Flukt
Författare: kim linnefeldt Datum: 2014-03-06 14:27:01
E-post: kim.mandelstam@gmail.com
Läst:
13 043 gånger
Betyg: 3.8 (5 röster) 3 medlemmar har denna novell som favorit
Det är ingen synd att titta. Tvärt om, vi borde titta mer på främmande människors kroppar, njuta med ögonen. Man kan ju inte agera ut sina lustar jämt, det vore orimligt, folk skulle tafsa på varandra överallt, i lunchkön, på bussen. De skulle ligga och knulla överallt. Men att titta är ingen synd, det är att njuta av tanken, av livet. Vi bör varje dag klä av någon i tanken. Jag ser härliga kvinnor på stan varje dag, kan föreställa mig dem utan kläder, hur deras bröst skulle fylla och tynga mina händer.
En morgon gick jag en omväg genom parken på väg till jobbet. Jag hade tid och det var en osedvanligt vacker sensommarmorgon. Träden var moget gröna, de hade fullt utväxta blad och frörester lossnade och föll över parkgångarna.
Jag hann upp en kvinna med mörkt, långt hår. Det räckte henne ner till ryggslutet, man kunde se att hon hade toppat det där, alldeles rakt. Jag saktade ner stegen och betraktade hennes fötter i låga klackskor som såg bekväma ut och var öppna ovanpå med bara en smal läderrem över foten. För varje steg spändes hennes vader och slappnade, spändes och slappnade. Jag kunde känna motsvarande rörelse i mina egna benmuskler. Hon hade en enkel, svart klänning som nådde nätt och jämnt ner till knävecken. Anständigt och samtidigt inbjudande. För varje steg böljade klänningen så att knävecket blottades en tiondels sekund, sen var det dolt igen.
Det är varken gubbsjukt eller sexistiskt att flukta. Unga gör det säkert mer än äldre. Och kvinnor uppskattar också ett par tajta jeans med ett mjukt paket väl synligt där lår möter lår.
Jag föll in i hennes hastighet på den asfalterade gången genom den långsträckta parken. Andra fotgängare och en och annan cyklist passerade oss. Ingen tog notis om någon annan.
Klänningen var mycket tunn. Jag kunde ana hennes hud genom den, såg till min glädje att skåran mellan hennes glober syntes svagt, en mörk och böljande vertikallinje. Hon var inte smal, inte tjock. Fyllig, skulle jag säga. Svårt att bedöma hennes ålder så här bakifrån, kunde vara vad som helst mellan 25 och 45. De väl valda skorna som kombinerade bekvämlighet med elegans antydde en mognad som placerade henne i övre delen av skalan. Klänningen hade ett skärp i midjan, och över axeln hängde en något för stor handväska, kanske med arbetspapper eller en lätt lunch. Eller kanske en tunn laptop med jobbdokument och kärleksmejl. Säkert någon hudkräm eller mascara. Säkert fanns det någon som åtrådde den här kvinnan.
Genom tyget såg jag hennes stjärt röra sig, det mjuka hullet knådade och rullade som två sköna bulldegar, skinkorna möttes och skildes, den mörka skåran vidgades och slöts. Först trodde jag att hon inte ens hade trosor under, men så kunde jag se fållen diagonalt nerifrån och upp över höften. Inga kitschiga, rosablanka stringtrosor. Ordentliga trosor som täckte det mesta av stjärten men med en liten syndig spetskant, troligen en fjäril framtill, strax under naveln.
Jag drog ofrivilligt ett djupt andetag och märkte att luften trängde ner i lungorna stötvis, vibrerande. Jag höll mig ett par meter bakom, stannade i hennes hastighet. Snart var vi helt synkroniserade på stigen under de famntjocka lindarna och kastanjerna. Hon satte fram höger fot, jag satte fram höger fot.
Vänster, vänster. Vi gick i takt som två sensuella soldater och jag tittade och tittade på henne. En äldre dam som rastade en liten kinesisk nakenhud kastade en blick åt vårt håll men vandrade vidare. Vår gemensamma gång väckte ingen uppmärksamhet. Jag fick vara i fred med min blick. Jag lät ögonen svepa mjukt nerifrån, följa vadernas arbete, uppåt, kittla knävecken, svepa över låren som pendlade under den svajande kjolen, stanna till vid skinkorna, iaktta hur håret gungade fram och åter precis vid den mjuka kulle som många kvinnor har strax ovanför stjärtskåran, som ett bakre venusberg. Och vidare upp via ryggradens mjuka dalsänka upp mellan skulderbladens flata fält. Det ena vinklade sig in och ut i takt med den högra armen som pendlade rakt och effektivt. Den vänstra handen höll hon i väskans axelrem för att hålla den på plats.
