Ny i laget - En historia om Ridköping
Författare: zokko Datum: 2010-12-07 19:55:10
Kategori: Lesbiskt och Första gången
Läst:
37 936 gånger
Betyg: 4.6 (16 röster) 3 medlemmar har denna novell som favorit
Författarens anmärkning: Den här historien utspelar sig i samma värld som de andra historierna om Ridköping, men eftersom den har en mjukare ton och är lite mer erotik och lite mindre runkfantasi har jag inte inrättat den i den vanliga numreringen. Det kan dock hända att karaktärerna härifrån dyker upp igen lite längre fram i andra historier.
***
Tina tog ett djupt andetag, reste sig och gick ur bussen. Fan vad nervös hon var! men nu fick det bära eller brista. Hon ville med i laget, och nu hade hon sin chans.
"Laget" var Ridköpings IF, det bästa flicklaget i hela länet - de hade vunnit åtta av de senaste tio distriktsmästerskapen, och flera spelare hade gått vidare till att spela på elitnivå. Det enda problemet för Tina var att det var just Ridköpings IF... väldigt få som inte gick på Ridköpings gymnasium kom någonsin in i laget, och när man som Tina inte bara gick i en annan skola utan dessutom bodde en dryg mil utanför stan var det nästan omöjligt.
Sedan var det förstås det där andra. Det gick ju en del rykten om att Ridköpings IF var en riktigt flatfälla - mer än andra fotbollslag, alltså. För sina kompisar hade Tina förstås låtsats som att hon inte trodde att det var så, eller låtsat kaxigt sagt att om någon försökte tafsa på henne i duschen skulle hon ge personen ifråga en rejäl blåtira, men innerst inne hoppades hon lite på att det skulle vara sant. Hon skulle aldrig erkänna det för någon, inte ens Emilia som hon tungkysst en gång i nian när de lekte sanning eller konka och som inte verkat det minsta ogillande, men Tina hade alltid varit mer intresserad av andra tjejer än av killar.
Och nu hade hon alltså fått chansen att försöka komma in i Ridköpings IF, enligt alla inte bara traktens bästa fotbollslag utan även dess största fittslickarcentral. Nervös vara bara förnamnet...
***
Marie tittade på klockan med rynkad panna. De här tjejerna var det inte mycket med! Långsamma, klumpiga, okoordinerade - visst, en del var säkert rena nerver, men efter att ha valt ut nya spelare i drygt tio år hade hon lärt sig att bortse från sådant och se den rena talangen. Den talang som ingen av de här tjejerna hade. Eller?
Det fanns ju en som faktiskt visat framfötterna. Snabbare än de andra, och även om hon klantat sig när hon försökte sig på en svår nick så fanns en antydan till en taktisk blick för spelet som var rätt ovanlig hos en så ung spelare.
Hon tittade ner på namnlistan där hon gjort sina anteckningar under kvällen. Kristina Larsson hette hon tydligen. Hon nickade för sig själv. Ja, hon kunde nog duga.
***
När Marie Wester, Ridköpings legendariska tränare som gett laget toppresultat ända sedan hon tog över laget -98, blåste i visselpipan och vinkade till sig flickorna var Tina säker på att hon inte skulle komma med i laget. Fan att hon försökte ta den där nicken, hon hade ju vetat att det inte skulle gå! Hon kände besvikelsen som en tung klump i magen och hoppades bara att hon skulle kunna hålla tillbaka tårarna tills hon satt ensam på bussen på väg hem igen.
Marie såg ännu bistrare ut nu än när de först kommit dit, och Tina var livrädd för henne. Hon var ganska lång, till och med något längre än Tinas egna en och sjuttiosex, men ändå liksom kompakt och stabil på något sätt, och det verkade som om hon alltid hade en rynka mellan ögonbrynen. Men mest var det blicken: gråblå, genomborrande och till synes förmögen att mäta och väga varje rörelse, ständigt dömande.
- Kristina Larsson stannar kvar. Ni andra kan åka hem.
