När vi kom fram till flygbasen fördes jag direkt ombord på en Learjet för vidare transport till Honolulu. Där väntade ett S-3 Viking plan för att flyga mig ut till flottan så att jag kunde förena mig med de styrkor som var beredda att försvara den fria världen från kommunist Kinas aggressiva uppträdande. James gav mig i bilen ett fullmatat kompendium där det stod allt som jag behövde känna till. Det var meningen att jag skulle läsa allt under flygresan. Philip skakade min hand en sista gång.” Lycka till, Steve.” Jag såg stint på de båda underrättelsemännen. ”Om något händer…..?” Phil nickade.” Du har mitt ord.” Besättningen vinkade till mig att det var dags att lyfta så jag sprang uppför trappan och in i planet med attachéväskan i handen. De två männen tog några steg bort från planet och såg på när det lyfte upp mot himlen. Jag satte mig ner på min plats och spände fast mig. Utanför fönstret såg jag de båda agenterna och sedan lyfte vi med ett vrål och steg snabbt upp i skyn på väg mot nästa destination. Accelerationen pressade mig bakåt i stolen och jag hann tänka på de mina där hemma och det svek jag utsatte Bridget för. Jag stack ner handen i fickan och fick fram förlovningsringen som min älskade lämnat tillbaka. Med sorg i hjärtat tog jag fram den och synade diamanterna i skenet från den svaga belysningen. Jag hade varit en dåre som trodde att jag kunde passa in i hennes värld. Det kändes som att ödet spelade mig ett spratt och lekte med mitt liv. Först släpper du in mig och sedan stöts jag bort. Skulle hon vara kvar när jag kom tillbaka? Om jag överhuvudtaget kom levande tillbaka? Och om jag gjorde det, vad skulle jag då göra? Mitt arbete, mina vänner, fanns det överhuvudtaget något kvar för mig att komma tillbaka till?
Jag lade ner ringen i jackfickan på nytt och öppnade attachéväskan och tog fram kompendiet och började läsa. Flygvärdinnan kom med en drink. Hon påminde mig om Winona. Hennes kortklippta mörka hår dolde inte hennes höga kindben eller feminina företräden. Ljuset i kabinen dämpades och jag tände lampan ovanför min plats.
Det verkade som om kommunisterna planerade att invadera Taiwan genom att använde sig av sjöstridskrafter som skulle landsätta trupper, och flyg som skulle bomba offensiva mål och skjuta ner de taiwanesiska stridsplanen. Kineserna hade alltid hävdat att Taiwan var en del av Kina och därför inte förtjänade att erkännas, vilket Kina lyckats pressa många till att inte göra. Det var 50 år sedan Kuomintang regeringen flytt från fastlandskina för att istället söka sin tillflykt till den stora ön och därifrån leda kampen mot kommunisterna. När nu Hong Kong återlämnats till Kina av Storbritannien fanns det inget som hindrade kineserna från att kräva att även få tillgång till Taiwan. Enligt Kina var det en intern dispyt eftersom de betraktade Taiwan som en del av själva Kina och, eftersom ön var en del av Kina, hade omvärlden ingen rätt att ingripa. Taiwan var väl förberett om invasionen skulle komma och man räknade med att kunna slå tillbaka en kinesisk attack. Däremot kalkylerade man med stora egna förluster bland militärer och civila. Det fanns också farhågor för att städer kunde bli utsatta för terrorbombning om kineserna upptäckte att de var på väg att förlora slaget om Taiwan. Försvarsarmén var välutrustad och helt inställd på att försvara den lilla nationen till sista blodsdroppen. Deras flotta var inte mycket att tala om, men flyget var hypermodernt och i kombination med den starka armén räknade man med att klara sig. Kineserna hade samlat ihop två amfibiedivisioner och dessutom en flygburen division som skulle gå i bräschen för attacken. Efter dom skulle man landsätta två divisioner med stridsvagnar och annan materiel och styrkor. Kineserna räknade med stora egna förluster, men regeringen betraktade det som en nödvändig förlust. Kina är stort, så lite spill får man räkna med. Det viktiga är resultatet.
