Fimbulvinter
Författare: Spidde Datum: 2004-07-10 12:38:13
Kategori: Heterosex
Läst:
8 385 gånger
Betyg: 2.5 (196 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Mannen stod i fönstret och såg hur snödreven virvlade över takåsarna. Den övervägande svarta takplåten hade vita snöränder längs falsarna som accentuerade plåtslagarnas slit runt skorstenar och fönsterkupor. Det var mycket vackert, tänkte han, synd bara att det inte var på film, då hade det varit ändå bättre. I Technicolor och Cinemascope, i en varm nedsutten biofåtölj, med en påse M i näven.
Nu var det tyvärr sen lördagseftermiddag i februari, minus sjutton och i verkligheten. Han suckade, han bara måste gå till Konsum, mjölken hade ystat sig och kattmaten var slut. Arne, hans katt, började bli rejält härsken och satt och muttrade i köket, hela tiden bevakande den tomma matskålen.
Han tog sig samman och klädde på sig, som till en nordpolsexpedition, kändes det och gav sig iväg.
Väl framme i affären plockade han snabbt ihop vad som behövdes. När han gick mot kassan blev han varse en rödhårig kvinna som stod och plockade borta i tjejhyllorna.
Är det inte… jo djävlar, det måste det vara, tänkte han och gick fram till henne.
-Hej Anna, det var inte igår.
Hon spratt till och vände sig mot honom. Hennes ögon var märkligt matta och han såg att det tog en stund innan pusselbitarna föll på plats för henne.
-Nämen hej, är det Du. Det var som fan, jag kände knappt igen dig! Hon skrattade till lite hest och han såg att hon saknade en hörntand. Bor Du fortfarande kvar?
Han kopplade in munnen på autopilot medan han, lite skakad, bara tittade på henne. Jo, det var Anna. Det måste vara närmare tjugo år sedan han senast såg henne på en av drakfesterna på Gärdet. Hon hade haft ett par av barnen med sig. Det hade han också haft, plus dåvarande hustrun. Han mindes att han redan då tyckt att hon såg ganska härjad ut.
Sedan hade livet rullat vidare för alla. Han hade hört ett och annat under åren som gått och han var närmast överraskad över att hon levde, hon hade tydligen supit mycket hårt. Det var de snälla ryktena.
De elaka sade tjackhora.
Hon var klädd i jeans och jeansjacka, med en visserligen tjock tröja under, och boots, men ingen mössa och inga handskar. Helt fel. Hon stod med ett paket bindor i handen och han tänkte: fortfarande? Hon borde vara 46-47 vid det här laget. Djupa rynkor i mungiporna och i ögonvrårna, en hög krage på tröjan dolde halsen. Kraftig sminkning av ögon och mun. Håret hade samma färg det alltid haft, kopparrött, fräknarna satt kvar. Hon var mycket smärt och närmast pojkaktig i kroppen, inte alls som hon varit som ung flicka.
Han blev varm inombords av blotta tanken. Han kom exakt ihåg det första tillfället som han lagt märke till henne. En sensommardag i parken, veckan innan skolstarten. Han var fjorton och hade under sommaren blivit könsmogen.
Hon hade varit drygt elva och badade i plaskdammen tillsammans med sin storasyster och några andra ungar. Hon var en söt, krulligt rödhårig liten retsticka, valpigt rund och hon hade bara haft linne och trosor på sig. När de blev blöta så spelade de liksom ingen roll, de lämnade inget som helst kvar åt fantasin. Han mindes hur han alldeles förlamad hade sett på hennes små styva bröst och på hur hennes kön mycket detaljerat avtecknat sig genom trostyget. Hon hade uppskattat uppmärksamheten som inte bara kom från honom, det var fler killar som stod och glodde storögt med högra handen djupt nedkörd i fickan.
Att han inte dragit av sig snoppen veckorna efteråt. Skavsår hade han fått och han mindes den sugande värken i testiklarna. Hon hade varit höstens samtalsämne när han och polarna satt och runkade i skydd av kastanjerna under de allt mörkare kvällarna.
Sedan, någon gång i september, hade plötsligt Mona i sexan släppt till, helt och hållet, och alla fick ett nytt mål för sina frustrerade lustar och fantasier.
Han kom tillbaks till verkligheten och den nuvarande kvinnan. De stod och log mot varandra. Hon berättade att hon inte var på väg någon särskild stans och tackade direkt ja till hans inbjudan på middag hemma hos honom. Han tog hennes inköp på sitt kort och de tog sig fortast möjligt hem till hans lägenhet. Temperaturen hade sjunkit ytterligare och det blåste elakt och hon frös så att hon skakade när de kom in i porten men hon hade trots det hunnit med en cigarett på den korta promenaden.
Arne närmast överföll dem när de öppnade dörren och mannen fick först spräcka upp en burk Sheba för att blidka honom, sedan kunde han ta av sig ytterkläderna.
Han hällde upp varsin cognac åt dem och hon svepte i sig sin på kanske två tiondelar och höll fram glaset igen. Han hällde på en än större. Den väntade hon med och de skålade.