Tina såg sig förvånat om kring. Varför hade hon sagt hennes namn? Skulle hon få en extra utskällning för den där nicken? Besvikelseklumpen i magen drog ihop sig och kröp upp mot halsgropen och hon kände hur tårarna började tränga fram i ögonvrårna.
- Jag tror du kan platsa i laget. Kom tillbaka samma tid imorgon.
Tina gick som på små moln hela vägen till bussen.
***
Kvällen därpå var hon nästan ännu mer nervös, men mer koncentrerad. Istället för att fumla i ett försök att lyckas med något nästan omöjligt var hon fokuserad och gjorde sitt allra bästa i alla de övningar Marie hade förberett. Efteråt var hon helt utpumpad och även om hon fortfarande skulle bli besviken om hon inte kom med i laget så var hon i alla fall nöjd med sin insats. Nu stod hon och stödde sig på låren medan bröstet hävde sig som en bälg på henne och hennes kläder var helt genomsvettiga, men inom sig kände hon sig lugn på något märkligt sätt. Hon hade gjort sitt bästa, och om inte det dög så fick det väl vara så.
När hon till sist hämtat sig tillräckligt för att orka höja huvudet och se upp mot Marie så såg hon precis lika bister ut som tidigare, men ändå var det något som var annorlunda. Hon var inte riktigt lika... avvisande i sitt kroppsspråk.
- Du är bra nog, sa hon, till synes nästan motvilligt, och Tinas hjärta fick vingar. Men - och Tina kände det som ett iskallt grepp om nacken - att vara bra nog är inte allt. I mitt lag månar vi särskilt mycket om gemenskapen, lagkänslan, lojaliteten mot de andra spelarna. Personlighet är minst lika viktigt som begåvning, och det är inte alla som passar in även om de är skickliga.
Maria synade henne uppifrån och ner, och plötsligt var Tina lika nervös som hon varit kvällen innan.
- Gå och duscha så kan vi prata mer på mitt kontor.
Utan vidare omsvep vände sig Marie och gick. Tina skyndade sig mot duschen.
***
När Tina efter sitt livs snabbaste dusch klev ut i omklädningsrummet stod Marie där och väntade. Tina tyckte sig ha hört att någon gick i dörren medan hon stod i duschen och för ett ögonblick kännt sig iakttagen, men med tvål i ansiktet hade hon inte kunnat se något och även om hon blivit lite nervös för att någon stod och tittade på henne så hade det samtidigt pirrat lite i magen på ett spännande sätt.
Det pirrade ännu mer nu när Marie stod och såg på medan hon med fumliga fingrar klädde på sig. Den där blicken...
När hon fått på sig kläderna ledde Marie iväg henne till ett litet mörkt kyffe till kontor som låg vägg i vägg med omklädningsrummet. Marie pekade på besöksstolen vid sidan om det mycket välstädade skrivbordet som stod uppträngt mot en vägg och satte sig själv i kontorsstolen vänd mot Tina, som satte sig nervöst fingrande på dragkedjan i träningsoverallsjackan.
- Ridköpings IF är som jag sa ett mycket speciellt lag. Om du ska vara med här så måste du finna dig i att vara lägst i rang - gör du bra ifrån dig kommer det säkert att ändras, men till att börja med så får du säkert stå ut med en del hårda tag från de andra flickorna. Det förväntas att alla som är nya i laget passar upp på de mer erfarna. Är det ett problem?
Tina svalde och eftersom hon inte litade på sin röst skakade hon bara på huvudet.
- Det kan komma att krävas att du gör en del saker som kan vara nya för dig, men om jag inte tar fel så kommer du nog att komma in i det rätt snabbt. Förstår du vad jag menar?
Tina svalde igen. Förstod hon rätt? Handlade det om... sex? Hon torkade sina svettiga handflator på jeansen och harklade sig innan hon kunde svara.
- J-jag är beredd att göra allt som krävs för att komma med i laget. Oavsett vad det handlar om.