Nyckeln till segern var att snabbt få kontroll över luftrummet där flygstriderna skulle komma att utkämpas. Den taiwanesiska flottan var liten. De hade några fregatter, u-båtar och en del patrullbåtar, så där räknade kineserna inte med några problem. Det blev flygets uppgift att sänka den fientliga flottan och ta kontroll över allt luftrum som fanns i och omkring Taiwan. Efter det skulle bombplanen göra sitt och bomba den lilla ön till underkastelse i kombination med en regelrätt invasion. Man kan säga att en taiwanesisk F-16 motsvarade tre kinesiska JH-7 stridsflygplan när det gällde prestanda och utrustning, men trots det skulle oddsen vara i kinesisk favör med 6 mot 1. Dessutom kunde kineserna byta ut besättningarna när de hade behov av det, vilket inte försvaret kunde göra. Det som var bra för försvararna var att kineserna bara hade två divisioner ryska SU-27 flygplan. Det var de enda kinesiska flygplan Taiwan behövde frukta eftersom de var de enda som kunde konkurrera med de F-16 som försvaret hade att sätta in. Försvaret hade tillgång till avancerade antiflygbekämpningsmissiler som t ex de Patriotmissiler som blev så omtalade när USA gav dom till Israel under Gulfkriget. Allt talade för att det skulle bli som Slaget om Storbritannien på nytt. D v s allt skulle komma att avgöras i luftrummet. Den som vann där, var den som skulle komma att gå segrande ur kriget. Den enda skillnaden mot andra världskrigets avgörande slag var att kineserna inte tänkte vänta på att luftstriderna tog slut innan de inledde invasionen på marken.
Tanken var att den sjunde flottan skulle ta sig så nära Taiwan att dess flygstridskrafter kunde ta kontroll över luftrummet innan kineserna hann få övertaget. Hangarfartygens F-14 i samarbete med F-18 Hornet hade som uppgift att säkra sundet mellan de båda länderna och hjälpa till med att slå ut Kinas flotta. Problemet var att komma tillräckligt nära innan hangarfartyget blev attackerat. Det gällde att komma så nära att ubåtsattacker var meningslösa på grund av djup och annat. Haven runt kusterna lämpade sig inte för ubåtsattacker. Det var en perfekt plats för dom att gömma sig på. Problemet för en ubåt var att den, i det vatten som det talas om, inte kunde flytta sig utan att upptäckas av antiubåtsfartygen och därmed var lätta mål att sänka för amerikanerna.
Jag tänkte att en massiv flygattack mot flottan skulle underlätta mycket. Det skulle tvinga Nord att flyga över Sydkorea för att nå fram och det var knappast troligt att de var beredda att ta den risken. Satelliterna hade inte upptäckt att Nordkorea fört över några flyplan till Kina så där var det inga problem att vänta, förhoppningsvis. En flygattack var en tuff uppgift även för Kina att klara av och om den inte blev framgångsrik från första stund väntade stora problem med genomförandet av hela invasionen. Hangarfartygen hade Ticonderoga missiler som på egen hand sökte upp och slog ut sina mål. Om de nådde fram till alla mål kunde de slå ut upp till 90 flygplan. Ticonderoga missilen var så slagkraftig att den utgjorde grundtryggheten i försvaret av flottan och ökade därmed dess slagkraft dramatiskt. Denna slagkraft var det som gjorde det så kallade Aegis försvarssystemet så oumbärligt när det gällde försvaret för den sjunde flottan och innebar att kineserna knappast skulle våga sig på en direkt attack. Eftersom Ticonderoga missilen sökte upp det mål som var lämpligast behövde man inte bekymra sig om att välja ut det mål som var det primära på förhand, kort sagt, släpp lös den så löser den uppgiften på egen hand.
