Lejonet från söder

---

---

Den här novellen blev nog ännu längre än den förra, så ni har blivit varnade, det här tar lite tid att läsa :)
Jag ber om ursäkt för eventuella stavfel och all konstruktiv kritik är välkommen, jag vill gärna veta vad jag gör rätt och fel så jag kan bli bättre! :)
Tack till alla som tar sig tid att läsa! <3


-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sanna såg på sig själv i den stora spegeln. Hon var vackrare än hon någonsin varit i hela sitt liv. Hennes lena, askblonda hår var flätat i en komplicerad krans runt hennes huvud och klänningen hon bar var vitare än snö. Hon var ren, varm och luktade svagt av rosor. Hon var utsövd, hon hade mat i magen och hennes kinder hade fått färg. Hennes händer var rena, något som inte hört till vanligheterna innan hela den här dårskapen hade satts i rörelse. Och ändå skakade hennes fingrar en aning när hon smekte med händerna över det vackra vita tyget i klänningslivet.
Bortgift, inom en timme skulle hon vara bortgift. Hon skulle vara hans hustru, och hon visste inte om hon var lycklig eller livrädd.

Bara några få meter därifrån, i kammaren längst ner i korridoren fanns någon annan, som var lika nervös, men oändligt mycket bättre på att dölja det.
Filip viftade ut sin tjänare ur rummet utan att ändra en min, han behövde några ögonblick ensam nu, innan den här cirkusen skulle virvla igång på allvar. Han spände det breda läderbältet över kolten innan han mötte sin egen blick i spegeln. Hans hår hängde fritt över de breda axlarna, så när som på de flätor som vävts in i det och fästs med silver pärlor. Hans skägg var lika blont som håret och ögonen som såg tillbaka på honom var stormigt blå. Han skulle snart vara en gift man. Hans fars land var stort, rikt och välmående. Ägorna skulle bli hans så snart han var gift och det här giftermålet band samman de byarna som gränsade mot norr med staden från vilket allt styrdes. Hans far var övertygad om att de vildare byarna däruppe skulle bli nöjda med att hans son gifte sig med en brud från deras marker. De var stolta, skulle inte följa vem som helst och att ta en hustru från deras trakter var ett sätt att visa respekt.
Han rätade på sig och drog i den tunga guldkedjan som hängde om hans hals, det kändes ovant och han fingrade lite förstrött på den guldring som vilade i hans högra ficka. Han hade förstås alltid vetat att han skulle gifta sig av andra skäl än kärlek, ett äktenskap skulle knyta band, skapa allianser. Och ändå var han nervös nu, han hade bara träffat sin brud en gång, när hon anlände från vidderna i norr, trött och sliten och med smutsiga resekläder. Men hon hade ändå hållit huvudet högt, mött hans blick när hon blev presenterad och inte vikit undan när han granskade henne. Men mötet hade varit kort och hans minne av henne var suddigt. Han ville ändå minnas att hon inte sett helt oangenäm ut. Inte för att det gjorde någon skillnad, när kvällen kom skulle hon vara hans hustru. Och han hennes man. En kraftig knackning fick honom att vända sig mot dörren i samma sekund som hans far öppnade den.
"Dåså, min son. Vi väntar bara på dig" Faderns röst gav honom styrka, en påminnelse om vad som förväntades av honom.
"Låt oss inte dröja då, far. Jag är klar" Han gav sin far ett leende och gick ut genom dörren tillsammans med honom.

Sanna slöt ögonen när en försiktig knackning hördes vid dörren. Nu var ögonblicket här, ingen återvändo.
"Stig in!" Hon imponerades av hur stadig hon lyckades hålla sin röst. Samma kammarjungfru som flätat hennes hår stack in huvudet i kammaren, hon hade mörkt hår och vänliga bruna ögon. Hennes ord och skratt hade varit en tröst den senaste veckan när hon varit ensam med sina tankar och sin nervositet. Hon hette Elin och var född på ägorna och visste allt om alla. De hade funnit varandra på en gång och hon var det närmaste en vän Sanna hade nu, när hon befann sig så långt bort från allt hon någonsin känt till.
"Allt är klart nu fröken, de väntar på er" Elin neg och Sanna drog in ett djupt andetag för att stärka sig. Hon mötte kammarjungfruns blick i spegeln och log ett blekt leende.
"Åh se inte så modstulen ut, kära fröken" Elin log så att de pigga ekorrögonen glittrade. "Herr Filip är en god man, han är vänlig och rättvis. Och han är vacker att se på, bred över axlarna, smal över höfterna och ler ofta. En riktig man av blont hår har han och han är modig i strid. De kallar honom Lejonet från söder. Många unga fröknar skulle gärna ta er plats!" Sanna kände hur hennes mage verkade göra kullerbyttor så snart hennes blivande man nämndes men hon tvingade fram ett bredare och ljusare leende ändå medan hon gick till dörren och blinkade mot sin kammarjungfru när hon fattade hennes arm.
"Dåså, min kära Elin, led mig då till lejonkulan!"

Filip stod bredvid sin far framför de väldiga stenaltaret. En präst stod vid hans högra sida och vilket ögonblick som helst skulle hans brud komma in genom den välvda porten. Han blickade ut över alla de människor som var här för att fira hans giftermål. En viktig tillställning och ett ännu viktigare band till ägorna i norr. Från och med nu skulle han vara husbonden och fatta alla de viktiga besluten.
Han hann inte med att tänka på vilka de besluten skulle kunna vara för just då klev hon in genom dörren. Allas ögon vändes mot henne och han tyckte att hela folkhopen tog ett djupt hänfört andetag. Hon var klädd i en vit klänning med gyllene detaljer broderade på livet, hennes hår var flätat till en brudkrona på hennes hjässa och hon höll händerna knäppta framför sig. Hon hade slagit ner blicken just när hon klev in genom porten men nu rätade hon på ryggen och lyfte hakan i en stolt gest. Klänningens liv kramade om fylliga bröst och en slank midja. Kjolen följde konturerna av en kurvig höft innan den föll ut och blev vid ned mot hennes fötter. Hennes ögon riktades framåt och hennes blick möte hans. Hennes ögon var mörkt blå, som himlen före en sommarstorm och hennes läppar var vackert röda. De såg på varandra ett ögonblick, så log hon plötsligt, ett mjukt och lite blygt leende som fick en smilgrop att bli synlig i var kind. Han kände det som att han tappade andan, som om någon givit honom ett kraftigt slag i magen. Och när hon sakta började gå mot honom nedför mittgången fick han kämpa för att dra lugna, djupa andetag. Hon var det vackraste han sett i hela sitt liv!

