Terapi
Författare: Skrivaren79 Datum: 2010-05-13 18:01:01
E-post: skrivaren79@hotmail.com
Kategori: Kinky
Läst:
26 987 gånger
Betyg: 3 (2 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Till Mina Läsare!
Jag har i flera av mina noveller menat att ha viss text kursiv och har nu sänt en förfrågan till redaktionen om hjälp med detta, allt för att Ni ska få en så angenäm och trevlig läsning som möjligt. Om det skulle vara så att Redaktionen är oförmögen att genomföra dessa förändringar ber jag å deras vägnar om ursäkt och hoppas ni står ut med att hålla i tanken att texten inom <i> och </i> skall läsas som kursiv. Hoppas ni har överseende med detta.
Trevlig läsning
// skrivaren79
Hon vred sig mot klockan. 02:48. Dom stora röda siffrorna tycktes likgiltiga inför hennes kval men hon hade ingen annan utväg längre, inte om hon skulle klara det.
-Hallå?
Hon drog ett djupt andetag. <i>Shit, varför ska jag hålla på med dom här barnsligheter.</i>
-Jag fixar det inte längre...
-Jonna, är det du? Rösten i luren var nyvaken och hon kunde höra hur han gned handen över ansiktet för att vakna till.
-Ja, vem annars? <i>Fan...</i> Jag tror jag håller på att bli galen, jag vet inte vad som är vad längre, allt är så...
-Lugn, lugna dig lite nu Jonna, jag vet att det är jobbigt just nu och även om du inte ser det själv så har du under senaste tiden gjort... <i>Toppen, mer psyksnack...</i>
Hon suckade fram mumlande svar på alla hans påståenden om hennes utveckling, han hade trots allt rätt men hon ville bara att det skulle vara över nån gång, få slippa alla hemskheter och vara som en vanlig människa, som alla dom andra.
-Du, jag vet hur mycket du avskyr att göra det men närmaste tiden är viktig så du måste få den lilla vila du kan få, har du kvar tabletterna?
-Ja...
-Ta två stycken och gå genom övningarna vi gjorde i början, kommer du ihåg dom?
-Mm, som ett rinnande vatten. Hon kunde höra hur han flinade i andra ändan.
-Bra, vi är så nära nu så det är bara dumt att ge upp, se till att få lite sömn nu så ses vi imorgon..
Hon la bara på luren och la sig med burken i handen och vred den tankspritt i handen innan hon skakade fram två tabletter och svalde hårt och kände hur de torra, skavde sin väg ner i halsen innan hon la sig till rätta. Hon kände hur dom började verka snabbt och hennes tankar for som vanligt runt innan hon började rabbla sitt mantra när tanken plötsligt slog henne. <i>”Vi är så nära...” Så nära vad?</i> Hon började desperat kämpa mot den tunga sömnen med all sin kraft men det var för sent...
<i>Dom var efter henne, hon var säker på det, hon kunde inte se det, inte känna dom men hon visste att dom var på jakt, någonstans där ute i mörkret lurade dom. Var? Framåt, hon måste framåt, bort från dom, fort. Hon gjorde allt hon kunde för att hennes sinne skulle skjuta iväg i mörkret så fort som möjligt, letade ständigt efter ett ställe där hon kunde vara trygg men allt som fanns var ett tomt och farligt mörker och någonstans i mörkret fanns dom, ständigt jagande, snabba, listiga. Hon visste att det var lönlöst att fly, dom skulle komma ikapp henne, det gjorde dom alltid men hon var tvungen att försöka, hon var så nära att komma undan...</i>
Omtumlad försökte hon få grepp om allt när hon kisade upp mot det skarpa ljuset, allt var suddigt för hennes ögon men hon kunde se hur skuggor lutade sig över henne. Hon försökte röra sig men kroppen ville inte, hon kämpade för att få bort det suddiga när det slog henne att hon inte längre bara kände rösterna, den här gången hörde hon dom faktiskt. Hon trodde att hon hade varit här förut men hon kunde inte säga var eller vad ”här” betydde. Hon kände att hon ville skrika men kunde inte för sitt liv lista ut hur hon skulle göra, hon kände kroppen men fick den inte att lyda, det gick inte att undvika paniken som kom krypande.