Jag gick igenom ett eventuellt scenario för mig själv och kom fram till att kineserna, för att lyckas, behövde använda sig av 50-70 bomplan eller 150 mindre bomplan som inte kunde ta så mycket bomber, men som i gengäld nådde målet fortare. Dessutom skulle de behöva minst 50 stridsplan för att eskortera bombplanen. De vanliga bombplanen var propellerdrivna SU-16 från femtiotalet som kunde avfyra två SA-8 missiler mot fartygen. De gamla, långsamma planen utgjorde inga problem för de modernare F-14 planen när de kom inom det rätta avståndet. Om kineserna valde de mindre bombplanen kunde de ta två missiler under vingarna och dessutom var de tvungna att släpa på en extratank som drog ner farten. Även om de hade en stark bevakning behövde de mycket tur för att nå fram till den amerikanska flottan och inleda attacken mot den. De kinesiska planen tillhörde inte de modernaste i världen så man räknade inte med några större problem från dom. I allmänhet var kineserna två till fyra generationer efter väst när det gällde att bygga flygplan och deras piloter hade inte lika mycket erfarenhet som kollegorna i väst.
Frågan var vilken roll Nordkorea spelade i det hela. Jag förmodade att de skulle assistera kineserna i haven runt Taiwan och Sydkorea med små fartyg. Det skulle hålla Sydkorea sysselsatt och kanske splittra den amerikanska flottan och eventuellt hindra den från att lägga näsan i blöt. Det innebar att den kinesiska flottan oattackerat kunde få i land sina styrkor och bomba sönder de mål de ville förstöra. Frågan var då, hur och var kom Alfa ubåten in i det hela? Jag chansade på att det var den enda ubåt av typen som de förfogade över och att de därför inte skulle låta den komma inom skjutavstånd förrän de var övertygade om ett lyckat uppdrag. De gamla diesel/elektriskt drivna ubåtar som kineserna hade tillgång väsnades så mycket att de omöjligt kunde utgöra spjutspetsen i en ubåtsattack på hangarfartyget USS Kitty Hawk. De kunde bara stanna ute i upp till fyrtio timmar innan de var tvungna att gå in i hamn och utgjorde inget större hot av den och andra anledningar. Alfa ubåten var den enda de hade som utgjorde ett hot och jag var därför övertygad om att de skulle använda den mot hangarfartyget. Den måste hittas och sänkas innan den ställde till skada. Hur det skulle gå till stod skrivet i stjärnorna.
Flygvärdinnan kom tillbaka och frågade om det var något jag behövde. Jag såg in i hennes mörka ögon och kände en längtan efter att vila huvudet i hennes famn och gråta ut min förtvivlan över att Bridget lämnat mig. Istället för det log jag lite och bad om en kudde och en filt. Hon sträckte sig efter det jag begärt genom öppna ett skåp som fanns ovanför mitt huvud. Jag såg hur tyget i hennes blus drogs med och smekte hennes små bröst och gjorde att jag genom blusen kunde se hennes delikata spets bh. På något vis lyckades jag slita blicken och titta bort innan hon kom på att jag tjuvkikade. Jag lade ner mina papper i väskan och släckte lampan. Med täcket virat om kroppen somnade jag. Flygvärdinnan meddelade piloten att passageraren sov och kröp sedan själv ihop och somnade.
Fem timmar senare landade planet i Honolulu. Solen stod högt på himlen och det var en perfekt dag för avkoppling, om man hade tid med det. Jag hade sovit dåligt. Men det var ändå bättre med lite vila än ingen alls. Jag fördes direkt från planet till nästa som var en väntande S-3 Viking. Jag fick en uniform som visade att jag var kapten och dessutom en flyguniform och en flytväst att ta på mig. När jag tog av mig mina egna kläder kom jag ihåg att ta fram ringen och lägga ner den i en ficka på den gröna flygoverall jag tilldelats.
