Och allt hon gjorde med mig.
Författare: attvaralevande Datum: 2014-01-04 10:14:45
Kategori: Heterosex
Läst:
8 418 gånger
Betyg: 3 (1 röst) 2 medlemmar har denna novell som favorit
Och allt hon gjorde med mig
I
Det var skrivet 1976 när jag mötte henne en blå fredagsmorgon. En tjockdimmig morgon utan vind. En förening av havet och luften, de var en och samma då. Och vi var vågorna, vi två. Hon trädde fram ur dimman utan förvarning. En upplösning fast tvärtom. Och vindvattnet var så tätt att om vi passerat tio meter längre från varandra hade vi aldrig setts. Jag tror inte på ödet men om jag gjort det hade detta varit mitt bevis. Vi sågs, det var vad vi gjorde. Världen hade tystnat, fåglarna sov, våra steg hördes inte. Vi var så nära redan från början. Närmare än vad som brukligt är. Hade den tunga dimman inte legat som ett lock över oss hade jag tagit avstånd. För det gör människor som ser varandra. De tar avstånd fördömer fördriver. Men det gjorde inte vi. Vi gick rakt in i varandra. Spände våra uppspärrade ögon som pilbågar och drogs ihop av horisontell dragningskraft. Två kroppar i universum som magnetiskt kopplas samman. Vi kunde varit planeter, träd, stenar. Men vi var människor. Plötsligt stod vi bara där, tätt. Stirrade på varandra och jag blev apatisk. Handlingsförlamad. Jag visste inte hur hon såg ut och det spelade ingen roll. Men vi såg ut. Ur varandra på varandra. Hon tyckte inte att synen var handling nog. Böjde sig närmare närmare närmare. Politiskt inkorrekt hann jag tänka innan hon vidrörde mina läppar med sina. Lite blöta varma trygga. Jag slöt mina ögon och tog emot. Ett av dessa sinnesintryck var överväldigande i sig. Känsla av att finnas. Öppnade våra munnar försiktigt. Mer och mer. Tungorna som smektes och hela min kropp som skakade pirrade rös. Och när jag öppnade ögonen hade dimman lättat. Solen hade sedan länge passerat sitt högsta läge. En lång tid hade gått obemärkt förbi, komprimerad. Där och här stod medvetanden och tittade nyfiket på oss när vi tvärt slutade kyssen. Läpparna avdomnade. Främmande angenäm underbar smak i munnen. Gled sakta från varandra. Hon gjorde en rörelse med sin hand. Stoppade något i min rockficka. Vände sig om och gick bort. Jag gjorde detsamma. Åt motsatt riktning. Benen spjärnade emot men jag tvingade mig hemåt. Fick använda all kraft för att ta mig upp för trappan och in i lägenheten. På bordet låg alla studier jag borde ägnat mig åt. Bokmal bokberg tankens bokbål. Men jag gick rakt in i sovrummet. Fullt påklädd. Lade mig ner och tittade ut genom fönstret där solen brände orange vid dagens slut. En egendomlig dag. Hade jag existerat? Och allt svartnade.
II
I drömmen var dimman där. Igen. Men marken var betong hård grå död. Gick runt runt runt. Då och då framträdde människor ur det dunkla blå. Jag kastade mig efter dem men de hade inga ansikten. Omänskliga gestalter som försvann ju närmare jag kom. Hägringar. Och betongen slutade aldrig. Mina steg ekade högt och oregelbundet. Skratt från andra dimensioner. Efter en lång tids irrande blev det kallt. Jag hade bara skjorta på mig. Vit. Vattnet i luften blev tätare kallare och luften blev trögflytande. Började frysa, kände mig tung. Till slut var jag helt fast och isen runt omkring mig blev mer mer mer. Tryckte mot min hals och mitt bröst och min andedräkt frös till ett långt trubbigt spjut av is rakt ner i lungan. Och jag vaknade av att det svartnade för ögonen.
