Kim (del 3)

---

---

Del 3
Fällan slår igen

30 juni 2004
Gotland

Jag utbringade en skål för mina kamrater i denna smutsiga affär, och medan Jegor höjde sitt vinglas entusiastiskt så föreföll Niklas tvivla mer, och höjde det bara lite tafatt halvt. Han tittade ner över sin pasta ravioli med rodnande min och en mun spänd som ett streck.
”Något du tänker på, Niklas?”, undrade jag.
”Du är en bra kock, Wolfgang.”
”Det är något annat du tänker på”, förmanade jag honom.
”Jag tycker verkligen inte om det här. Och med verkligen, så menar jag verkligen verkligen… alltså Wolfgang… hon är bara femton…”
”Och du är en serievåldtäktsman, Niklas”, hånade Jegor honom. ”Om du nu tycker det är så mycket mindre moraliskt förkastligt att dricka sig full och attackera ensamma kvinnor under mörka nätter så…”
”Ta det lugnt nu pojkar”, avbröt jag deras bråk.
Jegor skrattade för sig själv, lite grann som hunden Muttley i ”Dastardly & Muttley och deras flygande maskiner”.
”Du kan bara inte tro hur nära det var att jag åkte dit när jag skulle till att skaffa tidningarna.”
”Hurså?”, undrade Niklas trött.
Jegor flinade. ”Var på väg att köpa dem av en polisinfiltratör. Jag såg att de bevakade postboxen.”
”Jag glömde förresten fråga om du har USB-minnet, Jegor.”
”Det har jag”, flinade han triumfatoriskt. ”Det är en massa kilobyte olagligheter, Wolfgang. Om de upptäckte den på mig skulle det nog bli fem år för min del.”
”Du är inte tidigare dömd?”, undrade Niklas.
”En gång”, ryckte Jegor på axlarna, ”för sexuellt ofredande. Jag har fortfarande alla de där dagsböterna att betala. Vilken otur för dem att jag inte betalat skatt sedan 1998.”
Han brast ut i ett hysteriskt skratt. Dagen till ära bar han kostym. Den vita skjortan hade gröna och illaluktande fläckar som kunde vara gamla matfläckar men mest troligt var mögelsporer.
”Vi tar det igen”, repeterade jag min genomgång. ”Jegor, du genomför inbrottet, under kvällen då alla ska vara ute och grilla med KFUM. Niklas, du anmäler, tre dagar senare. Den sjunde.”
”Det kan inte slå fel!”, utbrast Niklas och lät som en parodi på en Vilda Västern-skurk, något som säkert var menat som ett hån. Jag lät det gå.
”Fel är just vad det kan gå. Ni får tiotusen vardera om ni försöker men det går fel, och tjugotusen vardera om det hela lyckas. Blås inte operationen för all del nu…”
Planen var rätt enkel och byggde på antagandet att det svenska rättväsendet var i besittning av ungefär samma IQ som en genomsnittlig mussla. Jegor skulle bryta sig in hos Kims familj, och lägga ut tidningarna – vilka alla var inbundna magasin under namnet ”Girllovers digest”, vars innehåll jag inte vill säga mer om annat än att innehavet av dessa tidningar kan leda till krossad karriär, miljonböter, fängelsestraff och livstids stigmatisering. USB-minnet innehöll förutom mer pornografi också diverse snuffbilder och sadomasochism.
Varför?
För att när Niklas sedan ringde in och anmälde Lars så skulle han vara fastnaglad som en fluga på en anslagstavla, och jag skulle ha eliminerat den enda person som på allvar skulle ha kunnat stå mellan mig och Kim.
”Men kommer de inte att kunna se att det varit inbrott?”, undrade Niklas misstänksamt.
Jag bara skrattade mjukt till svar. Vad Niklas inte visste, inte skulle få veta, var att jag under min vistelse hemma hos Kim i december år 2003 hade passat på att med hjälp av en deg lera passat på att göra avtryck av både deras husnycklar, sommarstugenycklarna och av bilnycklarna.
Med andra ord skulle Jegor kunna lägga ut skiten lite överallt, och med tanke på vad jag visste om hans finurlighet utgick jag från att han skulle lägga ut dem på de mest infernaliskt gömda ställena i sommarstugan.
Men den viktigaste och mest känsliga delen av operationen hade jag sparat åt mig själv, och några dagar senare så skulle den delen av planen antingen misslyckas eller innebära början till slutet för Kims gamla liv.
Vi utbringade ytterligare skål, och sedan så lyssnade vi ett par timmar på Jegors rövarhistorier om hur han jagats av KGB, eller ”de där förbannade judebolsjevikerna” som han kallar dem.

