I Nibelheim, dvärgarnas rike.
De fagra små dvärgkvinnorna var nu alla slavinnor i Alberichs rike. De arbetade i gruvorna när de inte fick göra ryttjänst, som det kallades. Alberich, nu fetare, fulare och otrevligare än någonsin, låg på rygg i sin kammare med sin ständiga upphetsning. Den gyllene, staken stod stor och hård rakt upp i luften, och den ville aldrig slakna. Ryttjänsten var så inordnad att fyra kvinnor per timme, dygnet runt, året runt, kallades till Alberichs kammare. Det var de vackraste och mest spänstiga av slavkvinnorna, som valdes ut till detta hårda arbete. Alberich var hela tiden så nära punkten för utlösning som han kunde komma, utan att nå ända fram. Så hade det varit i åratal nu, och det var magin från Rhenguldet, vilket omgav hans organ, som försatt hans oformliga kropp i detta egendomliga och uttröttande tillstånd. Kvinnorna, fyra per timme, hade pass om fem minuter vardera att gränsla det gyllene redskapet och rida som besatta för att söka stilla kungens ständiga klåda. När de fem minuterna hade gått fick nästa slavinna ta vid. På så vis fick de fyra slavinnorna rida det kungliga organet tre gånger var under timmen som skiftet varade. Den slavinna som inte orkade hålla farten straffades med att få utföra tjänstgöring hos kungens gardeskompani, så det gällde för slavinnorna att hålla fysiken i trim. Fick de orgasm, och därigenom tappade fart, straffades de också. Ingen temposänkning tolererades i arbetet med att stilla den kungliga klådan. Orgasmer inträffade ofta till gardeskompaniets stora glädje. Särskilt under den tredje ritten hände det ofta att kvinnorna var så upphetsade att det gick för dem. Många lärde sig att dölja sina orgasmer. Genom att fortsätta rida, som om inget hade hänt, kunde orgasmen passera obemärkt. Dock kunde detta leda till ett en kedja upprepade orgasmer utan uppehåll, eftersom det fortfarande gällde att hålla ritten i gång. Ett sådant tillstånd kunde vara så utmattande att kvinnorna svimmade efter avslutat värv.
Tiden mellan ritterna, totalt fyrtiofem minuter, skulle ägnas åt smekning och kyssning av den kungliga kroppen. Kungen hade, utifrån minnet av mötet med Rhendöttrarna, givit noggranna instruktioner om hur detta skulle gå till. Metoderna lärdes ut i slavlägren; särskilda instruktörer hade utbildats och det fanns provobjekt att tillgå. Provobjekten utgjordes av de fetaste och fulaste av de manliga slavarna; de skulle vara så lika kungen som möjligt för att övningarna skulle bli realistiska.
Dvärgkvinnorna verkade underligt nog uppskatta tjänstgöringen. Alberich såg hur de snabbt gled upp och ner över hans stake och han kände hur fuktiga de var. De vackra slavinnebrösten guppade upp och ner under ritten, och en del av slavinnorna smekte sig själva; de smekte brösten med sina styva knoppar och ibland kittlaren, allt för att själva uppnå större njutning. Dock var de försiktiga med det senare för att inte få orgasm. Kvinnorna kände egentligen samma avsmak inför Alberich som innan han blev kung, men hans rikedom och makt fungerade på något sätt upphetsande för dem. Dessutom hade det stora och hårda kungliga organet, helt klätt i guld, en märklig inverkan på dem. Bara tanken på detta magiska redskap var upphetsande för kvinnorna -- i slavlägrens tristess och ensamhet fick organet förgylla många privata fantasier och drömmar. Så alla vackra slavkvinnor såg till att hålla sig i trim för att bli valda till ryttjänsten, och de tränade duktigt på att utöva smekningar och kyssar på provobjekten, så att kungen skulle bli nöjd.