Sanna hade ingen aning hur hon lyckades ta sig hela vägen nedför gången, genom folkhavet, där alla stirrade på henne. Men här stod hon nu. Och framför henne tog den man som hon, inom några få ögonblick skulle lova evig trohet, ett steg fram mot henne. Hon hade sett honom en gång förr, den dagen hon anlände, men då hade det regnat, himlen hade varit mörk och hon hade varit trött och hennes kropp hade värkt efter resan. Hon hade bara försökt hålla huvudet högt och inte verka svag inför sin blivande man. Hennes enda minne hade varit blont hår och skägg som varit blött i regnet och ett par stormigt gråblå ögon som granskade henne i skymningsljuset. Men nu stod han framför henne, upplyst så hon kunde se precis allt som han var. Hon tänkte i någon avlägsen del av huvudet att Elin hade inte överdrivit.
Han var minst ett halvt huvud längre än henne, trots att hon var längre än de flesta kvinnorna här. Hans hår var vackert rågblont och det korta, välskötta skägget hade samma färg. Som guld i skenet från eld, spann en liten röst någonstans i hennes inre. Hans axlar och bröstkorg var breda och koltens tyg gjorde lite för att dölja hur muskulös han var. Hans ögon hade precis den färgen hon kom ihåg och nu såg de på henne med en intensiv blick. När prästen började prata kände hon som i trans hur han fattade hennes händer i sina, hon såg ner på dem och förundrades över hur små hennes såg ut mellan hans, som var stora och ärrade av arbete och strid. En krigares händer tänkte hon innan hon lät blicken glida över hans kropp, upp till hans ögon. Hon fann att hans blick inte hade vikit från hennes ansikte och hon rodnade lätt. En krigares kropp och en älskares ögon viskade den där förargliga lilla rösten inom henne. Just då frågade prästen henne om hon ville lova mannen framför sig sin eviga trohet och sitt hjärta. Hon såg upp i hans ögon och hon hörde sin egen röst svara, med stadig stämma, ett högt och tydligt ja. Hon tyckte sig se något glimra till i hans blick men så sänkte han den till deras händer samtidigt som han förde en tung guldring på hennes vänstra ringfinger. Hon kände den svala metallen mot huden och kände kinderna glöda av nerver och någonting annat som liknade lycka, fjärilar dansade runt i hennes mage. Nu var hon hans!

Hon tillhörde honom! Filip kunde höra sina egna hjärtslag i öronen när han trädde ringen på hennes finger. Han höll hennes hand kvar i sin och drog henne mot sig. Hon tog ett litet steg framåt och han kunde se hur hennes kinder fick färg. Han placerade sin högra hand vid hennes midja, strax under hennes revben medan hans vänstra lyfte hennes hand och tryckte den mot hans bröstkorg, direkt över hans bultande hjärta. Hon rodnade, men vände ändå upp ansiktet mot honom samtidigt som hennes lilla skära tunga fladdrade ut och fuktade hennes läppar. Han tryckte henne ännu lite närmare med handen vid hennes midja, innan han sänkte huvudet och lät sina läppar, långsamt tryckas mot hennes. Deras första kyss som man och hustru. Han hade menat att hålla den kort, bara en smekning, för att det förväntades, han ville inte skrämma henne. Men hennes läppar var mjuka och varma mot hans mun och han dröjde sig kvar, bara ett ögonblick längre intalade han sig själv.
I den stunden gav hon upp en svag liten suck och hennes läppar särades en aning under hans och han var förlorad! Han särade läpparna till svar och lät sin tungspets smeka den mjukaste av smekningar mot hennes mun. Han var som förtrollad när hon svarade med att låta sin egen tunga försiktigt röra vid hans. Han kände hur hennes hand på hans bröst slöts om koltens tyg och ett svagt stön letade sig upp ur hans strupe innan han kunde hindra det. Han var färdig att slå båda armarna om henne och kyssa henne sanslös när en svag harkling förde honom tillbaka till verkligheten. Han lyfte huvudet med en förvirrad blick och såg på sin far som gav honom ett roat småleende där han stod, välgenomtänkt placerad mellan folkhavet och de nygifta paret.
"Min son, låt oss spara en del nöjen till den stund då du är ensam med din hustru i er kammare" Faderns ord fick honom att släppa taget om sin bruds midja och rätta på sig med lite mer färg på kinderna än innan. Han vågade sig på en blick ner mot sin nyblivna hustru och vad han såg gjorde att han om igen var i fara.
Hennes kinder glödde svagt och hennes läppar var särade och lätt svullna av deras kyss. Hennes mörkt blå ögon såg upp på honom med ett drömmande uttryck och de tycktes ha mörknat ännu mer. Hans magmuskler spändes när begäret drabbade honom, hårt och hett. Och det var efter en enda kyss! Gud hjälpe mig, tänkte han innan han förde hennes hand till sina läppar och tryckte en kyss mot hennes knogar.

Sanna såg på sin man när han kysste hennes hand. Hon kände sig nästan yr. Hennes andra hand kom upp som av egen vilja och rörde vid hennes läppar. Hon hade aldrig trott att en enda kyss skulle kunna få henne att tappa huvudet på det viset. Men hans fasta läppar mot hennes och hans hjärtslag under hennes hand hade fått hela världen att blekna bort. Nu vände han sig mot folket framför dem och log och höjde deras sammanflätade händer mot taket och jublet steg. Hennes knän skakade lätt när han tog ett steg framåt och drog henne med sig. De gick ner längst den gång hon gått uppför ensam och hon klängde sig fast vid hans arm när gratulationerna regnade över dem och hon log så hon fick kramp i käkarna. Hans hustru, hon var hans hustru. Och han skulle väl inte ha kysst henne på det viset om han inte ville ha henne? Eller? Hon kikade på honom ur ögonvrån och såg hur han log och skakade hand med den ena efter den andra, hans röst hög och mörk när han skrattande tog emot lyckönskningar och gliringar. Han såg inte på henne. Osäkerheten och nerverna steg till ytan för henne igen. Det vore så väldigt enkelt att förlora sitt hjärta till honom. Och kanske lika enkelt att få det krossat. Hon vände bort blicken från honom när de nådde den stora porten och när kvinnorna tog hennes fria hand för att ta henne med sig till den ena huvudänden av det stora långbordet lät hon dem dra henne med sig. Hon släppte sin makes arm och följde dem utan att våga en blick tillbaka på honom.

Filip såg henne gå, hans blick sökte sig till hennes svängande höfter när hon lät kvinnorna i hans familj ta henne med bort till bordets huvudände, hon skulle sitta på ena sidan, han på den andra. Hon log, fnittrade och rodnade när hon blev klappad på handen och smekt över kinderna av de som nu skulle vara hennes familj och vänner. Han stirrade på hennes som förtrollad, hennes röst klingade hög och klar över sorlet i rummet och när hon skrattade så hävdes hennes bröstkorg och fick klänningslivet att strama över de runda brösten. Han slickade sig omedvetet om läpparna när hans tankar drog iväg med honom. Han längtade efter att få snöra upp den där klänningen och låta den falla av henne, se hela henne. Just som han tänkte den tanken såg hon upp och mötte hans blick. Hennes mörka ögon glödde och han kände hur allt blod i hans kropp rusade mot ljumskarna och han tyckte med ens att kvällen kändes alltför lång.