**
3 juli 2004

Kim satt på Wolfgangs terrass och tittade ut över det blå havet. Det var verkligen en underbar utsikt så här i solskenet. Hon var klädd i en skotskrutig kjol till den grå chicagoskjortan, som kallades så för att det helt enkelt stod ordet ”Chicago” med blå text över grå bakgrund.
Hon hade skickats över till Wolfgangs hus av sina föräldrar för att överräcka presenterna inför morgondagens familjemiddag, då hennes föräldrar skulle äta hemma hos Wolfgang. Hennes mor tycktes se fram emot mötet med den tyske barnpsykologen och hade knappt talat om något annat än den ”belevade och exotiske bayraren”. Kim kände både en viss stolthet – över att hon var den förste i familjen som lärt känna Wolfgang – som en viss svartsjuka över att hennes mor var så förtjust i tysken.
”Ach so, fräulein Kim!”, utbrast Wolfgang som kommit ut från huset där han ställt in Kims mors bukett i en vas. Han bar på en silverbricka. ”Visst är det väl inte för varmt?”
Han var klädd i ett par khakifärgade kortbyxor, och en vit skjorta där de två översta knapparna var uppknäppta. Ett par svarta solglasögon fick honom att se kall och hård ut, lite grann som Bondskurken Scaramanga i ”Mannen med den Gyllene Pistolen”. Kim skrattade förtjust till.
Han hade tagit med sig en bägare kall saft, två glas och ett fat med wienerbröd. Medan Kim njutbart åt på det första wienerbrödet tittade Wolfgang ut över det kalkvita och lövgröna landskapet, över turistbyn nedanför klippan.
”Ich har hört att det skall vara grillning imorgon, är det korrekt, fräulein Kim?”
”Jawohl!”, skrattade Kim glatt. ”Jag och brorsan ska till grottan med KFUM.”
Wolfgang sänkte huvudet och plirade illmarigt mot henne med sina mörka ögon. Solskenet blänkte i hans Rolex och bländade Kim. Hon fnittrade.
”Och det är tänkt att ni ska vara hemma någon speciell tid, eller hur?”
”Ja”, nickade Kim glatt men med en viss frustration. ”Vid tolvtiden.”
Wolfgang log bländvitt. ”Lova mig en sak junge fräulein Kim.”
”Vadå, Wolf?”
Wolfgang skvätte busigt lite saft åt hennes håll. ”Lova mig att vara olydig och komma för sent.”
”Haha… säkert?”
”Ja, dina föräldrar kommer i alla fall inte att komma hem förrän tretiden, det lovar jag.”
Återigen detta bländvita leende, detta Scaramanga-leende.
Men Wolfgangs röst var så lugn, betryggande, förstående och framförallt knastrigt varm, lite grann som majs i en gryta. Den fick Kim att vilja blottlägga sina innersta tankar och känslor inför den belevade bayraren. På sätt och vis fick han henne att tänka på en rovfågel, likt falken på reklamen om ölen.
Han slog sig ner på stolen bredvid henne, lutade sig framåt med knäppta händer. ”Hur har du annars mått, fräulein Kim?”
”Bra, tror jag”, fnittrade hon. Hon kände en varm känsla i hjärtat av att stilla betrakta honom. Vad spelade det för roll hur gammal han var? För en sekund funderade hon på att falla i hans armar och krama om honom, fantiserade om att han skulle kyssa henne.
”Dina drömmar då?”, undrade han förstrött, precis som om han kunde läsa hennes tankar.
Hennes mage blev kall, och kinderna blossade. Bara förra veckan hade hon drömt att han tafsade på henne i klassrummet, inför alla hennes kamrater.
Hon svalde.
”Du har drömt mer, eller hur, fräulein Kim?”
Hon kunde bara nicka.
”Hm”, hummade han tankfullt, ”du förstår fräulein Kim, det här börjar låta allvarligt. Vad handlar dina drömmar om?”
”Om… om… om…”, hon bet sig i läppen, ”om att jag blir utnyttjad.”
Hon kunde knappt mer än viska.
”Utnyttjad av en stark man?”, undrade Wolfgang försiktigt.
”Mhm.”
Wolfgang skakade sakta på huvudet sitt medan Kim våndades och kände sig onormal. Hon brukade vanligtvis inte göra det, och det gjorde känslan ännu värre. Han satt tyst en stund och tycktes tänka. Till slut drog han av sig solglasögonen, suckade tungt och skuggade ögonen med fingrarna.
”Tro mig, fräulein Kim… jag gillar verkligen inte att ställa denna fråga, men har du blivit… utnyttjad som barn?”
Han tittade bort, precis som om han skämdes. Hon skakade på huvudet.
”Nej… åh nej Wolf… jag hade en underbar barndom…”
”Verkligen?”
Ja, hade hon verkligen det? Det hade, nu när hon tänkte igenom saken, funnits som en mörk ton som fanns där i ögonvrån, en skam som irriterade hennes sinne utan att ge sig tillkänna. Och om hon drömde så här pass onormala drömmar…
”Åtminstone tror jag det”, sade hon till slut. Men hon lät inte som om hon trodde det.
”Sådana där drömmar är verkligen inte normala”, sade Wolfgang sakta och nickade på huvudet som för att bekräfta det som han själv sade. Kim hade blivit torr i strupen och svalde en klunk saft.
”Vad ska jag göra för att bli av med dem?”, frågade hon till slut. Wolfgang hade återigen tagit på sig solglasögonen.
”Du kanske ska söka tid hos en psykolog?”, föreslog han.
”Du är ju en psykolog Wolf”, log hon.
”Och en vän till dig, Ich vill inte äventyra vårt förtroende.”
Hon satt tyst en stund. ”Äsch”, kvittrade hon till slut, ”det går nog bra. Jag litar ju på dig, Wolf.”
Han drog av sig glasögonen för andra gången, tittade på henne med sin mörka falkblick.
”Ich är tacksam för det, fräulein Kim”, sade han till slut och blinkade leende.
”Nå, hur ska jag göra för att få bort de där drömmarna?”, ifrågasatte Kim nyfiket.
”Det är inte… så värst lätt”, förklarade Wolfgang och grimaserade. ”Det kräver nästan en hypnos.”
”En… hypnos?”
”Jawohl, meine junge fräulein, en liten hypnos.”
Kim satt och tänkte efter. Hon trodde sig minnas att hypnoser användes för att leta fram dolda trauman från barndomen, men hon var inte säker. Men Wolfgang var ju barnpsykolog, så han visste.
”Kommer det att göra ont, Wolf?”, frågade hon till slut.
”Du kommer att känna dig yr, trött, kanske lita illamående och desorienterad, fräulein Kim.”
”Okej”, hon fuktade sina läppar, ”gör det.”

