USS Thach var illa ute. Det elektriska var helt utslaget och man kunde inte använda sina vapen för att försvara sig. USS Cushing kom upp bakom för att försöka skydda det svårt skadade fartyget. Inom skottavstånd från JH-7 planen avlossade kryssaren USS Mobile Bay, eskortfartyget USS John S. McCain och USS Cushing sina SAM robotar. Det var bara USS Vandergrift, som var vid sidan av hangarfartyget, som höll sig tyst. JH-7 bombarna kom närmare med en väldig fart. Rökstrimmorna från de framjagande SAM robotarna såg ut som armarna på en väldig bläckfisk. En efter en fann de sina mål och sänkte ytterligare några bombplan ner i djupet. Tre piloter dumpade sina vapen i havet och försökte vända om utan att ha fullföljt sitt uppdrag. Det hjälpte inte. SAM robotarna var snabbare.
Hur som helst, den kinesiska envisheten betalade sig till slut. Fyra bombplan kom inom robotavstånd till de amerikanska fartygen. De lyckades avfyra sina dödliga vapen sekunder innan de sköts ner. Fyra robotar flög i en fart av mach 2. De var fullastade av explosiva ämnen. Två av de fyra sköts ner av Sea Sparrows som är flottans motsvarighet till AIM-7 roboten. De två återstående C-802 robotarna färdades fram med en hastighet av över 2000 km/h rakt mot sina mål. USS Thach, som var försvarsodugligt, var utlämnad åt fiendens eld. Paniken spreds ombord bland en del, andra väntade på att döden skulle komma och bad en tyst bön. På tre miles avstånd lyckades USS Thach få igång åtminstone en 20 millinmeters kanon och sköt iväg allt som man kunde. En robot sköts ner 20 miles från fartyget medan den andra oförtrutet fortsatte sin jakt framåt. När den nådde fram exploderade den med en fruktansvärd smäll. Träffen var i närheten av den enda fungerande kanonen och som en följd av träffen flög kanonen iväg över femtio meter och hamnade i havet på styrbords sida. Ett enormt hål slets upp på sidan av fartyget och vattnet började strömma in.
Under ytan var USS Connecticut inblandad i en kamp på liv och död.” Avstånd 2000 yards och minskar!” Jag såg på när torpeden närmade sig oss med en våldsam hastighet. Ändå kändes det som minuter stället för sekunder. Vi var på 600 fots djup. ”1000yards, 900 yards, 800 yards, 700 yards, 600 yards!” Avståndet ropades ut med en kuslig exakthet. Med varje uppräkning steg rösten till nästan falsett.” 500 yards!” Vi stirrade som besatta på avståndet. ”300 yards!” Kaptenen gav nu order. ”Vänster full fart framåt!” Vi svängde blixtsnabbt. På avstånd hördes ljudet av torpederna som kom närmare och närmare. Plötsligt hördes en explosion. USS Connecticut hade träffats. Nödljuset slogs omedelbart på och jag hörde hur en skaderapport kom från de skadade delarna av ubåten. Vi tog in vatten. Jag rusade mot den plats där vi träffats för att se om jag kunde vara behjälplig på något vis. Det märktes att propellern hade tystnat. Vi drevs inte längre framåt, istället sjönk vi rakt ner! Jag försökte komma på hur djupt en Seawolf kunde dyka innan skrovet gav efter för trycket och allt exploderade. Av någon anledning stod min hjärna stilla och jag kunde inte komma på det.
”Hydrofon, chefen här. Har vi kontakt med Alfan?” Svaret kom inom en sekund.” Bekräftar, Sir! 5000 yards och ökar!” Kaptenen såg på kontrollpanelen för torpederna. Tub tre och fyra lyste grönt. Han bestämde sig.” Gör klart torped tre och fyra!” Processen tog bara några sekunder att verkställa. När allt var klart gav han order om eld och torpederna inledde sin dödliga jakt. Alfaubåten hade kört förbi dem med en fart av otroliga fyrtiosex knop och var redan tre miles framför dem på väg mot flottan och USS Kitty Hawk. Två minuter till så var den inom skjutavstånd. Sekonden ropade ut den tid det var kvar tills torpederna nådde fram till Alfan. Två minuter och fem sekunder.
Djupt nere i ubåten stötte jag på en besättningsman som kämpade med att täta en läcka. Jag slängde mig handlöst ner och genom att vada i knädjupt vatten kom jag fram och hjälpte till. Vattnet var iskallt men vi kände det knappt där vi kämpade för att rädda ubåten från att dö. Två män till kom till vår hjälp. Tillsammans lyckades vi täta läckan. Den store svarte man som var där först tackade mig för hjälpen. Vi vadade tillbaka till lejdaren genom det vatten som nu var nästan midjedjupt. Jag bad en bön om att det inte skulle var nog för att sänka ubåten och begrava oss lika djupt som Titanic.