Maten var fantastisk! Trots det hade Sanna svårt att äta, hennes nerver spelade henne spratt och det kändes som om varje gång hon vågade sig på att slänga en blick åt sin makes håll så möttes deras ögon. I början trodde hon att han kanske sneglat på henne i exakt samma ögonblick, men nu började det kännas som om han helt enkelt aldrig tog blicken ifrån henne. Hon undrade om det var något bra eller något dåligt. Stirrade han för att hon gjorde något opassande? Eller stirrade han på det där sättet för att hans blod rann lika hett i ådrorna som hennes? Hon tuggade sakta köttet hon hade i munnen innan hon kikade upp under luggen igen, bara för att om igen mötas av sin makes intensiva blick. Hon kände sig varm under hans granskande ögon och hon lyfte sin bägare och drack sitt vin i djupa klunkar, hon hade ögonen slutna medan hon drack och ryckte därför till när hans röst plötsligt hörde precis vid hennes öra. En liten rännil av djuprött vin letade sig ner vid hennes mungipa och rann utefter hennes hals av den den ryckiga rörelsen. Hur hade han kunnat röra sig så fort?
"Min hustru är den vackraste kvinnan i rummet"
Hans röst var låg och hes och hans utandningsluft värmde hennes öra. Hon andades in lite för häftigt och rodnade.

Filip andades ut långsamt medan hans blick följde den lilla rännilen av vin som letade sig nedför hennes vita hals. Hans näsa var fylld av hennes doft. Han borde vetat bättre, han hade bara velat tala om för henne vilken fröjd för ögat hon var, få henne att känna sig lugnare. Men nu.. Han var så nära henne att han kunde känna värmen från hennes kropp och var hon inte hans? Hade han inte rätten att röra vid sin egen hustru? Med den tanken i huvudet lutade han sig framåt och fångade upp de förrymda vindropparna med tungan. Hennes mun föll öppen och hon andades ut ett skakigt andetag samtidigt som musklerna i hennes hals spändes. Han drog tungan över den lena huden innan han tryckte läpparna mot hennes hals och kysste. Hans händer grep om hennes överarmar, som för att hålla henne på plats och han öppnade munnen och nafsade försiktigt i hennes silkesmjuka skinn. Hon darrade under hans händer och han undrade om hon var rädd för honom.
Han lyfte huvudet men behöll greppet om hennes armar när han sökte hennes blick. Hon vände huvudet mot honom i en ryckig rörelse och stirrade upp på honom över sin egen axel med stora förundrade ögon. Han ville säga nåt, få henne att förstå att hon inte behövde vara orolig, att han aldrig skulle skada henne, men han hann inte.
Hon lyfte sin vänstra hand och la den om hans nacke och drog ner honom mot sin mun. Ögonblicket senare trycktes hennes mjuka läppar mot hans och han fick kämpa för att kväva det stön som var på väg upp ur hans strupe. Han särade läpparna mot hennes och hans högra hand lämnade hennes arm och la sig istället strax under hennes käke och vinklade upp hennes huvud så att han kunde fördjupa kyssen. Hennes hand slöt sig om det långa håret i hans nacke och hon särade läpparna under hans. Hans grep om hennes överarm hårdnade och han kved lågt mot hennes mun.

Hon höll hårt om armstödet på sin stol med den högra handen, den vänstra drog försiktigt i en av flätorna som var gömda i hans hår. När han först kysste hennes hals hade hon inte vetat var hon skulle ta vägen. Sedan hade han tittat på henne och han hade sett orolig ut, orolig att han gjort något hon inte ville och hon hade slutat tänka och bara gjort. Hans läppar hade varit så nära och hans hud luktade gott av frisk luft och läder. Så hon hade kysst honom. Men det som börjat som en mjukt försiktig kyss höll nu snabbt på att bli något helt annat. Hans tunga smekte över hennes läppar och hans hand tryckte försiktigt mot hennes käke när han lockade på henne, ville att hennes tunga skulle leka med hans. Hon svarade utan att riktigt veta vad hon gjorde, hennes tungspets fladdrade mot hans och när han stönade svagt mot hennes mun, gjorde hon om det, djärvare den här gången. Hon kände sig yr och hon kunde höra sina egna hjärtslag i öronen. Hon ville bara vara närmare honom!
Sättet att stå på, med henne sittande i stolen och honom stående över henne blev snabbt obekväm, hon längtade efter att resa sig upp och få trycka hela kroppen mot honom, känna honom under sina händer. Så rättade han plötsligt på ryggen och kyssen avbröts. Hon såg lite förvirrat upp på honom där han stod och andades häftigt. Hennes blick följde hur hans breda bröstkorg hävdes i tunga andetag och hon tyckte att hon aldrig sett nåt vackrare.
Långsamt tycktes världen komma tillbaka till henne och hon insåg att alla runt om dem hurrade, klappade i händerna och visslade. Han drog handen genom håret och skrattade lite förläget och hon rodnade när hon förstod hur det måste se ut för alla andra i rummet. Som om de inte kunde hålla händerna borta från varandra.
Hennes svärfar reste sig och skrattade högt med sin djupa röst innan han ropade att de skulle bege sig ut till gropen, låta pojken göra av med lite krafter innan de släppte iväg dem till sängkammaren.
Hon rodnade än värre samtidigt som hon såg sig om efter någon som kunde förklara vad som hände nu. Hennes man hade redan, skrattande, låtit sig släppas iväg mot dörren och när Elin grep hennes hand och drog upp henne ur stolen hakade hon tacksamt armkrok med henne och lutade sitt huvud mot hennes och viskade "Vad händer nu?"
Elin log så hennes ögon tindrade.
"Gropen är den plats där männen tränar, de slåss mot varandra, med eller utan vapen, för att bli bättre"
De knuffades mot dörren av folkhopen men när de närmade sig dörren vek folk hövligt åt sidan för att släppa ut dem först. Sanna såg uppfordrande på sin vän, manade henne att fortsätta.
"När en man gifter sig så får han bevisa att han är man i gropen först, han kommer att få kämpa mot den bäste krigare som finns att tillgå. Efter det, så ska han bevisa att han är man i sängkammaren också. Att han fortfarande kan ta hand om sin kvinna efter en dag på slagfältet, så att säga" Elin log ett okynnigt litet leende mot henne. Sanna rodnade.
"Vad händer om han blir skadad då?" Hon tittade på sin man som gick först bland männen, fortfarande skrattande och skämtande.
"Åh, jag skulle inte oroa mig så mycket för det frun. Herr Filip är den bäste krigaren i hela trakten. Han har aldrig blivit slagen!"
Sanna kunde höra beundran i sin väns röst och hennes hjärta svällde av stolthet.

De kom fram och Sanna kunde se att gropen var, just det, en grop. Den var minst 3 meter djup och 10 meter bred. En stege var ställd efter dess vägg för att männen skulle kunna klättra upp och ner. Hon såg hur allt folk ställde sig runt om gropen för att kunna se bra och hon tog ett steg närmare för att se vad som skulle hända nu. Solen hade börjat gå ned och spred ett behagligt ljus över platsen medan dagens hetta ännu dröjde sig kvar.

En lång och slank ung man steg fram mot gropen, hans hår var mörkt och hängde fritt så när som på ett enda silverspänne som höll det en del av håret fast bak på hans huvud och hindrade det från att falla fram i hans ögon. Han log och bugade sig för alla runt om.
"Kom kusin! Tid att bevisa om du är man nog för din sköna hustru!" Hans röst var hög och Sanna kunde höra skrattet ligga på lur bakom orden.
Hennes man steg fram och även han log.
"Ah, kusin Isak, det är alltså du som ska förödmjukas, dagen till ära"
Sanna fnittrade när det båda männen kivades men hon höll på att sätta skrattet i halsen när de båda spände av sina bälten och tog av sina koltar.

