”It´s just a fantasy. It´s not the real thing.” - Billy Joel SHOWTIME- Catch a Falling Star.
Dagen hade varit som de föregående, fyllda av besvikelse för mitt vidkommande. Jag mer eller mindre släpade mig fram till porten, upp för trapporna och fram till dörren där jag för tillfället, efter min flykt från Gudinnorna, bodde. Hela dagen hade jag tillbringat på jakt efter jobb, utan resultat. Jag var trött, sur och hungrig. När jag släpade mig fram längs hallen kände jag en doft som påminde mig om något. Till en början kunde jag inte identifiera den, men ju närmare dörren jag kom desto mer doftade det. Jag hade en känsla bak i huvudet att doften betydde något, men vad? Med den tanken i huvudet öppnade jag dörren och steg in. Lite tvekande stod jag kvar innanför dörren innan jag tog ett par snabba steg in i min enrumslägenhet. Med en smäll släppte jag ner attachéväskan på golvet. Det lät som om någon hade släppt en blöt packe med tidningar. När jag såg mig omkring slog känslorna mot mig som om de hade skjutits ur en kanon och träffat med kraften av en tidinställd bomb. Jag visste inte om jag skulle bli arg, skräckslagen, glad eller ledsen. Det kändes overkligt.
Under några sekunder stod vi bara där och granskade varandra uppifrån och ner utan att ett ord yttrades. Först att göra något var den lilla brunetten som tog några steg fram och slog armarna runt min midja. Hon lät sitt huvud vila mot mitt bröst utan att jag gjorde en ansats till protest. Jag slog mina armar om henne och andades in doften från hennes parfym. Det var den doft jag känt i trappan. Jag kände hur hennes lilla kropp började skaka när tårarna rann nerför hennes kinder och blötte ner min skjorta. Maskaran fläckade den, men jag protesterade inte. Det var inte läge för det i det ögonblicket. De båda andra kvinnornas arga blickar försvann lika plötsligt som en isbit smälter när du placerar den på en glödhet spishäll. De kämpade mot det, men blev till slut tvungna att förena sig med oss i en gemensam kram. Jag öppnade min omfamning om den lilla brunetten och lät de båda blondinerna förena sig med oss. Stora vågor av känslor slog genom vår lilla grupp under den tid vi stod på detta vis innan Alyssa bröt den stora kramen och tog ett steg tillbaka.
Hon torkade sina tårar med baksidan av handen och såg upp på mig. Hennes tårfyllda ögon sökte mina och fångade in dom.” Jag har saknat dig så otroligt mycket.” Jag sög in hennes spröda skönhet. Det var konstigt, men på den korta tiden sedan min flykt hade jag hunnit glömma vilken strålande vacker kvinna hon var. Ljudet av smällen från hennes kvinnliga hand hördes inte förrän handen hade lämnat min kind och försvunnit ut i tomma intet. Det gjorde ont när hon träffade mig, men den smärtan var ingenting mot den bottenlösa sorg jag såg i hennes ögon. Det högg till i mitt hjärta när jag med ens insåg hur mycket jag sorg jag orsakat henne, trots att jag i själva verket flytt för att jag ville undvika det. Alyssa förde upp handen till sin mun för att kväva ett skrik. Tårarna fortsatte att rinna nerför kinderna som blev missfärgade av maskaran som följde med ner från ögonen. När skriket var kvävt kramade hon på nytt om mig medan Sarah Michelle och Bridget stod stilla och såg på oss under absolut tystnad. Jag vände mig långsamt om mot Sarah efter att jag brutit Alyssas omfamning. Hennes gröna ögon såg rakt igenom mig. Det kändes som om hon sög ut min själ ur kroppen och lät den virvla ut i världsrymden. Jag såg in i hennes ansikte och där uppe i ena ögonvrån syntes en första ensam tår glida fram och sakta rinna nerför kinden. SMACK! Min andra kind brände till av ett nytt slag. Sarah slog hårt. Hon hade lärt sig en hel del genom sin framgångsrika tv-serie om Buffy, den saken var klar. ” Där har du för att lämnade Jennifer storgråtande, och krossade våra hjärtan!”