Ner till stjärten igen. Jag började få en så stark känsla för hennes mjukdelar att jag kände en tyngd i mitt underliv. Och nu tonar parken bort i en ljus dimma och hon och jag svävar i vår synkroniserade gång, nu i slow motion men fortfarande i perfekt samtempo. Jag närmar mig, närmar mig lite till, tills det bara är en knapp meter mellan oss.
Nu känner jag hennes doft. Hon har duschat på morgonen, haft för bråttom för att hinna torka håret helt, det finns våta strimmor i den svarta gardinen. Hon doftar vagt av schampo och tvål, knappast parfym, inget starkt. Det är alltså ingen purung kvinna som fallit för reklambearbetningen och dränkt sin naturliga hudarom i en odör av tung, dyr parfym. Inte heller en äldre singelkvinna som levt för länge ensam, utan att ha någon i sin närhet som slår larm om överdrivna ångor.
Så genom de diskreta köpedofterna smyger hennes privata utdunstning. Mina näsborrar vidgas som hos ett vädrande djur. Nu märker hon min närhet men avviker inte från pulsen. Vi rör oss långsamt som en dyning. Hennes stjärt rullar in mot stranden, varje millimeter av de fylliga kullarna rör sig, böljar, som om hon knådar sitt eget underliv med en höftrullning.
Vi svänger in på en liten sidostig mellan blommande buskar. Lite närmare igen, och nu nuddar jag hennes höfter. Hon flämtar till och går ännu långsammare. Vi rör oss som dansare, som om våra kroppar var kopplade i ett enda nervsystem. Framåt genom en tät allé av skyddande buskar.
Jag vänder på händerna så att de vilar med handryggarna mot hennes stjärt. Jag vill känna rörelsen mot dem. Först trycker jag inte, låter dem glida över tyget. Sen blir händerna mer smeksamma, vänder sig. Jag håller fingertopparna lätt under hennes stjärthalvor och känner nu hennes böljegång fortplantas in i mig. Långsamt.
Parken är borta, vi rör oss i en vit dimma. Drömskt veckar jag upp sidorna på klänningen med små rörelser och nuddar utsidan av hennes lår. Hon går. Muskerna spänns och släpper. Fingertopparna når troskanten. Hon har tunna trosor som tårtpapper, fräckt sträva. Jag lirkar ner dem över höfterna och de faller lätt och försvinner under en buske. Stigen tar inte slut, bara fortsätter, staden försvinner, allt utom vi är borta. Vi rör oss böljande, som havsvarelser.
Jag fäster upp klänningen runt hennes midja och backar en aning för att få se hela rörelsen avtäckt. Hon är rund och inbjudande, ett sånt där hull som män älskar men som kvinnor oroas av och vill banta bort. Min underkropp nuddar hennes mjuka vetebrödbak, vi rör oss fortfarande i drömsk promenadtakt. En tonsättare skulle säga att det är en largosats som spelas. Våra kroppar smeker varandras. Nu är jag naken. Nu är hon naken. Mitt stånd har rest sig och jag ställer det försiktigt i hennes skåra så att den glider under hennes mjuka veck, som om hon sätter sig på en mjukhård trädgren. Hon går mer bredbent, tar ut rörelserna, saktar ner ytterligare men slutar inte vandra. Min kuk knådas och smörjs, det vilda vaknar i mig och vår böljegång blir alltmer plågsamt långsam.
Min högra hand glider runt hennes höftkam och kupar sig fjärilslätt över hennes venusberg. Det fyller min hand, är mjukt och strävt behårat. Långfinger och pekfinger vilar längs skåran som öppnar sig och sluter sig i tempo med hennes dyning. Gud, hon är våt. Hon är våt. Fingret glider så lätt mellan blygdläpparna, vilar och simmar i sekret, badar i hennes olja. Jag hittar min kuk med fingrarna och badar den i hennes våta. Hennes rörelse ytterligare långsammare, nästan stillastående men med en liten framåtpuls som om hon vill vara försiktig med att inte tappa den gemensamma gungningen.
Jag släpper hennes venusberg och håller i hennes höftkammar med fingertopparna i ljumskarna. Nu stannar hon upp helt och böjer sig framåt. Hon vinklar kroppen och sticker ner handen mellan sina ben. Hon tar tag i min kuk och för den till sin skåra, använder den för att smeka sig själv och samtidigt olja in den. Ollonet kittlas i hennes nu öppnande klyfta. Hon böjer sig ytterligare framåt och svankar. Hon sätter händerna på sina knän som stöd och vinklar upp sin lenvita bakdel och tar emot min kuk som äntligen glider in i henne med en enda rörelse.
Cyklar passerar runt oss, och människor med små och mellanstora hundar.
Vi syns inte för vi finns inte.
Fler noveller av samma författare