Flygresan ut till flottan var lång och odramatisk. Det hade hunnit bli morgon igen när navigatören pekade ut genom fönstret så att jag kunde få min första glimt av den flotta som förhoppningsvis kunde avstyra det krig som i värsta fall kunde sätta hela världen i brand, genom att vara startskottet till det tredje världskriget. Jag såg den enorma USS Kity Hawk i mitten. Efter hangarfartyget följde den Ticinderoga beväpnade kryssaren USS Mobile Bay. Runt de båda fartygen fanns fregatterna USS Arleigh Burke och USS Thomas Johnson. Där var också antiubåts fartyg och några andra fartyg. I djupet fanns ubåtar. Allt som allt en väldig slagstyrka som på egen hand kunde utkämpa ett krig. Jag tyckte att hangarfartyget såg väldigt litet ut och funderade på om det var möjligt att landa utan att hamna i havet. Jag höll i mig i stolen när piloten gav gas och lade sig i läge för att landa på det lilla flygdäcket. Vi dök ner som en fågel och kom ner perfekt, kroken hakade tag i oss och jag kände hur det stramade i bröstet av det massiva ryck som fick oss att stanna kvar istället för att fortsätta ner i havet.
Jag möttes av en officer och fördes upp till bryggan där jag presenterades för fartygets kapten Picard och amiral Keating. De var professionella och behandlade mig artigt men det märktes att de inte tyckte om att ha mig ombord. Kaptenen var en lång man med sandfärgat hår. Amiralen var lite kortare i rocken. Han tog igen det genom att ha en omfångsrik midja. På huvudet fanns bara en liten antydan till hår. ”Det är du som är experten Washington skickat hit för att hitta ubåten?” Rakt på sak. Inget kallprat där inte. ”Jag ska försöka hjälpa till så mycket jag kan, Sir.” Amiral Keating fnyste. ” Vi får hoppas att du har tur med dig.” Kapten Picard nickade artigt. ”Har du fått någon information om vad som har hänt de senaste timmarna?” Jag skakade på huvudet och såg på min klocka.” Inte sedan jag lämnade Los Angeles för tio timmar sedan.”
Vi samlades runt ett bord där det låg kartor. Det var en stor karta över Kina och de vatten vi var på väg till. Kustlinjen skymtade som en stor Buddha staty. Strax nedanför statyn skymtade den ö som allt handlade om, Taiwan. Mellan de båda länderna låg det sund som måste korsas av kineserna. I nord låg några öar som tillhörde Japan. Den närmaste ön var Iwo Jima. I syd fanns Filippinerna och den stora ön vid namn Luzon. Kaptenen pekade på en plats på kartan.
”Det är hit vi ska för att skära av de kinesiska styrkorna. Om det blir krig kommer slaget att avgöras där.” Vi fick kaffe som en besättningsman kom med. Till min förvåning var det en kvinna. Hon såg inte ut att vara äldre än Jennifer Love, fast hennes byst var inte lika välutvecklad. Hennes mörkblå ögon fångade mina för en sekund. Det varma leende hon gav mig fyllde mitt hjärta med värme. Om hennes hårfärg varit några nyanser mörkare kunde man tagit henne för Jennifers syster
Kaptenen drog min uppmärksamhet till bordet och kartan framför oss. ”Vi hoppas kunna skära av all flygtrafik från Nordkorea och norra Kina. Våra order är också att stoppa alla invasionsförsök genom sundet.” Jag pekade på en fartygssymbol som var markerad i flottans omedelbara närhet.” Var är det?” Kaptenen skrattade. ”Det är ett kinesiskt fraktfartyg som har följt oss i två dagar.” Jag såg upp. ”Spionfartyg?” Kapten Picard svarade igen. ”Den jäkeln har fler antenner än vad vi har. Regeringarna i Kina och Nordkorea har deklarerat en flygförbudszon på tvåhundra miles runt Taiwan där de hotar att skjuta ner alla flygplan som försöker flyga där. Det är ett brott mot alla lagar, men det struntar man i. Under de två senaste dagarna har de varnat alla från att bege sig in i zonen. Retoriken är den gamla vanliga, de hävder att Taiwan är en del av Kina.”
