Ett bra första intryck
Författare: anonymwriter Datum: 2011-03-01 20:16:59
Kategori: Homo
Läst:
20 745 gånger
Betyg: 3.9 (8 röster) 3 medlemmar har denna novell som favorit
- Bögjävel!
- Förlorare!
- Gå tillbaka till dagiset, där du hör hemma!
Jag blundade och försökte stänga ute rösterna, men det var som en CD-skiva som hakat upp sig. Orden ekade i mitt huvud. Jag suckade och la huvudet i händerna. Jag var så trött på det här. Jag ville inget hellre än att det skulle sluta.
Ja, jag var homosexuell. Det hade jag alltid varit. Okej, inte alltid-alltid, men sedan sjunde klass. Det var då jag blev absolut säker på att jag var homosexuell. Oturligt nog fanns det många homofober på min skola.
Det hade länge varit så här. Jag var den mobbade, alla andra var mobbare. Efter alla år av glåpord och gliringar hade mitt självförtroende nått botten, så jag fann aldrig modet till att säga ifrån. Och lärarna verkade inte bry sig heller. De tog det som om det var en lek.
- Hur är det, Adrian? Är du sjuk?
Jag lyfte på huvudet och mötte skolsköterskans bruna ögon.
- Nej då, bara lite trött, sa jag och log ett falskt leende.
- Är det säkert att du mår bra? Du är lite blek.
Jag log igen och nickade, bad inombords att hon skulle gå vidare.
Till slut gick hon, och jag fortsatte med att sitta på bänken och tycka synd om mig själv. Snälla, kan inte skolan sluta nu?
Som ett svar på min bön ringde klockan och alla rusade mot skåpen. Ingen vill ju vara kvar i skolan längre än nödvändigt.
Jag gick med snabba steg hemåt. Det värsta som kunde hända nu var att jag stötte på Niklas, den värsta av de värsta. Det var han som först började mobba mig, alla andra följde hans exempel, för han hade "alltid rätt". Om vi möttes på tu man hand, som vi gjort många gånger förr, slutade det alltid med att jag kom hem med en färsk blåtira och smutsiga kläder.
Som tur var mötte jag ingen. Jag nästan sprang in genom dörren och drämde igen den bakom mig.
- Är det du, Adrian? ropade min mamma från köket.
- Ja, svarade jag, tog av mig skorna och jackan och gick in i köket.
Mamma stod vid spisen och höll på att laga köttfärssås. Jag satte mig ned på en av stolarna och pustade ut. Jag var säker.
- Hur var det i skolan? Mamma visste om att jag blev mobbad, hon hade pratat både med mina lärare och rektor flera gånger, men som jag nämnde innan, det var en lek för dem.
- Okej. Bara lite glåpord. Bättre än det brukar vara, mumlade jag mot bordsskivan.
- Jag har goda nyheter! sa mamma och la ifrån sig sleven hon höll i. Hon vände sig mot mig och riktigt hoppade upp och ned av upphetsning.
- Jaha? sa jag dröjande.
- Vi ska flytta!
Va? Hörde jag rätt? Ska vi flytta? Kommer jag slippa Niklas, och alla de andra mobbarna?
- Allvarligt? Jag kunde knappt tro att det var sant.
Mamma strålade av glädje.
- Ja, jag har fått ett jobb i Göteborg, och chefen vill att jag ska börja jobba redan nästa vecka. Och som du vet bor min moster i Göteborg, och hon har hittat en lägenhet vi kan hyra. Är det inte underbart?
Jo, det var underbart. Jag log och for upp och gav mamma en hård kram.
- Det var den bästa nyhet jag kunde få. När flyttar vi?
- I helgen, så det vore bra om du kunde börja packa redan nu.
Som ett skott for jag upp på mitt rum och började packa. Det kändes som att jag flög, jag var så lycklig!
(Hoppar fram i berättelsen tills när de har flyttat in i sin nya lägenhet i Göteborg!)