Bridget satte sin hand under min haka och vände mitt ansikte mot sitt. För en sekund förberedde jag mig på en ny smäll, men den kom inte. Istället klövs hennes ansikte av ett leende som var fyllt av sorg. ”Varför?” Hon ställde en fråga som var fylld av andra frågor och samtidigt omöjlig att besvara med ett enda ord. Jag ville förklara, men hur skulle jag få de tre att förstå varför jag försvann som en tjuv om natten? För säkerhets skull tog jag ett djupt andetag, vilket visade sig vara ett misstag eftersom jag då kände deras kvinnliga dofter och förföriska parfymer. Dofter som fyllde mig med minnen. ”För att jag älskar er.” Sarah torkade sin tår från kinden.” Det var ett konstigt sätt att visa din kärlek.” Med tvekan vände jag mig om mot henne.” Jag är ledsen men jag trodde att det var det bästa för oss alla.” Nya tårar syntes på hennes kind. Tårar som hon torkade bort med handen. ”Du kunde åtminstone ha berättat för oss, istället för att försvinna utan ett ord.” Jag suckade djupt.” Jag kunde inte, jag kan inte göra det.” Det var, förstås, en omöjlig förklaring.
”Du kanske kan svara på detta.” Vi vände oss alla fyra förvånade om mot rösten. I dörröppningen stod en medelålders, lite skallig man. Han var klädd i en lång rock och kostym.
”Har du fortfarande problem med sömnen när det regnar?” Jag stirrade på honom med förvåningen klart synlig i mitt ansikte. Vad gjorde han här? ”Nå, har du det?” Det tog en liten stund innan jag samlat mig så pass att jag kunde svara på frågan.” Nej, det har jag inte.” Jag återvann en del av min självkontroll och ställde en retorisk fråga tillbaka.” Jag antar att du bara råkade gå förbi och bestämde dig för att titta in på en fika?” Mannen tog några steg in i rummet och stängde dörren efter sig. ”Du har något som tillhör oss.” Jag nickade mot en väska i ett hörn av rummet.” Jag trodde att ni skulle hämta den långt tidigare.” Han tog av sig hatten.” Om du inte hade försvunnit, så skulle vi ha kommit tidigare.”
Jag presenterade honom för de tre kvinnorna. Hans namn var Philip Brimly och han var min förde detta handledare och mentor från min tid på CIA. Han kände till Bridget och Alyssa genom deras filmer och från tv medan Sarah var en ny bekantskap för honom. Efter presentationen tog jag fram metallväskan och gav den till Philip.” Jag vill ha ett kvitto.” Det var såklart ett skämt. Aldrig att han hade tänkt ge mig ett kvitto på den väskan, med tanke på dess innehåll. Phil, som jag alltid kallade honom, log lite mot mig.” Ett kvitto? För vad?” Han hade rätt. Den väskan existerade inte. Innehållet var för känsligt för att någon skulle vilja kännas vid den. Phil sade adjö till tjejerna och vände sig om för att gå med väskan i ett stadigt grepp i vänster hand. När han öppnade dörren fattade Bridget mod och gjorde sin röst hörd.
”Ursäkta mig, Mr Brimly?”
Han vände sig om med handen på handtaget till dörren. I ansiktet syntes ett uttryck som markerade att han var otålig och väntade på att frågan skulle ställas.” V…vad men..menade du när du frågade Steve om han har svårt att sova när det regnar?” Jag kände Phils ögon fånga mina innan jag vände mig bort.” Så det var som jag misstänkte. Du har inte berättat för dom?” Jag svarade med ryggen vänd mot honom.” Vad skulle jag berätta? Sanningen? Ha! I så fall kunde du och dina gelikar se till att jag fick 20 år i Leavenworth!” Phil ryckte till av mitt rättframma svar.” Det är nog ingen som bryr sig om sanningen idag, Steve. För tusan, jag tror till och med att CNN visade en dokumentär om det i fjol.” Jag kände Alyssas hand på min axel.” Vad pratar ni om?”
