Den stora gruppen av kändisar som var samlad på uteplatsen stirrade chockade ner mot den plats där en tragedi inträffat. Det hördes inget desperat gapande eller ljudet av flyende fötter som sökte sig in i huset. Istället spreds ett nervöst mumlande mellan de församlade personerna. Vem skulle gå ner till brottsplatsen för att undersöka hur det gått för de som fanns därnere? Till en början hände inget, ingen vågade sig på att gå ner. Peter och Ted stod bredvid varandra. Båda lutade sina orörliga kroppar mot räcket utan att kunna ta till sig det inträffade. Chocken hade de båda männen i ett första grepp. När det sista skottet hördes släppte Sidney omedvetet sitt grepp om Bridget. Den panikslagna kvinnan sparkade av sig skorna och tog trappstegen ner mot gräset i några få stora språng. Väl nere på gräsmattan började hon springa fortare än hon någonsin gjort under sitt liv. Hennes hjärta bultade intensivt. En bit efter Bridget följde Alyssa. När de två kvinnorna satte av i fullt språng insåg några av de församlade männen att de också var tvungna att göra en insats och sprang efter kvinnorna. Eftersom de befann sig i Hollywood tänkte några att det kunde se bra ut om de agerade hjältar nu när skottlossningen var över och det var möjligt att ta sig fram till offren utan att bli skjuten. Bland de som inte sprang spred sig snabbt olika rykten. Chock övergick i tårar. Trots att man ännu inte visste vad som egentligen hänt var många övertygade om att flera av deras kollegor var döda. Skjutna till döds av vad de trodde var en stalker. Allt detta hände under loppet av några tiotals sekunder. Tystnaden, mumlandet och tårarna bröts av en kvinnoröst från någonstans därnere som skrek hysteriskt efter ambulans. Ljudet från en av de personer de trodde var döda väckte de församlade till liv och en del började agera rationellt. Susan sprang efter sin dotter Bridget ner mot brottsplatsen. Hon följdes av Robert, Jamie, Sigourney, Kurt, Sidney och flera andra. Jane sprang åt andra hållet. In i huset för att leta efter handdukar och filtar och annat som kunde behövas.
Sarah och Jennifer sökte tröst i varandras armar. De stod båda på knä och bad intensivt till den Allsmäktige,” Gode Gud! Gör så att de har klarat sig! Gode Gud! Gode Gud!” De mumlade ramsan om och om igen som ett mantra. Winona hade ansiktet begravt i sin mors barm. Hon grät som hon aldrig gjort förr. Hennes mor försökte trösta sin förtvivlade dotter, men hon fann inte orden som behövdes för det.
Bridget var först fram till platsen där det otänkbara inträffat. Hon stannade upp och stod blickstilla i en sekund och överblickade det hela. Mellan en vacker blomsterbädd och en fontän syntes en svag strimma av ljus där månen gjorde sitt bästa för att lysa upp den hemska platsen. Steve låg på rygg. Hans bröst var rödfärgat av blod som trängde fram ur skottsåren. Ögonen var slutna. Inte ett livstecken märktes från den sårade mannen. Bredvid honom satt Heather. Blodig. Hon hade blod på kläderna, på händerna och i ansiktet efter att ha tagit sig där i ren desperation över det hemska som hänt. Den blonda kvinnan höll i Steves ena hand och försökte att hålla tillbaka tårarna och paniken som hon kände var på väg att ta hela hennes inre i besittning,” Håll ut, Steve. Håll ut.” Mumlade hon fram mellan sammanpressade läppar.
