Hela bussen hade ångat av en skarp svett och alkohollukt, eftersom den var till bristningsgränsen fylld av fulla människor påväg hem från krogen. Det slog henne plötsligt att det ju faktiskt var fredagskväll, och att hon inte var ensam om att vara ute sent. Först hade hon ju tänkt åka raka vägen hem, men sedan hade hon i ett hastigt infall hoppat av vid St:Eriksplan och börjat gå igenom stan.
Kvällen hade fått ett så trist slut att hon var tvungen att få röra på sig, rastlös- heten och oron i kroppen hade gjort det omöjligt att sitta kvar en enda sekund till på tunnelbanan.
Hon hade gått sin promenad längs Stockholms mörka kajer som en sömngångare, alltför djupt försjunken i sina mörka grubblerier för att tänka på sin egen säkerhet. Och inte ens när hon hade satt sig på tunnelbanan igen, vid Slussen, för att åka den sista biten till Gullmarsplan så hade hon noterat alla de fulla människorna runt omkring sig. Då hade hon kanske tagit en taxi istället, eftersom hon för länge sedan hade bestämt sig för att det var en idiotisk sak att gå av vid ändstationen en fredags eller lördagskväll och gå fem minuters promenad hem mol allena. Särskilt som hon bodde på nedre botten och inte hade någon som väntade på henne därhemma. Ingen annan än Lucifer då..
Hennes vackra och trogna lilla hund, en udda korsning mellan Bordercollie och Schäfer. Men han kunde ju inte göra annat än att ligga strax innanför dörren och vänta på henne. Om hon inte kom när hon hade sagt att hon skulle komma så kunde han ju inte ge sig ut och leta efter henne. Men nu var hon väl här, på sista nattbussen hem, och det var inte mycket annat att göra än att sitta kvar och chansa på att det inte fanns något dumhuvud på bussen som siktade in sig på henne och funderade på att göra henne illa. Hon kände sig så totalt nerkörd i skorna att hon inte orkade tänka på vad hon skulle göra om någon stark kille skulle försöka ta tag i henne och dra in henne i buskarna. Just nu kändes det nästan som om det kvittade. Det skulle bara vara skönt att få en anledning att slåss..
Nu visade det sig att hon och en annan kvinna var de enda som faktiskt följde med till slutstationen. I vanliga fall brukade det åtminstone röra sig om ett tiotal personer. Så efter att kastat lite oroliga blickar runt omkring sig så konstaterade hon att det verkade som hon hade klar kust. Hon banade resolut sin väg rakt igenom snåret och in på den väl intrampade stigen innanför buskaget. Det var hennes alldeles egna genväg, den hon tog var och varannan morgon, eftersom hon av någon anledning alltid lyckades få väldigt bråttom till bussen när hon skulle till jobbet. Hon funderade på jobbet nu när hon snubblade fram på stigen, mer på känsla än någonting annat eftersom det var så mörkt att hon nästan inte kunde se handen framför sig.
Just nu hägrade jobbet, som hon just nu var tjänstledig ifrån, framför henne och framstod som en riktigt bra plats att vara på. Strax innan hon nådde fram till sin port så hade hon nästan bestämt sig för att ringa till jobbet på måndag och be att få komma tillbaka per omgående. För vad fan skulle hon med tjänstledigt till, "finna sig själv" och allt det där Det var ju bara något Lena hade hjärntvättat henne till att tro på. Hon och Lucifer hade det bra ihop. Inte behövde hon något mer än så, något mer än sin vardag. Att få för sig att gå ut på krogen, bete sig oblygt och öppet mot den man hon hade spanat på en halvtimme, prata frispråkigt med honom och sedan acceptera hans inbjudan till middag och till sin egen förvåning faktiskt dyka upp.. Det hade varit så olikt henne. Och just nu tyckte hon att det hade varit det dummaste hon hade gjort i hela sitt liv! Då hade hon ändå gjort mycket dumt, och varit med om mer än hon ville minnas.
Hon flåsade nästan när hon äntligen nådde fram till trappan, och tog de två små kliven upp mot dörren. Svetten fick hennes kläder att klibba fast vid kroppen och hennes händer skakade när hon rotade efter nycklarna i väskan. Hjärtat bultade så hårt att hon nästan fick ont i huvudet!
"Mathilda!"
Rösten precis bredvid henne fick henne att tappa nycklarna på trappan, och hon hörde klirret av dem som om det var långt bort i fjärran i samma sekund som hon häftigt vände sig om. Hon stirrade rakt in i Josefs mörka och allvarliga ögon. Hjärtat stod stilla i bröstkorgen för ett par sekunder, och hon funderade i något ögonblick på om Lucifer kanske skulle kunna höra hennes rop på hjälp och krossa rutan. Om det inte fanns en chans ändå att han skulle kunna komma till hennes undsättning..
