Rhenguldet, scen 5
Författare: Wotan X Datum: 2004-06-17 12:43:08
Kategori: Heterosex
Läst:
2 938 gånger
Betyg: 2.6 (205 röster) 2 medlemmar har denna novell som favorit
Invigningen av Valhalla.
Jättarna fick bud om att betalningen nu fanns till hands och de begav sig till gudarnas berg, för att växla Freja mot denna. Freja fick en sista ritt, som vanligt sittandes gränsle över de enorma jättestakarna. Det var nu skönare än någonsin, för hon tänkte på lekarna som skulle komma i Valhalla. Alldeles rosig om kinderna anlände hon till Wotan och de andra gudarna. Så frisk och glad hon såg ut. Så lysande vacker var hennes hy och så fasta och välmående hennes skälvande bröst. Så tät och jämn var hennes buske och hennes kön skimrade i solen. Hon hälsade glatt sina vänner på berget med kramar och kyssar och tittade dem alla djupt i ögonen. Det ryckte betänkligt i många organ vid åsynen av den så länge saknade kärleksgudinnan, och vännerna kramade villigt tillbaka. Wotan som väntat sig att få hem en söndergråten och trasig gudinna förstod ingenting, men nu var det dags för betalning.
Loge kom fram med skrinet till Wotan och jättarna. Skrinet öppnades och där uti lyste och skimrade det flytande Rhenguldet. Wotan skulle till att räcka över skrinet till jättarna, men kände plötsligt en våldsam lust att föra guldet till sin lem, som nu hade rest sig i sin fulla längd. Wotan kände till Rhenguldets förbannelse och förstod genast hur det låg till, men det var ändå med en ytterlig viljeansträngning, som han lyckades överlämna guldet till jättarna. Fafner tog emot det, men Fasolt ryckte det genast till sig. Bägges jättestakar stod nu rakt ut och bägge längtade febrilt efter att få doppa sin stake i guldet. Slagsmål utbröt, som slutade med att Fasolt lyckades doppa toppen av sin lem i skrinet. Guldet sögs upp och fördelade sig genast i ett jämt skikt över lemmen. Fasolt uppfylldes av den starkaste känsla av makt, rikedom och lust, men det var för sent. Fafner hade riktat ett hugg mot hans mage, och Fasolt föll död ner. Med ytterligare ett hugg skildes Fasolts lem i från kroppen, och Fafner lyckades få den gyllene flytande massan att fästa på sin lem i stället. Eftersom det nu inte var en kvinna som skurit av Fasolts lem, gällde inte Rhendöttrarnas spådom. Lusten Fafner fick av sin gyllene lem var den samma som Alberich hade haft. Däremot infann sig inte någon känsla av makt och rikedom utan snarare en intensiv ondska. Denna ondska gjorde att Fafner förvandlades till en eldsprutande drake, som genast flaxade iväg att söka upp någon håla för att få vara i fred. Där kunde han med sin outsinliga lust och ondska ligga och vakta på sin rätt till Rhenguldet, vilket numera täckte hans gröna slemmiga draklem. Alla gudarna jublade utom Freja som kände en djup saknad till de bägge jättarna, vilka ju bägge hade behandlat henne så väl. Wotan var också bekymrad. Han anade att det inte var sista gången som Rhenguldet ställde till trubbel. Kanske var det detta förbannade guld som så småningom skulle leda till alla gudars undergång.
Men nu kunde festen börja, för Valhalla tillhörde äntligen gudarna. Med en fruktbarhetsrit skulle Valhalla invigas och välsignas. Alla gudarna och gudinnorna trädde upp mot borgen i en helig procession. Det fanns lika många stiliga muskulösa gudar som det fanns väna vackra gudinnor – sju av varje kön fanns där. Först gick Freja och Frej, sedan alla de andra paren hand i hand. Sist gick Fricka och Wotan. Alla var omsvepta i tunna, vita, nästan genomskinliga kläden som var vävda av nornorna. Tyget, som var förtrollat, smekte och kramade gudarnas och gudinnornas känsliga kroppar. Det kändes som om tusen varma, mjuka händer och tungor omfamnade gudinnornas fasta bröst och styvnande knopparna. På motsvarande sätt masserades de manliga gudarnas resta lemmar. Klädena spändes fast med tunga vackert utsirade bälten av de dyrbaraste metaller med infästa ädelstenar i de vackraste färger. Tyngden hos bältena och de kramande klädena gjorde att en stämning av sinnlig förväntan rådde i sällskapet.