Jag lyckades, med ryggen mot henne, ge ett svar som inte ens i mina egna öron lät speciellt övertygande.” Inget, Alyssa. Det var inget.” Hon tog ett ordentligt tag i min axel med båda händerna och snurrade mig runt så att jag blev tvungen att möta hennes mörka ögon som blixtrade.” Svara mig!” Jag skakade av mig hennes hand och gick in i vardagsrummet. Sarah följde efter mig.” Snälla, Steve. Svara!” Jag gick direkt fram till ett skåp vid bokhyllan och tog fram en flaska Johnny Walker och hällde upp en rejäl drink i ett glas.” Är det någon mer som vill ha? Jag vet att jag behöver en rejäl drink nu.” Alyssa tog några steg fram efter mig och slog glaset ur handen på mig. Det träffade parketten med ett kras och den dyra vätskan spreds över ett stort område.” För fan, Steve! Sluta upp med den skiten! Svara!” Jag låtsades som om hon inte existerade och flyttade över flaskan i min andra hand och gick ut på balkongen, där jag ställde mig och stirrade ut och såg på ingenting.
Över ena axeln ropade jag in i rummet.” Phil, nu när du ändå är här kan du lika gärna berätta allt. Jag tänker i alla fall inte göra det.” CIA chefen gick fram till skåpet och hällde upp ett glas till sig själv från den andra flaskan jag hade stående där. Han skyndade sedan ut i köket efter lite is till drinken. Med glaset i handen satte han sig ner i en fåtölj och smuttade på whiskyn. Bridget plockade upp sin väska och sade att hon måste gå på toaletten. Där inne gjorde hon inte det man normalt gör på ett sådant ställe, istället tog hon upp den videokamera som låg i väskan och spolade fram bandet, förbi det inspelade meddelande som fanns på bandet från resten av Gudinnorna. Det fanns cirka en timmes tid kvar på bandet. Hon lade tillbaka videokameran i väskan, noga med att placera den i en vinkel som pekade snett uppåt och drog igen den tillräckligt mycket för att bara själva linsen skulle ha fritt spelrum framåt. Även om kameran missade Phil hoppades hon att ljudet skulle tas upp utan problem.
När hon kom tillbaka in i rummet satte sig Bridget i soffan så att hon hela tiden hade koll på Steve som stod kvar ute på balkongen. Väskan satte hon ner på golvet så att linsen pekade rakt mot Phil. Den äldre mannen tog av sig glasögonen och gnuggade tinningarna som om han sökte efter ett svar på ett sedan länge bortglömt problem.” Lyssna nu noga. Jag tänker bara säga det här en enda gång och sedan aldrig mer, förstått?” De tre kvinnorna nickade.” Om ni någonsin berättar det för någon annan, oavsett vem, och jag får veta det så kommer jag att förneka att vi någonsin har träffats. Jag kan, om jag vill, göra era liv till ett rent helvete. Förstår ni?” De nickade som vore de skrämda barn som tvingades till tystnad.
Han förde glaset till munnen och tog en djup klunk.” Första gången jag träffade er vän var 1991 efter Gulf kriget. Vi var båda stationerade i Bulgarien. Landet var en av de sista kommunistbastionerna som föll. För Steve var det första gången han var i Östeuropa. Eftersom han var okänd för kommunisterna så frågade jag honom om han var beredd att hjälpa till med en viktig sak. Det var, måste jag påpeka, livsfarligt för honom om det gick snett. Det kalla kriget rasade fortfarande och situationen i det som i idag är Ryssland var kaotisk, vi visste inte vem som styrde och vad de kunde tänkas ta sig till.” Phil tystnade och funderade under några sekunder innan han tog en ny klunk whisky.” Tanken var att han skulle ta kontakt med dottern till en mycket högt uppsatt Nordkoreansk officer. Hon hade på sin faders vägnar kontaktat oss i hemlighet och lyckats övertyga oss om att hennes far var intresserad av att hoppa av. Problemet, för sådana finns det alltid, var att hon var i Bulgarien och att hennes far var i Nordkorea. Regeringen i den fanatiska diktaturen såg alltid till att de aldrig kunde lämna landet tillsammans. Orsaken till det tror jag ni förstår.”
