En första lektion.
Telefonen ringde, det var Ann-Sofie. Det hade nu gått flera veckor sedan vi träffats och jag hade inte hört ett ljud ifrån henne på hela tiden. Innan hon åkt hem hade hon sagt att vi kanske inte kunde träffas mer. Hon var gift och måste satsa på sin man och sitt arbete i Östersund, det var där hon hade sitt nya liv.
- Jag kommer ner till Stockholm om två veckor, kan vi träffas?, frågade hon. Jag ska ner i jobbet och tänkte stanna över helgen.
- Jag vet inte, drog jag lite medvetet på det.
- Jag har saknat dig, försökte hon.
- Du vet vad en träff med mig innebär. När allt kommer omkring kanske det inte är någon bra ide att fortsätta med det.
- Det är just det, sade hon lite trevande efter en paus.
- Vadå?
- Äh jag vet inte, sa hon. Och det uppstod en ny paus.
- Om du vill träffa mig så får du först skriva ett brev och förklara dig. Hon skulle tänka på saken hade hon lovat innan vi avslutade samtalet. Vad det var i hennes jobb som förde henne ner till Stockholm hade vi inte berört. Jag visste heller inte mycket om vad hon arbetade med nu förtiden.
Några dagar senare låg det ett brev på hallgolvet när jag kom hem från arbetet på kvällen. Ann-Sofie hade skrivit ett långt brev på flera sidor där hon beskrev sitt missnöje med Östersund och sitt liv där. Deras förhållande fungerade inget vidare och hon skrev att de redan mer eller mindre hade bestämt sig för att skiljas. Hon hade alla sina bekanta i Stockholm och hon hade egentligen bara flyttat till Östersund för att hennes sambo, och numera man, hade fått arbete där. Hon skrev att hon saknade mig och att hon alltid tyckt väldigt mycket om mig. Hon avslutade med att skriva att hon funderat en hel del på det vi gjort de senaste gångerna vi träffats och det värsta var, skrev hon, att hon inte kunde låta bli att sluta tänka på det. Hon kände att en obeskrivlig önskan växt fram för något okänt som hon idag inte riktigt visste vad det var. Hon kunde inte få bort längtan efter spänningen och den kittlande känsla som uppstod inom henne när hon övergav kontrollen till någon annan. Jag svarade hennes utförliga brev med en enda rad:
Fredag klockan 18.00. Rakad!
*******************************
- Du är inte klok!?, sa hon när hon tog emot skorna.
- Sätt på dig dom! Jag hade köpt ett bar extremt högklackade pumps åt henne. Ann-Sofie var van att gå i högklackade skor, men dessa var utöver det vanliga. Hon satte på sig skorna, sittandes på en av matsalsstolarna som jag tagit fram och ställt ut mitt i rummet. Själv satt jag tillbakalutad i soffan mitt emot henne. Ett par högklackade skor formar och fulländar kvinnans ben och stjärt på ett mycket smakfullt sätt. Skorna gör henne också mer sårbar då det är svårare för henne att hålla balansen. Nu satt hon framför mig i sin tajta, svarta klänning och genom tyget kunde jag se skarven på de svarta strumporna, där de slutade högt uppe på låren. Hennes långa naglar var målade röda och i hennes öron hängde ett par silverringar. Hon var lätt sminkad runt ögonen och hennes fylliga läppar var röda. På fötterna hade hon nu de röda lack pumpsen och de hölls på plats av tunna remmar runt hennes vrister. Hon balanserade som vanligt på den tunna linje mellan det anständiga och det oanständiga i sin klädsel. De röda, extremt högklackade pumpsen hade fått vågskålen att väga över, hade hon nu gått ut på stan hade hon definitivt blivit tagen för ett luder.
- Jag har läst ditt brev och jag har ett erbjudande att komma med, sa jag.
- Jaha?, svarade hon lite frågande.
- Men först vill jag veta om du gjort som jag sa åt dig i mitt brev?
- Ja, sa hon och flackade lite generat med blicken.
- Bra. Mitt erbjudande är att jag tänker göra dig till min kvinna. Jag gillar disciplinerade kvinnor och kommer att kräva total lydnad från din sida. Du får ett halvår på dig att visa att du kan och vill bli min kvinna. Om jag efter denna tid finner dig värdig så kommer jag att ge dig min tillåtelse att flytta in här hos mig.
