Henri et Jeanne, del 2
Författare: fullerull Datum: 2009-03-20 00:51:32
Kategori: Första gången och Heterosex
Läst:
15 708 gånger
Betyg: 4 (4 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Del 2 av Henri et Jeanne. Novellen innehåller en del verkliga händelser som utspelade sig under den mörka, europeiska, medeltiden.
Det var sen allt förändrades dem emellan. Jacques meddelade en kväll att snart var det dags för Henri och Henriette att bli make och maka samt att han fått hjälp att bygga ett mycket enkelt hus åt dem. Henrik och Henriette var mycket glada och nöjda – Jeanne log men det syntes att hon inte var tillfreds med tanken.
Bröllopet hölls på gården och folk från bygden hade bjudits in. Luis och Chantelle hade ändrat färdplanen helt, trotsat alla faror och slagit läger i Domrémy för ett par dagar. Isabelle var inte glad åt alla taskspelare som dök upp men det var ju i alla fall fest. Henriette såg återigen ut som en liten uppnäst adelsfröken och Henrik hade på sig sina gamla portugisiska charmör kläder. Vinet flödade och alla var glada.
Sent på kvällen färdades de nygifta i vagn till den lilla stugan i gårdens utkant. Trots att Henriette inte hade långt kvar nu så fick Henrik bara en begäran. Att han skulle ta henne grundligt bakifrån och inte sluta förrän de föll ihop av trötthet. Henrik som gått med sprängfylld pung och drällande lem i flera veckor nu, åtlydde henne genast. Flickan kunde knappt gå nästa dag, könet hade fått vad det tålde för ett tag. Och sån njutning att vakna upp i samma säng som sin älskade. Nog för att hon och Jeanne haft trevligheter för sig – men en het och hård lem var alltid snäppet bättre.
Henriette förstod att Jeanne saknade sin sängkamrat och försökte muntra upp henne med kyssar och kramar när ingen såg men det gick bara ett tag. Snart kom barnet och då fanns det inte längre tid eller ork till sånt. Den nygifta hoppades att hon skulle förstå, men Jeanne verkade inte vilja det, utan drog sig alltmer undan.
Månaderna gick, barnet växte och åt. Henrik var nöjd och glad för det mesta, även om tillfällena för älskog inte blev så många. Jacques var nöjd med sin nya lärling och de gånger Henrik var tvungen att följa med ut för att freda bygden, flyttade Henriette och barnet tillfälligt tillbaka till gårdshuset där de var bättre skyddade. Jeanne hade fått nya syner meddelade Isabelle, om att Frankrike skulle bli helt igen. Det gällde bara att få de höga herrarna att förstå att hon var speciell och att slaget var långt ifrån förlorat. Jeannes ögon sökte Henriettes under lugg. Hon kunde leka med Jacq – deras nyfödde – men det var nätterna hon suktade efter. När knytet sov mellan måltiderna vid Henriettes mjölkstinna bröst, hände det att Jeanne återigen ville kyssas och smekas – men Henriette hade inte ork till det. Hon behövde sova. Jeanne blev trumpen och talade om att ge sig av.
* * *
Flera månader senare gjorde hon det också. Utan lov, uppfylld av sina visioner och saknandes blott Henriette – tog hon sig till Vaucouleurs, där hon efter mycket tjat framförde sitt budskap till den lokala fogden. Hon behövde eskort till franska hovet i Chinon. Hon visste hur de skulle vända nederlagen till seger, men hon behövde träffa Kung Karl VII för att bevisa hur. Fogdens svar hade inte varit utan sarkasm – men Jeanne hade inte brytt sig. Hon hade lovat att återkomma och när hon gjorde det – gjorde de bäst i att lyda henne – för Frankrikes väl och ve.
Väl återkommen var hon ingen liten valhänt vallflicka längre. Efter att ha övertygat modern om att hennes syn på saken var den riktiga, tog hon kommandot och tjatade till sig vapenövningar med bröder, sin far och med Henrik vars vilja var Henriettes också. Mot sin forna leksyster var Jeanne snäll men inte blåögd, mot övriga intolerant och bitsk. Så det var inte utan glädje som gårdens folk såg henne ge sig av en andra gång året efter. Väl i Vaucouleurs så övertygade hon män ur de högre stånden att hon hade rätt. Fogden hade inget annat val än att ge henne en mindre eskort för ritt genom fiendeland till hovet i Chinon. Hon var klädd i manskläder för att inte dra onödiga blickar till sig.
Isabelle var säker på att Jeanne skulle klara sitt uppdrag. Jacques var dock orolig – han hade sett för mycket galenskaper som kriget fört med sig för att lämna sin yngsta dotter i händerna på den lokala adeln i Chinon. Han såg till att utrusta henne med en ”väpnare” som kunde vakta, ge råd samt informera fadern via bud så ofta tillfälle gavs. Jeanne hade ”sett, blivit informerad om” att kriget skulle vända till Frankrikes favör samt när, var och hur. Då det hon förutsett verkligen skedde – blev även Kungen rådd att ta hjälp av hennes iver och övertygelse. Väpnare och häst hade hon hemifrån, övrig utrustning letades snabbt fram och trots att de inte var skapta för kvinnor så fick hon till slut ett skyddande skal byggt för strid.