Valhallas tunga portar öppnades, ljudlöst och dröjand så att processionen kunde fortsätta in i borgen, långsamt och värdigt. Åh så outsägligt vackert det var här inne. De högsta marmorpelare spände upp de välvda kupolerna. Dessa var färgade, en del som dagen med en djupblå himmel, och en del som natten, svarta med lysande stjärnor. Andra som morgonen eller aftonen med röda och gula nyanser. Väggarna var överallt täckta med guld och ädelstenar – allt så utsökt komponerat. Hur kunde de klumpiga jättarna ha åstadkommit något så fantastiskt vackert? Alla förvånades utom Freja som visste vad jättarna varit kapabla till. Ut från väggarna strömmade den vackraste och sirligaste musik man kan tänka sig, men ingen orkester sågs till. De passerade bord som dignade av de läckraste av maträtter. Där fanns också de mjukaste divaner, där man kunde slå sig ner för att äta eller bedriva älskog (eller både och).
Freja stannade processionen för att de skulle kunna ta för sig av rätterna. Kvinnorna lyfte av sina tunna kläden, men lät de tunga bältena sitta kvar. De smorde sina gudomligt vackra kroppar med de söta läckerheterna från borden och de stoppade exotiska frukter i sina sköten och munnar för slutligen lägga sig ner på de sköna divanerna. Deras partners inbjöds sedan att förtära godsakerna. Dessa var noga med att få i sig allt av vad som bjöds. Å så skönt männen slickade och sög på varenda del av gudinnornas sinnliga kroppar. De underbara kvinnorna skälvde och rös av den sköna beröringen. Gudarna avslutade genom att med sina tungor snappa åt sig av de exotiska frukterna mellan gudinnornas både övre och undre läppar, alla lika röda, fuktiga och trånande efter kyssar och beröring. Långsamt förtärde de av dessa bär, sötade med kärlekssaft från gudinnornas sköten. De passade även på att låta sina tungor gå på försiktiga upptäcktsfärder där frukterna legat. In och runt i de varma våta grottorna, fördes tungorna omkring. Snart blev upptäcktsfärderna snabbare och snabbare, tills dess att kyssandet plötsligt avbröts på Frejas kommando. Sedan var de gudarnas tur att ta av sig sina kläden. Också de lämnade de tunga bältena kvar. De styva lemmarna stod nu alla i den stramaste giv akt, och gudarna satte igång att breda läckra maträtter över hela sina muskulösa krigarkroppar. Särskilt noga var de att placera godbitar vid bröstvårtorna och runt de svällande organen. Sedan lade de sig ner för att bjuda de sköna gudinnornas flinka tungor på den läckra måltiden. Överallt på männens kroppar, slickade de ljuva gudinnorna med sina heta läppar. Inte en fläck med sötsaker lämnades kvar. Det var väldigt viktigt att kyssa och suga för att få i sig allt runt pungen och längs staken. Upp och ner, upp och ner, gick tungorna. Måltiden avslutades med desserten mitt på de känsliga ollonen. Runt, runt, vispade de små tungorna, och in i det lilla hålet på toppen, där det var särskilt sött. När det var nära till utlösning för alla gudarna, klappade Freja i händerna. Den gudomliga säden fick inte förspillas här, utan skulle sparas till den avslutande ceremonin. Det var åter dags att träda vidare in i det fantastiska Valhalla. Åter klädde de sig i nornornas kramande tygstycken.