**
4 juli 2004.

Lars hade under den senaste veckan, och i synnerhet under de senaste timmarna insett en sak, och det var att han inte gillade Wolfgang Stabbermann von Frankenhausen. Innan denna dag hade han mest lite förstrött grubblat på om inte han borde börja arbeta med sin svartsjuka – bara det att detta aldrig varit en vanlig typ av svartsjuka.
Lars hade lätt för att känna sig osäker i andra mäns närvaro. Det var ingen ovanlig åkomma för glasögonprydda professorer som under ungdomen varit intellektuella och veka ynglingar vilka haft låg sexuell status hos kvinnorna. Men med Wolfgang var det… mer en slags vilande rädsla.
Precis som om han var en muspappa som nu fann sig hembjuden på middag hos en katt. Så här över vinet, när hans fru – som han fortfarande insåg att han älskade – med röda läppar och glansig blick från vinet och Wolfgangs maskulina myskdoft – skrattade tillgjort över tyskens berättelser från Afrika.
Och tala om att tysken berättade historier. Han hade tydligen tillbringat många år på resande fot. Han hade fotvandrat över Alperna, sovit bland lejon i Kenya, varit på konferenser i USA, bestigit Kilimanjaro…
Sakta insåg Lars att Wolfgang, trots sina fyrtio år, var en man som saknade något väsentligt, nämligen en social kärna. Mannen var ogift, bodde som en kung ensam i denna lyxiga vita villa som stod ensam på en klipptopp. Han hade också ett vinterställe i Bayern, som skulle vara ännu större.
Ingen fru? Inga barn?
Nej, hade Wolfgang flinat.
Inga foton. Det fanns verkligen inga inramade bilder i huset. Inga släktingar, inga föräldrar, inga vänner. Det enda som fanns i huset som avbildade en annan människa var en byst i vardagsrummet av Alexander den Store, som dött stirrat ut i ingenting. Tavlorna föreställde svanar, fullriggare, sjölandskap, palats, men inte människor. Allt detta skvallrade om en sak, och det var att Lars med fru bekantat sig med en man för vilken allting kretsade kring egots förträfflighet.
Och sådana människor blev inte vänner med andra utan baktankar.
Lars fru såg inte det, hon såg bara en exotisk och oerhört kraftfull man som var charmig, vitsig, manlig och bildskön, och samtidigt intellektuell och välutbildad. Hon såg en man som hade allt det hennes egen man hade, adderat med charm och gott genunderlag, och de primitiva personlighetsdrag i henne som var givna av evolutionen reagerade följaktligen utan att hennes förnuftiga drag fick möjligheten att kunna lägga band på henne.
”Ni verkar vara tyst, herr Lars”, skrattade Wolfgang med sin mustigt tyskklingande direkt.
Lars log trött. ”Det var verkligen en delikat hummer, Wolfgang, men jag tror nog att det är dags…”
”Ach so Lars!”, skrattade Wolfgang hjärtligt. ”Inte så bråttom. Jag lovade deine wunderbarliche fraue att visa henne meine samling av fjärilar. Och sedan måste vi spela kubb, eller hur? Eine Swedische midsommartradition, jawohl.”
”Jo Lars, kom igen!”, utbrast Lars hustru. ”Du klagade ju själv på firandet i Umeå.”
Jawohl på dig själv, tänkte Lars och resignerade.

