Från soldat till erövrare, del 16: Vänner

Författare: oddball Datum: 2014-08-15 12:31:42

Kategori: Heterosex och Bdsm

Läst: 17 146 gånger

Betyg: 4.6 (15 röster) 5 medlemmar har denna novell som favorit



Från soldat till erövrare

Del 16
"Vänner"
eller
"Nam et ipsa scienta potestas est"

Martin tittade förvånat på Louise. Hon hade slagit händerna för munnen och såg minst lika förvånad ut som Martin. Det var helt uppenbart att orden bara slunkit ur henne.

"Oj. Det var inte meningen!" pep Louise bakom händerna.

Han suckade tungt. Såg på henne. Log ett lätt ansträngt leende.

"Har du inte hört ett ord av vad jag just berättade? Jag är så långt ifrån en svärmorsdröm man kan komma. Och jag har inte något gott öga till förhållanden och kvinnor över lag. I synnerhet inte efter igår. Och du. Snälla. Kalla mig inte älskling, jag får kalla kårar!"

Louise såg på honom. Tog bort händerna för munnen, snörpte lite på den. Han kunde se att orden gjorde henne ledsen, men att inte säga dem vore oärligt och fel.

"Jag hörde varje ord. Just därför."

Hon såg trotsigt på honom.

"Ibland gör känslorna inte som man vill", sa hon buttert.
"Det kan jag skriva under på", svarade han allvarligt.
"Jag vet att du har sex med andra. Att du är... trasig inombords. Det finns inget förnuft i det jag känner."

Nu lät hon så sorgsen att Martin definitivt fick dåligt samvete. Han tog hennes hand, såg på henne med stadig blick.

"Tack", sa han kort och gott men la sedan till: "Tack för att du är du och att du är här. Nu."

Hon log ett sorgset leende men det övergick till ett spjuveraktigt leende snabbt. Hon rodnade när hon fortsatte.

"Jag kom faktiskt för att... knulla."
"Tror inte jag är i skick för det", erkände han. "Men du är söt när du rodnar."

Hon slickade i sig hans ord som en katt lapar grädde.

"Vad har du under?"

Martin nickade mot hennes uniformsdress.

"Vad tror du? Jag är en anständig flicka!"

Martins hand letade sig in mellan händerna och mötte en kal springa längst in.

"Väldigt anständig. Och nyfriserad märker jag."

Hon flämtade till vid beröringen, den hade kommit hastigt. Hon hade rakat sig, hon ville se vad han skulle tycka. Lusten var svår och rakningen hade gjort henne känslig, våt och kåt. Hon ville att han skulle göra allt och lite till med henne och hennes känsliga fitta. Hon hade nästan sprungit rakt över gården, utan tanke på vem som såg. Med brinnande sköte och bultande hjärta. Eller var det tvärt om? När hon smugit in och sett honom hade hon fått en chock. Han och sängkläderna var en blodig röra. Tog inte lång stund för henne att förstå vad som hänt, åtminstone inte i grova drag. Lusten hade försvunnit i ett trollslag och ersatts av andra, minst lika starka känslor. Nu kom lusten med en enda liten beröring tillbaka. I full kraft. Hon kunde riktigt känna hur kroppen mobiliserade allt den hastigt stuvat undan tidigare. Det rann till direkt. Som en löpande tik, svor hon tyst för sig själv. Så enkel, genomskinlig! Martin log när han märkte hennes reaktion. Kände hur han växte, när han kände hur hon svarade på hans beröring. Han lirkade in fingret lite. Kände hur vätan och hettan tilltog. Hon gnydde.

"Anständig sa du?"
"Mhm" pep hon och bet sig i underläppen.
"Du är kåt. Jättekåt. Är det anständigt tycker du?"
"Mnjae..."
"Hur ska du ha det?" sa Martin och vred om fingerspetsen. Stönet kom direkt.
"An... ständ... ig!"

Martin drog ur fingret. Lät det följa de lena, våta blygdläpparna.

"Säkert? Du saknar visst trosor med. Brukar anständiga flickor gå utan trosor?"
"Jahh..." flämtade hon.
"Är det riktigt säkert det?"

Han tryckte in fingret igen, denna gång lite längre. Nytt stön. Hon försökte mjölka hans finger med sina muskler, han riktigt kände det.