Detta var vansinnigt, så här gör man inte. Men jag hade nog alltid känt innerst inne någonstans att vi hörde ihop. Redan från första gången vi träffades hade jag haft denna känsla inom mig, men jag hade försökt förtränga den. Det vi nu gjorde var att gå in i en helt ny värld, skild från de regler och normer som finns i samhället utanför. I vår nya värld skulle det skapas helt andra regler och normer och det skulle bli mitt arbete att se till att dessa följdes. Jag studerade henne och såg att hennes kinder var blossande röda när hon generat sa att hon skulle göra allt för att lära sig att bli en lydig kvinna. Jag kände en värme sprida sig ända ut i öronen.
- Res dig upp och kom hit!, beordrade jag. Jag hade rest mig upp och stod nu mitt ute på golvet. Ann-Sofie höll på att ramla framlänges när hon ställde sig upp på sina nya skor för första gången. Hon återfick balansen och kom fram till mig på vinglande, ovana klackar.
- Dra upp klänningen! Hon ålade med höfterna som hjälp för att få upp det tajta tyget över sina höfter och stjärt. Hon var nästan löjligt angelägen att utföra min order så snabbt som möjligt. Nu stod hon framför mig med klänningen uppdragen långt ovanför höfterna. Hon hade ett par minimala svarta stringtrosor under, som med nöd och näppe skylde hennes kön. Jag kunde se på henne att hon kände sig väldigt duktig
- Så du envisas fortfarande med att bära trosor, din fitta! Jag vet inte vad som fick henne att haja till mest. Att ha blivit kallad fitta eller att ha fått ta emot örfilen jag just delat ut.
Att ge en örfil är ett svårt hantverk. Man får helt enkelt inte misslyckas. Runt området man ska träffa finns en hel del vitala delar. Man får absolut inte träffa öron eller ögon, då där finns mycket känsliga organ för våra sinnen. Att halvmissa och träffa läppen eller näsa är lika illa det, det är inte någon misshandel vi vill ha. En örfil ska ges med öppen handflata och man slår snabbt och bestämt.
Träffen hade varit mitt på kinden. Örfilen hade varit kraftfull och kommit fullständigt överraskande för henne. Smällen som hade bildats när handflatan träffade kinden hade ekat högt i det annars så tysta vardagsrummet. Nu stod Ann-Sofie och gapade av förvåning. I hennes uppspärrade ögon kunde jag avläsa både förvirring och osäkerhet. Ena handen hade hon fört upp och höll över kinden, som vid det här laget borde svida rejält. Jag tog henne i örat och började leda iväg henne till sin plats vid väggen. Hon släpades med, vinglande på sina höga klackar och med kroppen lätt framåtböjd. Handen höll hon fortfarande kvar över kinden. Hon såg för ynklig ut.
- Var är hållningen?, frågade jag henne där hon stod vid sin vägg. Sömnaktigt sänkte hon handen som hon hade över kinden. Jag förstod att tusen tankar rusade genom hennes lilla huvud. Vad hade hon gett sig in på? Hade hon fattat rätt beslut? Vad skulle hända härnäst? Men sen verkade hon vakna till. Sträckte på ryggen och lyfte huvudet lite. Axlarna lät hon sjunka ner och något bakåt, så att brösten kom fram. Hon svankade lite lätt på ryggen så att hennes härliga stjärt kom att puta mot mig.
- Ihop med benen helt, instruerade jag. Så ja det var bättre, nu har du intagit din grund- position, avslutade jag. Jag gick bort och satte mig i soffan igen. Studerande henne en stund där hon stod vid sin vägg med ryggen vänd mot mig och sin klänning uppdragen så att hela den härliga vita rumpan var blottad.
- Ta va dig trosorna! Hon gjorde som jag sa. När hon drog trosorna över skorna var hon tvungen att ta stöd med ena handen mot väggen.
- Släng trosan på golvet! Det tunna plagget hamnade på golvet vid sidan om henne.