"Snälla, Mathilda!" sa han med en röst som nästan bröts. "Var inte rädd! Jag vill dig inget illa.. Se inte ut så där!"
Hon drog in ett andetag väldigt långsamt och lyckades på något sätt att samla ihop sig själv och vakna upp från dvalan som hon mer eller mindre hade befunnit sig i sedan hon lämnade hans lägenhet i vredesmod och besvikelse.
Hon såg ner på Josef där han stod, med armarna hängande rakt ner längs sidan, och insåg att han nog inte var ett särskilt stort hot mot henne. Han såg mest ut som en snäll och beskedlig hundvalp, om än en mycket ledsen sådan!
"Vad vill du? " klämde hon fram med en förvånansvärt stadig röst.
"Jag var bara tvungen att.. " mumlade han dock utan att släppa hennes ansikte med blicken. "Det blev så fel, och jag blev så orolig! Jag menade inte att såra dig på något sätt. Och sedan blev jag så orolig när jag ringde dig hem över två timmar efter det att du hade gått, och du inte svarade! "
"Orolig? " sa hon med en röst som lät så kylig att hon rös utefter ryggraden när hon hörde sig själv.
"Jamen, jag vet ju hur långt du har hem från stan.. Och att du måste ta nattbuss den sista biten och så! Det berättade du ju. Kommer du inte ihåg det? "
Hon såg begrundande på honom och slogs plötsligt av hur dum han såg ut där han stod nedanför trappan och såg upp på henne. Så hon log ofrivilligt och slappnade plötsligt av. Eftersom hon hade börjat frysa, och hon visste att Lucifer antagligen låg därinne och lyssnade efter hennes röst med sin superhörsel och intuitiva förmåga att veta när hon var i närheten, så bestämde hon sig fort. "Kom med in! " sa hon och böjde sig ner och plockade upp sina nycklar. Hon låste upp och höll upp porten för honom utan att invänta något svar, för hon visste han skulle lyda henne hädanefter. Han kände sig alltför skamsen för att göra något annat.. Med ens så kände hon sig nästan väl till mods. Och när hon kände hur han följde henne tätt i hälarna, som en hund följer sin husse, så log hon för sig själv.
Väl inne i hallen så överfölls hon av Lucifers glada gläfsande och fuktiga nos, men blev tvungen att be Josef att stå blixtstilla medan hennes kära lilla hund inspekter- ade den för honom främmande mannen. Hon såg på Lucifer att han inte riktigt tyckte om en oväntad gäst, och än mindre att det rörde sig om en man.. Hon hade sällan gäster, och sedan Stefan hade försvunnit ur deras liv hade hon nog närmare bestämt inte haft någon annan manligt könad varelse innanför sin dörr än Zigge, hennes bullrige men ofarlige bror. Och Zigge hade trots allt funnits i Lucifers liv ända sedan dess att han krälade runt som liten hudvalp och bet i allt han kom åt."Rör dig inte förrän han är klar. " sa hon lugnt till Josef som stod och såg något ängslig ut. "Det tar inte så lång tid, men du får inte röra dig innan han har bestämt sig för om han accepterar dig eller inte"
Sedan vände hon sig mot hatthyllan och hängde upp först sin egen jacka och sedan den som Josef höll i handen. När hon tog hans jacka i handen och hängde upp den så verkade Lucifer bestämma sig för att den här mannen hur som helst inte förtjänade att bli biten eller utskälld. Så hon kunde lugnt gå in i lägenheten och röra sig in mot köket. Hon hörde hur Josef kom tätt efter henne, som om han vore rädd att bli lämnad ensam kvar.
"Vill du ha en kopp te? " frågade hon och tittade upp honom där han stod precis intill köksbänken.
Lucifer smög in och la sig under köksbordet, utan att släppa Josef med blicken.
"Ärligt talat, nej.. " mumlade han till svar på hennes fråga. Hon stod ett tag med teburken i handen och avvaktade. Sedan drog hon in ett djupt andetag, ställde ner burken med en liten smäll på bänken och bestämde sig för något.
"Kom! " sa hon med bestämd röst och fångade upp hans arm i farten när hon svepte förbi honom på sin väg ut ur köket.