**
Klockan var kvart i tolv då Kim kollapsade.
Hypnosen under gårdagen hade varit något av en besvikelse, och hur mycket hon än ansträngde sig kunde hon inte minnas. Det var som att fiska efter en ål i en tunna fylld med olja. Wolfgang hade sagt att han var ledsen, och hon trodde honom, eftersom han kändes så trovärdig.
”Effekterna kan dyka upp sen. Ibland är förträngda minnen så djupt begravna att det inte räcker med en hypnos för att gräva fram dem. Ich är ledsen, fräulein Kim.”
Hon hade i alla fall tackat, och sen gått hem, för hon hade känt sig yr.
Strax ovanför KFUM;s strand hade det stått en studsmatta. Kim hade tillsammans och hand i hand med sin gotländska bästis Ida studsat på som bäst till visslingar och skratt från lägrets övriga pojkar och flickor, då Kim plötsligt säckade ihop på sidan och föll av studsmattan, på gräset vid sina kamraters fötter.
Hon hyperventilerade och hennes pupiller hade fallit in under ögonlocken så bara vitorna syntes – en skrämmande syn som de andra ungdomarna vare sig ville titta på eller kunde låta bli att titta på.
Love, hennes bror, stannade till på skatingrampen, stod ett tag stilla med gapande mun, och sprang sedan mot sin avdomnade storasyster med flaxande armar. Han trodde att hon hade ramlat ner och slagit sig illa. Ida satt redan vid Kims sida och försökte vänligt men tydligt oroat att skaka liv i sin lealösa vän.
Kim slog upp sina gyllenbruna ögon, som förlorat all livsenergi och glädje som de innehållit för bara någon minut sedan. Ingen sade ett ord, men alla kände hur något inom henne tycktes som ha gått sönder.
”Var… är… jag?”, halvviskade Kim, med en hes röst som inte lät som hennes egen. Gunnar, lägerchefen på KFUM, sprang för att se om hon brutit något, och hjälpte henne upp på ostadiga ben. Love och Ida höll upp hennes armar och de började sakta gå tillbaks till sommarstugan. Förutom att de fick stanna till för att hjälpa den darrande flickan att spy upp maginnehållet så hände inget särskilt dramatiskt, och snart befann sig de tre vännerna hemma i sommarstugan, som låg en bit avsides bakom en vit kalkklippa vid sidan av vilken en dunge träd växte.
Den lilla envåningsbyggnaden låg i dunkel när Love och Ida hjälpte in Kim och placerade henne liggandes på soffan. Medan Love gick in till köket för att koka lite svartte och Ida satt kvar hos sin bästis så ryckte Kim plötsligt till, och Ida vände sig om, men de båda hann bara märka av en flyktig skugga som svepte igenom hallen. Love i sin tur kunde bara höra hur dörren gick upp.
När han stack fram sitt huvud ur köksingången kunde han se dörren matt svänga fram och tillbaka, och någonstans registrerade hans huvud att han kunde höra ljudet av laptopen som stängde av. Ida i sin tur kunde känna av en närvaro, och trodde ett tag att det kunde vara ett spöke, eller kanske ett litet djur som varit inne, nosat nervöst och sedan pilat ut. Hon hade inte hört ljudet av datorn som stängde ner.
Kim hade fallit i en sömn svart som graven, och hade inte hört något alls. Love och Ida skulle snart glömma bort incidenten med datorn, ljudet och dörren. Kims bror stängde bara dörren och låste om för säkerhets skull, sedan hörde han att teet kokade och gick tillbaka för att hälla upp tre koppar. Kim kom snart att vakna igen, och då mindes hon inget alls av den fruktansvärda dröm som hon återupplevt då hon förlorade balansen på studsmattan.