Den tredje och sista vågen av bombplan närmade sig flottan. Det var trettiotvå plan som hade ett enda mål, sänka så många fartyg det var möjligt. Avståndet var 100 miles. Man lyckades skjuta ner de flesta av de inkommande planen. Det var bara tolv plan som lyckades ta sig fram. De avfyrade sina vapen och vände sedan snabbt om och flydde hemåt. De lyckades alla ta sig hem till basen utan att drabbas av fler förluster. De amerikanska stridsplanen hade ont om bränsle och hade ingen möjlighet att följa efter. Tolv C-802 robotar var på väg mot fartygen. Med dubbla ljudhastigheten. USS Thach var en bra bit efter de andra fartygen i den sjunde flottan.
När den nordkoreanske kaptenen kom inom skjutavstånd av hangarfartyget blev han chockad över att höra att robotar var på väg mot honom. Han var övertygad om att han sänkt den amerikanska ubåten. Efter en snabb överläggning med sig själv gav han order om eld och fyrade av sina torpeder. Alfaubåten skakade till när två torpeder lämnade farkosten. Fem sekunder senare träffades han av två mark-42 torpeder. Den dubbla explosionen fick ubåten att i det närmaste delas på mitten. Det var som om en supernova exploderat under vattenytan. De två delarna av ubåten flög upp av kraften i den enorma explosionen innan de föll ner i vattnet igen och sjönk till havets botten.
Jag vände mig om på lejdaren när jag var nästan uppe. Och möttes av en enorm kaskad med vatten som kom skjutande upp ur en lucka som öppnats av det ofantliga trycket. Vattnet strömmade in i ubåten och jag kände att nu var katastrofen nära. Det var jag och en till som var kvar i vattnet. Ett huvud stack ner från ovan och stirrade på oss. Det var en av officerarna som skrek åt mig att ta mig upp därifrån. Det var lättare sagt än gjort eftersom den andra var svårt skadad. Jag trodde att hans ben var av. Det var när vattnet strömmat in som han av kraften pressats in i skrovet och med en smäll gick benet av. Jag kämpade för att rädda mitt och hans liv. Det var svårt att släpa honom genom iskallt vatten som nådde mig till midjan och steg för varje sekund. Efter mycket hårt arbete nådde jag fram till lejdaren och fick tag i den med en hand. De som var ovanför mig fick tag i honom och drog upp den svårt skadade mannen. När det var min tur fick jag tag i en hand för att nästan genast slinta och tappa greppet. Jag föll ner i det iskalla vattnet på nytt.
Ovanför den döende ubåten pågick en annan kamp. Sex av de kinesiska robotarna förstördes av Mark-42 robotar som sändes iväg från USS Cushing och McCain. USS Kitty Hawk sköt ner två till. Sjömännen på däck såg när de vita missilerna med superfart närmade sig fartygen. Amiral Keating bad en kort bön innan de fyra robotar som var kvar träffade. Det fanns fortfarande en chans att skjuta ner dom. Phalanx kulsprutorna var det enda vapen som återstod. De gick i action med bara ett avstånd på tre miles kvar. De fyra målen färdades med en fart på nästan mach tre och frågan var om de skulle hinna skjuta ner dom på den korta tid som återstod till träff. Besättningen stirrade nervöst på robotarna. En träffades, sekunden senare träffades nummer två. Den tredje träffades när avståndet var bara en mile. Den sista C-802 roboten kom innanför mile gränsen. Alla visste att träffen var oundviklig. Fyra sekunder senare kom det alla fruktade. Det stora hangarfartyget träffades sju meter ovanför vattenytan strax nedanför flyghissen. Tracy Smith dödades omedelbart tillsammans med ett dussin andra. Tjock svart rök steg upp från den plats där det gapade ett stort hål på tjugo fot. Ljudet som hördes fick det sårade fartyget att låta som en sårad tjur.
Den sista torpeden från Alfaubåten var fortfarande tre miles bort. USS Cushing hade flyttat sig så att hon nu låg framför hangarfartyget. När avståndet krympte gavs ordern att man skulle skicka ut motvapen. Alla förberedde sig på träffen när det i sista sekunden skedde ett mirakel. Torpeden ändrade kurs och exploderade istället knappt etthundra yards från fartyget.