Den andra blonda kvinnan, Jennie, satt bakom Steve. Hon höll den svårt sårade mannens huvud i sitt knä. Även hennes kläder var nedfläckade av blod. Hon strök försiktigt Steves ansikte och hår, samtidigt som hon mellan tårarna som rann nerför hennes kinder i strida strömmar, upprepade samma fras om och om igen,” Gud! Nej, nej ,nej! Gud! Nej, nej, nej!” Jennie hade tagit av sig kavajen och stoppat in den innanför Steves skjorta i ett desperat försök att stoppa blodet från att forsa fram. ”Är ni två skadade?” Frågade Bridget tyst sina väninnor. De skakade båda på huvudet som ett bevis på att det bara var Steve som blivit skjuten. Det var svårt att tro att de båda kvinnorna var oskadda. De var blodiga på kläder, händer och i ansiktena. En bit bort såg hon pistolmannen. Han låg på rygg. I hans panna syntes ett hål där ett skott trängt in med full kraft. Bridget gick ner på knä bredvid Heather och slog sina armar om sin väninna. Heather lutade sitt huvud mot Bridget,” Han har nästan ingen puls.” Alyssa föll ner på knä bredvid Jennie med handen över munnen. Hon andades häftigt och fick fram orden stötvis,” Lev…lever…ha…han?” Jennie nickade tyst medan tårarna fortsatte att rinna. Alyssa såg att det kom blod från såret i Steves ben. Hon tog ett ordentlig tag i nederdelen på sin klänning och slet sönder den. Klänningsbiten band hon sedan om benet i ett försök att stoppa blödningen. Heather såg upp på Susan som precis kommit fram till dem,” VAR FAN ÄR AMBULANSEN???” Skrek hon. Susan såg skrämd ut när hon svarade,” Den är på väg. J…jag tr..tror att de skickar en he…helikopter.” Den chockade kvinnan hade svårt att tro sina ögon.
Runt dem samlades de övriga som sprungit ner till platsen för det omöjliga. De stirrade i chock på scenen som utspelades framför deras ögon. Robert Redford gick som ensam person fram till gärningsmannen. Han böjde sig ner och kände efter om det fanns någon puls vid hans hals. När han inte kände den reste han sig upp och skakade på huvudet. De förstod att gärningsmannen var död. Uppe på den stora uteplatsen stod William Bradford bredvid sin vän och klient sedan nästan fyrtio år tillbaka. Den erfarne advokaten lösgjorde försiktigt jaktgeväret ur Mr Fondas händer och lade ner det på ett bord i närheten,” Som din advokat råder jag dig att inte tala med någon utan att jag är närvarande. Förstår du mig, Peter?” Han såg sin klient in i ögonen med en bekymrad min. Peter Fonda nickade utan att se på sin advokat. Becky hjälpte honom ner i en stol och slog armarna om honom. Han behövde tröst och stöd i denna svåra stund.
Jane kom ner med handdukarna. Till sin hjälp hade hon Winona, Sarah och Jennifer som erbjöd sig att hjälpa till att bära. De tänkte att det kanske kunde få deras sargade hjärnor att koppla av. Kvinnorna som var samlade kring Steve lindade in hans kropp så noga de kunde. Efter bara en halv minut såg den skottskadade mannen ut som en jättestor tampong, med handdukar virade om kroppen. Steves ögon öppnades sakta. Han såg sig långsamt omkring. Till sin egen stora förvåning uppfattade han att han var inslagen som en julklapp utan att förstå varför. När han riktade blicken uppåt såg han det som vi alla längtar efter i dödsögonblicket. Det var det vackraste han någonsin sett. En vision av guld och blått. En ängel! Utan tvekan var det en ängel. Den var vacker. Vackrare än något han sett i sitt liv. Egentligen var det ingen riktig ängel, även om det var så nära det var möjligt att komma dessa gudomliga varelser. Det var, vilket Steve i sitt omtöcknade tillstånd inte förstod, den vackraste blonda varelse som beträtt det vi kallar jorden, Jennie Garth.