**
Jegor sjönk andfådd ner bakom åsen på andra sidan campingområdet. För tre sekunder hade han trott att han skulle bli upptäckt, och en sak som han visste om var att han inte skulle kunna dra med sig Wolfgang i sitt fall. Han var helt enkelt inte ett trovärdigt vittne, och hade redan en gång blivit ditsatt för sexuellt ofredande. I hans störda, schizofrena hjärna fanns det trots allt en rationell kärna, och för tjugo tusenlappar skulle han kunna åka till Riga, spela på kasino, knulla och vakna upp i en fyllecell igen, eller som för senaste gången för att ha deltagit i ett upplopp.
Åh… han hade nästan glömt en sak! Han lösgjorde bandet med USB-minnet från sin magra hals med fjälliga utslag, och med ett litet pipande fnitter krossade han det med hjälp av två stenar, och anlade sedan en brasa över resterna. Sedan började han småsjungande och ömsom fnittrande vanka av tillbaka längs med åsstigen, mot platsen där han trodde sig ha parkerat den stulna cykeln på vilken han från början tagit sig till denna del av ön med. Bakom honom började elden han anlagt att sprida sig till angränsande vegetation, och snart var natthimlen fylld med rök.

**
5 juli 2004

Händelseutvecklingen gick mycket annorlunda mot vad jag från början trott.

Skogsbranden blev inte en fullständig katastrof även om i stort sett alla skogsklädda partier förvandlats till rykande kol. Några av de sommarstugor som stod närmast åsen strök också med, men brandkåren var på alerten och hann rädda turisternas pick och pack undan de förhärjande flammorna.
Av en händelse var en av sommarstugorna som förstördes i branden den som tillhörde Kims familj, och när brandkåren tog sig in så hann de rädda såväl datorn som upptäcka tidningarna. Och då gick allting betydligt fortare än någon kunde ha väntat. Snart kunde förutom ljudet av brandbilar även polissirener höras.
De grep honom klockan sju på morgonen, och häktade honom vid elvatiden misstänkt för barnpornografibrott. Hans laptop genomsöktes av polisens experter, som triumferande fann över sju tusen våldspornografiska och olagliga bilder. Jag kunde följa händelseutvecklingen via Niklas, som befann sig nere på campingen, och inför gryningen tog jag ett glas vin. Min fälla hade slagit igen.

**
19 augusti 2004

Kim hade drömt samma dröm som tidigare, en dröm så obehaglig att hon inte ens ville tänka på den. Den kunde komma tre gånger vissa dagar, och hade gett henne sömnproblem. I den drömmen var hon fyra-fem år, och hon simmade vid en stor pool. Hon hade ett vagt minne av att hon och hennes far hade tagit en sådan simtur en gång i tiden. Men i denna dröm kände hon inte hans händer vid sidorna, utan kände hur han flyttat den ena handen, hållit den över hennes skrev och …
Det var fruktansvärt och hon berättade ingenting – inte för sin mor, sin bror eller sina vänner. Istället satt hon och Love vid fönstret och tittade ut från tingsrättsbyggnaden i Umeå, där familjen följt med modern som emotionellt stöd. Rättegången mot Lars skulle börja inom en månad och att med emfas hävda att hennes make var utsatt för en komplott. Och om till och med hon, som var tillsammans med sin man sedan tjugo år, betvivlade hans oskuld, så kunde man bara föreställa sig vilka slutsatser media drog.
Det var Expressen som först kastat sig över fallet, likt en utsvulten varg. Hennes man var nu känd i hela landet som ”professorn med de olagliga bilderna” och skilsmässa var redan på gång.
Kims mor stod bakom en glasdörr och talade med en medelålders kvinna med androgynt, blont utseende och vass fågelnäsa. De talade med dämpade röster, men då och då nickade kvinnan mot Kim och Love och modern tycktes ömsom oroad, ömsom nicka hon med. Hon höll sina armar i kors hela tiden.
Den för Kim okända kvinnan öppnade glasdörren och kom ut med Kims mor i släptåg.
”Mitt namn är Agneta van der Kwast”, presenterade sig kvinnan med en kraftig halländsk brytning, ”och jag har blivit utvald som er pappas åklagare. Jag hoppas att ni förstår att jag måste ställa er barn några frågor om er relation med pappa. Det är allmän procedur, och jag hoppas att ni samarbetar.”
Vare sig Kim eller Love sade något alls, utan satt bara trumpet och tittade ner.
”Självfallet så kommer ni att höras av professionella yrkesmän. Jag och rättens ordförande och er mor har kommit överens om att koppla in BUP. Ni vet vad BUP är, eller hur barn?”
Återigen inget svar.
”Ni kommer att höras av mig och en professionell barnpsykolog, och möjligen av er fars försvarsadvokat. Om ni tycker att frågorna är obehagliga, så säg till.”
Kim tittade upp för första gången med bedjande ögon.
”Ja, mitt barn?”
”Kan jag själv få välja vilken psykolog som jag ska prata med?”, undrade hon med gråtfärdig röst.
”Så lång tid det är en psykolog som är professionell och är verksam i Sverige så går det utmärkt.”
”Bra, för då väljer jag doktor Wolfgang Stabbermann von Frankenhausen.”
Agneta van der Kwast vände sig mot Kims mor.
”Han är en vän till familjen – men han har psykologiexamen från Uppsala.”
”Finns det inte risk… för jäv?”, undrade van der Kwast.
”Ni kan åtminstone tala med honom”, bad Kims mor, ”min dotter litar på honom och det skulle vara tryggt ifall…”
”Jag talar med honom”, konstaterade van der Kwast torrt och koncist. Kim noterade att den långa blonda kvinnan helt saknade ansiktsuttryck och kroppsspråk. Hon var som en robot när hon gick ut, och Kim ryste.
Hade hennes far – hennes egen far – utsatt henne för övergrepp när hon var liten? Om det inte hade varit för tidningarna och datafilerna som polisen funnit i samband med branden, så skulle hon aldrig ha trott det, trots de obehagliga drömmarna. Men nu var hon verkligen inte säker, och det gav henne en fruktansvärd magvärk. Kim var nämligen den sista personen på jorden att vilja se sin egen far bakom lås och bom, men samtidigt ville hon gå till botten med dessa drömmar, och vem annars kunde hon göra det med, än med den enda psykolog som hon litade på?
En psykolog som var som en varm, alltid närvarande vän. En psykolog som inte skulle åta sig uppdraget för att han blivit tillsatt av en utredningsmyndighet. Kim trodde att Wolfgang skulle vara opartisk, och hundra procent rättvis. Men det viktigaste var att hon vågade anförtro åt honom sig själv, då han aldrig tagit illa upp förut, eller försökt utnyttja henne. För ett år sedan skulle inte det spelat någon större roll, men Gud skulle veta att nu gjorde det det.
**
21 augusti