Nere i djupet kämpade jag för mitt liv i det kalla, mörka vattnet. Jag försökte få grepp om lejdaren men mina fingrar var stela av kylan. Officeren ovanför skrek ut en order till besättningen.” STÄNG LUCKAN!!!” En man vände sig om.” SIR!! Det är en man kvar där nere!!” Officeren gav sig inte.” STÄNG LUCKAN!!!!!! ANNARS DÖR VI ALLA!!!!!!!!”
Två ur besättningen lade hela sin tyngd på luckan och började pressa igen den. Jag såg desperat på när den stängde ute det sista ljuset och jag anade att det här var slutet.
Tjejerna satt i tystnad framför teven. De zappade från kanal till kanal. Alla visade samma bilder. Det var ett dygn efter attacken på den sjunde flottan. Den kinesiska flygattacken beskrevs som den största sedan andra världskriget. Kina erkände att man förlorat femtio plan medan de påstod att de skjutit ner femton amerikanska, sänkt en jagare och kraftigt skadat USS Kitty Hawk. Amerikanerna däremot uppskattade de kinesiska förlusterna till över etthundra flygplan och två ubåtar. De hade även räddat en del kinesiska flygbesättningar ur havet. De erkände sexton döda på jagaren USS Thach och tjugoen skadade. USS Kitty Hawk hade fyrtiotre döda och sextioåtta skadade. Hon var fortfarande i god kondition och kunde utan problem gå in i strid igen. Dagen efter hade flottan utökats med ytterligare en kryssare och tre jagare som alla stävat från sin bas i Yokosuka i Japan. Sju F-18 plan hade flugits ombord på hangarfartget från USS Eisenhower som stävade för full maskin till undsättning.
Tv bilderna visade hur flottan långsamt seglade vidare. Det stora hålet i hangarfartyget var svart av den kraftiga eld som man lyckats släcka. På avstånd hade USS Thach problem med balansen. En jagare och ett reparationsfartyg seglade bredvid för att stötta på vägen mot närmaste hamn där hon kunde repareras. Trots att man gjorde allt fick fartyget överges två dagar senare och sjönk till havets botten när sjön blev för kraftig. Ankarmannen på CNN syntes i bild. ”Som amiral Keating sade. Vi flyter och vi är bereda på strid! Det här är Ed Alan som rapporterar för er, direkt från USS Kitty Hawk!” Hangarfartygets viktigare delar hade aldrig träffats så det var inga problem för henne att fortsätta färden.
”Stäng av.” Sade Heather tyst. Alyssa höll redan på att torka tårarna som strömmade nerför hennes kinder. ”Han är säkert oskadd.” Försäkrade Winona. Bridget stirrade in i den blanka tv skärmen. Hon vände sig till de andra. Jennifer grät stora tårar. Jennie, Sarah och Heather höll sina känslor i schack. Alyssa stirrade på Bridget. ”Vad är det, Alyssa?” Den blonda kvinnan kände hur den yngre kvinnans blick borrade sig in i henne. ”Inget.” Kom svaret. ”Ut med det. Vi brukar inte dölja något för varandra.” Jennie reste sig upp och satte sig ner bredvid Alyssa.
”Låt henne vara, Bridget. Ser du inte att hon är upprörd?” Bridget vände sig snabbt om och riktade sin ilska mot blondinen.” Lägg dig inte i det här! Hon är arg på mig för vad jag sade till Steve!” Alyssa torkade sina tårar.” Var du tvungen du att säga det till honom just då, när han skulle åka?” Alyssa och Bridget satt på varsin sida av soffbordet och stirrade varandra in i ögonen.” Jag bad honom att inte åka! Du ska inte klandra mig om han inte kommer tillbaka!” Skrek den blonda divan tillbaka till den gråtande brunetten. Alyssa gav sig inte.” Det gör jag inte, men om Steve dog med tanken att du inte älskade honom, då kommer jag aldrig att förlåta dig!”
Bridget rätade på kroppen och stirrade intensivt på den yngre kvinnan.” Jag var desperat! Det är inte rättvist att jag ska behöva tänka på om min man lever eller inte. Han förtjänade ett ärligt svar.” Den kortare brunetten stirrade på den kvinna som var hennes rival om hennes älskades gunst.” Ärligt! Du ska inte tala om ärlighet!” Bridget lutade sig fram så att de satt några decimeter ifrån varann.” Jag gav honom SANNINGEN!” Alyssa reste sig upp för att inte göra något dumt.” DU KLARAR INTE AV SANNINGEN!!!!” Skrek hon tillbaka.” Han älskade mig. Hör du det, MIG!!!!!” Han älskade MIG mer än han någonsin kommer att älska DIG!!!!” Bridget flög ilsket upp från soffan och ställde sig framför sin rival.” I DINA DRÖMMAR!!!! Han älskade dig bara för att du förförde honom!!! DIN HORA!!!! Steve och jag älskar varandra!!” Alyssa rätade upp sin lilla kropp i dess fulla längd.” HA!!! Skämtar du? Han friade bara för att vi TVINGADE honom!!!!!” Slängde Alyssa tillbaka.