Det var inte så konstigt att denna vackra kvinna påminde om en ängel med tanke på att bakom hennes huvud befann sig tre starka lampor som några av stjärnorna släpat ut. Lamporna lyste starkt ner på den söta kvinnan och sedan ner i Steves ansikte. Han kände hennes mjuka händer hålla hans värkande huvud, hennes gyllene tårar rann nerför hennes kinder och träffade hans ansikte. Om tårar vore guld skulle Steve bli en rik man. Det var inte bara Jennie som grät. Åtskilliga av de andra kvinnorna öppnade upp tårkanalerna och lät dem flöda fritt. Även flera av de församlade männen grät, även om de försökte dölja att de utförde en handling som i alla tider betraktats som omanlig. Händer var över hela hans kropp för att söka efter de platser där kulorna trängt in. Jennie var den enda som såg att Steves ögonlock blinkade till för en kort sekund,” Dö inte, Steve! Hör du det? DÖ INTE!”
Bridget lutade sig fram och kupade hans huvud i sina darrande händer. Hon kämpade med sin röst utan att få kontroll över den,” Våga inte dö!” Tårar fyllde hennes vackra blå ögon och gjorde det nästan omöjligt för henne att se,” Du får inte lämna mig igen, Steve.” Alla de församlade personerna hörde hur Steves andhämtning blev svagare för varje andetag som rosslande lämnade hans strupe,” FAN OCKSÅ! DET KOMMER FORTFARANDE BLOD! JAG HITTAR INTE SÅRET!” Heather skrek i panik rakt ut. Hon var på väg att förlora kontrollen över sig själv. ”Täppte vi inte till alla sår?” Frågade Sarah tyst. ”Jo, det gjorde vi. Vartenda jävla hål!” Heathers röst gick upp i falsett.
Sigourney och Meg gick ner på knä bredvid de andra kvinnorna,” Lägg honom på sidan.” Beordrade Sigourney. De hjälptes åt att rulla över honom med yttersta försiktighet. Till sin chock såg de att hela baksidan var fläckad med blod. En av kulorna hade trängt rakt igenom kroppen och gått ut på andra sidan. Meg och Sigorney vek en handduk och tryckte den mot utgångshålet och lade sedan ner Steve på rygg. Inte ett ljud kom över hans läppar. Tjejerna såg hjälplöst på varandra, utan att veta vad de skulle ta sig till. Osäkerheten präglade deras handlande. Tystanden lade sig över klungan av människor. Plötsligt bröts den av en kvinnans skrik,” FAN! HAN ANDAS INTE!!!” Jennie var den som skrek ut sin förtvivlan. Winona såg osäkert på henne,” Är du säker?” Jennifer slängde över sitt långa mörka hår på ena sida av huvudet och böjde sig fram med örat över Steves mun,” Hon har rätt. Han andas inte.”
Sarah Michelle började omedelbart med mun mot mun metoden. Trots att tröttheten tog hennes kropp i besittning vägrade hon att ge upp. Till slut knuffades hon undan av Alyssa som tog över. Hon i sin tur avlöstes av Meg. Heather höll hela tiden utkik efter hans puls och hjärtslag. Winona pressade ner med händerna över Steves bröst i ett desperat försök att ge honom hjärtmassage. Bridget satt bredvid, med hans hand i sin, och höll räkningen för Winona. Sigourney pressade handdukarna mot såren i ett försök att pressa in blodet i kroppen igen. Under tjugo desperata minuter kämpade kvinnorna med att rädda hans liv. De roterade på positionerna var tredje minut. Till slut började han andas på nytt. Meg var den som gav honom det sista livgivande andetaget. Hon kände hans tunga glida in mellan sina läppar och drog då tillbaka sin mun och ropade till de övriga,” HAN ANDAS!!!”
Tjejerna såg ner på honom. Hans tunga rörde sig inne i munnen. Ur strupen hördes ett hemskt rosslande. Men, trots att det lät hemskt, var det ett tecken som fick dem alla att dra ett djupt andetag av lättnad. Han var tillbaka i de levandes skara. Efter ytterligare tio minuter anlände ambulanspersonalen, med dem kom polisen. Ambulansmännen tog försiktigt bort handdukarna och började sitt arbete. Flera av de som såg på spydde när de såg allt blod. Det tog tio minuter sedan lyfte de upp Steve på en bår och körde den upp mot huset. Helikoptern väntade med piskande rotorblad på parkeringen för att föra offret i ilfart till sjukhuset. Jennie och Heather sattes i varsin ambulans, de fick sällskap av Alyssa och Sarah. De övriga stannade kvar med sina familjer, Jennifer stannade också för att trösta och för att få tröst av de äldre personerna.