Genom salar och gångar skred de, alla lika belamrade med smakfull prakt och inredning. Musiken ändrade långsamt karaktär från lätt och sirlig, till tung, erotisk och nästan hotfull. Manliga och kvinnliga körer hördes någonstans ifrån, ackompanjerade av tubor och tunga pukslag. Inredningen blev, från att ha varit nästan lekfull, efter hand renare, mer avskalad och allvarlig. Andhämtningen bland processionens medlemmar blev allt tyngre och kom i takt med den långsamma suggestiva musiken. En tryckande erotisk stämning uppstod, på vilken det nästan gick att ta på. Det kändes som om det var Valhalla självt som andades; att det inte var pukslag utan borgens egna hjärtslag som hördes. Det kändes som om rösterna i körerna inte var av kött och blod, nej det var borgen själv som sjöng. Ja så var det faktiskt: borgen var själv lika upphetsad inför vad som skulle hända som någonsin gudarna och gudinnorna själva. Och dessa blev allt mer upphetsade av varandra, av stämningen och av de magiska klädenas kramande händer och tungor. De försökte ta på sig själva och på varandra, för att ge utlösning och lindring, men tygerna förhindrade detta på något sätt. I stället försökte de förgäves knipa med musklerna och gnida sig med benen medan de vandrade mellan de oändliga salarna. Efter en evighet i detta olidligt erotiska tillstånd, var de äntligen framme vid den innersta tempelsalen.
Så vacker den var. Gudarna blev fulla av andakt inför salens skönhet. De stannade upp av vördnad innan de trädde längre in. Sju pelare, till synes av granit, höll uppe taket som var så svart att det inte gick att urskilja. Väggarna, som såg fuktiga ut, var färgade i en blodröd nyans vilken pulserade i takt med pukorna i musiken. Det gick inte att avgöra varifrån ljuset kom men det var varmt och behagligt. Golvet såg ut att vara av samma slags material som pelarna. I detta fanns en lysande blodröd sjuarmad stjärna inristad. Varje arm av stjärnan mötte en pelare precis med spetsen. På så sätt hade den röda figuren kontakt med alla de sju pelarna. Även stjärnans blodröda ljus pulserade i takt med pukslagen och figuren rörde på sig något, långsamt vibrerande.
Freja fnissade till, men blev också än mer upphetsad, när hon tittade närmre på de sju pelarna. De var utmejslade ur berget precis som jättarnas lemmar hade varit, dock kanske dubbelt så stora. De perfekta ollonen med sina brunnar på toppen var precis desamma som jättarnas ollon. Hon kände på pelarna. De var uthuggna ur ett grovt, men varmt och levande material. Freja smekte längs en pelare med handen; det kändes exakt som en jättarnas lemmar. Det märkliga var att pelaren rörde på sig vid beröringen, det var som om den svarade på smekningen. Freja blev som galen av upphetsning. Hon kunde inte låta bli att omfamna den enorma staken och hon började gnida sig mot den med hela kroppen. Granitlemmen svarade genom att växa något. Valhallas upphetsning blev allt mer påtaglig. Templets puls, som märktes på pukslagen och väggarnas röda fuktiga färg, ökade märkbart. Ja, det var verkligen så att Valhalla var en levande varelse. Denna varelse var nu minst lika upphetsad som gudarna själva! Freja blev som galen. Hon gned sig allt mer intensivt mot den stora staken. De andra gudinnorna kunde inte låta bli att göra likadant. De famnade varsin av pelarstakarna, mot vilka de började gnida sina kroppar med en enorm intensitet.