- Bra! Gå nu och sätt dig på stolen igen. Ann-Sofie gjorde som jag sa och gick bort och satte sig på matsalsstolen, som stod kvar mitt i rummet. Klänningen fick hon fortfarande ha uppdragen. Sina händer höll hon framför sitt kön som ett försök att dölja sin nyrakade nakenhet. Hon satte sig på stolen med benen tätt ihop och händerna vilade i knät som skydd för insyn.
- Lägg händerna på dina knän och sträck på ryggen så att du sitter rakt i stolen! Hon lydde och gjorde som jag sa, men jag noterade att hon skruvade lite oroligt på sig. Hon hade ingen aning om vad som väntade, eller?
- Nu vill jag att du sitter rak i ryggen, med händerna kvar på knäna och sedan särar du på dina ben så mycket du bara kan. Ann-Sofie tittade tillbaka mot mig med osäker blick. Hennes andhämtning hade ökat något och läpparna var något åtskilda när hon andades. Sedan knep hon ihop ögonen och munnen och öppnade upp sig för mig.
- Titta mig i ögonen! Hon slog upp sina ögon och tittade med vild blick tillbaka mot mig. Hennes bröstkorg hävde sig nu märkbart när hon andades genom sin öppna mun. Jag gick fram och satte mig på kanten av det låga soffbordet och befann mig nu bara en meter framför henne. I hennes blick kunde jag urskilja en ökad osäkerhet, nästan panik.
- Du har mycket att lära och du kommer att få jobba hårt för att visa din duglighet. När jag finner det lämpligt kommer jag att beordra in dig i dressyr och du kommer att befinna dig i dressyr ända tills jag säger att den är slut. När du är i dressyr är det speciella regler som gäller och du måste hela tiden göra som jag säger åt dig. Du får under dressyr inte ta några som helst egna initiativ. Du får inte prata eller säga något, utan att jag har frågat dig eller sagt åt dig att prata. Är det förstått?
- Ja, svarade hon svagt. Jag tittade på henne där hon satt framför mig på stolen med benen särade allt vad hon förmådde. Allt för att göra som jag sagt. Allt för att vara tillgänglig. Ibland släppte hon ifrån sig små pip och gny men hon behöll benen lydigt öppna. Hennes nyrakade kön var blottat och utlämnat. Jag log mot henne och tänkte för mig själv att det är lika bra du vänjer dig snabbt. Du har bara sett början, jag är långt ifrån färdig med dig,.
- Jag vill aldrig mer se några trosor på dig, om jag inte säger något annat. När du träffar mig ska du ha klänning eller kjol på dig och den får inte vara så lång att den går ner och täcker knäna på dig. Är det klart?
- Ja, pep hon till svar.
- Stäng dina ben och ställ dig upp. Dra ner klänningen. Hon gjorde som jag sa och såg märkbart lättad ut när hon åter fick skyla sina mest privata delar.
- Nu gå du ner och ställer dig på alla fyra, upp med huvudet och titta framåt. Ann-Sofie gick ner på alla fyra och jag ställde mig snett bakom henne. Jag hade också tagit fram en tunn rotting som jag höll i handen. Ann-Sofie skulle nu få lära sig betydelsen av ordet "nu".
I dressyr ger jag mina order åt kvinnan, men hon får inte utföra dem förrän jag gett mitt "nu". Mitt "nu" kan jag välja att lägga i början eller i slutet av meningen. På det sättet måste kvinnan hela tiden vara uppmärksam och hela tiden lyssna mycket noggrant på vad jag säger. Det hela går att bygga vidare på och göra mer avancerat ju mer läraktig kvinnan blir.
- Svanka! Hon svankade med ryggen. Jag gav en liten lätt klapp på hennes högra skinka med rottingen, som en markering att hon gjort fel. Hon gick tillbaka i utsträckt läge igen.
- Svanka! Hon stod kvar.
- Nu, sa jag sedan. Hon svankade.
- Nu går du ner på armbågarna. Hon stod frågande kvar. Jag gav ytterligare en lätt klapp på hennes högra skinka och förklarade att jag gett mitt "nu" i början av meningen. Hon gick ner så att hon stod på armbågarna och med den runda rumpan uppe i luften.