-Jo, hon är tillbaka men jag tror inte hon är helt redo än.
Hon kände igen rösten, den var lugn och sansad som han alltid var men det var något i hans röst som gjorde henne illa till mods, som att han hade bråttom. <i>'Vad var det hon skulle vara redo för egentligen?'</i>
-Ok, öka till 25 ml och se till att få remmarna klara. Hur ligger vi till med instrumenten?
-Vi är klara för allt initialt och dom är på väg med resterande, borde vara klart om några minuter men...
-Men vad?
-Om hon är tillbaka redan, kommer hon inte veta då?
-Nej då, hon är snart där hon ska vara igen och jag försäkrar fröken om att hon inte kommer minnas.
Men hon skulle minnas, hon gav upp alla försök att komma tillbaka till verkligheten, eller var hon nu var och koncentrerade sig enbart på att minnas allt.
-Då så mina damer och herrar, då är vi redo att sätta igång, allt vi väntar på nu är att Han ger klartecken så kör vi. Alla vet vad som ska göra eller hur?
Tystnade föll runt henne och hon kunde känna det starka ljuset mot ögonlocken, det skar in i ögonen när hon försökte öppna dom. Hon kunde trots sitt tillstånd känna den spända stämningen i det ljusa rummet, det hade hon alltid kunnat. Hon visste nästan alltid vad folk skulle säga, svara eller tänka innan dom själva visste det. <i>'Var det därför hon var här? För att hon kunde känna andras sinnen?'</i> Hon gjorde ett desperat försök att sätta sig upp, hon kunde känna musklerna jobba den här gången men kunde inte komma upp, det tog några sekunder innan hon kände anordningen över pannan som höll henne nere. Hon försökte lyfta armarna och greps av panik när hon kände hur dom var fastspända.
<i>-Lugn Jonna, vi måste gå genom det här... Jag vet att det är skrämmande men du vet att vi måste, om du bara känner efter så vet du.</i>
Det var hans röst igen, lika lugn som alltid men inte som den brukade, den kom inte från hans mun, den var inne i hennes huvud. Hon kunde känna hans sorgsna frustration när hon skrek och slog på hans röst, hon ville inte ha den i sitt huvud, hon ville ha den som vanligt, från ett behagligt avstånd medan hon satt nedsjunken i den slitna fåtöljen på hans kontor. Men det spelade ingen roll för hon visste att han kände allt, det hade hon vetat om från första början, han visste bara inte vad eller vem det var som gav honom tankarna, men nu visste han, det måste han, det var hennes enda chans.
<i>Hon kände hur mörkret sakta ner runt henne och hon visste att dom kom närmare för varje sekund, trots paniken var hon oförmögen att göra något. Hon visste redan vad skulle ske men vägrade att ge upp. Dom skulle inte få ta henne frivilligt. Hon kände hur dom hade omringat henne ute i mörkret, hon kunde inte se dom men hon visste, visste att dom snart skulle kasta sig över henne.</i>
Ljuset skar i hennes ögon och deras röster var tillbaka, alla runt henne verkade otroligt fokuserade och förväntansfulla. Hon kunde urskilja silhuetter av ansikten, suddiga och sterilt maskerade som lutade sig över henne. Hon försökte tänka men det var som något bromsade hennes hjärna, något som var i vägen för hennes egna tankar.
-Allt ser bra ut, jag tror vi är redo.
-Bra, då kör vi första kontrollerna.
Rummet gled långsamt uppåt när dom vred runt henne så hon blev stående öga mot öga med tre män i vita kläder och myndiga blickar. Han var inte där men hon kunde känna honom, rädslan kom krypande när hon insåg att han hade lyckats stänga henne ute, det var som att känna på en hal, mjuk bubbla och veta vad som skedde där inne utan att kunna sätta ord på det. Hon såg hur dom pratade, hörde ljudet, förstod att det var henne dom talade med men kunde inte för sitt liv förstå vad dom sa. Dom nickade allvarligt mot varandra och stod sen tysta och bara betraktade henne i vad som kändes som en evighet.