Kung Alberich själv var omåttligt trött på detta tillstånd. Att vara så nära orgasm hade varit ofantligt skönt den allra första stunden, men mycket snart började det bli olidligt. Minnet från Rhendöttrarna fanns hela tiden där. Bara han tänkte på dem så styvnade hans organ ytterligare. Tekniskt var de vackra slavinnorna mycket duktiga, och övningarna i kungens kammare blev allt mer lika upplevelsen vid Rhen. Men kärleken fattades. Han märkte att kvinnorna egentligen hatade honom, samtidigt som han själv inte hade något till övers för dem heller. Tanken på Rhendöttrarna överskuggade allt annat och han längtade så oerhört starkt tillbaka till dem. Han hade flera gånger försökt att riva av sig guldet men det var som det vore fastvuxet kring hans organ. Liksom en tunn hinna täckte guldet hans kungliga stake så att beröringar nådde igenom och det gick inte att skrapa bort. Försökte han repa guldet med en nagel eller en kniv så gjorde det ont som om det vore hans eget skinn.
Loge, eldanden, anlände nu till detta märkliga rike, så totalt organiserat kring Rhenguldet och det kungliga organet. I sitt osynliga tillstånd vandrade Loge omkring för att försöka fundera ut hur han skulle bära sig åt för att stjäla guldet. Även andar kan känna upphetsning och det ryckte inte så lite i Loges stake när han trädde in i Alberichs sängkammare och såg aktiviteterna där. Så liderligt kramade, kysste och red de vackra slavinnorna för att ge den fule kungen njutning. Den osynlige Loge kunde inte låta bli att närma sitt organ till en av de fyra kvinnorna som, med sin sköna vältränade stjärt i vädret, ömsom slickade, ömsom blåste på kungens örsnibbar och bröstvårtor. Det glänste av eldfängt kärlekselixir kring slavinnans kön och Loge kunde inte låta bli att föra in sitt organ. Med Eldandens kärleksfackla i sitt sköte blev hon förstås ännu hetare, ja Loges eld tändes i henne och hon började vända och vrida på sin stjärt i vällust. Hon skrek och gnydde så att vakterna undrade vad som stod på färde. Upp och ner, fram och tillbaka, rörde hon på den sköna baken så att könet gneds kring Loges organ, samtidigt som hon fortsatte smeka och kyssa kungen med en allt större intensitet. När det var hennes tur att rida, gled hon snabbt ner över den gyllene staken, för att sedan starta en ritt så eldig och vällustig som ingen sett förut i den kungliga sängkammaren. Hon gled upp och ner över staken, som blev alldeles våt av hennes safter. Hon vände och vred på sig, och kramade det hårda organet med en hetta som kungen aldrig tidigare upplevt.
Samtidigt passade Loge på att tända eldar hos de tre andra sköna och smidiga slavinnorna, så att de blev lika vilda. Runt omkring for kvinnorna och gned sig mot allt de kom emot för att släcka eldarna i sina sköten. Kungens feta kropp blev övertäckt av den heta fuktiga saft som formligen strömmade ur dem och de började försöka knuffa bort den slavinna som för tillfälligt var i besittning av den gyllene organet för att med detta söka lindring i sin upphetsning. Loge tyckte det var roligt; han blev allt mer upphetsad själv och stoppade in sin brinnande stake än här, än där, för att ytterligare spä på elden. En av kvinnorna tog tag i kungens knubbiga fingrar för att smeka sin kärleksgrotta och sin kittlare. En annan lät sig slickas av kungen själv, med sina egna fingrar på kärleksknoppen. När slutligen Loges utlösning kom i en av slavinnorna, liksom ett vulkanutbrott med heta lavaströmmar, fick även hon utlösning. Slavinnan skrek så att sängkammarens väggar skallrade. Samtidigt fick de övriga tre slavinnorna så heta orgasmer att hela den kungliga sängen höll på att skaka sönder, varpå de uttröttade sjönk ihop över kungen, helt emot alla regler. De fördes därför raskt ut för strafftjänstgöring hos gardeskompaniet. Den ende som inte fick utlösning var kungen själv, men han hade aldrig varit så nära. ”Var kom all denna hetta ifrån?”, undrade han.