Isak, som tydligen var hennes mans kusin, var visserligen vacker, med sin muskulösa och slanka kropp och ögon i samma mörkt bruna färg som hans hår men han var inget bredvid hennes man. Hon kunde inte slita blicken från honom när han gick fram mot stegen, nu utan bälte och kolt, klädd i bara skinnbyxorna. Hans rygg var bred och musklerna rörde sig under den släta huden. Hans hår vilade mot axlarna och de blanka, tjocka slingorna såg verkligen ut som en gyllene lejonman i eftermiddagssolen. När han började klättra nedför stegen spändes hans kraftiga överarmar och hon kände det som att hon darrade på insidan. Han hoppade de sista stegen ner på gropens botten och steg åt sidan för att ge sin kusin plats att också klättra ner. Han gick mot gropens mitt och svängde armarna fram och tillbaka. Sanna kunde se musklerna i hans mage spännas och slappna av med rörelserna. Hon tvingade sig själv att andas lugnt och rytmiskt. Isak hade också tagit sig ner till gropens botten och gjorde nån sorts liknande rörelser mitt emot sin kusin. Stegen lyftes upp och det fanns inte längre något sätt att ta sig upp.
"Släng ner mina vapen!" Hennes makes röst dånande över alla människors prat och skratt. Från två håll kom två ynglingar springande, den ena var så lika Isak att det inte kunde vara någon annan än en yngre bror, han bar på ett tvåhandssvärd som han hastigt lindade ur ett skinn. Sanna såg på det med visst obehag, även om hon kunde se att det måste vara någon sorts träningsvapen, eggen såg slö ut, så var det ändå ett tungt och brutalt vapen.
Den andre pojken var rödhårig och fräknig och bar på två svärd med enhandsfattning som han lindade ur sina skinn, bladen hade en grym välvning som fick dem att se ut som två enorma knivar. De båda ynglingarna steg fram till gropens kant och släppte vapnen med eggarna först. Sanna kunde se hur alla tre vapnen borrade sig ner i marken nere i gropen. Hennes ögon följde varje rörelse hennes man gjorde när han steg fram och fattade de båda svärden och drog dem ur marken. Med en van rörelse snurrade han runt dem, gjorde några hastiga hugg i luften. Han log mot sin kusin innan han pekade på honom med det högra svärdet, som för att ta sikte. Sanna kände hur något skälvde djupt inom henne, han var otrolig!
En halvtimme senare hade hon knappast tagit sig samman mer, nere i gropen var de båda slagskämparna nu svettiga i värmen. Filips muskler svällde av ansträngning och det ljusa håret på hans breda bröstkorg glimmade av svett. Isak var inte mindre ansträngd och hans mörka hår klibbade mot hans nacke. De gjorde utfall efter utfall mot varandra medan de kivades som små barn där nere. Sanna kunde inte hjälpa att hon imponerades av deras uthållighet. Hon höll handen hårt på Elins arm medan hon såg på sin make, som skrattade och svingade sina två svärd med van hand. Livsfarlig, tänkte hon, han såg livsfarlig ut.
Elin log mot henne en kort stund innan hon klappade henne på handen och lutade sig fram för att viska i hennes öra,
"Ni kan ju förstås avsluta detta vilket ögonblick ni behagar, kära frun" Hon betonade hennes nya titel en aning och blinkade lekfullt mot Sanna. Sanna rynkade pannan,
"Kan jag?" Hon såg på vännen och väntade på en förklaring.
"Javisst!" Elin såg ivrig ut "Allt du behöver göra är att lägga anspråk på din makes tid och krafter. Du behöver bara tala om att hans dam väntar på honom" Sanna såg osäkert på henne.
"Vore det inte ohövligt av mig att avbryta och kräva min makes tid på det viset?"
Elin fnittrade roat.
"Åh nej frun! Det är en del av spelet. Antingen fortsätter de tills en av dem vinner, och om det är den man som just gift sig så för han sin hustru till sin säng. Om han förlorar så brukar det sluta med nån sorts upptåg, vanligtvis att han kastas i sjön innan han får gå till sin hustru" Hon log brett. "Men som jag sa så har den nyblivna hustrun också ett kort att spela, om hon behagar har hon rätt att tala om att hennes make behövs i sängkammaren och hon har rätt att göra anspråk på hans tid och krafter. Det är en välkommen utgång för mannen i gropen, det betyder att hans hustru går frivilligt till hans säng, att hon vill ha honom" Elin knuffade Sanna i sidan och höjde på ögonbrynen i en lekfull gest.
Sanna himlade med ögonen,
"Gud bevare mig väl, hur ska man kunna känna till allt sådant?" väste hon, halvt irriterad, halvt road.
Elin svarade inte utan bara smålog och nickade uppfordrande mot henne. Så hon rättade på ryggen och tog ett steg närmare gropens kant där de två slagskämparna just cirklade runt varandra. Hon lät blicken dröja vid sin makes svettiga muskulösa rygg för ett ögonblick innan hon höjde rösten.
"Mina herrar, får jag be er avbryta?"
Nere i gropen stannade de båda männen upp och Filip vände på huvudet och såg upp på henne med det blonda håret fastklibbat mot pannan.
"Jag ber, min make, att få göra anspråk på den tid och de krafter du har kvar. Din hustru väntar på dig"