För åklagare Agneta van der Kwast var i stort sett alla män djur, som sexuellt och emotionellt våldförde sig på kvinnor och barn. Hon hade en konfrontativ personlighet och kände inom sig en odefinierbar otillräcklighet, som hon kompenserade genom att dra på sig en fiktiv skrud som det godas och de svagas försvarare i samhället. Detta var inga falska känslor, utan äkta och genuina känslor. Hon hade alltid kämpat för de svaga, oavsett om det rörde sig om hennes engagemang för Demokratiska Kampuchea under sjuttiotalet, hennes kamp mot kärnkraften under åttiotalet, hennes engagemang för misshandlade kvinnor under nittiotalet, så var hon alltid hundra procent engagerad i vad hon trodde på.
En av de saker som hon avskydde – och det var många saker som hon avskydde – var män som förgrep sig på minderåriga. Problemet med hennes definition var att de flesta män, så lång tid de inte var homosexuella eller delade hennes åsikter, potentiella pedofiler. Detta gällde i synnerhet om de hade högt betalda yrken, levde gifta i stabila äktenskap, och hade en hög ställning i samhället.
Under åttiotalet hade det i Norge cirkulerat rykten om en hemlig satanistsekt i samhällets elit som förgripit sig på och offrat barn till Satan. Ett antal män hade dömts helt utan andra bevis än vittnesmål från en grupp barn som bearbetats av norska psykologer. Förstås hade det blivit en rättsskandal, men skandalen hade fungerat som gödning för publiceringen av en hel litteraturkategori, vilken snuddar vid tanken på satanistiska pedofilnätverk i samhällets elitskikt.
För Agneta van der Kwast – den svaga människans försvarare mot Mannen – så var denna typ av kiosklitteratur inte bara ett sätt för medelmåttiga författare att väcka sensation, utan underlag för rättsfall. Under sin karriär hade hon fått tre män dömda för övergrepp mot sina döttrar utan några bevis överhuvudtaget annat än döttrarnas vittnesmål. Hon var skicklig, eller snarare påstridig, brann för sin sak, och hade alltid Rätt.
När hon hade sökt efter en doktor Wolfgang Stabbermann von Frankenhausen, så hade hennes varningsklockor ringt när hon sett att han inte var praktiserande. Hon hade ringt ett samtal till honom och hört en mjuk röst, som tålmodigt lyssnade på allt hon sade. Mannen hade känt familjen i fråga, och då han trots det föreföll objektiv och saklig så skulle hon ytterligare kunna underbygga sitt mål.
De hade kommit överens om att träffas på ett café i Stockholms gamla stad, och nu när de satt där och samtalade så började van der Kwast inse att hon skulle kunna föra över Wolfgang från kategorin Potentiella Förbrytare till God Person. Han förstod exakt hur hon tänkte och kände.
Om Bush, Män, miljöförstöring, Män, patriarkat, Män, människosmuggling och Män. Och i hennes intorkade skrev började hon känna en viss attraktion till denna mörka man som var len och mjuk som en liten tamkatt.
”Ni förstår att det här är ett mycket viktigt fall”, betonade van der Kwast. ”Ett prejudicerande fall.”
”Jag förstår er fullständigt”, nickade Wolfgang. ”Ni måste också gå till botten med det här, för sådana där saker brukar vara välorganiserade. Tänka sig, jag kunde aldrig trott det där om Lars. Aldrig! Det är som om man blir mörkrädd.”
”Exakt!”, utbrast van der Kwast och föreställde sig i sitt inre ett hemligt nätverk av män som utbytte barnpornografiska bilder och tillbad Satan på Umeå Universitet. Professorer, lektorer, män med hög samhällsställning, som utnyttjade den till att skada de som var svagare. Ja, egentligen var hela västerlandet uppbyggt på det.
”Jag vill inte tro att det är sant”, sade hon, vilket var en direkt lögn. ”Men det värsta är att det alltmer och mer börjar se ut som det.”
”Jag tror att det är den logiska konsekvensen av hur dagens samhälle ser ut”, försäkrade Wolfgang henne, ”att alla ska äta alla, och att vi lever under en rasistisk världsordning.”
Genialt, tänkte van der Kwast. Med den korta meningen hade den charmige tysken sammanfattat hela hennes världsbild. All miljörstöring, kriget i Irak, Israel-Palestina, Bush, patriarkat, trafficking, sexistisk reklam, pedofili, var ett och samma. Han hade lyckats lösa hennes problem med att se världen som den var.
Van der Kwast hade alltid ogillat tyskar, mest eftersom att de förutom att vara vita också var nazister, och det var kutym att folk i hennes generation skulle ogilla tyskar. Men för Wolfgang gjorde hon ett undantag. Han var definitivt – i hennes ögon – en äkta antifascist, och han var hennes bro till att få Lars ovilliga familj att samarbeta.