De kom alla ihåg den kvällen. Utan Steves vetskap hade hans framtid gjorts upp av de sju kvinnorna gemensamt. Strax efter att han kommit tillbaka till Los Angeles i december hade tjejerna träffats och diskuterat hans framtid. De kom fram till att enda chansen att förhindra att han försvann igen var att en av dem gifte sig med honom. Heather och Jennie försvann direkt eftersom de har barn och lever i fasta relationer med barnens fäder. Jennifer och Sarah ansågs vara för unga av de övriga och räknades därför bort. De var båda intresserade, men insåg att de andra hade rätt. Steve hade redan upplevt så mycket under sitt liv och de båda unga kvinnorna var just på väg att upptäcka världen utanför föräldrahemmet. ”Vi får i alla fall tio år innan han lämnar oss för yngre kvinnor." Sade Jennifer hoppfullt. Sarah log mot henne.” Mig lämnar han aldrig.” Winona gav henne en misstänksam blick.” Hur kan du vara så säker på det?” Sarah log ett bedårande leende.” Jag sade inte att han inte överger mig för en yngre kvinna. Han kommer inte att lämna mig. Jag vet att han skulle komma tillbaka efter sina små eskapader.” Det var som Bridget mycket riktigt påpekade. ”Jag vill inte få ett telefonsamtal en natt från någon av er där ni snytande berättar att Steve har fått en hjärtattack under en av era sessioner i sängen!” De andra nickade instämmande.” För övrigt är den här sjuka stan full av gamla gubbar som är gifta med småtjejer!”
Det betydde att de enda återstående kandidaterna var Winona, Alyssa och Bridget. De diskuterade fram och tillbaka. Vägde för och nackdelar mot varandra. Alla fick en chans att säga sin mening. Bridget röstade för Alyssa. Tyvärr, för hennes del, sade de andra nej på grund av att hon och Steve var olika personligheter. Det hände att Alyssa njöt av en lugn hemmakväll men hon var också spontan, utan hämningar och ibland alltför vild. Hon bekymrade sig inte om vad andra tyckte om henne eller vilka konsekvenser hennes handlande kunde få i framtiden. Bridget hade varit likadan när hon var i samma ålder. Hon visste att den yngre kvinnan behövde gå igenom den här processen och få allt det vilda ur kroppen och det tog tid. Alyssa protesterade kraftigt. ”Jag kan ändra mig. Det är säkert.” Heather klappade henne på huvudet.” Det vet vi att du kan. Och vi vet också att du inte skulle trivas med det. Det vore inte du om du förändrade dig för mycket. Du skulle bli ledsen och Steve skulle knäckas av att veta att han hindrade dig från att leva det liv du egentligen vill leva. Det kommer att sluta med skilsmässa. Jag har gått igenom allt det, tro mig det är inte värt ett års lycka.” Det bestämdes också att Winona var alltför upptagen av sin karriär för att ha tid att satsa på ett äktenskap. Om de båda gifte sig skulle de aldrig ha tid att ses och det innebar att förhållandet skulle ta slut och sluta i skilsmässa alltför snart.
Det bestämdes att Bridget var den perfekta kandidaten. Steve stod redan närmare henne än någon av de övriga kvinnorna, bortsett från Alyssa. Bridget och Steve var ungefär lika gamla och hennes karriär var inte lika hektisk som Winonas. ”Tänk om han inte vill ha mig?” Bridget var mycket nervös inför tanken på att hon kunde bli ratad. ”Han bryr sig mer om Alyssa än någon annan av oss.” Jennie såg på henne med medlidande och kom med några tröstande ord.” Det är annorlunda med henne. Deras band är….ja, du vet. Han bryr sig om oss alla, men du vet att han aldrig skulle kunna välja en av oss före någon annan. Vi måste bestämma åt honom, om vi inte vill förlora honom.” Fällan gillrades och bytet hade ingen aning om vad det var som väntade.