Filip såg upp på sin hustru, hon stod vi kanten på gropen och såg på alla sätt ut som frun till en rik och mäktig man. Vacker som en dag och med ett lekfullt småleende på läpparna. Och hon hade just kallat upp honom ur gropen. Han kände hur hettan från tidigare började bränna i magtrakterna igen. Att han skulle ta henne till sin säng innan natten var slut var redan givet, det förväntades oavsett hur de kände för varandra. Han själv hade sett fram emot det sedan hon först gick emot honom nedför altargången. Vad han inte hade räknat med var att hon skulle spela på sin rätt att kalla honom dit. Att hon inte ville vänta längre. Hennes anspråk kändes som sirensång och han svarade utan tvekan.
Han körde ner de båda svärden i jorden, med lite mer kraft än nödvändigt, innan han slog ut med armarna.
"Min kvinna har kallat, jag skulle aldrig drömma om att neka henne"
Han log brett och gick mot gropens väg samtidigt som två av männen skyndsamt sänkte ner stegen igen. Han klättrade upp med snabba, smidiga rörelser, som för att visa att han på inget sätt saknade krafter.
Hon gick honom till mötes och när han grep om den högsta stegpinnen stod hon framför honom. Hon satte sina små händer på samma stegpinne, över hans egna stora, sträva nävar och lutade sig leende fram emot honom. Han såg upp på henne, hon strålade som solen, så vacker och mjuk, hon var hans och hon ville ha honom! Hennes leende ansikte var nu bara ett andetag från hans eget och han kunde tydligt se smilgroparna avteckna sig i hennes kinder. Hans ena hand kom upp, som av egen vilja, och la sig mot hennes kind. Hon lutade sig mot honom, vände på huvudet och pressade en kyss mot hans valkiga handflata. Hans hjärta skenade i bröstkorgen som en hjord vildhästar. Han drog henne närmare sig, hon lutade sig fram över stegen och han kunde se hur hennes vackra blå ögon fick det där drömmande uttrycket som han redan lärt sig att avguda.
"En kyss, min sköna, en kyss av fri vilja är allt jag begär och du ska få mitt hjärta i gengäld" Hans röst darrade lätt av känsla och av åtrå, hon var redan den enda han kunde tänka sig att ta till sin säng, kanske den enda han någonsin känt så här för. Hon såg på honom med de där himmelska ögonen, innan hon lutade sig fram och viskade i hans öra,
"Du får alla mina kyssar, och allt annat du kan tänkas begära, mitt hjärta är redan ditt, min make"
Hennes mjuka röst fick rysningar att vandra upp och nerför hans ryggrad och han slösade ingen mer tid, utan vände hennes ansikte mot sitt och pressade sina läppar hårt mot hennes, som för att försegla löftet. Hon kysste honom tillbaka utan att tveka och flätade in sina små fingrar i hans svettiga hår, och för just nu kände han det som att han skulle varit helt nöjd med att stå kvar här, på stegen, med hennes läppar mot sina och hennes händer i sitt hår för resten av sitt liv.
Om inte någon börjat skaka stegen under honom. Han slet sina läppar från hennes med ett frustrerat läte och stirrade ner i gropen, bara för att mötas av sin kusins gapskrattande ansikte.
"Se så kusin, du har redan fått bevis på att din undersköna hustru vill ha dig och inte vill vänta på dina kyssar längre. Du behöver inte gnugga det i ansiktet på oss ogifta stackare"
Filip försökte hålla fast vid sin frustration men kunde inte låta bli att le ändå.
"Om du hade en hustru som min, så skulle du också vilja visa hela världen, din lymmel" morrade han, innan han klättrade de sista stegen upp och tog sin rodnande fru i famnen till folkets jubel.
Han slöt henne i sina armar och snurrade ett varv med henne, hon skrattade lågt i hans öra. Hennes händer la sig på hans svettiga bröstkorg, precis under hans nyckelben, och det var inte förrän då han kom ihåg att han inte hade kolten på sig och han satte hastigt ner henne på marken igen, han var dammig och svettig och hennes vita klänning hade redan antagit en mer gråaktig nyans.
Hon verkade inte störd av det dock. Istället stod hon kvar i hans omfamning och såg på sina händer där de låg, innan hon prövande drog med fingrarna genom det sträva håret som täckte hans bröstkorg. Han bet tillbaka ett stön och lutade sin panna mot hennes medan hans armar slöt henne tätare intill sig. Omigen blev han påmind om att han inte hade kolten på, för nu pressades hennes mjuka bröst hårt mot hans bara bröstkorg genom det allt smutsigare tyget i klänningens liv. Hon såg upp på honom och hennes ögon tycktes mörkna mer och mer för varje minut som gick. Han andades ut, lite skakigt. Han ville kyssa henne igen, men var rädd för var det skulle sluta, här ute bland alla människor som hurrade och klappade i händerna runt dem.
Han bestämde sig för att han hade tyglat sig länge nog. Han ryckte till sig kolten som låg slängd på marken bredvid gropen och drog den över huvudet, han tog bältet i handen och fattade hennes hand med den andra. Han brydde sig inte om att spänna på sig bältet igen innan han började gå upp mot boningshuset med henne vid sin sida. Bakom dem ropade folk ut gliringar och lyckönskningar men han hade bara ögon för kvinnan som gick vid hans sida men blicken riktad mot marken, röda rosor på kinderna och ett litet hemlighetsfullt leende lekande på läpparna.

När Filip stängde dörren till deras kammare bakom dem fick Sanna lov att erkänna att hon var mer nervös än hon ville visa. Trots hela föreställningen där ute och trots hennes egna känslor så var det här nytt och lite skrämmande. Mitt på golvet i kammaren stod ett stort träkar, fyllt till bredden med ångande vatten tillsammans med en tvål och en linnetrasa. Hon såg på det för ett ögonblick, så klart han behövde bada, som han hade svettats där ute. Hon kastade en lite blyg blick över axeln på honom där han stod innanför dörren med det breda läderbältet i handen. Han la det ifrån sig på ett lågt bord vid dörren innan han omigen drog den dammiga kolten över huvudet, den hade redan fått stora mörka fläckar på ryggen. Han tycktes fundera ett ögonblick innan han gick fram till den breda dubbelsäng som dominerade rummet och satte sig ner. Han böjde sig fram för att börja snöra av sina stora tunga skor och hon tittade på hans bakhuvud innan hon tog två hastiga steg mot honom och sjönk ned på knä framför honom innan modet skulle svika henne.
"Låt mig, min make" Hon föste milt undan hans händer och började snöra upp skorna. Han rätade på ryggen och hon kunde känna hans blick när hon drog av den första skon. Hon snörde långsamt upp den andra och drog av den också. Han reste sig upp framför henne och hon stirrade för ett ögonblick på snörningen som höll hans läderbyxor uppe, innan hon vände upp blicken mot hans ansikte.
Han tittade ner på henne med blicken mörk av åtrå. Hans hand kom upp och smekte över hennes hår innan han, utan ett ord, började plocka de många nålarna ur det. Han släppte dem på golvet, en efter en, tills hennes blonda hårmassa gled ner, ut ur de komplicerade flätorna och tumlade ner över hennes axlar som ett silkeslent vattenfall. Han drog fingrarna genom det, sakta och hon slöt njutningsfullt ögonen.
Hans andning blev tyngre och av någon anledning fick hans tysta upphetsning henne att känna sig säker, trygg. Hon gjorde det här med honom, hon hade den här makten över honom. Hon öppnade ögonen och såg upp på honom, hans händer stannade upp vid hennes tinningar och han höll hennes ansikte mellan sina stora handflator. Hon kunde känna hur hans händer rördes i en knappt märkbar darrning och det kändes som om hon hade en glöd i magen som sakta höll på att flamma upp. Hon la händerna på hans knän och lät dem sedan glida upp över de kraftiga musklerna i hans lår som spändes under hennes handflator. Hon höll fast hans blick när hennes fingrar försiktigt började dra i snörningen på hans byxor, hon såg hur den mörknade ytterligare och hon lösgjorde remmarna tillräckligt för att byxorna skulle kunna glida ner över hans höfter utan problem. Hon drog linningen en aning nedåt på hans höftben, innan hon reste sig och gick bort till karet. Hon gav honom en blick över axeln. Han stod kvar där hon lämnat honom, barfota, barbröstad och med byxorna hängande farligt lågt på de slanka höfterna.
Han var vacker som en gud och hon kände den där glöden bränna allt hetare i magtrakten.
"Kom och bada, käraste" viskade hon försiktigt innan hon fiskade upp tvålen och trasan ur karet, vred ur den och vände sig mot dörren för att ge honom lite avskildhet. Hon kunde höra ett svagt rasslande ljud när han drog av sig de sista plaggen, och sedan vattnet som plaskade när han sjönk ner i karet. Hon drog djupt efter andan innan hon vände sig mot honom igen.