Deras uttryck var i det närmaste likgiltiga trots att dom måste sett paniken i hennes ögon när hon kände beröringen mot sina läppar. Hon försökte ignorera det men kunde inte låta bli att fundera på vad det var. Det kändes som luften hade formats till en mjuk rund form som gled över hennes läppar, hon visste att hon skulle kunna säga vad det var om hon bara hade kunnat tänka klart, det var så bekant på något vis, så mänskligt och samtidigt genant. Det var först när hennes mun var halvt öppen som hon insåg att hon var tvungen att kämpa emot men hennes kropp lyssnade inte på henne och kände läpparna sakta sära sig. Det var som om någon annan kontrollerade hennes kropp, trots att hon förgäves försökte hålla in sin mun stängd så kunde hon känna den främmande formen sakta glida in mellan hennes läppar. Hennes ögon spärrades upp och stirrade på de tre männen som fortfarande stod tysta och bara iakttog henne när hon generat kände smaken, en smak hon faktiskt kände igen och kunde placera. <i>'Hur hade det gått till, hur dom dom få henne att känna smaken av kuk i hennes mun när det inte fanns något där?'</i> Hon fortsatte kämpa med att få käkmusklerna att lyssna på henne medan hennes tunga stötte mot något, allt var så absurt, hon visste att drt inte fanns något men om någon hade frågat kunde hon svära på att det var precis som att suga kuk. Hon kunde känna saliven rinna ner för hakan när andades tyngre i sin kamp, käkarna började värka av ansträngningen och paniken spred sig när hon kände hur hennes mun fylldes mer och mer, längre och längre ner tills hon inte kunde hålla emot ett kväljande ljud. Mitt i alla panik och ångest över vad som skedde så var det i alla fall en tröst att hon fortfarande kunde andas fritt.
<i>Dom var nära nu, mycket närmare än dom någonsin varit innan, inte bara en i taget som lutade sig över henne, alla deras mörka kåpor, tomt stirrande ner på henne. Hon visste att det var fel, dom skulle inte vara där, inte så nära, hon visste att dom inte fick, att hon aldrig skulle tillåta dom, inte heller nu såg hon något i mörkret, hon behövde inte, hon visste, kände. Även om hon visste att hon inte behövde kunde hon inte hjälpa att hålla andan, vågade inte röra en muskel och gjorde allt vad hon kunde i sitt sinne för att hon skulle slippa undan. Hon kände sig som ett skrämt villebråd som blivit inringat av varg flocken och bara väntade på det första utfallet, att deras lek skulle börja, som skulle visa deras sanna natur. Hon väntade med stigande puls... fortfarande inte en rörelse. Hon ville skrika på dom, slå vilt omkring sig men vågade inte i rädsla av att störa stillheten. Sakta kände hon efter – ingenting... Hon hade alltid kunnat känna hur dom jagade henne, visste när dom ändrade strategi, visste vad deras nästan drag skulle bli men nu, ingenting, bara mörk tomhet som stirrade ondskefullt på henne...</i>
Även om hon kunde andas fritt under hela tiden kunde hon inte låta bli att flämta när hon kände hur... <i>'kuken, inte för att jag tror det själv men vad fan skulle det annars vara'</i>... gled ut mellan hennes läppar och stirrade ilsket på sina betraktare som lågmält talade till varandra sinsemellan. Hon ville skrika på dom, få svar på vad fan det var som skedde men så fort hon försökte göra något som krävde att hennes kropp var det minsta samarbetsvillig så var det som hon glömt hur man gjorde, i sitt huvud skrek hon för fullt men hörde själv att inte ett ljud lämnade hennes mun. När hon kände beröringen mot läpparna igen så spärrade hon upp ögon och såg vilt omkring sig, hon grät snyftande men allt hon hörde var sina egna andetag, inga snyftande ljud, inga skrik, hon kunde lika gärna legat hemma i sin säng, hon ville så gärna vakna där, under sitt trygga täcke och slippa detta vansinne vad det än var för något. Hon insåg ganska snart att den önskan inte skulle gå i uppfyllelse än på ett bra tag när hon kände hur halsen började vidga sig och hon fick kämpa för att kunna svälja när den stötte längre och längre ner utan att hon kunde göra något åt det. Saliven formligen forsade ner från hennes haka och hostade med andan i halsen varje gång hon fick en chans till vila emellan stötarna. Hon kände sig smutsig och förnedrad, ingen skulle någonsin tro på henne om hon berättade om det här, hur skulle dom? <i>'Jag har blivit våldtagen och halsknullad av en klump med luft...'</i> Hon insåg själv hur befängt det lät och kände rummet snurra innan hennes synfält krympte ner till det tysta mörkret.
