Alberich brukade ro ut på floden för att få vara i fred, de dagar dvärgkvinnorna hånade honom som värst. Dessa tyckte han var tjock och ful och brukade beskriva honom som obehaglig. Mycket berodde nog på att hans egensinniga sätt blev allt svårare ju mindre omtyckt han blev. Ingen dvärgkvinna hade någonsin låtit honom lägra sig frivilligt under den långa tid han levat. De fagra dvärgmörna med sina unga vackra bröst och sina höfter, som började anta formen av vuxna dvärgkvinnors, brukade ofta hetsa och reta honom: De lyfte på kjortlarna och vickade på rumpan, ropandes ”Alberich, kannst Du nicht?” på det språk de använde i Nibelheim, dvärgarnas rike i trakterna av Rhen. Blygdläpparna såg han då, och flickornas sköten som glänste av kärlekens saft. Flickorna tyckte inte om honom, men leken var upphetsande för dem. En del knäppte upp sina blusar och ropade ”Alberich, darfst Du nicht?”. De fasta vita brösten guppade upp och ner när de hetsade honom, de fagra kåta ungmörna, och bröstvårtorna stod rätt ut. De smekte sina små bröst och sina sköten framför ögonen på honom, och hetsade varandra att bli allt mer vågade: ”Alberich, kommst Du nicht?” De började ofta kyssa varandra; de unga flinka tungorna möttes i en hetsande lek, hetsande för både flickorna själva och för Alberich. De kysste varandra på brösten och lät de flinka tungorna cirkla kring de styva vårtorna, medan smidiga fingrar lekte i de jungfruliga kärleksgrottorna. När fingrarna kom ut igen från grottornas fuktiga innandömen, var de alldeles glansiga. Ja, nog var flickorna upphetsade alltid, men Alberich hade lärt sig sedan han var liten att inte låtsas om dem. Det var ingen i idé; de sprang bara därifrån och skrattade åt honom. Ingen kunde tänka sig att på allvar låta sig lägras av den obehaglige Alberich.
Men de flickor som råkade bli ensamma med honom skrattade aldrig. I stället lyste fruktan i deras ögon. Han var ju inte snabb, på grund av sin fetma, men stark var han. När han vid enstaka tillfällen träffade på någon mö i en av de trånga gångarna djupt nere i berget så fanns det ingenstans att fly ifrån hans upphetsning. Det var ingen idé att skrika där nere, det fanns ju ingen som kunde höra. Då brukade han knäppa upp byxorna och tvinga dem att ge honom njutning med sina annars så elaka tungor. ”Nu blev du allt tyst va? Slicka på, dvärghora, sedan ska du få sitta på mig och rida mig tills det går för mig.” Och nog gick det för honom. Månader av uppdämd frustration brukade han låta välla in i deras ungfittor; han fyllde dem med säden han sparat sedan sist han tvingat sig på någon mö där nere i gångarna. De vågade aldrig skvallra på honom efteråt, de kände ju sig själva skyldiga för hans upphetsning, men de lärde sig att sluta reta honom. Nya generationer av ungmör tillkom emellertid; nya unga dvärgkvinnor som ännu inte gjort den bittra erfarenheten i gruvgångarna, och att hetsa Alberich var en alltid lika spännande erotisk lek vilken flickorna inte kunde låta bli, som det verkade.
En av de dagar som dvärgjungfrurna hetsat honom som värst begav sig Alberich att ro så långt som han aldrig rott förut. Han närmade sig trakter så gröna och vackra som han bara hört om i sagorna, då han hörde klingande skratt och vacker kvinnosång. Han rodde runt nästa krök och där såg han dem: Rhendöttrarna, dessa fagra väsen! Så skira, nästan genomskinliga i sin skönhet. Vilken hy, vilka ögon, vilka kinder, skinkor, magar; allt var perfekt. Bröst fasta och söta som de mognaste frukter. Håret ovan deras kön så svart som det svartaste flodvatten och det var ordnat i buskar mjuka och jämna som den finaste sammet. De slanka benen var så lena som de överhuvudtaget kan tänkas vara hos en kvinna. Stjärtarna var mjuka och vackra som persikohalvor. Rhendöttrarnas läppar var rödare och sötare än de mognaste hallon, och ögonen djupare blå än aldrig någonsin himlen ovan deras huvuden. Där låg de omslingrade i vattnet. Med sina vackra tungor slickade de och smekte varandras sköten, bröst och skinkor, långsamt och liderligt. Mellan kyssarna och smekningarna skrattade Rhendöttrarna så glatt och oskyldigt som bara Rhendöttrar kan. De befann sig där de trivdes allra bäst och uppehöll sig med sin allra mest älskade sysselsättning.