Övriga gäster försvann till större delen in i huset där de delades upp i små grupper som tyst diskuterade det inträffade. Några var i köket, en del i vardagsrummet och några försvann in i träningsrummet. En del stod kvar ute på verandan. Huset, gräsmattan, ja varje del av egendomen belägrades av poliser som sökte efter ledtrådar, förhörde de församlade stjärnorna o s v. Resterande poliser säkrade egendomen inför den väntade invasionen från pressen. Det tog en kvart till sedan var de första bilarna med gamar, d v s journalister, på plats. Polisen kunde hålla dem på avstånd eftersom ranchen var privat egendom. En del journalister försökte ta sig in. När de upptäcktes greps de och fördes bort för att så småningom dömas för olaga intrång. Polisens hårdhänta attityd fick den övriga pressen att hålla sig lugn. Istället enades media om att sätta upp en bas en kilometer från familjens Fondas ranch och vänta.
De första poliser på platsen var den vanliga polisen. När de såg vilka som var inblandade blev de, för första gången, lättade över att de inte tillhörde den speciella detektivavdelning som i USA utredde grova brott. De jobbade speciellt med brottslighet mot kändisar. Vilket alltid var ett känsligt kapitel. Poliserna organiserade evakueringen av offren och begärde förstärkt bevakning av Los Angeles General Hospital. Den första detektiven på plats tog omedelbart över ansvaret och begärde in mer poliser och fler helikoptrar för att evakuera filmstjärnorna från ranchen efter att de förhörts om vad de sett o s v.
När ambulanserna körde upp vid akutintaget fördes Jennie och Heather ut under stark bevakning. Sjukhuspersonal eskorterade de båda kvinnorna genom täta led av poliser som skyddade dem från media. De hade båda filtar virade omkring kroppen och en polisman höll för deras ansikten så att ingen skulle få en bild av de tårindränkta ansikten, som i vanliga fall var perfekt sminkade, men nu var strimmiga av tårar och smink. Pressen skrek frågor från tjugo meters avstånd men de bastanta poliserna höll dem på säkert avstånd. Kvinnorna var djupt skakade av vad de upplevt, men så fort de kom innanför dörrarna till akutintaget tog deras professionalitet över och de försökte få kontroll över hela den surrealistiska situation de upplevde. Innanför dörrarna väntade en kort blond kvinna. Hon sträckte ut sin hand till de båda och presenterade sig som doktor Jessica Mensa. De hälsade på varandra innan Heather ställde frågan som doktorn väntade på,” Hur är det med Mr Colt som precis förts in?”
”Vi har ett helt team som jobbar med honom. Hans tillstånd är stabilt. Vi kommer så snart det är möjligt föra in honom till operation.” Svarade den kvinnliga läkaren. Alyssa gnuggade sig i ögonen,” När vet ni hur det går?” Doktorn vände sig till den mörkhåriga skönheten,” Som det ser ut nu vet vi besked om fyra till fem timmar. Han har troligen inre skador och har förlorat mycket blod. Men jag vill påpeka att vi har blodförlusten under kontroll.” Läkarens ord gjorde inte det hela bättre. Oron syntes i deras ansikten. Heather och Jennie fördes bort för kontroll. De vägrade båda att ta lugnande tabletter. Läkaren tyckte att de kunde behöva det men ingen av dem ville ta något förrän de visste säkert hur det skulle gå med Steve. Alyssa och Sarah ringde till allas familjer och informerade om vad de just fått veta. Efter det satte de sig ner i det reserverade besöksrummet som bevakades av säkerhetspersonal. Alyssa tog upp ett visitkort ur sin handväska och ringde ett sista telefonsamtal.