III
Efter många drömmars oroliga uppvaknanden ringde väckarklockan. Ställer den alltid i fall jag skulle försova mig vilket aldrig hänt. Vill komma upp i tid men vaknar alltid timmar innan. Men inte nu. Klockan var alltså åtta. Helt lugn trots drömmarna. Vad det nu var som var dröm? Jag mindes den sista gesten. Hennes hand i min ficka. Ett bevis och jag hade inte ens tittat vad där stod. Försökte resa mig men kroppen var av trä. Och så hade jag ju rocken på mig. Stack försiktigt ner handen i vänsterfickan och där var något skrynkligt tunt mjukt. Höll det ovanför huvudet och fokuserade. Skärpa. En adress. I denna stad. Och en tidpunkt. Klockan åtta på kvällen. Svart bläck på gulnat papper. Förmodligen. Förmodligen att jag skulle gå tid efter vad som kanske hänt. Blyg hade jag alltid varit. En ren princip. Men ändå. Kyssen eller vad det nu var. Att få det en gång till. Något jag aldrig känt. Hade aldrig testat heroin men var det såhär suget kändes? Måste ha men nej det går ej. Vad att göra? Håren på kroppen som stod upp. Minnet av munnen. Vem var denna människa och vad var det för adress? Måste måste inte. Psykiskt.
Det var lördag. Studierna låg kvar på bordet. Reisfoucaultlacanbarthesderridademan. Var väl så tvungen. Bryggde kaffe som rykte doftade smörjde och slog mig ner. Men icke. Alla ord oskarpa ofattbara onåbara. Strukturen uppbruten. Ingen idé och jag slog ihop böckerna demonstrativt. Livet kunde vänta för nu skulle det levas. Tog fram ett register. Adresslappen. N. N. N. På N. Och adressen fanns där. Svart text på de vita sidorna i Gula Sidorna. Adressen fanns men fanns hon? Inget namn och jag visste ju ändå inte om namnet var rätt. Inga ord yttrade. Yttrandefriheten fungerar inte i praktiken. Skulle följaktligen behöva gå dit. Behöva och behöva men det var så det var. Testa en gång och du är fast. Letade fram en karta. Två kilometer, kanske tre. Ikväll tar jag cykeln dit. Tittar på adresslistan i trappuppgången. Eller behövs portkod? Fan. Ett senare problem.
Dagen gick långsamt. Att läsa gick inte så det fick vänta och så var det med det. Gick en promenad. Många timmar i grått. Gick på brunt kafé och drack svart kaffe. Försökte känna mig mänsklig men när jag tittade på andra kände jag mig som en stol. Så jag gick hem istället. En dusch och rakning och allt. Att hålla på med sådant här. Vem trodde jag att jag var? Stirrade på en plansch jag satt upp. Kandinsky. Äckliga färger och det finns inget andligt i konsten för det finns inget andligt. Borde jag ta mig en whisky? Är jag så löjlig? Men jag gjorde det för att jag är feg. Hoppades på nervutslätning för mina händer skakade lätt. Halv åtta. Svart kostym som vanligt. Och rocken.
Fem i åtta var klockan. Alltid för punktlig och gör mig löjlig. Listan på de boende satt utanför porten. En svulstigt ornamenterad port i olika färger. Lyxigt löjligt lamt. I huset fanns tio hushåll. Två verkade bestå av ensamstående kvinnor. Fan igen. Vem är det då? Testade att rycka i dörren och den gick upp. Otroligt tung. Vem att börja med? Våning tre eller fem. Jag smög mig upp för trappan till våning tre. Mörka trädörrar med guldlister. Borgerligt och vad kostar det att bo här egentligen? Ingen ringklocka. Klockan fem över åtta knackade jag på dörren på våning tre. Spelade svår med femminutersmariginal. En äldre dam öppnade i morgonrock och såg förskräckt ut. Jag frågade att det var väl inte hon som var hon? Då slog hon igen dörren framför mig. Människor och jag. Började gå uppför igen. Sakta med lätta tunga försiktiga steg. Spänt medvetande. Eko. Våning fem, dörren till vänster. Knack knack knack för andra gången. Hade inte knackat dörr på år. Ovant overkligt ordagrant. Ett två tre fyra. Tystnad. Tio över åtta. Var jag för sen eller var jag för tidig eller var det fel dag eller var det ens hon som bodde här? En evighet som inte finns men som består av trettio sekunder hade gått när handtaget vreds om. Jag skrek tyst inombords. Helt öppnades dörren långsamt.