"Brukar anständiga flickor ha plaskvåta, trånga små fittor?"
"Trånga i alla fall", pep hon och log ansträngt.

Hela hennes koncentration var på punkten där Martins fingertopp befann sig. Martin var, till sin förvåning, oerhört kåt. Dock inte sugen på att knulla. Den vackra, följsamma och kåta kvinnan som satt på hans finger mer än han kunde värja sig mot. Motvilligt erkände han att hon hade något som slog an strängar på honom ingen annan gjort. På mycket länge. Han slog bort tankarna, de ledde till mörka platser. Fokuserade på fingret. Så hon ville leka? Klart hon ska få leka! Han behövde lägga tankarna på annat!

"Sära på benen!" sa han resolut.

Hon såg på honom. Drog isär benen så mycket som kjolen tillät, vilket inte var särskilt mycket.

"Bättre kan du."

Hon kasade ned på stolen hon satt på. Såg till att kjolen gled upp ordentligt. Skevade med benen mer nu.

"Säg mig, Louise. Säg mig. Är detta en anständig kvinna jag har mitt finger i? Brukar anständiga kvinnor sitta med folks fingrar i sina bara fittor?"

Han sa det sista ordet med sådan emfas att hon ryckte till vid ordet. Flämtade.

"Nej."
"Nej vaddå?"
"Nej. Så gör inte... anständiga... flickor!"
"Gör vad?"
"Har... "
"Har vad?"
"Fi... "
"Fi-vaddå?"
"Fittan bar!"

Det sista var svårt att säga. Eller så spelade hon med precis lika bra som han.

"Nej just det! Sätt upp benen på sängkanten!"

Hon lydde honom. Nu satt hon på stolen med benen brett i sär mot sängkanten. Öppen för honom, helt och hållet.

"Du sitter och visar fittan! Säg mig. Vad är det egentligen du är just nu!"
"Kåt!"

Ordet kom snabbt och beslutsamt. Martin drog ur fingret och ersatte det med två fingrar. Hon stönade. Han såg hur det blänkte av väta om henne. Hon var öppen och svullen. Anhämtningen snabb. Hennes blick flackade mellan sitt sköte där hans fingrar var, och hans ansikte och blick. Kunderna var rosiga och hon var bedårande söt. Sexig. Het.

"En kåt flicka alltså. Tänker du på något... speciellt just nu?"
"Knulla!"

Återigen kom svaret snabbt. Martin log. Drog ur fingrarna, stötte in dom tills resten av näven tog emot hennes blygd. Hon stönade till högt.

"Jaså. Det finns ord för sådana flickor. Flickor med fittan bar, våt och redo att knullas. Som glömmer trosor och ränner runt för att få fittan full."
"Mhm"
"Säg mig. Vad är det för ord månne?"

Nu gled Martins fingrar taktfast in och ut. De blänkte av väta. Andhämtningen var snabbare nu. Hennes bröstkorg höjdes och sänktes hastigt. Knapparna till blusen stretade när hon spände sig.

"En... slampa?" stönade hon.
"Slampa?"
"Ja!"
"Är du en slampa?"
"JA!"

Hon försökte trä sig på Martins fingrar snabbare och djupare. Stolen hon satt på knakade hotfullt. Hon var bortom kåthet nu. Deras lilla lek hade gjort henne helt snurrig av lust. Lust var för svagt ord! Kättja! Åtrå! Hon kände sig som mer kvinna än någonsin. Syndig, sexig och helt proppfull med orgasmer som bara ville ut! Den första låg och bara väntade. Retfull men lovande intensiv. Hon höll på den. Ville dra ut på det. Hela hennes kropp pirrade. Varje del var lika känslig som hennes klitoris just nu var, kändes det som.

"Det var inte det ord jag tänkte mig", sa Martin roat, "men det går bra det med. Säg det själv!"

Han lirkade runt lite. Lät tummen vandra upp mot hennes blottade klitoris, som riktigt skrek efter uppmärksamhet. Martin visste att han var tvungen att vara försiktig där. Den knappen skulle antagligen skicka henne i omloppsbana om han tryckte på den. Det ville han vänta lite med. Han lät tummen göra en omväg runt. Louise kved.

"Jag... är en slampa! En kåt liten... hynda!"
"Hynda?"
"Mhm"
"Jag... behöver..."
"Vad behöver du?"
"KUK!"
"Verkligen? Säg... det tror jag inte."