”Mr Fonda?” Peter såg upp. Framför honom stod en storväxt svart man i en grå kostym. Mannen såg ner på den mindre filmstjärnan. Han räckte ut sin hand till Peter som med ett frånvarande uttryck i ögonen tog den i sin och hälsade,” Mitt namn är Frank Stone. Det är jag som har ansvaret för utredningen.” Peter lämnade det frånvarande stadiet och presenterade detektiven för sin familj och advokat,” Jag har läst den redogörelse du gav till den förste polismannen som var på plats. Jag vill att du följer med till stationen för ytterligare förhör, kontroll av krutstänk på kläder och händer och för att ta fingeravtryck.” William Bradford, Peters advokat, öppnade munnen när han hörde det sista,” Är min klient anklagad för något?” William talade lugnt och sakligt med den erfarna advokatens tonläge.
Frank skakade på huvudet,” Nej, inte i det här stadiet. Vi håller fortfarande på med att förhöra alla som sett något. Sedan ska labbet undersöka vapnet. Dessutom måste vi granska offren. Innan det är klart vill jag inte anklaga någon för något som denna person kanske är oskyldig till.” Med O J Simpson fiaskot ringande i bakhuvudet tänkte inte Frank stressa sig igenom utredningen. Det fick ta den tid det tar. Han tänkte inte riskera sin karriär genom att anklaga Peter Fonda för något som kanske visade sig vara falskt. Han öppnade sitt anteckningsblock och vände sig på nytt till Peter,” Säger namnet Dimitri Yuracknochov dig något?” Peter skakade på huvudet,” Nej. Är det han?” Peter pekade i riktning mot den man han skjutit.
Detektiven nickade,” Japp. I alla fall enligt det körkort som vi hittade i hans bil. Den var parkerad några kilometer härifrån på en avtagsväg.”
En diskussion utbröt mellan medlemmarna i familjen Fonda. Jane och Susan erbjöd sig att stanna kvar i huset och ta hand om allting. Peter och hans advokat, William, åkte med polisen till stationen. Ted fick i uppgift att ta hand om pressen. Han var den som passade bäst, inte minst med tanke på att han som grundare av världens största mediaimperium hade de kontakter som krävdes, ifall det fanns fakta som man inte ville att media skulle få kännedom om. Bridget kramade om sin pappa när han satte sig i polisbilen,” Är det okej om jag åker till sjukhuset?” Frågade hon sin far.
Peter kysste sin dotter på pannan,” Gör det. Om du får veta något om Steve så vill jag att du ringer. Oavsett vad det gäller.” Peter satte sig i polisbilen tillsammans med sin advokat och åkte iväg. Hans huvud var fyllt av tankar. Det viktigaste var att hans dotter var oskadd, men han var mycket bekymrad för Steve. Mannen som räddat hans älskade dotters liv. Jennifer erbjöd sig att köra Bridget, men Becky krävde att hon skulle åka med en polisbil. Sex manliga poliser i närheten erbjöd sig frivilligt att köra den blonda filmstjärnan till sjukhuset. Frank Stone valde ut två kvinnliga poliser till att förbereda uttalanden för pressen. Dessutom var det flera personer som inte hade förhörts, bland dem fanns Winonas föräldrar. Polisbilen körde de kvinnliga stjärnorna genom horden av mediarepresentanter och sedan i full fart med sirenerna på i rikting mot sjukhuset. När de kom fram sprang de in mot akutintaget och stannade första bästa sjuksköterska. De skrek båda fram samma ord,” Steve Colt!” En äldre kvinnlig sjuksköterska såg på dem,” Han är på operation. Jag föreslår att ni sätter er ner så länge.” Hon pekade mot några stolar.