Loge förstod nu hur han skulle bära sig åt. Tidigt, en solig morgon, smög han omkring i de kvinnliga slavlägren och såg ut över alla vackra vältränade dvärgflickor. Till synes oskyldigt sov de och drömde sina söta drömmar. De sov nakna, för så var påbjudet, och de använde varandra som huvudkuddar. Men Loge såg att en och annan slavflicka inte alls drömde så oskyldigt. Könen glänste som morgondagg i solskenet och andhämtningen var misstänkt snabb. Loge gissade att de drömde om det kungliga organet och dess fröjder. En del av kvinnorna sov dessutom inte, utan lät sina vackra fingrar långsamt smeka sina fasta små bröst och fuktiga sköten. Nu skred Loge till verket. I rask takt satte han i gång att tända sin eld i alla de eldfängda små skötena. Alla slavinnor, sovande såväl som vakna, fick besök av Loges brinnande organ. Aldrig hade han haft en så trivsam sysselsättning. Han hade gärna velat stanna kvar ett tag hos fler än en av de vackra kvinnorna, men tiden tillät inte detta. När den första morgontimmen var över, hade Loge hunnit väcka alla slavinnornas heta kärlekslust med sin eld. Snart gnyddes och smektes och slickades det, överallt i slavlägren. Men när elden i kvinnornas sköten flammade upp på allvar, räckte fingrarna och tungorna inte längre till. Vakterna började överfallas. Förgäves försökte dessa stå emot, men tusentals slavkvinnor, med sin fysik i topptrim, vällde fram för att hitta medel att släcka sina brinnande sköten. Kvinnorna famlade och ryckte i de överfallna vakternas kläder för att komma åt deras till en början hårda stakar. Men vakternas organ var inte outtröttliga som kungens, utan slaknade snart. Flodvågen av upphetsade kvinnor drog vidare. Livgardet sattes in, men blev snart övermannat av de kärlekstörstande slavinnorna.
I sin kammare låg kung Alberich, med de fyra kvinnor som för tillfället hade ryttjänst. Han låg och stönade och flämtade. Som vanligt var han ytterligt nära sin förlösande orgasm. De fyra vackra kvinnorna gjorde sitt yttersta för att med sina skickliga läppar, tungor, händer och sköten ge honom den skönaste njutning man kan tänka sig. Plötsligt vällde in horder av kvinnor med bara en sak i tankarna: det gyllene organet. Detta härliga redskap borde kunna släcka elden i deras överhettade kärleksgrottor. Ett formidabelt slagsmål om kungens stake vidtog. Alla medel togs till för att komma åt en stunds vild ritt. Men ritten blev alltid alldeles för kort. Raskt blev man undanskuffad och en ny het kvinna tog över. Kungen själv var det ingen som tog någon notis om. Han låg där med alla galna kvinnor över och omkring sig. Han försökte förgäves kalla på vakterna.
I detta kaos hände det sig att en av slavkvinnorna ryckte till sig ett svärd från vakterna. Hon hade fått för sig att hon skulle kunna stjäla åt sig det gyllene organet och springa iväg med det för att få ha det för sig själv. Dvärgkvinnan högg nu sig fram bland de andra för att närma sig kungen. Snart var hon framme och såg den kungliga staken skimra och glänsa av guld och av kärlekssaft. Detta fantastiska redskap, som alltid fanns i hennes fantasier, stod nu i givakt framför henne och det skulle bli hennes alldeles egna. Med ett kvickt hugg skilde hon organet från kungens otympliga kropp. Med en blandning av ofantlig smärta och en enorm förlösning kom så äntligen kung Alberichs orgasm. Det sprutade och sprutade ut från stubben av hans organ. Så ont det gjorde, men ändå så skönt. Nu fick Alberich vila. Han var äntligen befriad från Rhendöttrarnas förbannelse och han somnade genast ifrån det enorma larmet och stöket omkring honom. Kvinnan försökte gripa efter den gyllene staken, men Rhenguldet var nu löst från sin förening med ägaren och antog sin fria form som en halvt flytande gyllene massa. Loge hade stått och observerat händelserna, som utföll precis efter hans plan. Han fångade raskt in guldet i ett skrin som han hade förberett och begav sig tillbaka till gudarnas berg.
Efter några timmar avtog elden i kvinnornas sköten. Alberichs makt var nu bruten och alla slavar och slavinnor var åter fria. Alberich själv sov i sju veckor innan han vaknade igen. Hans sår hade läkt, men han kunde inte längre leva bland de andra dvärgarna. Utan stake dröp han i väg, för att aldrig mer sätta foten i sitt forna kungarike. Livet i Nibelheim kunde återgå till mer normala gängor. Men länge efter detta fördes sägnen vidare, från kvinna till kvinna, om det outtröttliga gyllene organet som tillfredställde alla lustar. I de hemliga fantasierna hos kvinnorna i Nibelheim, spelade den kungliga staken alltjämt en stor roll.