Ett leende syntes på Phils ansikte.” Jag glömmer aldrig när Steve kom instormande på mitt kontor på ambassaden och krävde att personligen få ta hand om hela avhoppet. Vi grälade om det. Min motivering till att han behövde hjälp med det, var att han inte var någon tränad fältagent och att han inte hade några kontakter i vare sig Bulgarien eller Nordkorea. Han bara stirrade på mig och svarade upphetsat att det spelade ingen roll. Flickan hade byggt upp ett starkt förtroende för honom och han var den enda hon litade på. Mina överordnade gav mig tillstånd att låta honom ta hand om operationen, för säkerhets skull skickade jag med några av mina bästa agenter, utan att han visste om det. Sedan lät jag honom åka. Själva avhoppet tog ett helt år att planera. Det går inte till som det gör i er värld, där avhoppet klaras av på fem minuter. Sådant måste planeras minutiöst och, tro mig, det tar tid. Under tiden vi arbetade med planen höll Steve kontakt med flickan genom månatliga träffar. Jag anser fortfarande att avhoppet var den bästa plan jag varit med om att utarbeta.” Phil tog en ny klunk av whiskyn. Han kände den starka drycken bränna till i halsen när den gled ner.
Sarah blev otålig av hans tystnad.” Vad hände?” Phil stirrade frånvarande upp i taket innan han vände sig mot Sarah.” Tanken var att det hela skulle äga rum inne i Nordkorea eller åtminstone inom Nordkoreas territorialvatten. Steve flögs in med en Blackhawk helikopter en mörk natt för ett rendevouz med en fiskebåt. På land väntade både generalen och hans dotter. De tog först upp generalen. Han vinschades upp i helikoptern i en sele. Efter det flög de till fiskebåten och lämnade av honom. Tyvärr hände något.” Han tystnade igen och stirrade på nytt upp i taket.” Några Nordkoreanska patrullbåtar dök plötsligt upp innan de hade en chans att hämta flickan. De blev tvingade att fly från platsen, eftersom de befann sig på ett främmande lands territorium. När vi gör sådant här måste vi alltid ta med i beräkningen att det kan gå snett, vilket det tyvärr gjorde i det här fallet. De hann fira upp generalen från båten och ta med honom när de flög lågt över vattnet för att inte bli nedskjutna. Flickan togs till fånga och fördes bort. Besättningen på båten avrättades. De var alla Nordkoreaner och betraktades, förstås som förrädare. Flickan ställdes inför rätta och tvingades att ta avstånd från sin far. När hon gjort som de krävde dömdes hon till ett mycket långt fängelsestraff.” Alyssa rörde på sig i stolen där hon satt.” Sitter hon fortfarande i fängelse?”
Phil skakade på huvudet.” Vi arrangerade en fångutväxling, ni vet, så som USA och Sovjetunionen gjorde då och då när det kalla kriget rasade som värst. Det tog två månader att arrangera allt. Faktum är att det hela blev av enbart tack vare att den Sydkoreanska regeringen fick stora lån av USA mot att Sydkorea lämnade över två Nordkoreanska agenter som tillfångatagits bara en vecka innan. Seoul insåg att det var bättre att ha bra relationer med oss än att riskera att vi vände dom ryggen. Det är sånt som kallas politik.”
”Jag kommer aldrig att glömma den natten så länge jag lever, det var fruktansvärt.” Sarah kastade en snabb blick på Steve. Han satt i en stol på balkongen. Flaskan hade han mot munnen. Det syntes att han drack direkt ur den. Phil fortsatte.” Det var sent i November. Natten var kall, riktigt kall. Utväxlingen skulle äga rum på en stålbro över Sung River. Floden flyter genom den demilitariserade zonen. Bron är byggd över en djup ravin som är cirka 60 meter djup och bron är ungefär 90 meter lång. Den är upplyst med elektriska lampor var trettionde meter. Bry er inte om att leta efter den på en karta. Bron finns inte med på någon karta i hela världen. Ni förstår, officiellt existerar den inte. Den byggdes under andra världskriget och har hållits öppen efter Koreakriget enbart för att vi och dom ska kunna utväxla fångar och agenter. Och för att Nord och Syd ska ha en möjlighet att utbyta varor och träffas och diskutera problem mellan länderna. Detta utan att världen utanför får veta det.”