- Upp med huvudet! Du ska i dessa positioner alltid titta framåt, rättade jag henne. Hon lyfte upp sitt huvud så att hon kom att titta rakt in i väggen framför sig.
- Nu går du ner och trycker ansiktet mot händerna. Hon gjorde som jag sa och jag rättade till henne så att hennes armbågar kom att peka 90 grader ut från kroppen. Ansiktet hade hon nu vilandes mot händerna på golvet, hennes ögonhålor hade hon tryckta mot sina utsträckta fingrar. I denna position kunde hon med andra ord inte se någonting i.
- Nu går du upp på alla fyra!
- Ställ dig upp, ...nu! Hon hade klarat de sista instruktionerna utan problem, jag hade gett dem i mycket lugnt tempo. Nu stod hon åter upp i sin grundposition med ryggen mot mig.
- Dra upp din klänning, ...nu! Hon tvekade lite samtidigt som hon gav ifrån sig ett litet stön. Hon förstod vad som skulle ske. Att behöva stå på alla fyra och utföra mina order hade varit förnedrande som det var. Att behöva göra samma sak utan det skyddande klänningstyget över sin stjärt skulle bli än värre.
- Ställ dig på alla fyra, ...nu!
- Svanka!, sa jag snabbt och lite högre direkt när hon kommit ner på alla fyra.
- Aj aaaaj!, skrek hon. Rottingen hade åter besökt hennes stjärt, men nu med kraft över båda hennes skinkor. Jag hade inte gett mitt "nu". Hon gjorde en ansats att resa sig, samtidigt som hon fortsatte att kvida lite.
- Du står alldeles still!, sa jag lugnt, men bestämt. Du rör dig inte förrän jag säger att du får göra det.
Ann-Sofie har alltid varit en mycket impulsiv och ostrukturerad kvinna. Ibland lite av ett yrväder. Hon har stundtals visat prov på att vara väldigt slarvig, hon kan tappa bort och förlora saker på de mest underliga sätt. Så har hon alltid varit så länge jag känt henne, både privat och i arbetet. Nu stod hon på knä framför mig och försökte koncentrera sig allt vad hon kunde på vad jag skulle säga. Hon visste att om hon slappnade av det minsta så skulle rottingen åter komma, och nu med kraft. Hon gnällde lite.
- Jag ska lära dig att lyssna din lilla olydiga slampa, sa jag helt lugnt.
- Nu går du ner på armbågarna.
- Svanka......nu! - Tryck ansiktet mot händerna! När hon var halvvägs ner landade jag åter rottingen över båda skinkor. Hon skrek till. Ann-Sofie hade blivit mycket orolig nu och hade svårt att riktigt koncentrera sig, det märkte jag.
- Ställ dig på alla fyra....nu!
- Nu svankar du! Hon hade tvekat för länge och rottingen ven åter i luften för att nå sitt mål över hennes skinkor. Hon skrek till och snyftade, samtidigt som hon pep fram att hon inte klarade mer. Det var hennes första lektion och det skulle behövas mycket övning innan det här satt, men det fick räcka för idag.
- Jag ska nu inspektera din hemuppgift. Gå ner och tryck ansiktet mot händerna, ...nu! Jag böjde mig fram och kunde se att hon slarvat lite med sin rakning. Det fanns fortfarande några hårstrån i området mellan hennes kön och stjärthål. Jag tog tag i ett av de längre och ryckte loss det. Hon gav ifrån ett litet "aj".
- Du har slarvat med din uppgift. Gå ut till badrummet och slutför den ordentligt. När du kommer tillbaka kommer jag att dela ut ett disciplinstraff. Hon gjorde som jag sa, själv gick jag och satte mig i en av fåtöljerna så länge.
Ann-Sofie hade fått känna på skammen att behöva blotta sig villkorslöst. Att behöva underkasta sig min vilja. Hon hade fått en första lektion i vad dressyr med mig innebär och hennes skinkor värkte säkert lite. Fram till idag hade hennes stjärt bara fått känna på handsmiskets undergörande värme, men rottingens intensivare och ilsknare kyssar hade varit något helt annat. Det var mycket som hade varit nytt för henne. När hon, efter en längre stund, åter kom in i vardagsrummet hade virrhjärnan dragit ner klänningen! Det hade jag faktiskt inte förväntat mig. Det fanns bara en sak att göra, att ta fram rottingen igen!