Och så stod hon där. Det var hon. Jag kom inte ihåg hur hon såg ut men jag visste att det var hon. Den blicken av stora ögon. Koncentrerade oceaner. Hon bara stod och jag stod och stod och stod. Inget sades. Hon sträckte fram en hand. Slutligen. Tog tag i kavajslaget, drog mig in i hallen. Hängde av mig rocken och följde efter in i ett stort rum. Rökelse exotisk aromatisk. Varmt mörkt ljus. Bokstaplar. Svarta möbler av mättat trä. Glänsande golv. Orientalisk matta röd. Lågmälda pianotoner från en guldig grammofon. Kvadratiska fotografier föreställande träd utan färg. I mitten av rummet stannade vi. Hon tog ett steg närmare och vi höll om varandra. Dansade utan att röra oss. Händer längs nacke och rygg. Värmekällor. Tryckande kroppar. Så länge sedan detta. Hennes läppar varma fuktiga giriga mot mina hals och jag skakade till. Hur hade detta gått till? Hon såg upp på mig med stormande hav. Jag bet hennes underläpp och kysste hennes käkben. Doft och andningar. Berusningsångor. Jordbävningshjärtslag. Känslomässig värmebölja och ryssvärmen i rummet. Dramatiken erotiken kärleksmimiken. Är det nu det händer? Hon tog bort tygerna från min överkropp utan att jag reagerade och knäppte upp mitt bälte. Drog ner byxorna underkläderna strumporna och där stod jag naken hård förvirrad. Djupandning. Och jag sträckte fram händerna. Klädde av henne. Allt. Bara stod där blottade. Såg varandra. Ännu en omfamning. Hud mot varm mjuk elektrisk hud. Lång nakenkyss. Desperat vulkaniskt. Jag mot henne. Hon mot mig. Händerna längs skuldrorna ryggarna armarna. Hela tiden. De häftigt domnade andetagen. Upphetsningens dofter tunga.
Tog mod till mig. Smekte maghuden. Uppåt. Hennes bröst mot mina fingrar runda varma knottriga. Kyssar och tungan mot det styva. Tyst gnyende. Och mina händer ner igen. Längs låren. Uppåt. Smekningar närmare och närmare. En lätt beröring. Det varma våta. Mina fingrar glänsande. Att smeka fram och tillbaka. Känna. Hennes andetag i mitt öra. Och hon böjde sina knän och lade sig ner i mitten av mattan. Bredde ut benen. Ville hon verkligen? Ängslig. Kyssar på magen brösten låren insidan. Ett drag av tungan. Välbehag. Lågmälda ljud. Läppar mot andra läppar. Tungan fram och tillbaka. Villigt snabbare. Då och då längre in och ut. Det våta varma mot tungan. Smak för alltid bevarad i hjärnbarken. Hastighetsskiftningar. Fortare långsammare hårdare. Och till slut. Jag ivrig mellan hennes ben och hon började vibrera. Jag hade slagit an den rätta tonen. Ett högt hest stön och ett lugn spred sig genom hennes kropp. En blick mot mig. Aldrig skådad men tolkad så lätt. Att vilja ha.
Pianomusiken hade tagit slut. Hon reste sig upp för att vända skivan och satt sig sedan på knä. Jag gjorde detsamma. Hon knuffade mig bakåt och nu var det jag som låg på rygg. Kyssar vid örat, kyssar över bröstkorgen, kyssar längs magmuskulaturen. En varsam hand mot det styva pulserande varma. Hår utspritt över låren och magen, lätt kittlande. Hennes tunga längs det hårda. Läpparna omslutande. Het väta. Upp och ner längs med skaftet. Ivriga huvudrörelser under hårsvallet. Vågor. Min kropp som inte ville vara med fast jag bara ville vara med. Öververkligheten är här nu. Tunga andetag och varm andedräkt. Det aldrig upplevda. Livet. Tungan kittlande manande. Och inte klarade jag mer. Drog mig undan lätt. Hon såg på mig och jag såg på henne där vi låg. Exploderande blickar. Hon kröp upp och satte sig över mig. Tog tag och sänkte sin kropp. Jag i henne. Värmestrålning från det mellersta. Tungor längs kroppar. Kyssar. Stönanden. Stötanden. Aggressivt och villigt. Hon studsade ovanpå mig. Och jag exploderade snabbt. Det var min tur att skaka. Kontinentalplattor i kollision. Ofrivilliga utrop av lust. Men fortfarande hård. Aldrig tidigare upplevd upphetsning.