Han började plocka i köket för att förbereda maten medan hon stod bredvid honom och värmde händerna på elementet. Jeansjackan och bootsen hade hon tagit av i hallen. Hennes ena stortå tittade ut genom ett hål på strumpan, men strumphål hade han också, under hälen.
Hon använde ungefär samma slang som de hade gjort på sjuttiotalet och var lite nervigt rastlös, kanske mest för att han hade bett henne att inte röka annat än under köksfläkten. Hon verkade röka närmast kontinuerligt.
Hon var kraftigt parfymerad med Patschuli, det var nästan så att han fick yrsel.
Han hade frågat henne om hon ville ha tortellini med gorgonzolasås men hon visste uppenbart inte vad han talade om så han drog igång på vinst och förlust.
Hon fick en Starkbock som hon med en van gest slet upp men hon avböjde ett glas.
De talade en hel del, men mest om honom. Om sig själv ville hon inte gärna prata, utom att hon bodde ensam i Bålsta, väster om sta’n och att barnen bodde hos sin pappa i någon söderförort. Hon hade förlorat vårdnaden om dem, hade mannen hört men det förbigick hon.
Men hon hade ett och annat att säga om sin storasyster som hon tyckte hade lagt sig i hennes liv på ett sätt hon aldrig skulle förlåta. Hennes ex-make åkte med i samma sväng och mannen som känt allihop hade svårt att känna igen någon av dem.
I början av tjugoårsåldern, i inledningen av sjuttiotalet hade de varit ett ganska stort gäng i stadsdelen som hängde ihop nästan jämt. Anna som då var i slutet av tonåren var bland de yngsta, mannen bland de äldre. De var väl en grupp på tjugo-tjugofem vänner som umgicks mer eller mindre för jämnan. På somrarna var det Mallorca som gällde, resorna kostade praktiskt taget ingenting och de häckade i Terreno och söp och knaprade Bustaid. Under någon av de sista resorna hade det tänt till ordentligt mellan Anna och Kenta och sedan hade de hängt ihop under många år, skaffat fyra barn tillsammans, men det hade inte varit utan problem. Allt var inte Annas fel, det var ett som var säkert, Kenta söp och drogade sig åtskilligt mer än de flesta men han slog henne dessutom, och det ganska ofta.
När mannen förstulet granskade henne i köket såg han en del tecken på framfarten, tanden och en aningen sned näsa. Vilka märken hon fått i själen anade han bara. För snart femton år sedan hade deras förhållande slutgiltigt spruckit och hon försvunnit hemifrån. Och börjat jobba horisontellt.
Maten hade blivit klar och de satte sig i matrummet. Hon fick en tredje Starkbock och han märkte att hon började bli påverkad. Hon ville fortfarande inte ha något glas.
Mannen var aningen störd över hennes bordsskick, kniven använde hon inte alls utan skyfflade in maten med gaffeln, snabbt och tämligen träffsäkert. Vänstra armbågen stödde hon i bordet hela tiden, med ölburken i handen. Kvinnor har simultankapacitet, tänkte han.
Maten föll på läppen åtminstone, hon slevade i sig allt som han inte hann få i sig själv. Hon rapade mäktigt och han kunde inte låta bli att skratta.
-Vill du ha kaffe, frågade han och hon tackade ja. Ögonen hade fått en klarare glans. Plötsligt frågade hon
-Har du någon speed?
Han log lite snett och berättade att han efter att han haft en hjärtinfarkt tagit det lite lugnare. Hon ryckte på axlarna och sade bara
-Kostar ingenting att fråga.
För att komma ut från köket så gav han med sig ifråga om rökningen och hon fick röka i vardagsrummet. Lägenheten var redan så inpyrd av hennes parfym att det kändes som om det inte spelade någon roll längre. Hon råkade tippa omkull ölburken, men den var ändå nästan tom.
När han stod och förberedde kaffet slog hon plötsligt armarna om honom bakifrån och tryckte sig mot hans rygg.
-Faan, jag har alltid gillat dig.
-Det är alldeles ömsesidigt, jag har velat ha dig i över trettiofem år, svarade mannen.
Hon gapskrattade.
-Trettifem bast, du är för fan inte klok! Var har du cognacen, det måste vi fira!
De slog sig ned i soffan och drack både kaffe och cognac. Hon rökte ett par cigaretter till medan de talade om konserter de varit på, Uriah Heep, Procol Harum och Jethro Tull. Pink Floyd i Kungliga tennishallen. Contact på Kåren.
Plötsligt låg de i varandras armar och skrattade och kysstes. Hon smakade som en vidbränd böckling, men ibland måste man kompromissa, som Fälldin sa’, tänkte mannen.
-Du får knulla mig om jag får en Starkbock till, sade hon.
-OK, svarade han. Han trodde inte sina öron.
Innan han hann räkna till två hade hon flått av sig jeans och trosor och dragit upp tröjan under armarna och låg helt utbredd under honom. Doften av patschuli blev överväldigande.
-Öööh, jag har en säng också, sade han lite tafatt.