- Jag har inte sagt åt dig att ta ner klänningen, sa jag alldeles lugnt. Jag hade rest mig upp från fåtöljen och Ann-Sofie tittade oroligt mot mig. Jag tittade tillbaka rätt in i hennes ögon, uppfordrande. Hon drog åter upp klänningen över höfterna och stjärten.
- Gå och ställ dig mot väggen, sa jag sedan åt henne. Hon vände sig om för att gå till sin vägg, jag suckade.
- Nej jag har inte gett mitt "nu". Kom hit!
I dressyr förhåller jag mig alltid lugn, höjer aldrig rösten. Det är viktigt, mycket viktigt. Dressyr handlar inte om att bli arg eller upprörd, utan det handlar om kontroll. Att ta kontroll över en annan människa som lämnat ifrån sig kontrollen till dig. Att ta ansvar. Blir man arg eller upprörd har man förlorat kontrollen och bör ägna sig åt något annat istället. Aggressivitet är yttersta kännetecknet för en människa utan kontroll, och en människa utan kontroll kan i många fall vara en mycket farlig människa. Skrikandet och känslan av att inte ha någon kontroll får kvinnan stå för. Kvinnan som ska tyglas.
Ann-Sofie stod nu framför mig och tittade uppmärksamt in i mina ögon. Jag tittade tillbaka. En snabb örfil fick henne att rygga tillbaka lite. Hon flämtade till och for upp med ena handen över kinden.
- Nej, vi behåller grundpositionen med händerna hängande vid sidorna, rättade jag. Hon tog motvilligt ner handen och lät armarna hänga avslappnat vid sina sidor. Hennes blick fladdrade lite osäkert. Hon svalde.
- Vi har väldigt svårt för att lyda. Nu niger du för mig och ber om förlåtelse.
- Förlåt mig, sa hon samtidigt som hon neg riktigt djupt för mig.
- Nu kan du gå och ställa dig vid väggen. Hon gjorde som hon blev tillsagd.
- Du har slarvat med din hemuppgift och du har visat upp trots genom att dra ner din klänning utan att jag har gett mitt tillstånd till det. Din stjärt kommer att få ta emot fem besök av rottingen som straff. Jag gick ut ur rummet för att gå på toaletten. Jag tänkte låta henne stå vid sin vägg ett tag för att låta mina ord sjunka in ordentligt. Fem rapp med rottingen är inte mycket, men för Ann-Sofie var det än så länge det.
- Kom över hit och ställ dig framför soffbordet, ...nu, sa jag när jag åter kommit tillbaka in i vardagsrummet.
- Nu böjer du dig fram och tar stöd med händerna i bordet!
- Vad har jag sagt om att hänga med huvudet? Ann-Sofie lyfte huvudet så att hon kom att titta rakt fram.
- Sära på benen och svanka, ...nu! Hon rättade till sig enligt order.
- Du ska stå alldeles still. Händer i bordet och fötterna i golvet hela tiden, upplyste jag.
- Var försiktig med mig, gnällde hon svagt.
- Jag har inte sagt åt dig att prata, du gör det knappast lättare för dig. Jag ställde mig till rätta snett bakom henne med rottingen i min högra hand. Jag strök lite prövande över hennes skinkor med rottingen. Hon gav ifrån sig något som kunde tolkas som ett stön blandat med lite gnäll och hon skruvade oroligt på sig där hon stod med lätt svankad rygg. Jag beundrade den vackert rundade stjärten som putade mot mig, den var mjölkvit och kontrasten mot de svarta strumporna var ljuvlig.
Ann-Sofie skrek till samtidigt som hon lyfte vänster fot från golvet. Rottingen hade landat över hennes båda skinkor.
- Nej du ska stå alldeles stilla har jag sagt. När hon samlat sig lite gav jag henne ytterligare ett rapp över båda skinkorna. Hon skrek till men stod lydigt kvar med händer och fötter. Hon hade stålsatt sig. Jag gav det tredje rappet längre ner över hennes båda lår. Hon skrek högt samtidigt som hon reste sig upp helt och hållet.