Okej. Ingen panik. Andas in. Andas ut. Nej, jag klarar inte det här, jag är för nervös. Tänk så blir det precis som förr? Men skärp dig, ingen här vet vem du är. Kanske Niklas har en elak kusin eller annan släkting som går på just den här skolan, och han väljer mig som hack-kyckling? Inte troligt. Eller?
Första skoldagen är alltid värst. Man känner sig som en liten kackerlacka som springer runt och aktar sig för alla fötter som vill trampa på en.
Jag höll i kartan jag fått i receptionen, och letade desperat efter salen jag skulle vara i om... tio minuter.
Åh, toppen. Komma försent första dagen. Kan det bli värre? Jag kände hur paniken växte.
- Är du vilse?
Jag hoppade till och for runt. En kille, i min ålder, stod framför mig med ett frågande uttryck i ansiktet. Jag smälte vid första blicken av honom. Halvlångt, svart, rufsigt hår, stora blåa ögon med långa ögonfransar. En mun med smala läppar. Kort sagt; en uppenbarelse.
Jag kom på mig själv med att stå som ett fån och stirra och skakade lite på huvudet.
- Ja, faktiskt. Vet du var sal B1021 ligger?
Killen framför mig skrattade lätt.
- Vilket sammanträffande, jag ska också dit. Är du ny? Eller, dum fråga, kanske? Han skrattade igen.
Jag log och tittade ned.
- Jag heter Patrik, sa Patrik och räckte fram handen.
- Adrian, sa jag och skakade hand,
Patrik gjorde ett kast med huvudet och började gå. Han gick med snabba steg och pratade samtidigt.
- Adrian? Det låter inte svenskt. Är du från Sverige?
- Ja, men min farmor är irländska, sa jag.
- Jaha, det förklarar saken. Var bodde du innan?
- Örebro.
- Det är en bra bit härifrån. Varför flyttade du?
- Min mamma fick ett jobb här.
- Du var mig en kortfattad typ. Eller, förlåt, menar inte att vara påträngande.
- Det gör inget, sa jag och tittade på klockan. Fem minuter kvar.
- Här är det! sa Patrik och öppnade dörren framför oss. Det var som att gå in i en apbur på ett zoo. Alla satt och pratade och skrattade med varann. Några gav mig frågande blickar när jag kom in i klassrummet, men ingen verkade speciellt intresserad.
- Du kan sitta bredvid mig, sa Patrik och började gå mot ett tomt bord. Jag följde snabbt efter och gjorde mitt bästa för att inte snubbla på de miljontals väskor som låg på golvet.
Snart öppnades dörren igen och en medelålders man kom in. Jag antog att alla i rummet kände stor respekt för honom, för på en halv sekund tystnade alla och vände sig mot tavlan.
- God morgon, sa läraren.
Några mumlade god morgon, men annars var det tyst som i graven.
- Vi har en nykomling i klassen, sa läraren, som presenterade sig som Jörgen. Var har vi honom... där! Bredvid Patrik!
Jag kände hur blodet rusade till mina kinder när allas huvuden vändes mot mig.
- Och du heter? frågade Jörgen.
- Adrian, svarade jag, försökte att inte darra på rösten.
- Välkommen, Adrian. Var kommer du ifrån?
- Örebro.
- Det var en bra bit härifrån. Ja, jag hoppas du ska trivas bra här. Och jag hoppas att ni alla är trevliga mot honom.
Återigen mumlanden. Hoppas det inte finns någon mobbare här i klassen.
Jörgen gav mig de böcker jag behövde på hans lektioner och började prata.
Jag förstod snart varför han hade sådan respekt. Han hade en underbar röst, och ett härligt sätt att undervisa. Jag fann mig själv sitta framåtlutad och riktigt suga in allt han sa.
- Jag antar du tyckte det var en intressant lektion, sa Patrik när vi gick ut ur klassrummet.
- Va?