Filip sjönk ner i det varma vattnet och lät armarna vila på karets kanter. Käraste, det var vad hon hade kallat honom, käraste. Han kom fram till att han var mer än förtjust i att bli kallad för det, så länge det var hon. Nu vände hon sig mot honom och gnuggade trasan mot tvålen medan hon gick fram till karet och ställde sig bakom honom. Han kände sig plötsligt nästan förlägen, han var helt naken och hon var fortfarande fullt påklädd i sin fotsida klänning, även om hennes hår nu var utslaget över hennes axlar.
Men när hon drog med trasan över hans dammiga axlar och började tvätta honom på ryggen sjönk han framåt med ett stön och glömde bort allt vad blygsel hette. Hon skrubbade honom ren med mjuka rörelser över hela hans rygg och han njöt av hennes fingrar som försiktigt tryckte och knådade ut spänningarna i hans axlar genom den fuktiga trasan. Sedan fick hon honom att luta huvudet bakåt tills hans hår försvann under vattenytan. Hon tvättade rent det och rede ut det med mjuka händer innan hon började tvätta hans armar med trasan. Hon gnuggade bort svett och damm hela vägen ner till hans fingertoppar, innan hennes händer sakta tvättade rent hans hals, sedan huden över hans nyckelben.
Hon doppade trasan i vattnet och vred ur den över hans bröstkorg så håret på hans bröst mörknade av fukten. Hennes rörelser blev allt långsammare när hon lät trasan glida över hans bröstkorg, han lutade huvudet bakåt, slöt ögonen och andades med öppen mun. Hennes fingrar smekte över hans bröstvårtor genom tyget och han rös och kände hur allt blod tycktes samlas på ett och samma ställe. Det här var den ljuvaste tortyr han någonsin blivit utsatt för. Hennes hand gled längre ner och tvättade huden som spände över hans magmuskler. Han öppnade ögonen och vände på huvudet så han kunde se på henne. Hon stod halvt lutad över honom, hennes kind precis bredvid hans. Hennes kinder var vackert rosiga i den varma ångan från badvattnet och hennes läppar var lätt särade. Hennes ögon följde samma väg som hennes hand, där den smekte mjukt över hans mage, allt längre ner. Han höll nästan andan vid det här laget.

Hon hade aldrig trott att hon skulle kunna bli förtrollad av en man på det här viset. Men hans kropp, nedsänkt i det heta vattnet, alldeles hal av tvål och väta, den lena huden blank och spänd över muskler som liknade levande stål fick Sannas huvud att tänkta tankar hon aldrig tillåtit sig att tänka tidigare. Helst hade hon velat släppa trasan i vattnet och låta handen smeka över honom, utan något emellan, bara hud mot hud. Men blygseln hade fortfarande inte helt släppt sitt grepp om henne.
Så hon lät trasan glida över hans mage, över naveln och genom det ljusa sträva hår som började som en smal rand strax under naveln för att sedan blir tätare och tätare. Hon fäste blicken någonstans vid kammen på hans höftben, försökte att inte stirra. Hon hade bröder och var bekant med en mans delar, men det var en sak med nakna, bråkiga yngre bröder som stänkte vatten på dig medan du försökte tvätta deras hår. Och en helt annan med en naken make med stark, vacker kropp, som låg helt stilla under dina händer och stirrade på dig som om han hungrade efter nåt som du var mer än villig att ge.
Hon lät trasan smeka över hans höft, ner över den ena låret, klänningens ärmar blev blöta när hennes händer försvann djupare ner i karet men hon märkte det knappt. Hon drog sakta trasan upp mot hans höft igen bara för att göra om samma rörelse ner över hans lår igen. Nåt hårt snuddade vid hennes handled och han gav upp ett ljud som var någonstans mitt mellan njutning och frustration. Hon drog efter andan men innan hon hann säga eller göra nåt så grep hans fingrar hårt om hennes handled. Hon tappade trasan och vände hastigt upp blicken mot hans ansikte men han slöt ögonen och flyttade hennes hand, pressade den mot sig själv där han nu var stor och hård.
Hon flämtade till, var nästan på väg att bli förskräckt, men hans mun föll öppen och han gav upp ett läte som ett sårat djur, ett plågat, frustrerat stön, en bön om befrielse. Och hennes utandningsluft fastnade i hennes hals, det kändes som om det brände till inom henne, hon kände sig varm och hans läte fick det att börja bulta på de mest underliga ställen i hennes kropp. Så istället för att försöka rycka åt sig handen så slöt hon försiktigt fingrarna om honom och gjorde en mjuk, smekande rörelse med handen. Hon hade inte mycket frihet, hans näven pressade fortfarande hårt över hennes fingrar, men den enkla lilla rörelsen fick han ögon att flyga upp, hans rygg att spännas som en båge och hans höfter att pressas upp mot hennes hand. Hon andades ut häftigt samtidigt som han gav upp ett stön, som den här gången var av ren njutning. Hon såg på honom och hans blick låstes vid hennes, hans ögon var mörka av åtrå och förundran. Ögonblicket efter släppte han hennes hand och båda hans stora, blöta händer kom upp och grep tag om hennes axlar. För en stund trodde hon att han faktiskt tänkte dra ner henne i karet till sig, men så tog han sig upp på knä, drog henne framåt så hon tog tag om karets kanter med båda händerna samtidigt som han kysste henne, hårt och hett!