**
Jag har nästan börjat tycka lite synd om Lars.

Ja, den där kvinnan som opåkallat ringde mig den 19e augusti är en fullständig galning, och minst lika konspirationistisk som Jegor. Förutom det att Jegor någonstans inser att hans politiska galenskaper bara är ett uttryck för hans egen mentala situation, medan denna Agneta – denna korthåriga, skinntorra kvinna – på allvar tror på sina bisarra konspirationsteorier, och är beredd att gå över lik för att förvandla dem till verklighet. Men det är bara bra, för nu kan jag iscensätta min onda plan på allvar.
Lars är ute ur spelet och har förlorat all trovärdighet, så nu måste jag få bort mamman. Det kommer att bli lätt med Agneta van der Kwast som allierad. Med hjälp av de minnen hos Kim som jag ”bearbetat”, så kommer det att bli en konflikt inom familjen, och Kim kommer att få ett skyddat boende tills myndigheterna gjort färdigt sin utredning. Eftersom de svenska myndigheterna är ungefär lika intelligenta som en låda full med utvecklingsstörda morötter så blir det en lätt sak för mig att överföra henne till min omvårdnad.
Jag har redan börjat vidta förberedelser. Jag har flyttat vinkällaren min till ett uthus, och börjat tapetsera och ljuddämpa källarväggarna i mitt hus på Gotland. Har införskaffat en säng, ett nattduksbord, en teveapparat och en övervakningskamera. Det var svårare än jag trodde att få fram en polisspegel, men när Kims rum är klart kommer en av väggarna att bestå av en enda stor spegel – eller så kommer hon åtminstone att tro. Från den andra sidan kommer väggen att vara genomskinlig och en övervakningskamera kommer att rulla dygnet runt.
Jag håller även på att dra en hemlig tunnel till en grotta som naturligt förekommer under klippan. Där kommer jag att placera några saker som jag ännu inte införskaffat, men vilka jag med Svarta Änkans hjälp kommer att införskaffa. Men dessa saker skall jag inte beskriva ännu.
Nästa månad far jag upp till Umeå. Både Kim och Kims mor litar på mig. Den ena vill bara få klarhet, medan den andra förgäves hyser förhoppningar om att det kommer att hjälpa hennes man.