Alyssa kom ut från ett närliggande väntrum. Tjejerna kramades. Alyssa drog med dem in i ett rum som var fullt av folk. Jennies familj var där, Heathers föräldrar liksom hennes kollegor Kelly Rutherford och Courtney Thorne Smith. Hennes make var ute på en av sina ändlösa turnéer med rockbandet Bon Jovi. Bridget och Jennifer hade med sig ett klädombyte till Heather och Jennie som tacksamt tog emot kläderna. Ingen ville att pressen skulle få bilder på dem med blodfläckade kläder. Jennie avböjde sin mors erbjudanden att hjälpa sin dotter med att byta om. Det sista hon ville var att hennes mamma skulle få veta att hennes yngsta dotter hade samma smak som den lyxigaste callgirl när det gällde lingerie! Deras blodiga kläder togs om hand av polisen för att föras bort till labbet för undersökning. Bortsett från deras trosor som de fick behålla. Dessa hade troligen varit lite malplacerade på labbet i alla fall. Jennie bad en bön om att det inte skulle finnas några spår av sperma på klänningen. Hon bytte om och reste sig sedan upp och vände sig till Bridget,” Hur är det med din pappa?” Bridget antog en min av tapperhet,” Han mår bra. De tog med honom till stationen för förhör.” Hon andades in häftigt och så hände det, Bridgets tapperhetsmask rämnade och hon snyftade till,” Kommer Steve att klara sig?” Det hördes att hon var mycket orolig. Jennie slog armarna om henne och försökte lugna den oroliga kvinnan,” Han opereras just nu. Det tar minst två timmar till innan vi vet besked.” De två blondinerna sökte tröst i varandras armar. Jennifer stod bredvid Sarah och Alyssa,” Hur länge har han opererats?” Sarah såg upp på väggklockan,” Två timmar och femton minuter.”
Bridget och Jennifer presenterades för Jennies föräldrar. De satte sig sedan ner under tystnad för att vänta på ett positivt besked. Alyssa, Sarah och Jennifer passade på att ringa till sina föräldrar. Dels för att tala om att de var oskadda och dels för att berätta om hur det hela fortskred,” Varför tar det så lång tid! De sade fyra timmar, nu har det gått fem timmar!” Jennie klarade inte av att dölja sin oro. Bridget log ett trött leende,” Vi vet i alla fall att han lever. Det är väl bra? Eller hur?”
Vid det här laget hade Jennie och Heather blivit förhörde av polisen och fått tillstånd att åka hem för att ta hand om sina barn. Operationen drog ut på tiden ytterligare. Det dröjde hela sex timmar till innan doktor Mensa kom in i besöksrummet. Bridget var den enda som var vaken. Hon hade inte fått en blund i ögonen. Oron gnagde och gjorde det omöjligt för henne att somna. Hon väckte Alyssa, Sarah, Jennifer och Winona. De övriga hade alla åkt hem. Bridgets mamma Susan hade kommit till sjukhuset under morgonen. Trots den långa arbetsdagen/natten var doktorn fräschare än tjejerna. Hon vände sig till Bridget av flera orsaker. Det hela hade ägt rum på hennes fars ranch och dessutom var hon osäker på de övriga kvinnornas relation till den skjutne mannen,” Din väns operation är avslutad. Vi tog bort två kulor ur ena benet och vänster bröst. Skottet i skuldran gick rakt igenom utan att trasa sönder något. Han har förlorat mycket blod. De inre skadorna var inte allvarligare än att de läker sig med tiden. De kommande tjugofyra timmarna blir avgörande. Om det inte tillstöter några komplikationer inom det närmaste dygnet kommer han att klara sig. Inga inre organ, bortsett från vänster lunga, blev skadade. Om inget inträffar kommer han att återhämta sig och bli som han var innan. Just nu vilar han i en respirator för att få hjälp med andningen. Han är utom fara som sagt var. Allt vi kan göra nu är att vänta och be.” Bridget kramade om doktor Mensa,” Tack!” Winona kom fram bakom Bridget,” Får vi gå in till honom?”