Jag nickade. ”Vad säger alla andra om det?” Amiral Keating suckade.” Taiwans regering sade åt kineserna att dra åt helvete! Japan lämnade över en officiell protest för några timmar sedan efter att Kina plötsligt ockuperat några strategiskt belägna japanska öar. Sydkorea har försatt sin armé i högsta stridsberedskap och förbereder sig på ett fullskaligt krig. Filippinerna är som vanligt, livrädda för kineserna och vågar inte säga ett knyst. Fan, jag sade till de jävlarna i kongressen att inte ge upp våra baser där, vi behöver dom!” Jag drog mig till minnes att han pratade om Clark och Subic Bay, de sista amerikanska baserna som funnits i den regionen. De övergavs i början av nittiotalet när budgeten skars ner. Om de funnits kvar hade man kunnat hota Kina utan att behöva ta till hela flottan.
Jag såg på nytt ner på kartan och den stora flod som rann genom södra Kina och mynnade ut i Stilla Havet där kontinentalsockeln försvann ner i djupet. Det var ett djup på hundra meter som plötsligt blev mer än tvåtusen meter. Det var, med andra ord, perfekta jaktmarker för en skicklig ubåtskapten.” Om kineserna har planerat att använda ubåten mot oss måste det ske innan vi kommer hit. När är vi där?” Jag pekade på en plats på kartan. Kaptenen funderade ett tag innan han svarade. ”Inom tjugofyra timmar.” Jag kliade mig på hakan under tiden som jag tänkte intensivt. ”När är vi framme vid kinesernas så kallade förbudszon?” Kaptenen såg på sin klocka.” Vi är där om 10-12 timmar. Vad som händer då? Ja, vi kommer under de timmarna att vara mycket sårbara för ubåtsattacker.” Han anade min outtalade fråga.” Nej, vi har inga ubåtskontakter än så länge.” Jag nickade trött.
Amiralen tog av sig sin keps och torkade sig på pannan. Det var extremt varmt och kläderna fastnade på kroppen av den höga luftfuktigheten.” Är du hungrig?” Jag såg på honom och nickade.” Okej, ta och käka och försök sova några timmar. Inget kommer ändå att hända förrän vi når stridsområdet. Om vi får vittring på ubåten så väcks du omedelbart. Jag vill ha en briefing av dig om sju timmar där du berättar allt du vet om den förbannade ubåten och koreanerna.” Kaptenen kallade på en besättningsman. Det var samma tjej som serverat kaffet tidigare. ”Ta med kapten….?”Jag fyllde i min falska identitet. ”Seaver, Steven.” Den unga tjejen log upp mot mig.” Ta med kapten Seaver till officerarnas avdelning och visa honom till en koj och se till att han får lite käk.” Hon gjorde honnör och snurrade runt och gjorde tecken till mig att följa efter henne. ”Var är er väska, Sir?” Frågade hon och såg sig omkring.” Jag hann inte packa.” Svarade jag sanningsenligt. ”Jag fixar lite kläder till er, Sir.” Hennes erbjudande kunde jag inte säga nej till. Vi gjorde båda honnör och gick.” Den här vägen, Sir.” Sade hon och visade mig vägen. Jag gick tätt bakom henne på vår väg nerför alla trappor.
Hon förde mig till en plats jag kunde ta igen mig på och frågade vad jag ville ha att äta. Jag bad om en köttbit, stekt potatis, grönsaker och sallad. Till efterätt bad jag om kaffe och en bit äppelpaj. Hon försvann iväg för att ordna med min beställning och jag passade på att se mig om i det spartanska rum jag befann mig i. Det fanns dusch så jag passade på att ta en snabb dusch. Rummet var mindre än en fängelsecell men ändå lyxig efter flottans normer. Maten var som väntat lika bra som på en trestjärnig lyxkrog.
En knackning på dörren väckte mig fem timmar senare. Det tog några sekunder innan jag kom på var jag befann mig och varför jag var där. Det var inte utan att jag väntade på att få se Bridget komma in.” Klockan är 0500, Sir!” Besättningsman Tracy Smith skrek ut tidsangivelsen. ”Vill ni ha frukost, Sir?” Medan dimman sakta skingrades framför mina ögon tog jag på mig byxorna och öppnade. Hon kom in i mitt spartanska kvarter. ”Frukost, Sir?” Jag beställde ägg, korv, bacon, rostat bröd, apelsinjuice och te. Jag lade märke till att Tracy såg på mig med en underlig blick ”Ja?” Hon rodnade klädsamt.” Ursäkta mig, Sir. Det är bara det att jag har en känsla av att jag har sett er förut. Det kan inte vara möjligt att ni är från Michigan, Sir?" Jag vände mig om mot spegeln.” Nej, det är jag inte. Det är många som tycker sig känna igen mig. Det är väl mitt ansikte antar jag. Det är alldagligt. ” Hon nickade.