Filip vinklade huvudet, fördjupade kyssen och drog henne mot sig, hårt! Han förstod inte hur men han lyckades ta sig upp på fötter i karet, utan att släppa henne, eller sluta kyssa henne. Vattnet strömmade nedför hans kropp när han tryckte henne så nära sig som det bara gick medan han stod kvar i karet, hon utanför. Hennes händer hade lagt sig på hans höfter, han förstod i någon avlägsen del av sitt huvud att det bara råkat bli så, men att ha henne i sin famn medan hon höll i honom på det viset var som att gjuta olja över en öppen eld. Hela hans kropp stod i brand! Han smekte över hennes axlar, hennes överarmar, midja, allt fortfarande täckt av den vita klänningen och han tyckte allt mer illa om den för var sekund som gick.
Och det tog inte många ögonblick innan han kom fram till att det fick vara nog nu. Han lyfte huvudet och bröt kyssen. Hon gav upp ett litet kvidande, ett ljud av protest när hans läppar lämnade hennes. Han såg henne i ögonen och gav henne ett litet leende, innan hans fingrar grep hårt om klänningens snörliv och slet isär det. Det hördes ett högt, tillfredsställande, rivande ljud när sömmarna rämnade och plagget tappade sin form. Det rasade av henne innan hon hann förstå vad som hänt. Den föll till golvet i en hög av förstörda tygremsor och hon stod framför honom, naken, med det blonda håret hängande ner på ryggen.
Hon flämtade till och hennes armar kom upp, som för att skyla henne, men han lät henne inte. Han tog tag om hennes underarmar och sökte hennes blick när hon rodnade värre än någonsin tidigare. Hon ville inte möta hans blick så han lyfte en hand och la fingrarna under hennes haka, tvingade henne att se honom i ögonen.
"Du, min älskade, är det vackraste som jag någonsin haft nöjet att vila ögonen på. Göm dig inte för mig" Hans röst lät inte ens som hans längre, den var låg och hes och fylld av längtan.
Hon såg osäker ut först, men så log hon. Samma mjuka, lite blyga leende som först fått hans hjärta att missa slag när hon klev in genom kyrkporten.
"Säg det igen" Hennes röst var inte mer än en viskning. "Kalla mig det igen"
Han log och steg ur karet, drog henne in i sin famn trots att han fortfarande var drypande våt.
"Min älskade" Han kysste hennes kinder. "Min älskade" Hennes haka. "Min älskade" Han mun sökte hennes läppar och hon vände upp ansiktet mot hans, samtidigt som hennes armar kom upp och lades om hans hals.
"Filip" Hans namn föll från hennes läppar i en bedjande viskning och han tappade kontrollen. Han pressade henne till sig, kysste henne hårt och lyfte hennes kropp mot sin för att få henne med sig till sängen. Han höll på att svälja sin tungan när hon lindade sina långa, lena ben om hans midja och kysste honom tillbaka. Han hann tänka att hon var som gjord för honom, innan hans ben stötte mot den väldiga sängen och han halvt la, halv släppte ned henne på sängen. Han kunde inte låta bli att stirra. Hon låg på rygg under honom, helt naken, med det blonda, skimrande håret som en gloria runt ansiktet. Hennes hud var vit som mjölk, hennes bröst var precis så runda och fasta som de sett ut under klänningen, hennes midja var smal och höfterna breda, benen var långa och vackert formade. Han lyfte en av hennes fötter och kysste hennes fotvalv, ville ta det lugnt med henne, trots att han längtade så efter hennes hetta. Hon fnittrade andlöst när han kysste hennes fotled. Han nafsade i hennes vad, lät tungan leka över hennes knä, kysste insidan av hennes lår och ju högre han kom desto tyngre andades hon. Han pressade isär hennes lår, höll dem öppna med starka händer innan han makade sig in mellan dem.
Hon vred sig lite i hans grep, om det var av nerver eller upphetsning visste han inte, men han kunde känna hennes doft. Doften av hennes åtrå. Det fick hans huvud att snurra och han kunde bara tänka på hur gärna han ville smaka henne. Han sänkte huvudet och lät tungan svepa över hennes sköte. Hon spände hela kroppen och drog in ett häftigt andetag. Han gjorde om det och hennes huvud rycktes häftigt åt höger och han hörde henne ge upp en kvävt stön.
Han pressade läpparna hårt över henne och lät tungan leka med henne, samtidigt som han sakta smekte hennes lår med händerna. Ovanför honom kved hon allt högre. Han flyttade handen, la den mot henne och lät sakta två fingrar tränga in i henne. Hon spände sig och han mumlade lugnande mot henne, smekte med tungan mot den uppsvällda lilla pärlan strax ovanför hennes öppning. Hon flämtade och han rörde försiktigt på de fingrarna som nu var begravda inne i hennes hetta. Han tryckte höften mot sängens madrass, försökte lindra lite av sin egen plåga när han kände hur våt hon var. Hon kved igen och han började försiktigt föra fingrarna in och ut ur henne.
"Åh, Filip" Han namn föll från hennes läppar i en andlös viskning. Hans höfter gjorde en rullande rörelse mot madrassen som svar på hennes mjuka röst. Han rörde på fingrarna igen, förde dem sakta in och ut medan hans tunga smekte henne. Ovanför honom flämtade hon allt högre och ögonblicket senare spände hon ryggen som en bågsträng och hennes sköte kramade hårt om hans fingrar. Hennes röst steg till ett högt, utdraget stön och hennes ögon var hårt slutna. Han flyttade sig sakta uppåt, kysste hennes mage, huden över hennes revben, lät tungan smeka hennes bröstvårtor, nafsade i huden över hennes nyckelben och hennes hals. Hans hand vilade fortfarande mellan hennes lena lår när han möte hennes blick. Hennes ansikte var rosigt och blicken i hennes mörka ögon var förundrad men trygg. Han log innan han lutade sig över henne, tryckte sin höft mot hennes ena ben och kysste henne.

Han mun pressades mot hennes och hans fingrar började röra sig sakta mellan hennes lår igen. Sanna tyckte att rummet snurrade lite lätt. När hon först hade förstått vad han tänkte göra hade hon blivit lite chockerad, men när hans mun hade börjat röra sig mot hennes sköte hade hon glömt allt om vad som var passande, för den njutning han lyckats locka ur henne liknade inget annat hon upplevt.
Och nu kysste han henne så att hon trodde att hela hennes kropp skulle smälta och hans fingrar smekte fjäderlätt mot hennes sköte och fick det att börja glöda i hennes mage igen.
Han rörde på höfterna, pressade sig mot henne, hans mun lämnade hennes och han flämtade mot hennes tinning. Hon kunde känna hans hårda lem trycka mot sitt lår och hans fingrar blev djärvare igen, gled in i henne plågsamt sakta. Hon stönade, ljudet tycktes komma utan hennes tillåtelse, men han verkade inte misstycka. Tvärtom, för varje suck och kvidande han tvingade fram så rörde han sig hårdare mot henne, svarade med sina egna stön. Hon undrade om han skulle misstycka om hon tog sig friheter i deras säng. I slutändan fanns det bara ett sätt att få veta.
Hon rörde på sig, rullade på sida så att hon låg med ansiktet vänt mot honom. Hans fingrar stannade upp och han såg på henne med dimmig blick innan han höjde lite frågande på ögonbrynen. Hon bet sig i underläppen, innan hon la handen på hans bröstkorg och sakta smekte över den. Hon såg honom i ögonen, letade efter tecken på missnöje, när hon lät fingrarna smeka över en av hans bröstvårtor. Han särade på läpparna. Hon gjorde om rörelsen, tryckte lite hårdare med fingrarna den här gången. Ett dovt mullrande steg upp ut hans hals som svar. Hon log lite försiktigt mot honom innan hon lät handen vandra längre ner, smeka över hårda muskler, hon lekte med fingrarna vid hans navel, lät dem följa det sträva spåret av hår allt längre ner. Han stönade mellan hårt sammanbitna tänder och glöden i hennes mage fick henne att känna sig modig.
Försiktigt slöt hon handen om hans lem, den var hård och varm och huden var len under hennes fingrar. Hon rörde prövande handen och han spände ryggen. Hans huvudet lutades bakåt och hans flämtade högt. Hon gjorde om samma rörelse igen, smekte honom från rot till topp med lätta fingrar och han gav upp ett stön av njutning och började röra fingrarna mellan hennes lår igen. Hon kved och kramade försiktigt om honom med handen. Han svarade med att pressa in sitt lår mellan hennes och tvinga upp hennes ben på sin höft. Han rörde fingrarna mot henne på ett sätt som fick henne att tappa all tankeförmåga. Han rörde höfterna mot hennes hand och ljuden han gav ifrån sig fick henne att längta efter nåt mer, att vara närmare honom.