Martin gjorde flera grepp i snabb följd. Några fullängdsstötar med fingrarna, en tur med tummen runt och sen på klitoris. Greppande blygdläpparna och runkade hennes klitoris mellan pek- och långfinger. Sen in igen. Det räckte. Louise gick upp i brygga och skrek rakt ut. Det skvätte ur henne. Stolen var på vippen att välta. Han hade sett henne få orgasm några gånger och den här tog priset alla kategorier. Han stannade upp och såg på skådespelet. Kände det. Handen hade förstaparkett. Nej, den var på scenen, mitt i. Innan Louise orgasm klingat ur studsade han ur sängen. Slängde ned henne på rygg på sängen och drog isär benen. Louise hann aldrig riktigt fatta vad som hände, hon var fortfarande uppe bland de moln hon skickats upp till. Han drev in kuken i en enda lång stöt, med ett ben rakt ut i var hand. Han fällde ihop dom och vek upp lite Hon tog emot honom utan större motstånd, men det knep underbart om honom. Han knullade henne hetsigt och innan hon kommit ned på jorden igen tog hennes nästa orgasm vid. Han knullade henne taktfast genom den, noga med att följa hennes stön och rörelser med sina stötar. När hon till sist öppnade ögonen betvingade han sin egen lust och gled ned bredvid henne. Noggrann med att inte glida ur henne, vilket var något av ett konststycke. Så låg han där med kuken i henne, i sked. Höll om henne. Hon flämtade.

"Du fick visst lite kuk ändå" sa han retfullt och nafsade henne lätt i örat.
"Mhm. Gillar när du stannar kvar i mig!"
"Gillar att... stanna kvar i dig."
"Du har inte kommit."
"Gör inget. Du kom för oss båda"
"Vill ha dig i mig. Kom i mig."

Han kände hur hon mjölkade honom. Han slappnade av. Juckade försiktigt. Hon mjölkade honom både längst in och längs roten. Han la handen på hennes höft där kjolen låg som en korv. Vad hon än gjorde var det effektivt. Han fokuserade på känslan i sin kuk, ignorerade smärtan i baken. Det fungerade och med ett morr tryckte han sig kort därpå in i henne och lät hennes inre fullas. Hon stönade när hon kände hur kaskaderna matades ut i hennes innersta. Belåten. Betäckt. Som den lilla... hynda hon var, fnissade hon för sig själv. Hon borrade upp sig mot honom och såg till att han var kvar i henne. Hade hon varit en katt hade hon spunnit nu. Hon hade fått vad hon kommit för och mer därtill.

Martin kämpade mot obehaget av att ha en öm och sårig bak. Kände sig ofräsch och besudlad. Känslan var konstig. Främre halvan av honom, den som vette mot kvinnan som hans kuk var djupt begraven i, signalerade lust, komfort och njutning. Den bakre skrek av smärta och ångest. Han insåg att han måste duscha och byta sängkläder. Få bort gårdagen från kropp och hem.

"Vill du duscha med mig?" undrade han.
"Nu? Här?"
"Ja?"

Han må ha låtit bli att i ord besvara hennes oväntade kärleksförklaring. Men att han ville duscha med honom, var mer intimt och erkännande än något annat han visat. Hennes hjärta skrek av lycka.

"Gärna" sa hon och försökte låta lagom sansad.

De gick till duschen och Martin befriade sängen från det som än gång varit vita sängkläder. Sedan befriade han Louise från hennes kläder. När hon stod naken framför honom stannade han upp.

"Du är vacker"

Hon rodnade, hindrade sig att avfärda hans komplimang. Dumma mig, tänkte hon. Sug i dig! Och det gjorde hon. Istället för att skyla sig sträckte hon på sig. Spände ut brösten. Såg på honom. Kände hur hans sperma rann ur henne. I vanliga fall hade hon tyckte det var lite besvärande, nu kändes det bra. Hans säd. Harmlös, hade hon sett till, men ändå! Mönstrade hans välbyggda och galet sexiga kropp. Hon blev våt bara hon såg på honom. Knäsvag.

"Efter dig!" sa Martin och sträckte ut handen.

