät och ge henne sitt välförtjänta smisk på stjärten inför Catrine. Det skulle säkert chocka Ann-Sofie och vara en nyttig läxa för henne. Och det skulle heller inte vara något hon skulle kunna göra något åt. Det var så vårt förhållande såg ut. Ann-Sofie gjorde det hon blev tillsagd att göra, utan protest.
Men det skulle också skrämma slag på en fullständigt oförstående Catrine och det skulle inte vara bra. Istället tittade jag på Ann-Sofie och gav henne en talande blick. Hon besvarade den snabbt och böjde sedan ner huvudet och tittade ner i bordet. Ann-Sofie skulle ikväll gå och lägga sig med svidande och glödgade skinkor. Det visste hon nu.
******************
Catrine och jag hade avslutat lunchrätten och nu kommit till kaffet. Vi hade träffats på en restaurang inne i stan och mötet var en kombination av yrkesmässig och privat natur. Catrine hade informerat mig om vad som var på gång på deras företag och det fanns nog en hel del uppdrag som skulle kunna passa mig.
Jag hade hämtat kaffe åt oss och det hade uppstått en liten paus i vårt samtal. Jag satt tyst och tog en klunk av den heta drycken. Jag anade nog vad som skulle komma, men hon skulle själv få ta upp det.
- Vad är det du och Ann-Sofie håller på med?, kom det sedan.
- Vad menar du?, svarade jag oskyldigt och kastade tillbaka frågan.
- Men tror du inte jag märker det. Ann-Sofie och jag brukar faktiskt umgås en hel del tillsammans men jag har aldrig sett henne sitta i vare sig soffor eller fåtöljer hemma hos er. Hon sätter sig alltid på golvet även de gånger vi varit själva och sett på TV till exempel. En gång skulle vi ha tag i ett telefonnummer och telefonkatalogen låg i arbetsrummet, men hon vägrade att gå in. Jag fick själv gå in och hämta den. Och sen misstänker jag att ni har skilda sovrum, ja inte för att jag har med det att göra.
Oj, det var mycket på en gång, tänkte jag. Catrine var en god iakttagerska. Det stämmer att Ann-Sofie inte får sitta i någon av sofforna eller fåtöljerna i huset. Och arbetsrummet får hon heller inte gå in i utan lov. Det är mycket Ann-Sofie inte får göra. Skilda sovrum har vi också. Hon har sitt eget rum på nedre plan och jag har mitt på övervåningen. Och mitt sovrum är också ett av de rum hon inte får gå in i utan lov. Men hur förklarar man något sådant för en utomstående?
- Ann-Sofie och jag har det bra. Och hon mår bra det försäkrar jag. Känner du dig orolig så tycker jag att du tar upp det med henne.
- Det kan jag inte göra. Jag har försökt men Ann-Sofie säger att allt bara är ok.
- Du ser!, svarade jag leende.
Det uppstod en liten paus. Vi tog några klunkar kaffe.
- Nej, jag är inte orolig för Ann-Sofie. Jag har känt henne så länge och faktiskt aldrig sett henne så tillfreds som hon verkar nu. Jag vet inte om jag har rätt att lägga mig i, men jag undrar..., Catrine gjorde en osäker paus.
- Vad är det du undrar över?, hjälpte jag henne.
- Ja om det är någon... ja kinky lek ni håller på med eller nåt?, sa Catrine och jag kunde se att hennes kinder blev röda av den mycket direkta och personliga frågan.
Vad svarar man på det? En lek? För Ann-Sofie och mig var det ingen lek utan vårt förhållande var helt uppbyggt på de regler jag satt upp för henne. En lek är något man ägnar sig åt under en begränsad tid. Ann-Sofie och jag levde tjugofyra timmar om dygnet i våra roller. Året om.
- Jag tror att det kan vara lite svårt för mig att förklara vårt förhållande, svarade jag henne.
- Varför då?
- Dels för att det är Ann-Sofies och mitt privatliv vi pratar om. Dels är du verkligen säker på att du vill veta?
- Det är ju klart man undrar vilka det är man umgås med.
Jag tittade på henne, hon hade rätt. Men jag skulle aldrig försöka förklara vårt förhållande för henne. Det enda sättet hon skulle kunna få reda på mer var genom egna erfarenheter. Att ta mig an ytterligare en kvinna skulle innebära många nya problem. Inte så att jag inte skulle kunna klara av det. Men att ta sig an en kvinna är inget man gör bara som en rolig grej, för en dag eller så. Nej mina förhållanden innebär att man går hela vägen, annars får det vara.
Men hade jag tiden som behövdes? Visst, Ann-Sofie var helt inne i sin roll, skulle jag be henne gå ner naken till affären och köpa en liter mjölk så skulle hon göra det. Efter lite krångel och tveksamheter förstås, men hon skulle göra det.