Och hon reste sig upp. Gestikulerade åt mig att följa efter. Jag ställde mig upp tung och yr. Lämnade två högar av kläder efter oss. Gick stapplande efter med det hårda pekande rakt fram. Följde efter in i ett rum. Mörkt. Hon där inne. Ljudet av komprimerande fjädrar i en säng. Kom! Det första hon sagt mig och jag hade inget att svara men jag följde efter ner i sängen. Kände hennes närvaro. Lade mig ovanpå henne. Ivriga tungor möttes igen. Att vilja ha varandra mer än något annat. Hennes hand mot mitt styva stora igen. Vägledande. Längs skåran och så småningom in. Passform. Att känna sig levande närvarande upplevande. Enda in och tillbaka ut. Andedräkter som smeker öron. Doft av sexualitet. En långsam början. Varsam penetration. Omslingrade kroppar för varandra. Ökande hastighet och djupnande syrebehov. I varandra igen. Känslor och kött. Den obotliga lusten finns. Hårdnande rörelser. Världen snurrade runt oss. Ett svart mörker som tryckte oss djupare in i varandra. Kollisioner mellan bäckenben, hårt mot hårt. Och så vått att det rann ner och bredde ut sig över lakanet. Och våra varma kroppar fuktiga. Taktfullt stönande, ett samlag utan tid, vi blev en och samma. Tusen år av lustlängtan komprimerad. Och så till slut, hennes hesa skrik och mitt. Två skakande människor inneslutna i varandras världar. En gemensam utlösning. Icke tidsbestämd och en njutning ej förtjänad av människan. Livets mening stod klar där i hennes säng. Det var detta. Allt som betydde. Där och då. Det vackra. Att aldrig kunna förtränga.
Epilog
Det är så länge sedan nu men inte en dag går utan att jag tänker på den korta perioden, de lustfyllda timmarna. Jag har alltid varit sentimental men detta är något annat. Vi somnade den natten i varandras famnar. När jag vaknade var allt tyst. Jag var ensam i den stora sängen. Den var fortfarande blöt. Människolukt. Gick ut i det stora rummet. Hennes klädhög var borta men min låg kvar. Klädde på mig och gick ett varv i lägenheten. Inte ett tecken på liv i det genom gardiner mjukt silade ljuset. Ingen lapp. Satt en stund och väntade men inget hände. Tittade på bokstaplarna. Grekiska. Fotografierna. Gåtfulla. Inte ett ljud. Så jag gick ut och cyklade hem för jag visste ju var hon bodde. Kvällen därpå kom jag tillbaka och knackade. Inget svar och i brevinkastet var det mörkt, en kall ström av luft smekte mitt ansikte. Gav mig rysningar. Flera kvällar i rad var det samma sak. På onsdagen var namnlappen borta från dörren och när jag desperat ropade genom brevinkastet ekade det oroväckande tomt. Fastighetsbolaget ringde jag aldrig. Hur skulle det låtit? Jag hatade telefoner. Hennes namn har jag fortfarande arkiverat i minnet såklart. Men det var ett vanligt namn. Bara i min stad fanns det säkert femtio andra med samma namn. Att försöka leta rätt på henne den vägen hade aldrig gått. Inte för mig. Själv har jag också flyttat. Jag bor i en annan stad nu. Det var en nödvändighet för att kunna fortsätta studera. För att kunna fortsätta leva. Hoppas på att en dag kunna glömma. Det skulle vara en välsignelse och jag skulle vara evigt tacksam. Gud har jag aldrig trott på men jag ber för min glömska ändå. Men fram till den dagen kommer hon att vara kristalliserad i mitt minne. Ett monument över ett förlorat liv. Död livsglädje.
Och allt hon gjorde med mig var det vackraste som hänt.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Och allt hon gjorde med mig. | Heterosex | 3.0 | 4/1-14 |