”Han kommer att sova under de kommande tio timmarna. Men ni kan gå in till honom en liten stund. Två och två åt gången och inte mer än fem minuter.” Svarade doktorn. Winona log och kramade doktorn,” En sak till. Vi hittade en skada till som är helt annorlunda än skottskadorna.” Tjejerna såg på varandra med skräck,” Mr Colt har två parallella rader med fyra skrapmärken på varje, på ryggen. Vet ni om han slogs med mannen som sköt honom?”
Tjejerna skakade på sina huvuden,” Nåja det har ingen betydelse. De kommer att försvinna med tiden. Er vän ligger i första rummet på vänster sida om ni går längs gången här.”
När doktorn gick sin väg satte Alyssa händerna i kors framför sig. Sedan gick hon till en telefon och ringde till de övriga och talade om att operationen var över och att Steve var vid liv. Bridget och Winona gick in först. De höll i varandras händer när de närmade sig sängen. De var båda djupt tagna av synen som öppnade sig framför dem. Winona blundade för en sekund, när hon öppnade ögonen var allt, tyvärr, som innan. Bridget tog ett djupt andetag. Hand i hand närmade de sig sängen där Steve låg i all sin ensamhet. Hon tänkte att han såg inte så tokig ut trots allt. Framförallt med tanke på att han hade fler sladdar och elektroder fastsatta på kroppen än vad som finns i motorrummet på en modern bil. Han var blek. I pannan fanns elektroder och över munnen hade han ett munstycke som var kopplat till en maskin vid sängen. När han andades lät det som Darth Vader, fast tio gånger värre. Bridget förde fram sin hand mot Steves. Deras händer möttes. Hon skakade i hela kroppen. Han kändes kall, hon var nervös. Han var så annorlunda, hjälplös, som en skugga av sitt forna jag. Hon ville ta honom i sin famn och be om ursäkt. Först nu förstod hon att hon älskade mannen framför sig. Nu när det kanske var för sent.
Winona viskade till sin bästa väninna,” Det är inte ditt fel. Inget hade kunnat stoppa honom från att vara där, det vet du.” Bridget såg ner på sin hjälte,” Om jag ändå inte haft festen…….” Winona suckade,” Det spelar ingen roll, Bridget. Steve hade ändå varit där. Oavsett var det inträffat. På samma sätt som han fanns där för dig och mig.” Winona böjde sig fram och pussade Steve på pannan. Hon bad en tyst bön. Bridget kramade sin älskades hand. Hon tyckte att han kramade tillbaka, men det kan ha varit inbillning. Hon släppte Steves hand och gav honom en försiktig puss på ena kinden. Sedan lämnade hon och Winona sjukrummet. De båda kände sig lite bättre till mods nu när de visste att han levde och att operationen gått bra. På väg tillbaka till väntrummet lyckades de båda kvinnorna till och med le. Alyssa såg på dem med förvåning,” Hur är det med honom?” Frågade hon och tog tag i Winonas hand. Hon kunde inte förstå att de log. Winonas leende blev bredare,” Han ser ut att må bra, trots allt. Gå in så får ni se själva.”
Alyssa såg på Sarah och Jennifer. Den sistnämnda uppmanade de andra att gå in först så kunde hon gå in ensam. Sarah och Alyssa gick in i rummet utan att veta vad de skulle tro. Det luktade sjukhus, ni vet de speciella dofter som bara finns där. Vid sängen fanns flera monitorer som visade Steves status. Inte för att de båda kvinnorna förstod något av det, men eftersom det blinkade för fullt gissade de att allt var som det skulle. Ett stort draperi var fördraget runt sängen. De kikade in vid draperiets öppning. Sarah drog in andan, Alyssa drog tillbaka huvudet. Det var som om de båda sett Elefantmannen. ( För övrigt en mästerlig film om ett tragiskt människoöde.) Det såg ut som om Steve befann sig ett steg från döden. Hans bröst var öppet till allmänt beskådande. Det var inlindat i stora bandage som täckte i stort sett allting av kroppen. Alyssa satte ner sin hand på Steves ena arm och gick ner på knä för att be en bön. Sarah gjorde detsamma. Under en dryg minut befann sig de båda kvinnorna på knä bredvid sängen. Deras bön handlade om samma sak. Steves snabba tillfrisknande. Alyssa reste sig upp och smekte ömt den svårt skadade mannens ansikte,” En dag till, Steve. Håll ut en dag till så är faran över. Det är allt du behöver göra. En dag till.” Sarah började gråta,” Kom igen, Steve. Du klarar det. Jag vet att du klarar det.”