Men det krävs hela tiden att man håller efter och ser till att kvinnan följer de regler man satt upp. Det går aldrig att slappna av. I ett förhållande som vårt så är det egentligen bara Ann-Sofie som helt kan slappna av, hur konstigt det än låter. Jag måste hela tiden vara på min vakt, dels för att läsa av hennes reaktioner och dels se till så att hon lyder.
Sen är det alltid en ekonomisk fråga. Jag tjänar bra som konsult men mina tillgångar är begränsade och det nya huset hade inneburit nya lån. Skulle jag ta mig an Catrine så skulle det givetvis innebära att hon till slut måste flytta hem till mig.
Och sedan var det detta med det övriga samhällets ögon. Att Ann-Sofie och jag levde ihop sågs inte som konstigt. Hon hade skilt sig och flyttat ner till Stockholm. Att hon gick hemma kunde heller inte uppfattas som avvikande. Antingen så trodde väl folk att hon sökte jobb eller så kunde de väl tro att hon levde som hemmafru (om det nu fanns några hemmafruar kvar i vårt samhälle, jag kände inga när jag tänkte efter, men några borde det väl ändå finnas, eller?). Men att leva med två kvinnor skulle definitivt inte ses som normalt i samhällets ögon.
- Det enda sättet du kan ta reda på hur Ann-Sofie har det är att leva som henne.
- Vad menar du?
- Om du vill veta varför Ann-Sofie är så tillfreds som du säger så får du ta reda på det själv genom egna erfarenheter.
- Hur då?
- Först måste du bestämma dig för om du verkligen vill veta. Tänk, det kanske är, vad var det du sa nu igen?, en kinky lek! Om du sedan bestämmer dig för att gå vidare så får du vara beredd på det oväntade.
- Oväntade...?, sa hon med ett leende.
- Jag tror vi slutar där, sa jag och började resa mig upp. Vi avslutade lunchen och vi skildes åt ute på gatan.
Jag hade retats lite med henne, gjort henne lite nyfiken. Jag hade inte direkt menat allvar. Själv hade jag inte bestämt mig för om jag skulle kunna genomföra det eller om jag ens ville genomföra det. Även om hon nu hade en helt underbar rumpa. Man tar sig inte an en kvinna bara för att hon har en rumpa som gjord för smisk, det fungerar inte så.
Att ställa sig utanför samhällets normer kunde också ha sina sidor när man arbetade som konsult och egen företagare. Jag trodde mig nog veta att hon inte skulle hoppa på det, hon var helt enkelt inte typen. Men jag hade som sagt gett igen lite för de gånger hon försökt reta mig. Så där på skoj kompisar emellan. ”Kinky lek” log jag för mig själv och bilder av fjantiga karlar i kvinnokläder dök upp för mitt inre. Sorgliga individer fullständigt borta i sina mansroller. Nej det var ingen lek Ann-Sofie och jag höll på med. Det närmaste jag skulle kunna beskriva det var som en ”alternativ livsstil”.
******************
Telefonen ringde, jag tog den och svarade. Det var Catrine. Hon ville uppdatera mig om de jobb som var på gång. Vi pratade arbete en lång stund. När vi skulle avsluta samtalet sa hon något som jag först inte förstod. Hon ville veta sa hon! Jag fann mig dock ganska snabbt och sedan pratade vi en lång stund. Catrine fick sina instruktioner om hur hon skulle gå vidare.
- Vem var det?
Ann-Sofie kom in i vardagsrummet och satte sig på golvet framför mig där jag satt med telefonluren i handen.
- Catrine, svarade jag.
- Var det jobbet igen?
- Ja, men inte bara det.
Ann-Sofie tittade upp mot mig. Jag tog tag under hennes haka och lyfte hennes huvud lite mer.
- Gå in på ditt rum och när jag kallar på dig igen befinner du dig i dressyr.
Ann-Sofie var snabbt på fötter och gick sedan in till sig för att göra sig redo.
Catrines utspel hade förvånat mig lite. Överrumplat mig, det fick jag nog erkänna. Hade jag tvingats in i det här? Var det verkligen helt genomtänkt från min sida? Jag bestämde mig för att testa henne med en uppvisning. Ge en fingervisning av vad som förväntades av henne. Hoppade hon av så var det kanske lika bra det.
De var så olika hon och Ann-Sofie. Ann-Sofie var en liten slarvmaja, undergiven till sin natur redan från början. Catrine däremot var en bestämd kvinna med skinn på näsan. Råmaterialet var olika, men resultatet skulle bli detsamma. En lydig kvinna! Om jag nu tog mig an henne.
******************
Ann-Sofie stod i den stora öppningen in till vardagsrummet. Jag hade kallat.
- Kom och sätt dig på knä framför mig... nu.