Såg hennes bak och rygg kliva in i duschen. Ställde sig tätt bakom. Lät duschen bli lagom varm. Lät strålarna strila över henne. Omfamnade henne. Stönade till när vattnet rann längs ryggen på honom och nådde hans sår. Visst ja. Han bet ihop. Få det överstökat nu! Det var värst i början! Han fokuserade på kvinnan framför sig. Louise såg hur duschvattnet färgades rött där det rann ned i avloppet. Lät sig bli omfamnad av de starka armarna. Hans händer var starka men varsamma. De lämnade inte en del av hennes kropp orörd och snart var hon lika våt inuti, som hon var utanpå. Vad fan gjorde han med henne?! Det blev hon snart varse, när han vände henne och såg henne i ögonen så hon nästan var tvungen att vända bort blicken. Lyfte upp henne och tryckte henne mot kaklet. Hon saxade benen om hans rygg och flämtade till när han trängde in. Han kastade sig mot hennes hals som en vampyr och ömsom kysste och bet henne löst. Nafsade. Sakta rörde han sig in i henne och hon begravde naglarna i hans rygg utan att ens tänka på det.

"Hårdare!" flämtade hon och blev genast åtlydd.

Han bokstavligen trädde henne på sig. Som om hon vore en docka. Han behövde inte ens väggen utan höll henne i ett starkt grepp. Hon hade aldrig känt sig så åtrådd, så hungrig och inte minst så grundligt påsatt. Allt på en gång. Kort därpå fann hon sig ståendes med händerna mot kaklet, bredbent. Kände hans händer om hennes midja, putade med baken. Mötte honom när han återigen trängde in. Han trädde verkligen på henne på sin kuk. Hon mötte, stötte och stönade.

"Slå mig!" flämtade hon

Han lydde. En dask på skinkan.

"Mer! Hårdare!"

En dask till. Hårdare. Han tog tag i hennes axel med ena handen och använde den andra att smiska med. Han höll igen på styrkan kände hon. Hon ville känna smärta insåg hon till sin förvåning. Mer förvåning när hon kom på sig själv med att hon behövde det. Bad om det. Han lydde henne och snart hettade hennes skinkor nästan mer än skötet. Avgrunden var nära. Han nöp henne försiktigt i brösten, inte hårt. Bara så där så att det kändes lite. Ökade takten. Djupare. Hårdare. Tillslut försvann golvet under hennes fötter och hon föll fritt. Fallet var långt och omtumlade och när hon kom till sans höll han om henne. Han hade fångat henne. En omfamning bakifrån, fortfarande inne i henne. Om det här var sex, ville hon knulla jämt. Samtidigt visste hon att hon bara var tvungen att bege sig tillbaka. Hon kunde inte vara här hela dagen. Bara lite till! De torkade varandra under tystnad. Innan hon gick såg hon allvarligt på honom, innan hon sa det:

"Du vet. Vän. Det är viktigt att ha en vän. Vänner hjälper varandra. Kom ihåg det."

Hon sträckte sig och kysste honom lätt på kinden. När hon gick därifrån hade hon lite svårt att gå, hon var öm. En ömhet hon log åt. Hon skulle ha svårt att dölja sitt goda humör och orsaken till det. Martin bestämde sig för att inte krypa in under en sten. Han körde på som vanligt. Samtidigt jobbade hans hjärna för högvarv. Han skulle ta sig ur den här situationen. Alva och Ellie var inte hans bekymmer. Blicken han fått från Alva sa allt. Hon hade spelat med en högre insats än hon tänkt sig. Ellie var han inte på något vis rädd för, även om han noga påminde sig om att aldrig någonsin mer underskatta henne. Nej, Alvas far var problemet. Han hade så tydligt visat sin makt. Han utgjorde ett reellt hot. Det slog honom, när han hörde Louises ord eka i huvudet: "Vänner hjälper varandra". Just det! Där hade han det! Det skulle kräva en del, men det var möjligt. En lösning fanns, med lite tur! Tur och tur. Det är inte ens värt att kalla cynism tänkte han. Alla har något att dölja, det gäller bara att gräva djupt nog. Det svåra var att ha rätt verktyg för grävandet. Martin kanske hade just vad han behövde, det återstod att se. Det krävde några telefonsamtal. Dags att gräva upp några lik ur garderoben. Det var för en... god sak.