”Jag ber om ursäkt, Sir. Det var inte meningen att…….jag är tillbaka med er frukost om tio minuter, Sir.” Jag andades ut av lättnad när hon gick. Det sista jag behövde nu var att någon kände igen mig från skvallertidningarna.
Efter frukosten satte jag mig ner och skrev ett tio minuters tal om allt jag kunde komma på som var viktigt när det gällde ubåten och hur Nordkoreanerna planerade att använda den. Jag visste att fartygets bibliotek kunde ge svar på alla data om ubåten, så jag höll nere sådana uppgifter till ett minimum. Jag anade att de inte ville ha en långrandig rapport från en utböling som dessutom inte var sjöman. Det visade sig att Amiralen var nyfiken på att få veta allt om ubåtens möjligheter till tyst gång och om jag trodde att Kina och Nordkorea var beredda att attackera och sänka hangarfartyget för att förhindra att vi kom till Taiwans hjälp. D v s var Kina berett att gå i krig med USA för att klara av att invadera Taiwan? Jag önskade att jag hade svaret på den sistnämnda frågan. Det var en sak att sänka några försvarslösa fraktfartyg på natten men en helt annan sak att attackera och sänka ett hangarfartyg med femtusen man ombord. Om de försökte och lyckades med det innebar det att USA var tvungna att svara och det innebar en fruktansvärd upptrappning. När jag hörde amiralen tala om femtusen personer smålog jag för mig själv och tänkte femtusen och en till med mig ombord.
En timme senare kom Tracy och eskorterade mig till det briefingrum där jag skulle hålla mitt tal för cirka fyrtio personer. Amiral Keating presenterade mig som en politisk analytiker specialiserad på Asien och att jag var utsänd av Pentagon. Talet jag skrivit ner flöt på utan problem med två avbrott för frågor. Alla undrade samma sak, var det en jättebluff iscensatt av kineserna eller tänkte de verkligen göra allvar av planen att invadera Taiwan? Vi kom alla ihåg kinesernas missiltest över sundet 1996 som satt skräck i Taiwans befolkning och på allvar uppmärksammat Kinas hot mot den lilla ön. USS Kitty Hawk hade skickats till regionen även då. Lyckligtvis hade inget hänt mer än ett verbalt ordkrig. Den här gången var det annorlunda, kriget var inte långt borta. En av de församlade officerarna ställde sig upp och ställde en fråga när jag var klar. Jag kände inte igen hans uniform men gissade att han var helikopterpilot, förmodligen med i antiubåtsgruppen. ”Är ubåten verkligen så snabb som det påstås eller är det bara en massa tomt skitsnack? Jag menar, den lär vara från det sena sjuttiotalet, eller hur? Det innebär att den är tjugo år gammal!” Jag såg mig omkring och valde mina ord med stor omsorg.” 1982 gick en Alfa ubåt rakt under vår flotta under en stor övning under fredstid. Den klockades för fyrtio knop. Den dök upp och var borta innan flottan hann reagera. Det fanns inte en chans att man hade hunnit sätta in tillräckliga motvapen om den haft som uppgift att sänka ett eller flera fartyg. Vi är tvungna att anta att, trots dess ålder, så har navigationssystem, hydrofon och vapen uppgraderats så att det motsvarar den standard som gäller i dag.” Officeren nickade och satte sig ner. Amiral Keating ställde sig upp och tog över ordet med den auktoritet en man i hans ställning alltid visade.” Mina herrar, om det var allt?” Han såg på mig och jag nickade.” Så kan ni återvända till era uppgifter.” Officerarna lämnade rummet i små grupper som diskuterade inbördes.