”Kom Alberich, kom med i vår sköna lek.” Utan den hånfullhet och ironi, som kvinnor dittills alltid tilltalat honom med i hans långa liv, lockade de Alberich till sig. ”Kom låt oss smeka dig, låt oss röra din vackra mage. Låt oss kyssa dina starka armar och låt våra mjuka händer smeka din kraftiga nacke.” Rhendöttrarna såg på honom med kärleksfulla, sinnliga och ärliga ögon. ”Låt vår andedräkt blåsa i dina öron så du ryser av upphetsning. Låt våra tungor och fingrar hetsa dig. Låt dem följa dina kraftiga, ben och uppåt, runt din hårda pung, mellan dina varma skinkor, in i ditt bakre hål, och tillbaka igen. Låt våra varma mjuka tungor leka med ditt sköna ollon. Låt våra röda fuktiga läppar sluta sig kring ollonet, medan tungorna spelar i den lilla öppningen på spetsen.” Med röster som musik, ja som de skönaste symfonier, fortsatte andra: ”Kom, och vi kysser din höga panna, ditt mjuka hår, dina känsliga bröstvårtor och din djupa navel.” Aldrig hade någon sett och tilltalat honom på detta sätt. Var detta äntligen kärlek? Rhendöttrarna lockade och lockade: ”Låt våra sköten, redan våta av vår lek, omsluta din stora, hårda lem. Kom, Alberich, så får vi göra det skönt för dig. Låt oss tillsammans fara till en värld dit aldrig någonsin dina fantasier nått.”
Alberich förstod inte riktigt hur det gick till, men han fann sig naken, omslingrad av skönhet, kvinnlighet och kärlek. En mjukhet och värme han aldrig kunnat tänka sig kringgav honom. Aldrig någonsin förr hade han upplevt detta, en sådan upphetsning och samtidigt en sådan naturlighet. Inget hat eller ondska. Inga dåliga samveten, bara lust och uppriktighet. Det var vackra bröst, tungor och fuktiga sköten överallt omkring honom. Hur många Rhendöttrar var de? Det gick inte att räkna, men alla slingrade sig omkring honom i en outsinlig hängivelse. Avslappnad lät han sig föras bort mot en sinnlighet utan gräns, mot en njutning utan ände.
Tiden tog inte slut, verkade det. En oändlighet kändes det som att han legat, hållen i en upphetsning som inte hade något stopp, när de olidligt sköna Rhendöttrarna plötsligt gav honom ett val. ”Vi kan göra dig rik, Alberich” sa en och kysste honom lidelsefullt på munnen. ”Vi kan ge dig oändlig makt, Alberich”, sa en annan och smekte honom långsamt, långsamt, från pungen ner mellan benen och upp igen runt lemmen. ”Rhenguldet kan ge dig rikedom och makt, men du kommer aldrig någonsin mer få någon kärlek.”, sa en tredje och lät sänka sig ner med sitt våta kön runt hans. Åh, så gudomligt skönt det var, tänkte han. De mest poetiska ord han kände till var för banala för att beskriva denna känsla av upphetsning. ”Vi kommer att tömma dig på säd så att inte finns en droppe kvar. Aldrig någonsin.” fortsatte Rhendottern, som nu sänkte sig upp och ner över hans lem. Varje gång hon var i sitt nedre läge satt hon still ett tag, medan musklerna kramade honom så ofantligt skönt. ”Men Rhenguldet kommer alltid att hålla dig hård och upphetsad” sa en fjärde och kysste och smekte honom upp och ner längs hela stjärtskåran. ”Du måste välja nu, Alberich, innan det är för sent. Be oss sluta och du slipper härifrån och allt förblir som vanligt.” Nu var det nära. Aldrig någonsin hade han känt en sådan enorm uttömning i antågande. Hur skulle han kunna be dem sluta? Ville han det? Hur skulle han kunna bestämma sig? Han tänkte på alla dessa dvärgkvinnor som han aldrig fått någon kärlek ifrån. Dem kunde han vara utan. Och tänk vad han skulle kunna göra med sin makt. Men är inte meningen med makten och rikedomen att man ska få kärlek? Vad ska makten i sig själv vara till? Alberich fick svårare och svårare att tänka, vartefter förlösningen närmade sig. Tungorna och händerna var nu överallt på hans kropp, och detta mest gudomliga sköte som gled upp och ner på hans kön! ”Du måste bestämma dig, Alberich” sa en Rhendotter, med andfådd röst. ”När vi kommer, kommer du, och då är det för sent.” ”Åhhhh, Vill du bli rik, Alberich? ... ahhh”, flämtade någon, med en röst som avslöjade att det var mycket nära för henne. ”Tänk på konsekvenserna” sa den som red honom, nu allt snabbare och hetsigare. ”Enda ... ååhh ... enda sättet att bli kvitt förbannelsen är att en kvinna skär av din manlighet tillsammans med guldet” stönade hon fram. ”Jag...mmmm” försökte Alberich säga, men vad skulle han säga? ”Jag...arrgh”. Nu var det nära till punkten utan återvändo. Hur skulle han göra? ”Åååååhhhhhhh......”. Alla Rhendöttrar skrek ut sina orgasmer och samtidigt kom Alberich. Han sprutade och sprutade in i det läckra Rhendotterskötet, så ljuvligt skönt, och det verkade aldrig ta slut. Rhendottern klev av och de andra turades om att omsluta den sprutande lemmen med sina kön. Stråle efter stråle kom det, och alla döttrar fylldes av det vita elixiret. Inte en droppe föll i floden, allt fick de inom sig. De varma grottorna sög och kramade det vita skummet ur honom och aldrig ville det sina. När det äntligen var slut, efter oändliga tidsrymder, så formade Rhendöttrarna Rhenguldet kring Alberichs lem, som fortfarande var stor och styv.
Så var han ensam. Döttrarna var borta. Kvar var Alberich med en oändlig lust och en gyllene lem så stor och stel som ingen lem i mannaminne varit, där i dvärgarnas rike. Full av makt och rikedom kände han sig nu, Alberich, men lika tom på kärlek och säd.