Samtalet blev längre än han tänkt sig. Tjänsten han krävde igen var inte liten, men den stod sig slätt mot vad han själv gjort den där gången för att ställa sin kamrat i livslång skuld till honom. Något han aldrig tänkt sig att kräva tillbaka. Tills nu. Gentjänsten var inga problem att be om, det var lika självklart som att andas. För båda. Det som tog tid var att ta igen alla år i ett kort samtal. Det som behövde sägas var dessutom saker som inte enkelt sades över telefon. Likväl tog samtalet likväl en dryg timme. När Martin tryckte på "Lägg på" suckade han tungt. Av lättnad. Det var ett långskott men om han hade rätt i sin misstanke, kunde det vara lösningen på alla problem. Befintliga och sådana som skulle kunna dyka upp framöver. Han hade gått all-in och den första leveransen skulle komma redan inom en vecka. Hans vän var välförsedd med kontakter. Faktum var att sådana kontakter var ovärderliga och unika.

Han behövde tänka. Vandrade runt planlöst i källaren, försökte tänka ut tänkbara scenarion. Insåg att det inte var någon idé innan han visste vad hans samtal skulle bära för frukter. Om några. Plötsligt stod han framför en förrådsdörr han inte riktigt brytt sig om. Hade som hastigast kollat in när han inventerade Bertils domäner i början av terminen. Det hade stått städmateriel där, men det fanns en städskrubb närmre hans kontor så han hade inte brytt sig. Nu blev han fundersam. Nåt kändes fel. Det fanns ingen som helst logik att ha en städskrubb här. Det var längst in. I en källare som bara han använde och besökte. Likväl såg städvagnen och grejerna på den oanvända ut. Han öppnade dörren, konstaterade att det saknades belysning. Drog ut vagnen och tände ficklampan han alltid hade i fickan. Det som slog honom var att det låg en matta i skrubben. Kändes inte heller rätt. Han drog bort den och såg direkt luckan under. Den hade ett infällt handtag och lås. Han drog i den. Låst. Reste sig. Funderade. Just det. Kort därpå var han tillbaka. Var låg nu de två nycklar han fått? Visst ja. Han såg direkt att den ena skulle kunna passa. Nyfiken som ett barn på julafton skyndade han tillbaka, la sig på fyra och stack in nyckeln. Den passade och klicket när låset gick upp sa Martin att det var ett dyrt och kraftfullt lås. Han lyfte luckan och imponerades av dess tjocklek och tyngd. Det här var ingen vanlig lucka. Vad som än fanns där nere var det inte något normalt. Sådana här luckor, på sådana här platser var inte till för att hittas eller öppnas av andra än de som verkligen var invigda. När han lös ned såg han en brant trappa. Kalla kårar kröp längs ryggen och han rös. Precis när han skulle kliva ned hörde han rop, avlägsna men likväl. Snabbt och tyst stängde han luckan, la tillbaka mattan och lämnade skrubben återställd och stängd. När han kom tillbaka till sitt kontor stod Alva utanför.

"Vad vill du?" frågade han kort och öppnade dörren och klev in.
"Får... jag komma in?"
"Kan jag hindra dig?" sa han surt, surare än han tänkt sig.

Han slog på fickbandspelaren han hade i fickan. En försiktighetsåtgärd han bestämt sig för att vidta för att minska risken för falska anklagelser framöver. Tills första sändningen av saker han skulle få av sin kontakt kom. Hon följde efter honom in på kontoret och såg när han rundade skrivbordet och satte sig.

"Vad vill du?" upprepade han.

Hon såg på honom forskande. Bet sig i underläppen. Martin svor inombords. Fan vad het hon var. Jävla skitunge! Snygg och sprungen från djävulen själv.

"Har du ont?"
"Vad tror du?"
"Att du har ont."
"Kom du ned för att fråga det?"
"Nej."
"Så vad vill du?"
"Säga... förlåt. För att jag ljög. För att... det blev mer... än jag tänkt."
"Säg mig, vad HADE du tänkt?" undrade Martin, och det var en ärligt menad fråga. Det var han rejält nyfiken på.
"Jag... jag... blev arg."

Nähä? tänkte Martin men sa inget. Prata på du, jänta lilla, tänkte han.

"Ville... hämnas. Ingen har... typ... sagt emot mig förr."
"Det finner jag mycket lätt att tro på. Men vad vill du säga förlåt för, mer exakt?"
"Att jag ljög om att du antastat mig. Att jag fick dig att bli slagen... blodig utan orsak."
"Vet du..."