Han pressade sig mot henne, han hade velat ta det lugnt med henne, försiktigt.
Men när hon på eget bevåg, försiktigt började smeka honom, kände han hur hans självkontroll sakta tappade mark. Hennes ben låg högt på hans höft och hans hand rörde sig mot henne. Han pressade in fingrarna i henne, tryckte sin handflata mot hennes hetta och njöt när hon kved upphetsat. Hennes höfter hade börjat röra sig mot hans hand och när hennes hand sakta kramade om hans dunkande hårdhet visste han att han inte kunde vänta längre.
Han tog handen från henne, hon gav upp ett gnällande ljud av protest just som han drog bort hennes ljuvliga hand från sig själv. Hennes ögon sökte hans, lite orolig att hon gjort nåt fel men han lyfte hennes ben högre på sin höft och drog henne nära. Hans hårda lem vilade mot hennes våta springa och hon flämtade till när han rörde på höfterna, fick den att glida fram och tillbaka mot henne.
"De sa att det kommer att vara smärtsamt" Hennes röst var en knappt hörbar viskning.
Han fick in sin arm under henne, så hennes huvud kom att vila på hans kraftiga överarm. Han såg in i hennes ögon. Hon var nervös, men upphetsad. Han smekte hennes hår innan han tog ett mjukt tag om hennes lår som låg på hans höft.
"Långsamt, min älskade. Om det blir för mycket, låt mig veta" Han kysste henne ömt och kände hur hon slappnade av mot honom. Det fick hans hjärta att bulta hårdare, hennes tillit till honom var som en varm låga och han ville inte på något sätt förstöra den. Han pressade sig sakta mot henne och han bet ihop tänderna när han långsamt gled in i hennes våta hetta. Hon var trång och han fick kämpa för att inte tappa besinningen och söka sin njutning hårt och snabbt.
Han ville att det här skulle vara lika underbart för henne. Han höll henne hårt mot sig och gled in hela vägen. Hon gnydde lågt och han stannade upp och studerade hennes ansikte. Han kunde se obehaget i hennes ansikte när han tänjde henne öppen. Hon vred sig lite mot honom och han bet sig i läppen hårt nog för att dra blod. Hon var som paradiset.

Hon låg stilla, han kändes för stor för henne. Hon kände sig uppfylld och det sprängde lite nere mellan låren, men njutningen fanns kvar där ändå. Hon flyttade ner en hand och kände försiktigt. Hon kände sin egen uttänjda öppning och sedan hans hårda lem som försvann in i hennes kropp. Han morrade lågt och slöt ögonen när hennes fingrar varsamt trevade över dem båda. Hans panna var fuktig av svett och hans bröstkorg hävde sig i tunga andetag. Hon rörde lite prövande på höften och han stönade samtidigt som hon flämtade till. Det kändes skönt!
Hon pressade låret mot hans höft och rörde sig igen, en lite större rörelse den här gången. Hennes huvud föll bakåt och ögonen slöts som av egen vilja. Hans kropp inuti hennes kändes hett och vått och underbart. Hon pressade sig mot honom igen och gav upp ett frustrerat litet läte när hon inte lyckade komma närmare honom. Han kved högt.
"Sanna, min älskade, snälla säg att du vill det här" Han röst var hes och låg när han pressade sitt ansikte mot hennes blottade hals. "Be mig ta dig nu, för jag vet inte om jag kan låta bli längre" Han lät bedjande och öm och hennes hjärta hoppade över ett slag.
"Filip" Hennes röst lät avlägsen i hennes egna ögon. "Snälla, ta mig nu"
Med ett högt stön av njutning rörde han äntligen på höfterna mot henne och hennes mun föll öppen. Hennes höfter började röra sig mot hans av instinkt och glöden i hennes mage växte till en dånande eld som hotade att förtära henne.

Han tappade allt grepp om världen runt om sig. Hon rörde sig mot honom, med honom. Hon gav upp små suckande ljud av vällust varje gång hans höfter pressades mot hennes. Han höll ett ordentligt tag om hennes lår när han sakta ökade tempot. Han andades allt häftigare och han märkte snart att det här inte skulle vara så länge som han hade önskat. Hon var för varm och mjuk i hans famn. Han kände hettan bli allt starkare tills den blev till en värk i hans kropp som han bara ville ge efter för. Just när det kändes som om han inte skulle klara mer, la hon händerna mot hans kinder. Han såg på henne med ögonen dimmiga och mörka av lust.
Hon såg in i hans blick, innan hon plötsligt log, det där leendet som fått honom att längta efter att vara där de var just nu och ögonblicket senare kysste hon honom. Kyssen var het och öm på samma gång och fick hans hjärta att smälta som is i solsken. Hon drog sig tillbaka så deras läppar knappt nuddade varandra och viskade med bruten röst, "Jag är din"
Därefter fanns det inget återvändo. Han spände ryggen, handen på hennes lår flyttades och tog tag om hennes runda skinka och pressade henne hårt mot honom och han hörde sin egen röst ropa hennes namn när han föll över kanten.
Hon spände sig i samma stund som han och hennes stön blev så utdragna att det nästan lät som om hon snyftade. Han begravde ansiktet mot hennes hals och andades ut kraftigt när hans kropp ryckte krampaktigt i njutningens efterdyningar.
Han kände hur hon la armarna om honom och tryckte läpparna mot hans hår. Det kändes som att komma hem.

Hon låg stilla, kände honom andas tungt mot hennes hals medan hon smekte hans fuktiga hår. Hans tyngd i hennes armar kändes trygg och hans stora, starka kropp som höll henne så nära fick henne att undra hur lång tid som behövdes för att förlora sitt hjärta helt och fullt till någon. Hans hand hade börjat smeka hennes rygg i ett slött, stadigt tempo.
"Jag är din, som du är min, min hustru" Han såg på henne och hon tänkte på hur vackra hans ögon var och hur vänligt hans leende var. Hon smekte hans kind och log
"Du är verkligen ett lejon, käresta."

Han morrade och visade tänderna i ett brett leende.
"Verkligen? Varför säger du det, min älskade? Du har aldrig sett mig i strid" Han flätade samman deras fingrar innan han kysste hennes handrygg.
"Jag har sett dig i gropen" Hon log och följde hans läppars rörelser mot hennes hud.
"Långt från ett verkligt slagfält, min kära" Han såg henne i ögonen med ett leende, såg skrattet ligga på lur djupt inne i hennes blick. "Men, om jag inte misstar mig stort, är det något annat du tänker på"
Han väntade på hennes svar.
Hon började fnittra.
"Du ryter iallafall som ett lejon, min make"
För ett ögonblick visste han inte vad han skulle säga eller göra, men så började hon skratta åt hans förvånade min och han kunde inte låta bli att skratta med henne.
"Din lilla katta" Han rullade skrattande över på rygg och drog henne med sig så hon blev sittande på honom, gränsle över hans höfter.

Hon såg ner på honom med öm blick innan hon böjde sig fram och kysste honom.
"Låt oss alltid vara lyckliga, min käraste" mumlade hon mot hans läppar.
"Alltid, älskade" svarade han innan kysste henne tillbaka och slöt armarna hårt om henne.

Slut

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Lejonet från söder	Heterosex	4.3	26/2-14
En räddande ängel	Heterosex	4.7	14/1-14

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.