De sju gudinnorna kom alla att vända sig mot stakarna med sina vackra bakdelar riktade in mot salens, och den röda stjärnans, centrum. De sju manliga gudarna ställde sig mitt i stjärnans centrum, med ryggarna mot varandra. Därifrån kunde de, en smula avundsjukt, betrakta det sköna skådespel som försiggick. Gudinnorna var fullkomlig besatta i att smeka och gnida sig mot var sin av templets lemmar. Med sina armar och ben omfamnade de pelarna. De kysste, slickade och smekte det varma materialet. De lät sina upphetsade, känsliga, bröst, frottera sig mot det. De började gnida sina fuktiga sköten och styva kärleksknoppar mot de levande pelarna. Fuktiga spår av gudinnornas söta kärleksnektar lämnades därvid på de allt hårdare och större lemmarna. Det var en stimulerande syn för gudarna: De såg de sköna, runda, fasta rumporna. som vände och vred på sig i de upphetsade gudinnornas försök att komma åt underlaget med sina sköten. De såg gudinnornas blonda långa hår som föll ner över de smidiga ryggarna. De såg de slanka, vackra benen som sökte omfamna de stora pelarna. Allt i en enorm upphetsning som sammanföll med Valhallas egen. Allt fortare och starkare blinkade det röda ljuset och allt tyngre blev pukslagen i musiken. Gudarnas egna lemmar stod långa och raka som krigarspjut och längtade efter beröring och stimulans. Med sina kraftiga händer började gudarna själva smeka sig fram och tillbaka, i takt med gudinnornas heta förening med Valhalla självt.
Plötsligt började den röda stjärnan i golvet röra på sig. De lysande, pulserande, linjerna började stiga upp och sväva över golvet med en vibrerande sensualitet. Stjärnans sju spetsar började smeka sig kring, de av jättelemmarna besatta, gudinnorna. Stjärnan slingrade sig sensuellt kring gudinnornas halsar och midjor. Den omfamnade de skälvande brösten, och bildade små öglor som kunde nypa i de styva bröstvårtorna. In i klyftan mellan de sköna stjärthalvorna, smekte de lysande röda linjerna, och vidare mot de längtande kärleksgrottorna. Det var som om den röda stjärnan inte kunde låta bli att försökigt tränga in i det slippriga inre hos gudinnorna, som svarade med att puta med sina rumpor för att skötena skulle bli mer åtkomliga. Å vilket vackert skådespel för gudarna utgjorde inte gudinnornas blodfyllda, upphetsade sköten, upplysta och uppfyllda av denna märkliga, levande, geometriska figur - men ack så frustrerande: gudarna fick nöja sig att vara åskådare till föreställningen. Ty samtidigt som den röda stjärnan började förlusta sig med gudinnorna, hade den slingrat sig kring de manliga gudarna, så att dessa inte kunde röra sig en tum. Gudarna var fullständigt fastbundna av de röda linjerna, med ryggarna mot varandra och de suktande lemmarna stående rakt ut. Armarna var fasthållna för att förhindra varje möjlighet till lindring.
Men snart var det som om linjerna lyckades behärska sig, de gled ut ur de varma skötena, för att i stället omfamna gudinnorna kring deras smala midjor. Gudinnorna fann sig dragna i väg från jättelemmarna. Den röda stjärnan drog i deras mjuka heta kroppar så att de blev liggande på golvet med sina huvuden riktade mot pelarna. Armarna hölls fast så att gudinnorna kom att hålla om jättelemmarna med sina vackra små händer. Benen hölls upp, veks bakåt och isär, så att de trängtade skötena blottades i all sin prakt för de upphetsade manliga åskådarna. I denna utsatta position låg så de sju gudomliga kvinnorna, utan att kunna flytta på en endaste del av sina heta kroppar. De röda, svullna blygläpparna låg där slippriga och öppna för full insyn. Det riktigt syntes hur blodet pulserade i dem av trängtan efter att fyllas med trånande gudastakar. Först nu märkte Freja att även golvet var varmt, mjukt och levande, precis som jättelemmarna, och det hävde sig något i takt med pukorna. Så blev allt stilla för en stund. Andhämtningen låg tung i tempelsalen från de sju gudarna och de sju gudinnorna. Ingen av dessa