”Det var en hemsk natt. Vinden som blåste in från havet ökade hela tiden i styrka och regnet började falla i allt stridare strömmar. Det var tänkt att utväxlingen skulle äga rum exakt vid midnatt. Såväl vi som dom hade beväpnade soldater väntande i respektive ände av bron. Själva bron var ingenmansland. När klockan signalerade att det var midnatt skickade vi upp de två Nordkoreanska agenterna på bron. Det var jag, Steve och runt 20 andra personer på vår sida. Då har jag inte räknat med de 100 man ur specialtrupperna som tungt beväpnade var med oss. Det var såväl amerikanska som koreanska soldater. Hur många man Nord hade vet bara, Gud. De var många, väldigt många. På avstånd såg vi att flickan började gå över bron. Allt gick perfekt ända tills båda parter nådde mitten av bron.” Phil reste på sig och hällde upp ett nytt glas whisky. Han såg ut på Steve, skakade på huvudet och gick tillbaka till fåtöljen.
Han snurrade glaset i handen och stirrade ner i whiskyn.” Precis då brakade helvetet löst och allt gick snett. De två Nordkoreanerna blev skjutna till döds framför våra ögon. Detta hände precis när de och flickan var jämsides på mitten av bron.” Bridget lutade sig fram.” Var det hon som sköt dom?” Phils huvud ruskade från sida till sida.” Nej. Vi lyckades aldrig komma på vem det var som sköt ihjäl dom. Syd anklagade Nord och de i sin tur anklagade oss.”
Alyssa, som kramade sina fingrar i ett desperat försöka att lugna sina nerver, lyckades pressa fram en fråga.” Vad hände med flickan?” För första gången såg Phil på den unga brunetten. Tyst för sig själv tänkte han att hon var vacker, otroligt vacker. Inte ytligt vacker som många kvinnor med hennes figur och utseende är. Nej, hon hade en sorts oförklarlig inre glöd som inte gick att motstå. Han lyckades slita blicken från henne och såg ut på Steve. Hur kunde han fly från henne? Det var oförklarligt. Denna vackra brunett var en vision av skönhet som knappast hade sin motsvarighet på hela jorden. Otroligt var ordet! Phil såg återigen på Alyssa och blinkade till för att återvinna sin självbehärskning och återigen bli den kalla, sakliga spionchef han normalt var, d v s när han inte såg in i de oroliga ögonen på Universums vackraste kvinna.” Flickan, ja vad ska man säga, hon stannade och stod blickstilla och stirrade ner på de fallna kropparna. Nord skrek till henne genom en megafon att komma tillbaka till dom. Hon var som fastfrusen där hon stod. På vår sida höll vi andan inför vad hon skulle ta sig till. Alla utom Steve förstås.” Sarah satte händerna på sina knän och lutade sig fram och fixerade mannen framför sig.” Vad gjorde han?”
Phil tog ett djupt andetag och andades ut långsamt.” Han slet till sig en M-16 och sprang ut från den postering vi stod inne i.” Phil skakade återigen på huvudet.” Steve hoppade över en avspärrning och var ute på bron innan någon annan hann reagera. Innan vi förstod vad som hänt var han försvunnen. Han skrek åt flickan att springa. Hon vände sig om mot hans röst, såg honom, och gjorde som han ropade åt henne att hon skulle göra. Flickan började springa. Nord skrek till henne att stanna, vilket hon inte gjorde.” Han tystnade på nytt och såg upp i taket.” De öppnade eld! Hon hann inte långt innan hon träffades i ryggen. Steve fyrade av några salvor mot den andra sidan utan att sikta ordentligt. När han kom fram till den skjutna flickan låg hon med ansiktet ner mot den kalla, regnvåta stålbron.”