De sista orden hade snubblat ur henne, och när hon för ett ögonblick mötte Maries blick innan hon rodnande tittade ned igen så tyckte hon sig se att hon gjort sig förstådd.
- Då tror jag du vet vad som kommer härnäst? svarade Marie med en otvetydig ton av befallning i rösten.
Tina svalde hårt. Redan? Hon trodde att det bara var de andra i laget, inte tränaren också! Men nu var det för sent att backa ur...
Hon reste sig upp på darrande ben och med fumliga fingrar öppnade hon dragkedjan på adidasjackan, men sedan blev hon som paralyserad. Tänk om hon fattat fel! Hon kunde ju inte börja klä av sig mitt framför sin tränare om hon bara menat att hon skulle fylla i ett papper eller något annat trivialt! Hon klarade inte ens av att höja blicken, men från sitt begränsade synfält kunde hon ändå se hur Marie ändrade ställning i stolen.
- Fortsätt, kom den korthuggna ordern.
Med skakiga händer drog Tina av sig jackan och lade den på stolen bakom sig. Med ryggen mot Marie började hon fumlande knäppa upp jeansen. Hon kunde fortfarande ångra sig, kunde fortfarande dra sig ur, springa ut i omklädningsrummet och rycka åt sig väskan och springa iväg till bussen... men hon fann att hon inte ville.
- Dra ned dem. Återigen var befallningen i rösten omisskännlig.
Tina gjorde som hon blivit tillsagd. Med magen full av fjärilar började hon dra ned de löst sittande jeansen över baken, lät dem falla till golvet och klev ur dem, böjde sig ned och vek ihop dem på stolen. Nu fanns det verkligen ingen återvändo.
- Strumporna.
Tina lydde. Fortfarande med ryggen mot Marie drog hon av sig strumporna och lade dem på jeansen.
- Trosorna.
Tina tvekade en sekund, men sedan gjorde hon som Marie ville. Hon drog ned sina trosor, lät dem falla till golvet, plockade upp dem och lade dem på stolen precis som hon gjort med byxorna. Nu hade hon bara sportbehån på sig, och pirret i magen hade både vuxit i styrka och förflyttat sig nedåt...
- Vänd dig om.
Tina tog ett djupt andetag och vände sig långsamt om. Först skylde hon sig instinktivt med händerna men drog sedan bort dem, blundande av nervositet. Hon hörde hur Marie reste sig ur kontorsstolen och kände snart hennes händer på sina axlar. Händer som gled ner över hennes överarmar, ner på hennes höfter, en bakåt och nedåt, kramande skinkan, den andra uppåt längs sidan, upp över sportbehåns tajta tyg, en tumme som nuddade hennes bröst...
Tina visste inte vad hon skulle göra, det här var så nytt för henne och hon var livrädd för att göra fel. Allt hon visste om sex mellan kvinnor var vad hon lärt sig den där kvällen när hon varit ensam hemma och använt sin storebrors dator till att ladda ner några porrfilmer från nätet, och det hade bara gjort henne ännu mer osäker. Kvinnorna i de filmerna hade gigantiska bröst och nästan helt hårlösa kön och verkade helt fokuserade på att så snabbt som möjligt börja slicka varandra mellan benen eller stoppa in saker i varandra, och var dessutom ofta väldigt aggressiva till sitt sätt. Maries förvånansvärt ömsinta beröring och lugna sätt var något helt annat, och när det krockade med porrfilmsbilderna och Tinas egna mycket begränsade erfarenheter av att småhångla med någon halvfull kille på en fest eller skoldisco så kunde hon inte få ihop det till något som tillät henne att agera.