Martin lutade sig fram.

"Slagen var inte det jag led av. Det var att du inte vågade stå för du gjort. I ord eller handling. Det och..."

Han hindrade sig själv. Övervägde möjligheten att faderns hot var något hon inte kände till. Den biten skulle han inte ge henne gratis.

"Äh. Glöm det. Gjort är gjort. Det finns inget att förlåta."

Bara att hämnas, tänkte han. Och det var inte på den unga kvinnan framför sig som han avsåg. Alva verkade inte nöjd med hans avbrutna mening.

"Och vaddå?"
"Inget."
"Meh! Kom igen!"

Fort. Avledning. Innan det blev en hang up på riktigt.

"...och du får fan inte använda det här för att underminera min position. Då kommer jag göra saker som definitivt får mig att få sparken."

Han menade det. Hon verkade nöjd med svaret och nickade. Sa inget. Hon såg på honom med en blick han kände igen allt för väl.

"Kan jag göra nåt?... för att... kompensera? Gottgöra?"

Hon stoppade in fingret i munnen och sög på det. Hon stod fortfarande framför skrivbordet. Drog upp kjolen längs ena höften och Martin kunde ana hennes kala underliv. Släppte den och vände sig om, lutade sig framåt och vek upp kjolen. Såg bakåt över axeln.

"Jag har varit stygg. Kanske det är jag som behöver... straffas lite?"
"Kanske... " sa Martin och svalde hårt.

Han hade blicken på den skåra som blev när Alva tryckte ihop benen och skinkorna och riktigt pressade fram sina blygdläppar. Hon hade övat på det framför spegeln. Det såg grymt sexigt och porrigt ut, det visste hon! Det enda och det som till sist fick Martin att inte kasta sig över henne och knulla henne till ett annat solsystem och hem igen, var tanken på vad hennes far sagt och gjort. Han tog sig samman. Hur skulle han avvisa henne utan en ny vända på Ellies skrivbord?

"Säg mig. Vad vill du att jag ska göra?"
"Det som du brukar göra så bra. Knulla mig hårt!"
"Och det kallar du... straff?"
"Om du slår mig samtidigt?"

Varför ville de bli slagna, undrade han. Eller det visste han ju. Av samma orsak han själv ville det, njöt av det. Det var - om det var gjort på rätt sätt - skönt och upphetsande. Det han varit med om under gårdagen var kanske lite att ta i, men ja... det fanns något angenämt med smärta och sex i kombination. Han var nöjd med att ha allt hon sagt hittills på band, om nu ljudet dög.

"Så Alva, du vill att jag knullar och smiskar dig som straff... för att du ljugit och fått mig slagen?"
"Ja?"
"Nej."
"Nej?!"
"Nej."

Alva släppte kjolen och det blixtrade till i hennes ögon.

"Jag har för ont. Jag kan inte." ljög han och såg medlidsamt på henne.

Han kunde vara en bra skådespelare han med, om han var tvungen. Hon såg trumpen ut.

"För att smiska lite? Det är ju mig det ska göra ont på."
"Visst kan jag smiska dig. Men inte mer. Men bara om du ber riktigt, riktigt snällt."
"Inget knulla?" sa Alva besviket.
"Inget knulla."
"Bara smisk?"
"Bara smisk."
"Ok. Snälla Herr Andersson. Smiska min olydiga rumpa. Smiska mig hårt för att jag är olydig!"

Martin reste sig, gick fram och låste dörren. Inga oanmälda besök inte. Han hade bytt lås, efter Ellies uppenbara förmåga att forcera låsta dörrar.

"Ta av dig kjolen och ställ dig mot skrivbordet."

Alva lydde honom välvilligt. Det krävdes en stor ansträngning att inte ta henne där och då. För andra gången den dagen bad en kvinna honom om smisk. Han skakade på huvudet i smyg och la ena handen på den välformade stjärthalvan. Huden hade små ljusa, lena fjun och såg så oerhört fin ut. Skåran glänste och var synbart svullen. Han suckade tyst och slog första slaget. Alvas stön visade att han slagit lite för löst. Justerade styrkan i nästa slag. Han började få snits på det, kände han. En serie daskar och slag, varje gång lika väl avvägda, tog Alva närmre och närmre en orgasm. Han såg hela tiden till att råka ta på henne. Hennes bröst som gungade innanför uniformsblusen. Utan BH, det såg han. Hennes blygdläppar. Skinkor. Tillräckligt flyktigt för att hon inte skulle tro att det var medvetet. Tillräckligt påtagligt för att driva henne mot kanten. Hon skulle få gå därifrån sexuellt frustrerad.