Medan hon ledde in honom i sitt rum så kände hon genom sin hand hur varm hans arm var. Men det hon kände ännu tydligare, genom sin väl upptränade förmåga att bedöma sådana saker, var hur svagt hans motstånd var just nu, hur liten och foglig hans vilja var under hennes. Hennes oväntade uppbrott från hans hem, tidigare på kvällen, hade tydligen chockat honom. Och hon log för sig själv när hon insåg att han var den sortens man som få kvinnor frivilligt vände på klacken och gick ifrån. Han var van att vara eftertraktad, kanske till och med jagad. Att en kvinna uttryckte sitt missnöje så skarpt och tydligt var tydligen en ovanlighet för honom.
"Sätt dig ner! " beordrade hon honom och tryckte ner honom på sängen. Han satte sig.
"Nu ska du få en sista chans, om du vill. Den sista chans jag ger dig att överhuvud- taget komma mig nära igen. " sa hon och såg honom rakt i ögonen samtidigt som hon rörde handen ut mot byrån och tog någonting som låg där. Hans ögon följde med i hennes hands rörelse. Hon avvaktade och inväntade hans svar. Det dröjde innan det kom, eftersom han tydligen inte hade uppfattat det hon sa som en fråga. Så hon tog tag med handen under hans haka och vände hans ansikte mot sitt. Hon frågade med nästan överdriven tydlighet och en kraft som hon var ovan vid att känna:
"Du ska få en sista chans att tillfredställa mig. Som bot för att du var så självisk och klumpig tidigare ikväll så ska du få vara min slav och göra det skönt för mig. Om du inte vill så får du säga nej nu, men då vill jag att du reser dig upp och går här ifrån. Och då får du aldrig mer se mig, än mindre prata med mig och aldrig någonsin mer komma mig in på livet. Har du förstått? "
Hon såg hur hans ögon spärrades upp en aning, men bara så lite att endast ett tränat öga kunde se det. Hans kropp och ansikte utstrålade en sådan matthet att hon för ett ögonblick kände medlidande med honom. Under den korta tystnaden som rådde, innan han lyckades förmå sin kropp att svara på frågan, så förnamn hon genom sin hand och genom det spänningsfält som fanns dem emellan hur en sista viljekamp rasade inom honom. Hans förnuft sa honom att han befann sig i en farlig och dålig situation. En sådan som han alltid hade aktat sig för att hamna i. En sådan som mödrar brukade varna sina döttrar för.. Men han var ju man, och även om han inte kände den här kvinnan så trodde han sig veta så mycket om henne att han kunde bedöma att hon inte var farlig för honom. Bara själva det faktum att hon inte var mer än 168 centi- meter lång och nätt i kroppen i jämförelse med hans 175 centimeter manlig kroppshydda, gjorde att han inte kunde tänka sig att hon skulle kunna göra honom illa. Hon var så kvinnlig där hon stod, frisk och rosig om kinderna, vacker och naturligt kurvig som så få kvinnor tycks vara.. Men den pondus hon hade i sin röst, och den styrka hennes glödande ögon utstrålade gjorde honom förvirrad. Och han ville inte för allt i världen sumpa sina chanser att få träffa denna underbara varelse igen! Det var inte så att han inte hade dejtat vackra kvinnor förut.. Eller att upplevde att han hade något problem att få ragg. Men få tjejer såg både ut som kvinnor och BETEDDE sig som sådana. Och ytterst få gav både ett intelligent och varmt intryck på en och samma gång. Han hade vetat i samma sekund som han såg henne på det där stället, en av hans favoritkrogar, att hon var speciell. Det hade varit något med henne som fick honom att känna ett sting av oro i magen, sam- tidigt som han inte hade kunnat låta bli att röra sig fram mot henne. Hon hade attraherat honom på ett mycket djupare plan än någon någonsin hade gjort förut. Men nu! Han var inte van att bli tilltalad såhär. Och än mindre visste han vad hon hade i tankarna eller vad hon ville göra med honom.
Han insåg plötsligt att hon fortfarande väntade på hans svar och han försökte öppna munnen, för att på något sätt lyckas skapa en dialog. För att fråga henne någonting.. Men hennes ögon var så glödande och kändes så betvingande att han inte kunde tänka en enda vettig tanke. Det enda han visste var att han för allt i världen inte ville resa sig upp här och nu och bli tvungen att gå ut ur hennes hem och hennes liv för alltid! Så han svalde, mötte hennes lugna, men på något sätt skrämmande, blick och nickade lamt. Hon log och började veckla ut det svarta hon höll i handen. Det var en svart tygbit, av något mjukt men silkigt material. Han tittade på den och förstod först när hon hade vikt den ett par gånger att den var avsedd att användas som ögonbindel. På honom.