Marie verkade inte bekymrad över Tinas paralysering utan fortsatte att med lätta händer smeka hennes nästan helt nakna kropp och placera lätta, mjuka kyssar på hennes hals och axlar. När den äldre kvinnan - äldre och äldre, men hon var väl i alla fall 35 eller så - började suga på hennes örsnibb samtidigt som hon smekte Tinas bröst genom toppen kunde hon inte hålla sig stilla längre. Det kändes som om hennes knän skulle ge vika så hon lade händerna på Maries höfter för att hålla sig uppe, och när Marie sedan kysste hennes mun var det som om hennes kropp slutade lyssna på hennes hjärna och började agera på egen hand. Hennes händer gled in innanför Maries huvjacka och t-shirt och smekte hennes rygg, hennes läppar öppnade sig och släppte in den andra kvinnans tunga och när kyssen så småningom bröts och Marie började kyssa och suga på hennes hals hörde hon sig själv stöna tungt. Efter det gled hon in i en dimma av upphetsning och ordlös njutning.
Snart var de båda nakna - Tina hade själv tagit av sig sitt sista plagg och hade otåligt börjat dra i Maries kläder för att komma åt mer av hennes kropp tills tränaren själv börjat hjälpa till. Maries kropp var mycket vältränad och hennes muskler avtecknade sig tydligt under huden, men Tina tyckte ändå att hon var oerhört feminin. Hennes bröst var oväntat stora - även hon hade haft en träningstopp på sig - och kröntes av stora, rosa bröstvårtor, och trots den vältränade kroppen var hennes höfter och rumpa vackert rundade. Tina hade själv alltid tyckt att hon såg ut som en fågelskrämma, med sina långa rangliga ben, magra kropp och flygiga hår, men Maries beröring fick henne att känna sig vacker. När de omfamnade varandra var känslan närmast elektrisk, det var som om en nästan magisk energi flöt mellan dem. När Tina kände Maries hand mellan sina ben flämtade hon till och var tvungen att klänga sig fast vid henne för att inte falla omkull. Marie tog ett fast tag om hennes ben och lyfte upp henne på skrivbordet och började kyssa sig ner längs hennes hals, ner mellan brösten, fångade dem i sina händer och kysste och sög på bröstvårtorna vilket fick Tina att återigen stöna högt, och när tränarens mun fortsatte ner över hennes mage kände hon hur pirrandet hon upplevt tidigare övergått till ett stadigt dunkande. När Maries händer tryckte lätt på hennes knän särade hon ivrigt på benen och när den äldre kvinnan kysste hennes innanlår började hon nästan snyfta av upphetsning och förväntan. När Maries mun till sist landade på hennes kön och hennes tunga trängde in mellan Tinas fuktiga blygdläppar tappade hon nästan andan. Maries sökande, slickande tunga drev henne obönhörligt mot något nytt, något okänt och fantastiskt och samtidigt lite skrämmande, men hon visste att det inte längre fanns någon väg tillbaka. Hennes händer smekte ömsom Maries huvud och axlar, ömsom hennes egna bröst.
Lutat bakåt mot väggen bakom Maries skrivbord i det lilla kyffet upplevde Tina sitt livs första orgasm. Vågen började växa när Marie förde in sitt långfinger i henne och började smeka henne innifrån samtidigt som hon sög på hennes klitoris, och när Marie hade två fingrar inne i Tina och snabbt förde dem in och ut kunde hon inte hålla tillbaka längre. Hela hennes kropp skakade och det kändes som om hon höll på att falla ned i en oändligt djup brunn samtidigt som hon flög upp mot himlen; samtidigt som hela hennes väsen var koncentrerat på de överhettade nervändarna mellan hennes ben var hon intensivt medveten om varje del av sin kropp.
Efteråt tog det flera minuter innan hon kände att hon var sig själv igen. Hon fann sig liggande halvt på sidan på skrivbordet med Maries hand smekande över sitt hår. När hon till sist lyckades öppna ögonen såg hon till sin förvåning hur Marie log mot henne. Den bistra rynkan mellan ögonbrynen var helt borta, och istället för att vara vägande och dömande var hennes blick öm och kärleksfull.
- Välkommen i laget, sa hon och skrattade mjukt.
Fler noveller av samma författare