**
11 september 2004

Kims liv hade vänts upp och ned, och för första gången var hon inte den glada, obekymrade tjejen som glatt sprang till skolan, utan snarare den skygga, rädda tjejen. De andra eleverna kunde nosa reda på svaghet, och någon hade bara häromveckan klottrat ordet ”hora” på hennes skåp på skolan.
Umeå var en stor stad, men inte så stor att folk inte fick reda på vad som hennes far misstänktes för, och dessa misstankar bidrog till att även fläcka av sig på henne. Hon hade pratat med lärarna, och även om dessa varit tillmötesgående och förstående, så hade de i klarhet sagt att det som klottrats på hennes skåp inte hade att göra med rättsfallet. Hon kände att de inte lyssnade på henne – ingen lyssnade på henne. Hon kunde inte tala med sina vänner, sina lärare, sin bror eller med sin mor.
Hon kunde bara tala med en man, och varje sekund innan det första förhöret var som en ändlös plåga. Hon var trött och hungrig, ändå hade hon förlorat lusten att båda äta och sova, och livsglädjen hade försvunnit från hennes ögon. Hon vågade inte drömma, av rädsla för doften av klorerat vatten, solstrålar som bröt vattenytan, och händer som tafsade henne på skrevet.
Hennes far hade utfört sexuella övergrepp mot henne, det var hon säker på. Hon hade fått se en skymt av tidningarna som han hela tiden gömt. Hon hade hört om det som de funnit på laptopen, och hon undrade hur hennes mor kunde ha varit så blind. Men Wolfgang var annorlunda. Han förstod henne – det var hans jobb. Och hon skulle kunna tala med honom utan rädsla.
Kim gillade inte åklagaren, och försvarsadvokaten var en opålitlig mustaschprydd kedjerökande vessla som redan hållit sitt första förhör med Kim och lyckats förolämpa henne genom att ifrågasätta om hon verkligen inte cammade för okända män på Internet. Hon hade inget förtroende alls för den mannen.
Nu skulle hon träffa Wolfgang på BUP i Umeå, och hon var så tacksam att han rest upp bara för hennes skull. När hon och hennes mor gick in i byggnaden så fann de tysken i vänligt samspråk med en brunhårig kvinna – Lillemor – som arbetade på BUP. Lillemor, som verkade helt betagen i tysken, visade dem vägen till ett mysigt, solfyllt rum med en soffa full med gosedjur. De satt alla fyra där, och både Kim och Kims mor fick beskriva sin livssituation.
Sedan gick Lillemor och Kims mor till ett separat rum, vilket lämnade den nu för första gången på flera dagar leende Kim hos Wolfgang.
”Ach so, meine junge fräulein”, började Wolfgang. ”Jag hörde att ni ville tala med Ich i förtroende?”
Kim nickade samtidigt som en tår rann nerför hennes kind. Hon ströp en impuls att kasta sig i famnen på tysken. Wolfgang var metodisk och vänlig, och samtalet flöt på medan han förstrött antecknade det hon sade på tyska. Hon beskrev sina minnesfragment över övergreppen, för några drömmar var det inte längre – det var hon säker på. Wolfgang gav henne en näsduk när hon behövde tröstas, tog henne i handen, lyssnade utan att ifrågasätta, och när han ifrågasatte kändes det inte som ifrågasättningar. När Kim var klar kände hon en tomhet i magen.
Hon hade aldrig känt så för en annan person förut, och hon insåg att hon var förälskad i den mörke tysken.

**
”DET ÄR OMÖJLIGT!”, röt Kims mor till med ett ansiktsuttryck som var en blandning mellan en röd, uppblossande vrede och panik. Lillemor satt tyst, hennes blick vandrade mellan Wolfgang och den upprörda kvinnan.
”LARS SKULLE ALDRIG GÖRA NÅGOT SÅDANT!”
”Ach so meine frau”, sade jag och klappade henne försiktigt på handen, ”men nu säger flickan det.”
”Men… men… vi har alla haft en tuff tid! Jag kan för alla del i världen inte…”
”Jag förstår”, sade Lillemor, ”som mor kan man aldrig tro… att ens make skulle kunna…”
Kims mor började gråta.
Lillemor fortsatte med så deltagande röst hon kunde uppbåda. ”Jag tror att det kan vara bra om din dotter får genomföra fler samtal med BUP.”
”Ich kan ställa upp”, erbjöd sig Wolfgang. ”Givetvis utan ersättning.”
Lillemor sken upp. Aldrig att hon hade sett en så pass osjälvisk man förr i tiden.
”Ich tror”, fortsatte Wolfgang och strök tankfullt sin haka, ”att kleine fräulein Kim skulle må bra av lite luftombyte. Jag tror inte Umeå är världens tryggaste plats för henne just nu, eller vad säger ni?”
Det tog en stund innan Lillemor svarade. ”Känner ni till ett bra behandlingshem?”
”Ich känner till ett vackert och tryggt behandlingshem i Jönköpings Län. Där kan hon vila upp sig, och återuppta sina studier.”
Lillemor, som nu höll om Kims förstörda mor, log mot Wolfgang.
”Kan vi kontakta dem?”
”Jawohl, meine fraue!”

**
Jag har korsat Rubicon, tärningen är kastad. Nu har jag eliminerat flickans föräldrar, förstört det liv som höll henne fången, och nu har jag bara en sak kvar.

Att göra henne till min.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Kim (del 3)	Age play	3.6	22/3-09
Kim - del 2	Age play	3.8	14/7-08
Kim (del 1)	Age play	3.1	25/3-08

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.