”Vid det här laget hade kommunisterna skickat ut en lastbil fullproppad med soldater på bron. Vi svarade med att skicka ut några jeepar med M-60 maskingevär monterade och en del av våra tungt beväpnade soldater. Steve var först framme vid flickan, sedan kom Nordkoreanerna och sist fram var vi. Steve hade just tagit upp henne i sin famn när koreanerna omringade honom. Våra mannar omringade i sin tur dom och där stod vi sedan. Det var en riktig Mexican stand off. Steve ropade till mig att hon levde och att han ville ha en läkare. Det var då det började regna på allvar. Regndroppar så tjocka och täta att man inte kunde se mer än några få steg framför sig. Det kändes som om världen upphörde att existera och vi var de enda levande varelser som fanns kvar.” Han drack på nytt av sin whisky. Bridget hoppades att han skulle hinna avsluta sin berättelse innan han blev så full att han somnade eller videobandet tog slut. ”Vi hade en doktor som var redo att springa ut på bron och rädda henne. De röda djävlarna vägrade att låta honom komma fram till Steve och flickan. De sade bestämt ifrån att någon av våra skulle behandla henne. Om hon var i behov av läkarvård skulle hon tas om hand på ett av deras sjukhus. Steve å sin sida vägrade att låta kommunisterna ta med henne. Vi upprepade vår begäran att släppa fram vår läkare, men svaret blev detsamma som innan. Under tiden vi förhandlade fram och tillbaka med hjälp av tolkar, visade det sig att allt var förgäves. Livet rann ur hennes svårt skadade kropp. Hon dog i Steves armar.”
Bridget hade svårt att ta till sig det. Till slut viskade hon tyst.” Det måste ha varit fruktansvärt för Steve.” Sarah torkade bort något vått som syntes i hennes vackra gröna ögon.” Flickan och Steve var de…..?” Hennes röst dog bort. Phil såg in i hennes tårfyllda ögon och fyllde i slutet på hennes fråga.” Älskare?” Hon nickade mot honom.” Jag antar det. Vi misstänkte inte det förrän hela operationen var planerad och vi gick in i slutskedet av det hela. Vi det laget var det inget vi kunde göra. Steve var så pass viktig för operationens genomförande att jag inte kunde byta ut honom mot någon annan.”
”Men ni ska inte tro att det var över bara för att livet runnit ur flickan. Nordkoreanerna krävde att få med sig hennes kropp tillbaka till sin sida. Steve vägrade att släppa taget om henne. De röda hade tagit henne ifrån honom, men han tänkte låta dom ta hennes kropp. De hotade med att skjuta Steve, vi svarade med att i så fall skulle vi skjuta dom. Så höll vi på och hotade varandra allt medan tolkarna översatte och regnet fortsatte att vräka ner över oss. Vi stod där i det iskalla regnet och mörkret som omslöt oss i tre hela timmar utan att vi kom ett dugg närmare en lösning på problemet. Ja det vill säga, det var inte helt mörkt eftersom under den tid dramat pågick så cirklade helikoptrarna över oss och lyste upp det hela med sina starka lampor. Men utanför ljuskäglan var det beckmörkt. Varje gång förhandlingarna bröt samman kom det ut en officer med högre rang och sade några ord, och så fortsatte vi en ny runda med samma tjatande. Steve satt där i mitten av allt med flickans döda kropp i famnen. Varje gång någon korean tog ett steg mot honom riktade han sin osäkrade M-16, hela tiden med fingret på avtryckaren, och hotade att skjuta honom. Jag kommer ihåg att jag var orolig för att bron skulle ge efter för all vikt vi lade på den och kollapsa.” Phil småskrattade åt minnet från en sedan länge svunnen tid.” Hur slutade det?” Frågade Alyssa försiktigt.
Phil slickade sig om läpparna som om han hade hittat lite whisky på dom.” Efter tre timmars tungviftande fram och tillbaka reste sig Steve upp med flickans kropp i famnen och lyckades bluffa sig ut från bron. Han vände sig till kommunisterna och sade att om de ville skjuta honom så var det fritt fram, men han tänkte inte ge sig utan strid. En av deras generaler kom fram och beordrade sina män att släppa fram Steve. Jag antar att de hade uppnått sitt mål, vad det nu var. Steve bar flickan av bron, lade in henne i min bil och körde iväg. För oss andra tog det säkert två timmar till innan vi kom av bron. Ingen sida ville visa sig svag genom att ge upp först. Så vi fortsatte att stirra på varandra innan vi kom fram till att det kanske var bäst om vi backade ett steg i taget på båda sidor och att vi gjorde det samtidigt.” Bridget såg ut på Steve. Han satt ner på stolen och hade lagt upp benen på balkongräcket.