”Jag kan ta honom ifrån dig hur lätt som helst! Din HORA!!!!!” Alyssa hade jagat upp sig till ett tillstånd då hon vräkte ut allt hon hade inom sig. Heather flög upp liksom de övriga.” Ta det lugnt. Låt oss prata om det.” Winona vände sig ilsket mot henne.” Lägg av, Heather. Du är inte vår mamma!” Sarah tände till.” Sluta, Winona. Hon försöker bara hjälpa till.” Winona vände sig till den blonda kvinnan.” Lägg dig inte i själv! Jag är inte rädd för dig!” Sarah Michelle stirrade förvånat och hatiskt på henne.” Våga inte säga så till mig! Din uppnästa idiot!!” Jennie lade sig i.” Sarah, var det där nödvändigt?” Winona stirrade chockat på Sarah. Hon hade aldrig förr tagit till sådana kraftuttryck. Sarah glodde intensivt på Jennie.” Och vems sida står du på?” Innan Jennie hann svara ekade ett förfärligt ljud i rummet. Det var ljudet av en hand som landar i ansiktet på någon.
Bridget stirrade hatiskt på Alyssa och utan att egentligen tänka sig för höjde hon handen och slog till henne med handflatan på höger kind. Det var en våldsam smäll som fick de andra tjejerna att tystna och chockade stirra på henne. Svingen som slaget utdelades med hade gjort Martina Hingis stolt. ”DIN JÄVLA HORA!!!!!!!!” Till och med Bridget var förfärad över vad hon gjort. Alyssa var den mest chockade. Hennes huvud åkte från sida till sida av den plötsliga smällen och hennes kind började omedelbart värka och ett rött märke kunde direkt skönjas där handen träffat. Hon stirrade på den andra kvinnan i några sekunder innan hon slängde sig över bordet som skilde de båda åt. Hennes händer sökte efter Bridgets hals. Hon missade tack vare att Jennie och Heather hann fram precis i tid för att hålla tillbaka den rasande stjärnan som var fylld av hat mot sin rival. ”SLÄPP MIG!!!! JAG SKA GE DEN JÄVLA HORAN!!! DIN SATANS BITCH!!!!!!” Hon skrek och kämpade frenetiskt för att komma ur de andra kvinnornas grepp. Winona drog undan Bridget medan Sarah modigt ställde sig mitt i mellan de båda kombatanterna. Bridget försökte komma loss från sin väninna. ”Kom igen!!! Försök bara ditt lilla luder!!!!!! Kom igen, så ska du få stryk!!!!!” Plötsligt började alla skrika i mun på varandra och okvädningsorden haglade runt i rummet.
Jennifer Love, som satt för sig själv, reste sig upp.” Stopp! Stopp! STOPP! STOPP!! STOPP!!! SLUTA!!!!!!!!!” Hon vrålade ut sin förtvivlan mot sina nära väninnor. Alla tystnade och såg på den unga kvinnan som normalt var tystlåten och inte lade sig i bråk. Hon var förtvivlad.” Vad håller ni på med? Jag trodde vi var en familj?” Jennifer tog djupa andetag under tiden som hon kämpade med orden. ” Den man vi alla älskar kan vara skadad! Han kan vara död!!! Och allt ni kan koncentrera er på är era förbannade egotrippar!!! Tänk på allt vi har försakat för varann? Tänker ni förstöra allt det? Om vi splittras nu är allt vi byggt upp meningslöst! Jag älskar er alla…..snälla….bråka inte!!!” Hon såg sig omkring på sina närmaste väninnor. Alyssa hade slutat kämpa emot men ilskan var inte borta. ”Åt helvete med dig, Bridget!” Hon plockade upp sin handväska och stormade ut ur huset. Jennie följde efter henne. Sarah gick fram till Jennifer och kramade och försökte trösta henne. Nästa kvinna att storma ut var Heather. Innan hon slängde igen dörren efter sig vände hon sig bitskt till Bridget.” Är du nöjd nu?” Bridget satte sig ner i soffan utan att veta vad hon skulle göra. Den blonda filmstjärnan kände sig som världens ensammaste kvinna. Allt var förstört och det var hennes egosim som var orsaken. Winona satte sig ner sig ner bredvid sin väninna och försökte trösta henne. Ingen sade något. Det enda ljud som hördes var snyftningarna som följde på de tårar som rann nerför Bridgets kinder. Hon tänkte om och om igen att allt var hennes fel. Steve var med all sannolikhet död och gruppen var splittrad. Hatet hade dem i sitt grepp. Ett hat som kanske aldrig kunde överbryggas. Tårarna ökade i styrka och hon kröp in i Winonas famn för att söka tröst.