Alyssa lade en arm om sin väninna. Du pussade båda Steve på kinden och gick under tystnad ut ur rummet. När de kom tillbaka till väntrummet tog Susan med sig Jennifer in till Steve. Jennifer, den yngsta av de sju Gudinnorna, bröt ihop när hon såg sin Sir Lancelot. Han som alltid varit stark och beskyddat henne från de onda krafterna låg nu helt hjälplös framför henne. Hon började storgråta och kröp in i famnen på Bridgets mamma. Susan vaggade den unga kvinnan fram och tillbaka och talade lugnt till henne. På samma sätt som man gör när ett barn har ramlat och slagit sig. Mellan tårarna lyckades Jennifer få fram en fråga till Susan,
”Han kommer väl att klara sig?” Susan svarade det enda tänkbara i en sådan situation,” Oroa dig inte. Han är snart på benen igen.” Hon log ett ansträngt leende. Hon ville inte ljuga för den lilla flickan, men vad kunde hon göra. Som mor visste hon att Jennifer behövde all tänkbar uppmuntran just nu.
Alla tjejerna samlades till ett kort möte i väntrummet. Susan gick en trappa ner för att arrangera transporter. Det bestämdes att alla skulle åka hem och vila. Heather och Jennie lovade att titta till Steve inom några timmar. Om något hände hade sjukhuset fått order att ringa till Bridget eller Winona, de skulle sedan i sin tur ringa de övriga. Bridget hade hunnit med ett långt samtal med sin pappas advokat och farbror Ted som båda övertalade henne att när det gäller medias frågor om hur hon och Winona lärde känna Steve var det bäst att säga sanningen. Om de ljög skulle sanningen komma fram ändå, så varför inte säga som det var redan från början? De två kvinnorna höll med om att det inte kunde skada någon om de sade precis som det var. Hans kontakter med de andra kvinnorna var fortfarande en hemlighet för alla utom för medlemmarna i deras exklusiva klubb, och så skulle de se till att det förblev i framtiden också. När det gällde hans ingripande för att hjälpa Jennie och Heather föregående kväll bestämdes det att man skulle säga att det var en ren slump. Alyssa såg på de andra tjejerna,” Vem har Steves CIA-bricka?” Jennifer nickade till svar,” Jag har den.” Bridget såg allvarligt på henne,” Se till att inte någon annan får tag på den. Okej?” Den yngre kvinnan nickade som tecken på att hon förstod.
Det bestämdes vidare att familjerna Fonda och Horowitz skulle hålla en gemensam presskonferens tillsammans med Heather och Jennie senare under dagen. Tjejerna bestämde att alla frågor de fick innan presskonferensen skulle besvaras med det gamla vanliga, ingen kommentar. Efter det var det dags att åka hem för att vila. Peter Fonda verkade trött efter förhöret, men när han kramade om sin dotter och bytte några ord med de övriga piggnade han till. Innan han åkte hem pratade han med Steves läkare för att få veta hur prognosen var. Han sade också till sjukhuset att han betalade alla sjukvårdskostnader oavsett storlek och, inte att förglömma, oberoende av om Steve hade en sjukvårdsförsäkring eller inte. Winona passade på att skriva en lista till tjänstgörande sjuksköterska på vilka personer som hade deras tillstånd att besöka Steve. När de lämnade sjukhuset möttes de av ett massivt journalistuppbåd. Till och med Peter blev chockad över att se så många på en och samma plats. De besvarade inga frågor utan hänvisade till den kommande presskonferensen.