kunde röra sig det allra minsta. Väntan var närapå olidlig för allihop. De försökte att slita sig loss med sina händer och fötter för att finna förlösning på ett eller annat sätt, men den röda stjärnan var oändligt mycket starkare. Sedan, efter en oändlig väntan, började de röda band som fjättrade de manliga gudarna i salens mitt, att långsamt släppas ut. Gudarna tilläts långsamt närma sig de sköna gudinnorna som låg på det varma golvet med sina utfläkta ben, blottandes sina vidöppna vulvor. Efter evigheters evigheter var gudarna så äntligen framsläppta till de begärliga kvinnorna. Men de kom inte längre än att de endast kunde snudda med sina stenhårda längtande kön mot de blodröda blygdläpparna. Sedan blev det stopp igen. De var så nära varandra men så helt oförmögna till handling. Andhämtningen och golvets hävningar medförde, genom att kontakten mellan könsorganen varierade, nästan outhärdliga retningar av könsorganen. Olidligt långsamt släpptes de röda banden ytterligare så att lemmarna kunde börja tränga in allt längre och längre. Vilken lättnad, vilken känsla, när de äntligen kunde nå botten av de djupa längtande brunnarna. Så underbart med de våta skötena som äntligen fick krama och nästan massera de styva stakarna med sina starka muskler. Där låg gudinnorna med sina röda öppna munnar, trängtande efter kyssar de inte kunde få. De lockande brösten med sina stenhårda styva vårtor, hävde sig upp och ner, trängtade efter smekningar som inte kunde komma. De runda mjuka höfterna, med sitt varma släta skinn, vände och vred på sig, trängtande efter omfamningar som inte kunde åstadkommas. Den röda stjärnan, som bestämde handlingen helt efter eget gottfinnande, började nu låta stakarna dras ut och föras in i grottorna i ett alldeles för långsamt tempo. Alla var som galna och försökte att öka farten genom att dra och rycka med sina kroppar, men stjärnan var omutlig. Långsamt, långsamt, sköt stakarna in och ut. Spänningen var nu oändlig och i allas ryggslut började den oundvikliga förlösningen kännas, men den påtvingade låga farten gjorde att detta tillstånd verkade vara för evigt. Närmre och närmre förlösning kom man, när golvet började häva sig allt häftigare. Gudinnorna, som hade sina händer om jättestakarna, kände att dessa började svälla ännu mer. Allt snabbare hävde sig golvet, den röda färgen pulserade allt mer intensivt och gudarna tilläts röra sig fortare och fortare. Äntligen, till slut, så kom alla i den mest förlösande orgasm som någon känt förut. Stråle efter stråle av gudomlig sats fyllde gudinnornas sköten till brädden. Och Frejas skrik skakade Vallhalla och ekade i alla dess salar.
Då kom templet Valhalla självt. Från brunnarna, på toppen av var och en av de sju pelarna, sköts plötsligt enorma satser av vit substans rakt upp det mot det som sett ut som ett svart tak. Nu såg alla att detta tak var ett enormt sköte, så enormt så att det kunde omsluta hela Valhalla. Detta sköte formligen sög in de enorma mängder vit vätska som kom ur Valhallas sju lemmar. Wotan förstod att detta var Erda, Jordmodern, som uppenbarade sig. Det var Erda som en gång fött hela världen genom sitt sköte. Nu hade hon välsignat Valhalla genom att låta befruktas av dess livgivande elixir. Denna befruktning hade skett genom att Valhalla låtit sig smeka sig och hetsas av de kärlekstörstande gudarnas olidligt sköna lekar. Ty det är genom sinnlig kärlek som Erdas välsignelse kan erhållas, på vilken gudarnas makt grundas, och Freja är den gudinna som kan få detta att ske.
Men den sorgmodige Wotan kände också att ett budskap följde med Erdas välsignelse. Detta budskap bekräftade hans tidigare farhågor: Rhenguldets förbannelse skulle förgöra den sinnliga kärleken. Förbannelsens makt skulle därför en dag komma att ända gudarnas makt och förstöra det nybyggda Valhalla. Rhenguldet hade betalt Valhalla, men var början till Ragnarök, gudarnas undergång.
Fler noveller av samma författare