"Snälla!" kved hon.
"Snälla vad?"
"Knulla mig! Pulla mig! Vad som helst! Jag är SÅ kåt!!"
"Blir du kåt av smisk?"
"Ja?"
"Alva Gunnarsson, präktiga lilla rikemansflickan. Kåt av smisk?"
"JA!"
"Vet du vad man kallar sådana?"

Deja vu! Martin log. Jojo. Det här kändes bekant. Helt klart. Hans leende försvann när hon svarade.

"Hora! Jag är en billig liten hora."

Vad fan var det med dagens ungdom egentligen? Mycket var hon, Alva, men inte en hora. Det visste han. Han avskydde förnedrande tillmälen, speciellt mot kvinnor. Hur skulle han ställa sig till dom när de yttrades av dom själva, om sig själva. Han gjorde som han brukade allt som oftast. Var ärlig.

"Mycket är du, men inte en hora."
"Jo. Slampa. Billig. Din lilla... knulldocka!"
"Jaså?"
"Kom igen! Ge mig mer! Måste få komma!"

Hon vickade på rumpan. De sista slagen fick det att tåras i ögonen på henne. Hon bet i hop. Han drog längs skåran med fingret och hon stönade. Precis där hålet var, stannade han upp. Hon höll andan. Väntade. Så vek han ned kjolen och gick runt skrivbordet.

"Du kan resa dig nu. Jag är klar."
"Men... men?"
"Du ville bli straffad. Säg mig... hur känns det just precis nu?"

Alva reste sig. Hon såg genuint förvirrad ut. Kinderna blossade.

"Jag är ju skiiiitkåt för fan! Och öm!"
"Ja?"
"Du MÅSTE låta mig komma!"
"Nej. Om jag gjorde det, vore det ju inget straff, eller hur?"

Nu kunde han inte dölja ett flin. Ett av få han fyrade av, och antagligen det första en elev på skolan fått av honom. Hennes ögon blixtrade till igen, men denna gång kunde han se att det inte var av hat eller ovilja. Hon log.

"Jaså. Men om jag är en snäll flicka framöver då? Får man en... BELÖNING då?"
"Kanske. Om man är riktigt snäll."
"Bra!"

Med de orden trippade hon ut. Innan hon stängde dörren efter sig tittade hon in. Kastade något till honom. Dörren åkte igen och Martin höll upp ett par spetstrosor. Utan minsta tvekan förde han dom mot ansiktet och luktade. De luktade Alva. Kåt Alva. De hamnade i hans ficka. Nu kunde hans första leverans inte komma fort nog! Dessutom brann han av iver på att få undersöka luckans innehåll. Visst ja! Luckan! Han väntade en lång stund innan han begav sig tillbaka. Den här gången såg han till att det inte skulle synas att han var där, om någon råkade gå förbi. Till sist klev han ned för trappen igen, med hjärtat bultandes av förväntning och spänning. Nyfikenheten var stor. Det fanns en strömbrytare en bit ned. Han slog på den och såg och hörde lysrör som tändes. Vad han sedan såg när han kom ned fick blodet i hans ådror att frysa helt kändes det som. Det var både det sista och mest logiska han kunde tänka sig att finna här. Synen skrämde honom och sände tusen frågor genom hans huvud. Det här... var bara för mycket!



Kommentarer

oddball 19 September 2014, 16:32

asexuell och tobyeriksson: Tack! Blir jätteglad och var så säkra, jag kämpar på med att få till kommande del(ar). :)

asexuell 12 September 2014, 16:17

Den absolut bästa novellserien här! Att kunna kommentera denna novell och dina andra var anledningen till att jag reggade mig här, så en fortsättning kommer att uppskattas väldigt mycke!

tobyeriksson 17 Augusti 2014, 05:52

Underbart! Helt jäkla underbart! Vad jag har längtat efter dessa noveller! Längtar till nästa!


Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.

copyright