<i>Tystnaden och mörkret som omslöt henne var så intensivt att det tycktes vibrera hummande medan hon försökte samla sig och lokalisera var hon var, svävande, ensam i mörkret... Nej, inte ensam – hon visste bättre än så. Hon gjorde en kraftansträngning för att öppna ögonen. Hennes mod föll något när hon insåg att hon inte behövde sina ögon längre, inte här, hon visste, hon kände. Hon kände gestalterna vid hennes huvud, de svarta tunga kåporna som hängde ner och försvann i mörkret, händerna knäppta framför sig, blickstilla med tomma svarta hål som gapade till ansikte, orörliga men alltid vaksamma. Det var så det alltid var men hon visste att det var annorlunda den här gången, hon kände bruset av allt som skulle hända eka i hela sin kropp. Hon sköt bort all oro och koncentrerade sig, dom var på väg och hon hade ingen utväg. Snart stod de runt henne, tysta och stirrande. Hon ville skrika men visste att det inte skulle hjälpa, inte här, inte när hon kände att dom hade hetsiga ordlösa konversationer, nästan som dom var osams? Kunde det vara så att det skulle bli hennes räddning?</i>
<i>Tanken hann aldrig bli klar innan dom var framme vid henne, nära. Hennes hud knottrade sig när hon kände, eller borde ha känt, hur ärmen från kåporna svepte över henne när det började sträcka armarna fram och tillbaka över henne, det var mer som att tyget gled genom henne, som om hennes kropp inte var där...</i>
Hon tog sig genom förvirringen på bara några ögonblick när ljuset träffade hennes ögon, hon vill börja gråta när hon insåg att det inte vara över, det var inte en mardröm man kunde önska sig ur men hon tillät sig själv inte att tro att det var verklighet heller. Käkarna värkte och det dånade i hennes öron, ett högt brus som bara släppte genom delar av ljuden utifrån, enstaka ord och ljud var allt hon fick. De tre männen stod fortfarande i hennes synfält men bara en av dom höll henne under uppsikt, de andra verkade fullt upptagna med att studera de klippblock med papper dom hade framför sig. Hon antog att dom diskuterade sinsemellan när dom viftade i luften och rörde läpparna. I tanken gick hon snabbt genom sin egen kropp, kände om det var något som inte skulle vara där men kände inget, ingen som trängde sig in i hennes mun, eller någon annanstans heller för den delen. För första gången kändes det som att hennes kropp hade getts tillbaka till henne, hon provade att bita sig i tungan för säkerhets skull. Japp, sådan smärta tog man inte miste på, hon var i kontroll igen, en lugnande tanke även om hon misstänkte att det skulle bli kortvarigt. Hon fäste sin blick på mannen som betraktade henne och stirrade kallt och ilsket på honom, om hon fortfarande hade någon som helst kontroll över sin kropp skulle han aldrig kunna misstolkat den blicken, inte med allt hat och vrede som låg brännande bakom hennes ögon men han tycktes fortfarande lika kall och likgiltig inför henne, hans stilla ansikte avslöjade inte en min. Inte ens när de båda männen som stått och diskuterat i bakgrunden anslöt sig rörde han en min, tills dess att han blev tilltalad.
I ett kort ögonblick verkade hans blick vara förvirrad men snart gled hans blick förbi henne, genom henne. Även om hon fick anstränga sig så insåg hon att det var henne han talade om – inte till...