- Ja, du tog inte blicken från Jörgen en sekund. Men jag vet, han är bra på att prata.
Jag kunde bara nicka.
- Du, hoppas du inte tycker jag är framfusig, men om du vill kan du kanske följa med hem på en fika?
Jag höjde ögonbrynen och stirrade på honom. (Glöm nu inte att han var otroligt snygg.) Skulle jag hem på fika hos den här uppenbarelsen?
- Vad säger du? frågade Patrik.
- Åh, ja, visst, sa jag och log. Snälla, börja inte rodna.
Han log tillbaka och jag kände mitt hjärta smälta.
- Ska bara ringa mamma, sa jag och vände ryggen till.
Medan jag förklarade för mamma vad jag skulle göra kände jag att jag var iakttagen. Jag sneglade bakåt och såg Patrik stå och titta på mig. Jag rodnade och vände snabbt bort blicken. Jag la på och vände mig mot honom.
- Allt klart? frågade Patrik. Han gjorde ingen min som avslöjade att han betraktat mig förut.
- Japp, sa jag, ska vi?
Vi började gå hem till Patriks lägenhet. Det visade sig att han bodde i samma lägenhetshus som jag.
- Dagens andra sammanträffande! sa Patrik och skrattade.
Han bodde några våningar över mig, men som tur var fanns det hiss. Vi åkte upp under tystnad. Allt jag kunde tänka på var hur Patrik tittade på mig förut. Jag kunde inte släppa det. Jag försökte tyda blicken i mitt huvud, men det gick inte.
Det plingade till när vi var framme och dörrarna öppnades. Patrik gick mot dörren som var rakt fram och öppnade den.
- Mamma, jag är hemma! ropade han när vi kommit in.
- Hej, Patrik, hur var det i skolan?
- Bra, jag har en ny kompis med mig hem.
Hans mamma kom ut i hallen. I handen höll hon en chokladboll.
- Åh, hej, sa hon och log, jag heter Maria, och är Patriks mamma.
- Svårt att lista ut, mumlade Patrik. Jag log och presenterade mig.
- Adrian? Det var ett fint namn. Är du irländsk?
- Nej, men min farmor kommer därifrån.
Första intrycket är jätteviktigt, men jag tyckte att både Patrik och hans mamma lyckades riktigt bra.
- Kom in i köket, jag håller på att göra chokladbollar. Patrik, kan du säga till Isabelle att det snart är fika?
- Okej! Kommer snart, du kan gå in i köket så länge, sa Patrik till mig och pekade åt det håll hans mamma gått, och började sedan gå mot ett rum längre bort i hallen.
Jag gjorde som han sa och gick in i köket. Hans mamma stod vid köksbänken och rullade chokladbollarna i kokos.
- Du tål väl kokos? frågade hon när hon såg mig. Jag nickade och började rulla några bollar, för att ge henne ett bra första intryck av mig.
- Var bodde du innan?
- Örebro. Nu börjades det igen.
- Åh, vad trevligt, jag har alltid gillat Örebro. Vad jobbar dina föräldrar med?
- Mina föräldrar är skilda, pappa bor i USA. Mamma är försvarsadvokat, men vad pappa jobbar med vet jag inte.
Vårt samtal avbröts av att Patrik äntrade köket. Bakom sig hade han en liten flicka, jag antog att det var Isabella.
- Isabella, säg hej till Adrian, sa Maria.
Isabella, som gömde sig bakom Patrik, gav mig ett litet leende, men vände snabbt bort blicken.
- Hon är ganska blyg, sa Patrik och gick och satte sig på en stol. Är fikan färdig snart?
- Ja, när du har kokat kaffe, sa Maria, dricker du kaffe? frågade hon mig.
Jag nickade igen. Vilken härlig familj! Ja, de lyckades väldigt bra med första intrycket.
Fler noveller av samma författare
Vad har denna novellen här att göra? Trodde att det skulle vara sexnoveller här. Inte små gulliga skolbeskrivningar.