"Jag tänker först sätta på dig den här ögonbindeln, och förväntar mig att du inte försöker hindra mig. " sa hon och började göra just det. "Faktum är att jag förväntar mig att du lyder mig blint från och med nu, att du inte på något sätt försöker att kämpa emot eller trotsa mig. Du är här för min njutnings skull. Och som din härsk- arinna så förväntar jag mig din totala hängivelse"
Hon var noggrann när hon satte fast bindeln, och drog åt den så hårt att den inte skulle åka av i första taget och rättade sedan till den så att den helt säkert inte skulle släppa in den minsta strimma av ljus. När hon var klar så knuffade hon med milt våld ner honom på sängen, så att han kom att ligga på rygg på det silkiga överkastet. Sängen gungade lite när hon klättrade upp och satte sig gränsle över honom. Han lyfte händerna som för att röra vid henne, men hon frös genast till och sa med skarp stämma:
"Låt bli det där!! JAG säger till vad du ska göra, OM du ska göra någonting och NÄR i så fall" Hennes röst fick honom att låta armarna falla ner på sängen igen. Under det att hon böjde sig över honom och uppenbarligen sträckte sig efter någonting, vilket resulterade i att hennes mjuka barm snuddade vid hans ansikte, så fick han tillfälle att tänka lite. Och han hann börja tycka att det hela kändes rätt så upphetsande, om än också lite löjligt. Men eftersom det uppenbarligen skulle bli fråga om mer sex, i någon form, så bestämde han sig för att knipa käft ett tag till. Hon log för sig själv när hon såg hans tankegångar, men upphörde inte med det hon höll på med. De var så typiskt män att tänka sådär! Hennes fingrar jobbade flinkt och vant, och innan han hade hunnit fundera färdigt så hade hon redan spänt fast handbojorna av läder på båda hans handleder. Hans mun formade plötsligt ett förvånat "O" som om han ville säga någonting i protest, men inte kunde komma på vad. För säkerhets skull så fäste hon snabbt fast hans händer i järnsängens gavel. Nu rynkades hans panna och han öppnade munnen och sa ett halvt oartikulerat: "Men.. Du kan väl inte.. Jag menar.. "
Hon klev ur sängen och gick runt den, ner till sängänden, utan att svara på hans lama protester. För trots dem så såg hon att hans kön hade svullnat och bildat en stor bula innanför byxorna som svar på hennes behandling. Och då var den ändå knappt påbörjad!
Hon arbetade så fort att hon nästan blev svettig igen, eftersom hon visste att det var bäst att passa på medan han fortfarande var lite paralyserad och desorienterad. Det var inte förrän hon började fästa fast det andra fotfängslet i sängstolpen som hans kropp började vakna till liv. Men i samma stund som han spände musklerna i benet och försökte att hindra henne från att sträcka ut det så ryckte hon till i läderremmen och fick den runt järnstolpen. Hon tryckte ner hans ben genom att sätta sig lite mjukt på hans lår med underbenet och spände den sista remmen.
"Men Mathilda.. " sa han och böjde upp huvudet mot honom, som en blind man som söker med hörseln efter den han pratar med. "Jag vet inte om jag-.. Jag har inte gjort sånt här förut, och jag vet inte om jag-.."
Hon tystade honom genom att sätta sin ena hand över hans mun. Efter att ha väntat tills hans protester tystnade under handen så lyfte hon bort den igen, samtidigt som hon satte sin mun tätt intill hans öra och sa med lugn och tydlig stämma:
"Jag vill inte att du ska prata. Och du har ingen rätt att protestera nu. Jag frågade dig klart och tydligt om du ville få en chans till att komma mig nära, och du sa ja. Eftersom du visste att det var det enda alternativet om du inte skulle vända dig om och gå ut genom min dörr för första och sista gången i ditt liv"
Hon tystnade och lät orden sjunka in. Så att han skulle bli lite förvirrad och lätt handlings- förlamad igen. Sedan reste hon sig ur sängen och ställde sig en bit bort på golvet för att betrakta den underbara synen.. En vacker man låg nu fastspänd och utsträckt i hennes säng, i form av ett kryss.
Försedd med ögonbindel och för tillfället tyst och beskedlig. Det enda som störde bilden var alla de onödiga kläderna han hade på sig. Hon rynkade pannan över problemet och blev lite arg på sig själv för att hon hade lyckats skapa det. Men det var ett tag sedan hon hade utövat den här läran och dessutom brukade inte en session börja på det här sättet, med både en totalt oförberedd Härskarinna såväl som slav. Det ingick i spelets regler att båda skulle vara väl införstådda med varann innan en session star- tade. Men sedan bestämde hon sig för att chansa, och göra en sak som han skulle kunna uppfatta som mer kränkande än upphetsande. Han hade ju trots allt kränkt henne rätt så ordentligt tidigare ikväll. Hon lämnade honom ensam i sängen och gick på lätta fötter ut i köket, hon hörde ljudet från sängen när han rörde oroligt på sig.