- Vår lilla demonstration skulle egentligen varit över här, som ni säkert har sett så har vi fortfarande en bit kvar att gå, objektet visar inte riktigt den foglighet som vi skulle önska. Något som inte är särskilt överraskande då detta beteende är reflexmässigt och som ni förstår så förstärks det av att objektet hålls vid en typ av vaket medvetande, allt för att göra upplevelsen mer realistisk...
Jonnas puls steg och hon kände paniken forma ett fast grepp om henne igen. Hon försökte hålla kvar lugnet med att gå genom vad han just sagt även om hon inte kunde tro att det var sant, eller var det han som hade lett henne till detta...? <i>'Objekt... realistisk... så nära nu... medvetande...'</i> Vad var allt det dom pratade om? Det måste vara han trots allt, och gud vad hon skulle få honom att lida för det här, allt hennes hat vändes från de tre männen och hon kunde se all smärta han skulle gå genom framför sig, allt i från att hon... Hennes tankar fick ett abrupt slut när dom vred ner ställningen så hon blev liggande med enbart taket och enstaka instrument bredvid henne i sitt synfält. Åter igen så var paniken nära när hon försökte lyfta huvudet för att se vad de gjorde med henne men insåg att hon inte kunde. <i>'Vad i...'</i> Det tog några sekunder för henne att komma ihåg att dom spänt fast även henne huvud, att hon inte känt remmen över pannan gjorde henne nästan förbannad på sig själv, nåväl, hon kunde i alla fall röra ögonen vilket kunde ge henne en hyfsad blick på vad som föregick runt henne. En av männen stod bredvid henne och såg ner på hennes kropp, ibland sneglade han upp mot hennes ögon men vände snabbt och nästan generat bort blicken. Hon kände snart en kyla sprida sig från armvecket upp mot axeln och vidare ut över bröstet. Om hon bara kunde komma på var hon känt det tidigare, det var en avlägsen men ändå så bekant känsla i hennes kropp.
<i>Hon kunde inte vara mer än fyra eller fem år gammal när hon kände det första gången, hon kom inte ihåg varför men av någon anledning hade hon varit tvungen att bli opererad, det var där hon känt det första gången så klart, hon mindes nu, klart som om det var igår, något hon inte tänkt på under hela sitt vuxna liv. Hon var rädd trots att alla varit så vänliga mot henne, men när hon låg där med den tunna sjukhus särken på sig och alla människor runt henne som pratade med varandra och till hennes mor men aldrig talade till henne. Det var där hon känt det.
- Först så ger vi ett medel som kommer få henne att bli lite lugnare och trubba av henne en aning, den andra sprutan är ett muskel avslappnande medel som gör att hon inte kommer kunna röra sig...
Orden var aldrig menade för henne utan riktade till hennes oroliga mor som var med hela vägen tills det att hon sakta fick räkna baklänges från tio. Hon hann bara till sju den gången...</i>
Hon kunde känna mörkret ta tag i henne igen men höll det borta, hon kunde inte ge in, inte nu. <i>'Fokus Jonna, fokus...'</i> Varför alla dessa medel, varför nu, hon kunde ju inte göra något annat än att ligga här som en grönsak och låta dom göra vad dom vill med henne i alla fall så varför... Hon kände hans tankar igen, inte så stängda som dom varit förut utan mer... förvirrade, exalterade... Som en pundare som fått löfte om nästa rus. Den jäveln hade ett lyckorus på henne bekostnad! Åh, om han bara visste vad han lekte med egentligen... Hon hann aldrig formulera tanken för sig själv ens innan hon kände ett lätt tryck över låren, som ett par starka händer som sakta gled från knäna halvvägs upp på låren och sen ner på insidan. Hon drog ett djupt andetag, dom hade spänt fast hennes ben så dom kunde inte göra något värre nu, ändå kändes det som hennes ben särades mer och mer ju mer hon kämpade emot. Hon kunde inte komma bort från insikten om vad som var på väg att hända men ville inte tro det, det kunde inte hända. Inte ens hennes impuls att gråta kom längre än en tanke, dom hade verkligen kontroll över hela hennes kropp. Hon vill skrika när hon kände det välbekanta trycket mellan sina ben som gled mellan hennes läppar och bara väntade på rätt läge. Hennes ögon for vilt omkring för att se vad som hände men hon visste redan att det inte fanns något där, det var aldrig någon som rört henne och ändå kunde hon tydligt känna hur hennes fitta sakta vidgas och fylldes mer och mer.