- Vi trilskas tydligen idag.
- Aj, jag gör så gott jag kan, pep hon.
- Tydligen inte tillräckligt, var mitt svar på hennes dumheter. Hon ställde sig åter lutad över soffbordet. Jag strök med rottingen över skinkorna där nu tre, svagt röda streck tecknade sig i det vita hullet. Ann-Sofie pep svagt och jag höjde rottingen. Rappet landade över stjärten och Ann-Sofies kropp ryckte till, men hon stod kvar.
- Nu står du alldeles still. Du har en kvar och rör du händer eller fötter så får vi börja om från början. Titta framåt! Ann-Sofie stod och tittade in i väggen framför sig och hon andades stötvis genom den öppna munnen. Jag strök sakta över skinkorna med rottingen.
- Den här kommer att bli hårdare än de andra, upplyste jag. Jag höjde rottingen. Ann-Sofie gnällde svagt samtidigt som hon knep ihop lite med ögonen. Och sedan ven rottingen och landade över båda skinkorna med en hög smäll som fyllde hela rummet. Ann-Sofie ryckte till i hela kroppen och skrek högt. Men hon hade lydigt stått kvar med händer och fötter. Jag var nöjd med henne.
Det hade varit mycket nytt för Ann-Sofie. Med tiden skulle allt det här bli fullständigt självklart för henne. Hon skulle utföra sina instruktioner utan att hela tiden behöva tänka inför varje steg. Men det var långt dit och jag fick inte ha för bråttom. Jag förstod att hon var mycket nära gränsen för den behandling hon klarade av för tillfället. Att ta henne för långt första gången kanske bara skulle få henne att kapitulera fullständigt och göra henne apatisk. Det är min uppgift att leda och hjälpa min kvinna in i hennes nya värld. Att öppna hennes ögon och steg för steg lära henne att förstå sina behov, inte att stänga hennes ögon för alltid. Jag avslutade dressyren och beordrade in henne på sitt rum.
Efter en lite stund öppnade jag dörren till rummet och gick in till henne. Hon satt på sängkanten med klänning fortfarande uppdragen. Jag satte mig bredvid henne på sängkanten och förde mitt ansikte mot hennes och höll mina läppar alldeles vid hennes mun utan att kyssa henne. Hon andades tungt. Jag förde upp min hand och greppade om hennes bröst. Hon stönade lite samtidigt som jag kunde känna hennes varma andedräkt mot mina läppar. Jag tryckte mina läppar mot hennes mun och vi förenades i en het kyss. Hennes tunga virvlade i min munhåla. Jag förde ner min hand mot hennes skrev och smekte över hennes rakade sköte. Vi makade upp oss i sängen, jag med min hand hela tiden masserande hennes kön. Hon gnydde, hon var upphetsad, hon var kåt. Jag fick ner henne liggandes på rygg. Jag avslutade kyssen men fortsatte massera hennes kön. Jag hade mitt ansikte bara någon decimeter från hennes ansikte och vi tittade på varandra. Mina fingrar smekte över hennes blygdläppar och clitoris, ibland sköt jag in långfingret helt i hennes varma och hala hål. Hon vred sig mer och mer. Hon stönade över behandlingen
- Vad är det du gör med mig?, stönade hon samtidigt som hon mötte mig med en dimmig blick. Jag skulle ta henne över gränsen, få henne att släppa taget helt om sig själv. Jag skulle stå där på andra sidan och ta emot henne. Sedan skulle jag leda henne in i hennes nya värld och jag skulle ta henne så långt att hon aldrig skulle hitta tillbaka ut igen. Jag sa detta till henne samtidigt som mina fingrar masserade intensivt över hennes clitoris. Hennes huvud böjdes framåt lite och hon stelnade till som i kramp. Sedan började hon skaka okontrollerat och hennes huvud föll bakåt ner mot madrassen. Jag tog tag om min styva penis och förde den mot hennes blygd. Med en jämn, kraftfull rörelse började jag sedan tränga mig in i hennes ljuvliga, kvinnliga värme. Jag behövde inte många drag förrän jag kände orgasmens befrielse och min säd sköt iväg djupt inne i henne.
Fortsättning följer...