Ann-Sofie neg och gick fram till mig. Hon satte sig ner på knäna. Benen var lätt särade och händerna vilade på låren med handflatorna vända uppåt. Blicken var nedslagen och hon tittade i golvet framför sig.
Denna position får hon ofta inta när hon ska lyssna eller lära sig något nytt. Jag hade inte gett några speciella order när det gällde klädsel för denna dressyr och då gäller svarta stay-ups, tajt svart topp och de röda lackpumpsen med de extremt höga klackarna. Detta var också det enda hon hade på sig när hon nu satt framför mig på mattan.
- Catrine har på senare tid visat ett visst intresse för vårt förhållande.
Ann-Sofie sa inget. Under dressyr får hon inte prata, bara svara på tilltal.
- Hon ställer en hel del frågor och hon börjar undra hur vi har det. Eller kanske rättare sagt hur du har det.
Ann-Sofies blick var kvar i golvet framför sig. I denna position får hon inte se mig i ögonen, om jag inte säger något annat.
- Det är lite på grund av ditt beteende när ni har umgåtts kan man säga.
Jag visste att jag var orättvis, Ann-Sofie gjorde bara det hon var tillsagd att göra, men hon var dålig på att sköta det diskret.
- Nu kommer din första riktiga prövning som min kvinna. Jag kommer att träffa Catrine ute imorgon och jag kommer att ge henne en del instruktioner. Går hon vidare så kommer vi sedan att komma hit för en första föreställning.
Ann-Sofie satt alldeles stilla och lyssnade. Hon visste vad som gällde. Att lyda! Hon var väl införstådd med att jag när som helst kunde plocka in andra människor i vår värld, men att det skulle bli Catrine hade hon nog inte räknat med. Inte jag heller.
- Du kommer att befinna dig i dressyr tillsvidare. Jag kommer att hålla dig där tills jag vet var Catrine står.
Jag tittade ner på Ann-Sofie där hon satt med nedböjt huvud. Jag följde de svarta strumporna med blicken. Upp över de lätt särade låren och in mot skrevet där hennes slätrakade kön var blottat.
- Nu ställer du dig upp.
Ann-Sofie ställde sig upp framför mig och intog sin grundposition.
- Lägg dig i mitt knä!
Jag satt i soffan och rättade till mig lite. Ann-Sofie stod stilla och invänta min signal.
- Nu!
Ann-Sofie gjorde en djup nigning i ett perfekt jämnt tempo och lade sig sedan tillrätta över mina lår. Jag hade hennes vita, nakna rumpa framför mig och jag smekte lätt över den med högra handen.
- Jag behöver väl knappast påminna dig att jag kräver total lydnad från din sida.
Jag smekte intensivare över hennes stjärt.
- Eller hur? -
Nej, jag lovar att lyda, svarade Ann-Sofie.
Jag daskade till ena skinkan lite lätt. Gav den andra en smisk också.
- Du kommer den närmaste tiden att få bevisa att du är värd att bära mina ringar.
En ny hård smisk landande på hennes skinka och hon ryckte till lite.
- Jag hoppas jag inte ska behöva bli besviken på dig. Eller?
- Nej, jag kommer att visa mig värdig.
Min handflata började landa växelvis på hennes båda skinkor i ett jämnt tempo. Smällarna ekade allt högre i rummet. Smiskarna blev hårdare och hårdare. Och de kom snabbare och snabbare. Ann-Sofie gnydde och gnällde allt mer. Hon vred sig och sprattlade till med benen ibland.
- Upp med rumpan!, sa jag samtidigt som handflatan oförminskat smiskade på hennes stjärt.
Ann-Sofie låg kvar. Gnällde högt över behandlingen som skinkorna fick.
- Nu!
Ann-Sofies rumpa sköt lydigt upp i luften. Jag ökade kraften i smällarna som nu dånade i rummet. Ann-Sofie höll svankande upp stjärten, men nu skrek hon med öppen mun och hennes söta näsa var rynkad i smärta. Hennes skinkor var rejält röda och hon började snyfta uppgivet. Jag slutade tvärt med behandlingen. Ann-Sofie låg stilla och andades tungt i mitt knä.
- Ställ dig upp... nu!
Ann-Sofie kom upp på fötter och ställde sig framför mig.
- Gå och ställ dig vid väggen.
Hon stod still i sin grundposition.
- Nu!
En djup nigning och sedan vände hon sig om och gick bort och ställde sig vid väggen.
Vi gick helt klart in i en ny fas av vårt liv. Vi skulle nu släppa in en annan människa i vår värld. Disciplin och lydnad skulle bli allt viktigare. Jag tittade på Ann-Sofie där hon stod och tittade in i väggen med sin nakna och nu röda rumpa. Minst två vändor till tänkte jag.
Fortsättning följer...