"Jag har ingen användning för de här.. " sa hon när hon kom tillbaka till sängen. "En man med kläder på i den här situationen är värdelös. Så jag tänker ta av dig dina kläder nu, men du måste ligga alldeles stilla för annars kan jag råka göra dig illa på riktigt. Och det vill vi väl inte..? "
I samma sekund som den vassa kniven började skära sig igenom tyget i hans t-shirt så stelande han till och tryckte ner sitt huvud i madrassen. Hon kunde nästan se hur håren reste sig på hans huvud.
"Vad i helvete!!! " hörde hon honom säga tyst men upprört. "Du kan ju inte-.."
Hon skar upp den sista centimetern med en kraftfull rörelse med kniven, la försiktigt ner den på golvet och vände sig om mot hans ansikte igen.
"Det är bäst att du är tyst och håller käften nu, min lilla slav! Det här är knappast någonting mot vad du gjorde mot mig tidigare ikväll! Om jag gick med det till polisen så skulle det antagligen klassas som en våldtäkt. Så om jag bara förstör några av dina kläder så ska du nog vara rätt så lycklig! "
Han tystnade och slappnade anmärkningsvärt nog av en aning. Men för säkerhetskull så började hon plocka fram munkaveln, den som i mångt och mycket påminde om ett betsel. Hon ville inte behöva höra några fler protester, än mindre behöva tjafsa med honom! Men hon ville inte heller vara lika rutten som han hade varit, eller som en del usla ynkryggar till män kunde vara mot kvinnor som hade oturen att komma i deras väg. Så hon tänkte ge honom en sista chans att stoppa det här. Och förklara spelets grund- regler ännu en gång. Hon satte sig bredvid hans överkropp och smekte med en mjuk hand över hans ansikte, över håret och ner över hans bröstkorg. Hon väntade någon sekund, på att han skulle lugna ner sig och vara beredd på att lyssna på henne. Sedan klarade hon stämman och började prata:
"Jag börjar bli lite trött på att behöva diskutera med dig, och du har redan sagt att du ville stanna. Fastän du visste att det innebar att jag kunde göra vad jag ville med dig. Men nu ger jag dig en sista chans att stoppa det här. OM du vill att jag ska binda loss dig och släppa iväg dig härifrån, så är det bara att be mig om det nu så gör jag det. För jag är ingen våldsverkare i den meningen du fruktar.. Men om du INTE säger någonting nu så har du förbrukat din rätt att protestera och då kommer jag också se till att du håller käften och bara lyder mig i fortsättn-ingen. Har du fattat vad jag säger? " Han svalde och nickade lamt.
"Så VILL du gå hem nu? " frågade hon en sista gång.
Efter att ha väntat i tjugo, trettio sekunder på ett svar som aldrig kom, så fick hon honom att öppna munnen genom att ganska hårdhänt sticka in sin tumme och sitt pekfinger i hans mungipor. Han öppnade munnen mest av pur förvåning, men också lite av smärtan. Hon tryckte bestämt in munkavelns runda del i hans mun och drog remmarna över huvudet på honom. Efter att ha spänt fast remmarna riktigt ordentligt, så att han inte hade en chans att lyckas lirka ut anordningen ur munnen hur upprörd eller upphetsad han än blev så fortsatte hon utan vidare paus att skära loss kläderna från hans kropp. Byxorna och kalsongerna for samma väg som t-shirten nyss hade gjort. När hon var klar med sitt rätt så mödosamma arbete så sträckte hon på ryggen och pustade lite. Hon strök en svettig hårslinga ur pannan och betraktade med ett nöjt leende hans vackra kropp. Nu var han äntligen hennes helt och fullt. Bara hennes! Och hon kunde utan brådska eller irriterande avbrott för en massa onödigt snack göra precis vad hon ville.
Han låg där och kände sig nästan grinfärdig av chock och det skamfyllda i situationen, men kunde samtidigt känna hur blodet pulserade genom hans kropp av en märklig upp- hetsning. Den hade redan fått hans kuk att svälla och han anade att det stod i givakt inför hennes ögon. Hela hans kropp låg där naken och utlämnad åt henne och hennes blickar! Hennes blick.. Den där hungriga och dimmiga, som hon plötsligt hade fått under deras middag ihop. Han kände hur det gick en het våg av ren och skär kåthet igenom hans kropp när han mindes den och insåg att det säkert var så hon såg ut nu.