Hon var faktiskt glad för att hon var en ganska rationell och logisk person som såg saker för vad dom var men nu när hon kände, vad det nu var som skoningslöst pressade sig in i hennes sköte och när hon märkte hur hennes kropp reagerade kom skammen. Hon försökte förklara det med att det var hennes kropp som fungerade som den skulle och jobbade övertid för att förhindra fysiska skador. Om bara den teorin hade funkat hela vägen hade hon kunna leva med det men att hon behövde erkänna för sig själv att hon faktiskt njöt en smula av det var för mycket, skammen och den självförnedrande känslan slog hårt mot henne, som en knytnäve i solarplexus. Hon ville fortfarande bort från allt men kunde inte låta bli att se sig själv så fort hon slöt ögonen och se hur hon villigt låg och vek ut sig och låta sig knullas. Hon visste inte längre vad som var värst, att blunda och för sin inre syn kunna se hur hon blev utnyttjad som knulldocka eller att bara ligga där och veta att hon blev knullad av något som inte fanns. Rädslan började komma närmare igen, kunde hon verkligen ligga här och njuta för sig själv utan att dom skulle märka det? För hon skulle minsann inte ge dom det i alla fall, hon var rädd för att hon skulle avslöja sig, hon visste förvisso att hennes fitta redan hade avslöjat en del av det så våt som verkade vara vid det här laget och hur mycket hon än koncentrerade sig på att slappna av kunde hon känna hur hennes fitta jobbade rytmiskt i takt med att hon blev knullad. Hon bestämde sig för att hålla ögonen öppna och försöka få kontroll över det hela när hans tankar plötsligt skar genom hennes sinne. <i>”Du är så mycket skönare än jag trodde i början...”</i> Den jäveln hade sett till att det blev hon, hon hade nog känt blickarna och visste mycket väl hur han betraktat henne under deras sessioner på hans kontor. Hon kände hur mörkret var på väg och för första gången välkomnade hon det, där slapp hon i alla fall den smutsiga skammen.
<i>Något var fel, hon visste inte vad men det var fel, dom var inte så stilla som varit innan och dom var inte efter henne men dom var på jakt. Eller nej... dom omgrupperade – för vad? Vad var det som inte stämde? Hon förbannade sig själv snabbt när hon kom på sig att försöka se in i det kompakta mörkret, det här var hennes värld och hon visste för väl att det inte tjänade något till att använda ögonen här, hon behövde dom inte, hon visste, kände. Dom var där ute, snabba fladdrande skuggor men så ovanligt oroliga, inte samma beslutsamhet längre, något störde dom. Hon försökte snabbt kämpa sig tillbaka med förgäves, hon var fången i sin egen värld, en värld som kände som den skulle kollapsa över henne vilken sekund som helst. Bort, snabbt, iväg, hon måste bort här ifrån, deras beteende skrämde henne, hon kände sig sårbar och utlämnad. Mörkret gled förbi henne snabbt, dom följde henne inte men hon var jagad av något som inte skulle vara där. Hon kunde känna det hela tiden, något som kändes som en skrämd hund, ett djur som inte skulle tveka att anfalla. Vidare, snabbare, längre, hon måste komma längre bort från det. Dom var inte långt bakom henne, dom följde henne men var inte efter henne. Hon kände paniken när hon insåg att dom litade på att hon skulle visa åt vilket håll de skulle fly. Plötsligt slog det henne, hon visste nu, det var var det sista hon kunde tänka sig men ändå så enkelt. Hon kände något från dom som hon inte känt tidigare och kände hur mörkret skälvde och var på väg att brytas sönder, det kunde bara betyda att hon hade rätt men... hur hade Han lyckats ta sig hit, det var inte hans plats, han hörde inte hemma här.</i>