-OK, svarade hon och trippade lite vinglande över till sovrummet. Har du kådis, det är nog bäst för dig, sade hon över axeln och tog av sig tröjan. Hon hade ingen bh under, nästan inga bröst heller.
Hon var mycket smal, men det var inte gymmets överträning och slimmade muskler utan uppenbar undernäring. Den gulliga, fräkniga rumpa han mindes från Mallis hade förbytts till en skrumpen liten gummas. Mannen klädde av sig och fiskade med högerhanden upp en kondom ur lådan i nattduksbordet och rullade på den.
Anna hade lagt sig på rygg, dragit upp knäna och vridit isär dem så att hon låg totalt vidöppen för honom och förverkligandet av hans dröm. Hon vinklade automatiskt upp sitt underliv när han sjönk ned mellan hennes magra länder, allt för att underlätta inträngandet.
Han gjorde det. Trängde in. Hans känslor gjorde att han nästan, men bara nästan, fick svårt att fullfölja samlaget, men det gick till slut. Orgasmen svarade dock inte mot trettiofem års förväntningar.
Anna gjorde ingenting utan låg platt på rygg, hon hade varit med förr. Hon delade inte mannens upplevelser utan väntade bara på att han skulle bli färdig, hon väntade på något mer beständigt, hon väntade på en Starkbock.
Mannen reste sig ur famntaget som en zombie och kände att han var i extremt behov av bedövning. Han vacklade ut i köket och plockade fram två Starkbock till. Den här gången struntade han också i glas.
I rask takt drack de tre öl till, vardera. Hon rökte t o m i sovrummet, han brydde sig inte och vad de talade om kom han aldrig mer ihåg. Sedan måste de ha somnat.
Senare vaknade han av att Arne bet honom i näsan. Den andedräkten gick inte att ta miste på. Han såg att ljuset brann i vardagsrummet och när han reste sig, såg han Anna som satt och letade i hans lådor i skrivbordet. Det tog en lång stund innan hjärnan accepterade det han såg och han skrek till
-Vad i helvete har du för dig?
Hon hoppade till som om hon satt sig på en igelkott.
-J-j-jag letade efter tändstickor, sade hon. När hon vände ansiktet mot honom såg de båda både cigaretter och tändstickor på bordet mellan dem.
Det blev tyst. Länge.
-Jag skall gå nu, sade hon och reste sig, slank i kläderna, rafsade darrande ihop sina pinaler.
Han stod naken, som förstenad och bara tittade. I dörren vände hon sig om och tittade skyggt på honom.
-Förlåt, viskade hon. Så var hon borta, han hörde knappt hennes försvinnande fotsteg nerför trappan.
Lägenheten stank fasansfullt. Mannen öppnade fönstren och försökte vädra ut blandningen av rök och patschuli och sur sex, men den gastkramande kylan ute gjorde att han höll på att skaka sönder. Han bytte sängkläder och duschade men det hjälpte inte, han kände sig skitig ända in i själen.
Arne kom och lade sig hos honom och det kändes äntligen bättre och han lyckades att somna om.
Smaken han hade i munnen när han vaknade var den värsta han känt någonsin. Han ägnade flera timmar åt att sanera lägenheten och åt att undvika att tänka.
Sent på eftermiddagen, då han började känna sig färdig, ringde det på porttelefonen.
-Det är polisen, kan ni öppna porten, hördes en röst.
Mannen blev alldeles iskall och tänkte att nu har det hänt något med barnen och innan poliserna kommit upp trodde han att han skulle kräkas av ren skräck.
Han släppte in dem, en äldre manlig och en yngre kvinnlig uniformerad polis och sade
-Jaa? Vad är det som hänt?
-Känner ni en kvinna som heter Anna Nilsson? frågade kvinnan.
Tankarna virvlade runt i huvudet på honom innan han svarade.
-Nja, jag känner henne mera som Anna Lindgren, tror jag, svarade mannen, hurså?
-När såg ni henne senast? frågade kvinnan, utan att svara.
Mannen började att berätta och hans nervositet och frustration gjorde att berättelsen tog över en halvtimme. Poliserna avbröt honom bara vid ett par tillfällen.
När han tystnade satt de och tittade på varandra ett slag innan kvinnan tog till orda och berättade
-Hon är tyvärr död. Det verkar som att hon väntat på bussen men försökt skydda sig mot blåsten och kylan och tagit skydd i gången bakom Pressbyråkiosken. Hon har troligen somnat där och frusit ihjäl. Kvinnan som skulle öppna kiosken, fann henne nu i morse. Hon hade ert pass i fickan, därför fann vi er.
-Det låg fyrtio engelska pund i det, ja, mindes mannen och insåg vad som han saknat men inte fattat.
De båda poliserna kastade en snabb blick på varandra och kvinnan sade
-Det vet vi inget om, men vi kommer antagligen att behöva höra er ytterligare i utredningen och ber er att inte lämna sta’n utan att meddela oss.
Med det lämnade de mannen.
En kyla som permafrost spred sig inom honom. Han bara satt, stirrande rakt fram, oseende. Länge, mycket länge.
Fler noveller av samma författare