Phil avslutade sin berättelse.” Jag hittade honom tre dagar senare på en bar i en av Seouls förorter. Han var fullare än en hel skeppslast törstiga sjömän. När han så småningom nyktrade till kunde han inte komma ihåg var han hade begravt henne. Jag var hela tiden säker på att kom ihåg det exakt men jag brydde mig inte om att tjata på honom om det. Han hade gått igenom tillräckligt där ute på bron. Han berättade aldrig för en enda person var flickan var begravd.” Sarah funderade högt.” Men han måste väl ha berättat det för hennes far?”
Mannen från CIA nickade.” Fadern var den högst uppsatte Nordkorean som någonsin har hoppat av. Han var chefsläkare för hela deras armè, och det vill inte säga lite det. Han berättade saker som vi inte hade en aning om. Faktum är att tack vare hans uppgifter kunde vi förhindra ett invasionsförsök från Nord. De hade planerat att genom en chockoffensiv ta sig till Seoul och ta kontrollen över hela Sydkorea. Vi tror att de hade Kinas välsignelse, men som jag sade, lyckades vi förhindra det.” Phil tystnade och försjönk i minnen. Bridget märkte det och harklade sig diskret så att den äldre spionchefen vaknade till och insåg att de alla spänt väntade på fortsättningen. ”Generalen var en lustig liten man. Han hade en tatuering av en påfågel på ena armen.” Han pekade var någonstans den satt. Alyssa lyckades förhindra ett utrop innan de andra förstod att hon tänkt göra det. Sarah och Bridget förstod inte vem Phil pratade om. När Alyssa blev utsatt för det fruktansvärda våldtäktsförsöket och Steve skickade Dr Kwan för att se till henne, så var hon den enda som han visade sin tatuering av påfågeln för. Hon förstod att Dr Kwan var generalen som hoppat av och att flickan, som Steve älskat och riskerat livet för, var hans dotter. Hon kände hur det snurrade i huvudet av tankar. På något sett började hon förstå varför Steve flytt från dom, även om hon fortfarande inte kunde förlika sig med tanken att han inte sagt något innan han försvann.
”Under åtminstone de senaste fem åren har Steve inte kunnat sova när det regnar. Han går upp och sätter sig vid fönstret och stirrar ut i regnet. Han har aldrig velat prata om det, men tro mig, de minnen som hemsöker honom är fruktansvärda. Han jagas ständigt av skuldkänslor för att han inte lyckades rädda hennes liv.” De satt en stund under tystnad och såg på varandra innan den äldsta av de tre kvinnorna, Bridget sade något för att bryta dödläget.” Så det är så det ligger till. Det är inte media eller oss han flyr från. Det är sitt eget förflutna han försöker komma undan. Han flyr från sig själv.” Phil nickade mot den berömda skådespelerskan.” Du har rätt. Jag antar att detta att bära kroppen av den du älskar, efter att ha sett på när hon mördas och dessutom hålla henne i sin famn när livet sakta rinner ur henne, det är för mycket för en människa att bära ensam inom sig.” Sarah var konfunderad.” Jag förstår inte.” Alyssa torkade ur sina ögon och försökte förklara för sin blonda väninna.” Hur tror du Steve hade reagerat om en av oss blivit dödad när han var i närheten utan att kunna förhindra det?” Sarah svarade” Han hade blivit helt knäckt. Men vad trodde han att han kunde förändra genom att fly från oss? Skuldkänslan vore väl lika tung om han inte var där och kunde rädda oss?” Bridget nickade mot Sarah.” Det stämmer. Men om han inte var där så vore han inte ansvarig. Enligt hans sätt att se på det så vore han ansvarig om han var i vårat sällskap, därför flydde han, för att slippa ta det ansvaret och slippa bära bördan att hela tiden tänka på vår säkerhet. Förstår du vart jag vill komma?” Sarah förstod precis vad det var som Bridget menade.