”Vad gör vi nu, Amiral?” Frågade en person som vände sig till honom. Amiralen vände sig om mot mig istället för mannen som frågat honom.” Jag har en överraskning åt dig. Du ska ut på en liten resa.” Jag tyckte inte om det jag hörde men sade ingenting. Det var inte läge att protestera utan att veta mot vad. ” Jag skickar dig till USS Connecticut.” Jag sökte i minnet efter vad det kunde vara för fartyg utan att kunna placera det.” Ursäkta mig, Amiral. Jag kan inte påminna mig att jag sett det namnet bland flottstyrkans fartyg.” Den gamle sjömannan log ett kryptiskt leende.” Det är inget ytfartyg, det är en ubåt. Den första Seawolf ubåt som byggdes.” Jag kände hur det knöt sig i magen.” Sir, jag har aldrig varit ombord på en ubåt. Vad skulle jag kunna göra för nytta ombord på en sådan?” Keating ställde sig med armarna i kors framför mig.” Jag har läst din dossier och min uppfattning, och även andras, är att du har en gudagåva när det gäller att lokalisera det andra inte ser. Det kanske handlar om tur, oavsett vilket, kan det bli det som avgör det hela till vår fördel. Turen kan bli det viktigaste vapen vi har att ta till mot fienden.” Jag kämpade desperat.” Sir, varför kan jag inte lika gärna stanna kvar ombord?” Jag insåg att chansen att överleva en strid i det mörka djupet var lika med noll. ”Därför att om vi ska vänta på att den där förbannade ubåten hittar oss kan det vara för sent. Nedvärdera inte dig själv. Du har en gudagåva när det gäller att hitta sådant som andra inte ser och ibland kan det visa sig vara viktigare än allt annat tillsammans.” Det fanns inget mer att säga så jag accepterade mitt öde och ställde en sista fråga.” När åker jag?” Befälhavaren såg på sin klocka.” Om femton minuter. En helikopter flyger dig ut till ubåten. Anmäl dig hos sekonden. ” Han sträckte ut handen.” Lycka till, grabben. Det kan vara du som bär vårt öde i dina händer.” Vi skakade hand och sade farväl. Tracy tog mig tillbaka till min tillfälliga förläggning och väntade medan jag bytte om. Efter det visade hon mig till helikopterplattan där sekonden väntade på mig, och gjorde honnör. ”Det var trevligt att träffa er, Sir.” Sade hon och gjorde på nytt honnör för mig. Jag besvarade hälsningen.” Detsamma, Tracy. Ta hand om dig.” Jag hörde steg och såg upp när fyra piloter sprang förbi oss och i full fart försvann bort mot sina flygplan innan jag vände mig till sekonden som eskorterade mig och frågade vad det var som hänt.” Ett kinesiskt H-5 spaningsplan är på väg rakt mot oss. Vi har några plan uppe redan men deras bränsle är på upphällningen så vi skickar upp avlösare.” Sekonden pekade på helikoptern som skulle ta mig ut till min nya destination.” Där har du din skjuts kapten. Lycka till.” Varför sade alla lycka till? Det fick mig att känna mig som en enbent man i ett hundrameterslopp med världens snabbaste man. Jag skyndade mig de få stegen fram till helikoptern. Besättningen hjälpte mig ombord och gav mig en flytväst. Så fort jag kommit på plats lyfte vi och satte kurs mot min nya destination. Rotorbladen skar genom vinden när helikoptern i full fart flög mot den uppgående solen på jakt efter en Seawolfubåt.
”Vart ska vi?” Ropade jag till piloten. Han pekade på en plats nordväst om flottan.” Cirka 300 miles åt det hållet.” Några timmar senare kom vi fram till en helt öde fläck ute till havs. Jag var nervös.” Jag ser inget.” Jag hoppades inombords att vi skulle missa ubåten och inte få kontakt med den. ”Där!” Det var andrepiloten som ropade och pekade i rätt riktning. 10 miles bort såg jag den vita strimma som bildades när ubåten kom upp till ytan. ”Är hon inte vacker?” Piloten log när han sade det. Jag ryckte till.” Javisst. Jävligt vacker.”