Hon måste ha missat saker för hon hade varit borta längre än hon trodde dom hade vänt henne om så hon låg på mage, ansiktet sänkt i ett vadderat hål, som på en massagebänk, armarna fastspända på anpassade stöd. Hon förstod nu varför hon inte kunnat röra det minsta på sig, inte nog med breda läderremmar runt handlederna, dom hade spänt ytterligare en rem längre upp på underarmen, nära armbågen. Det var inte förrän hon var tvungen att blinka hårt som hon insåg varför allting var dimmigt runt henne, hon låg och grät, som ett barn, det var då hon kände varför de vänt henne om, hon kunde fortfarande inte se det men hon kände hur hennes fitta knullades hänsynslöst, snabbt, hårt och djupt. Hon kunde känna den snabba, brännande smärtan varje gång hon blev fylld så långt hennes underliv tillät, men det var inte därför hon grät, det visste hon, vilket också skrämde henne, hon grät av njutningen i det hela, hon hade varit borta i sin egen värld och låtit sin kropp hantera verkligheten, en verklighet som äcklade henne av självförakt men ändå kunde hon inte gärna blunda för det faktum att hennes fitta inte längre flödade av safter för självbevarelsebedrift, inget i hennes kropp skulle tillåta det att rinna ner på låren från henne av enbart den anledningen.
Stönen som omedvetet glidit över hennes läppar under tiden kunde hon försvara för sig själv med att det var smärtan som framkallade men hon upphörde med dom i vilket fall som helst, hon ville inte att det skulle råda något tvivel från deras sida. Hon slöt ögonen där hon låg men såg noga till att hålla sig kvar den här gången, hon kunde inte gärna göra något åt det men hon behövde inte visa för dom att hon njöt av det. Hon fick bita sig hårt i läppen när kroppen på eget bevåg släppte alla hämningar och lät orgasmen skölja över henne, hon tänkte snabbt på att det inte var hennes orgasm utan någon annans, eller något, hon visste inte och brydde sig för tillfället inte heller. Trots att hennes kropp skälvde och ryckte under en lång stund var hon förvånansvärt nog inte det minsta andfådd efteråt men hon kände sig något snuvad på allt det goda när hon kände hur hennes fitta slöt sig igen. Dom hade slutat, i alla fall för stunden men det tog inte lång stund innan en våt och varm förnimmelse gled över hennes mun och hon åter igen kände en svag panik när hennes mun öppnades mot hennes vilja och fylldes av tomma intet. Den här gången visste hon i alla fall vad det var för något. Hans tankar var så fyllda av sin egna njutning att det var skrämmande – och äcklande. Hon kände hur hennes hals knöt sig och magen kämpade för att hålla mot reflexen när kuken trängde för långt ner i halsen på henne. Hon fick kämpa för att få luft i vad som tycktes vara en evighet innan det återgick till ett hårt men mer humant munknullande. Hans stön ekande i hennes huvud när hennes mun fylldes av den välbekanta smaken.
Hon drog efter andan när hon satte sig rakt upp i sängen och flämtade, hon kände hur svettig hon var och inte alls utvilad, hon vred sig mot klockan 03:01, dom kunde väl inte ha... Hon kände redan smaken så det var egentligen onödigt men hon kunde inte låta bli att lägga handen mot sin blygd, hennes ljumskar och magmuskler reagerade direkt med de bekanta ryckningarna. <i>'Dom jävlarna, jag ska fan ringa den lilla saten och...' </i> Hon avbröt tanken och målade detaljerat upp bilden av hans kontor framför sig och la sig ner igen och började gå igenom varje steg hon skulle behöva göra medan hon strök sig över huden runt munnen som kändes stel och sträv medan hon sakta gled tillbaka till sin sömn.
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Dina andra är mycket bättre, även om denna också är bra. Men precis som Silvera, jag fastna inte för den =/
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Hmm, ok... tyckte mest att det var dags att prova något nytt men då kan jag i alla fall lägga tvåan på is tills vidare... Får se vad jag kommer på här näst... några idéer?