Övertygelse var ju en sak, men var hon verkligen god, kunde hon litas på, kunde man skönja gudomligt beskydd, kunde hon leda en armé? Frågorna och ryktena var många vid hovet – men Kung Karl VII hade inte råd att tveka. Kriget hade gått uselt hittills och då var det ändå erfarna ledare och krigare som fört det. Orleans var fortfarande under belägring och de hade inte lyckats tillfoga engelsmännen någon skada på mycket länge. Soldaterna hade börjat misströsta och det påverkade deras stridsmoral. Nej, nu var det dags för handling. När teologerna slutfört sin bedömning av Jeanne d’Arcs gudomliga förmåga och hans Marsk - hennes stridskunskaper. Då skulle hon stegvis få bevisa sitt rätta värde.
Under tiden var folket på hennes hemgård i Domrémy oroliga. Jeannes frånvaro hade börjat tära på Henriette som en kväll berättade för Henrik om hur kärvänliga de varit innan bröllopet. Jacq sov i sin vagga, Henrik låg sked med Henriette i deras bädd med lemmen i givakt, i hennes stjärtskåra. En rännil av sekret gjorde att penishuvudet gled lätt i skåran. Hennes ena bröst i hans handflata. Den mjuka magen var mycket skön att smeka och hennes hår doftade nytvättat. Nu förstod han varför Jeanne börjat bete sig så konstigt innan bröllopet, men han kände inget agg gentemot någon av dem.
”Jag önskar bara att ni hade låtit mig vara med på ett hörn. Jag är ju lite svag för unghonor som du vet?”
”Du minns väl att Chantelle varnade dig?! Inga nedkavlade byxor och ingen penis i andra kvinnor här i Domrémy!”
”Sant. Men uppskörtade nattlinnen och nattliga gormetstunder i näpna sköten varnade hon inte Dig för heller!”
”Jag vet inte om jag har rätt, men jag tror Chantelle ville besöka mitt när vi sov samman ibland. Hade du gillat det också?” frågade Henriette samtidigt som hon vinklade upp ena knät och särade på de nedre, lätt fuktiga läpparna i en utmanande pose.
”Om jag fått vara med, Ja. Men hellre Chantelle mellan dina läppar än Luis”
”Hade han aldrig fått. Varken för mig eller Chantelle” sade Henriette skrattandes. ”Det finns bara ett svärd som passar i min skida”.
Snabbt förflyttades det hårda, varma svärdets topp från stjärtskåran till den fuktiga skåran som frestade så väldigt.
”Det måste vara det här, älsklingen min ”sade Henrik och försökte låta svärdet glida in i skidan. Men Henriette knep åt mynningen så han bara gled förbi och juckade mot kittlaren med toppen för att övertala henne att öppna kärlekspassagen.
”Skulle passa perfekt – men inte än. Nu är jag Jeanne. Ta mig försiktigt Herrn, jag är väldigt trång där nere, gör mig inte illa med ditt stora svärd som du försöker spetsa mig med!”
Henrik hade inget emot den fantasin och med en äkta, längtande unghona i samma bädd skulle det bli ännu bättre.
”Jag lovar Jeanne. Tänk på Henriette, smek din blygd med fingrarna så gör det inte lika ont.”
”Din rackare. Jag är redan våt, jag vill ha den nu men försiktigt, snälla!”
Henrik riktade återigen toppen mot slidans mynning mellan de svullna, skära läpparna. Det dunkade i toppen. ”Jeanne” spände sätesmusklerna och gjorde hålet ännu mindre än vanligt så när han försökte trycka in den så gned hennes nedre läppar extra skönt mot toppen. Det var mycket skönt och därmed extra trångt, som en riktig oskuld. Varje gång han anföll så gled den en bit in, sen ur igen. Varje gång eggade hon honom med att säga;
”Var försiktig Herrn, det gör ont!” vilket det inte gjorde. Hon bara låtsades.
Tillslut hade han lekt färdigt i mynningen och tryckte sig ståndaktigt igenom och hela vägen upp. Genast kom det ett gycklande;
”Oooh! Aj, du gör mig illa, Herrn!? Du lovade ju?” över Henriettes vackra läppar.
”Oj, vad du var trång. Jag tog den så försiktigt jag kunde. Jag juckar bara lätt här ett tag så får du vänja dig vid att ha något stort i dig”.
”Kallar du Den stor?”
”Du är Jeanne nu, hade jag för mig?” sade Henrik och smiskade till Henriette på ena skinkan.
”Oh! Ja, ojj vad stor den känns där inne. Lova att ta mig försiktigt, nu!” sade hans maka snabbt med ett leende på plutande, oskyldiga läppar.
Det här skådespelet tände Henrik än mer. Så när han började jucka försiktigt i motståndsfickan så fick han själv knipa för att inte släcka branden för tidigt. Då det var jobbigt för Henriette att knipa så länge så släppte hon in honom utan motstånd tämligen snabbt. Skötet var mycket blött vid det här laget, svetten bröt fram överallt på deras heta kroppar och andningen blev tung av lust, sänglinnet fuktigt av safter. Trots att bakifrån liggandes på sida var en av hennes favoriter så lät hon sig fogligt behandlas som en ung jungfru av sin älskade make.
Henrik drog sig ur slidan, vände henne på rygg, kysste henne länge samtidigt som det dunkande, hala ollonet låg och tryckte sig mot hennes blygd. Sen samlade han ihop hennes ben så att stjärten och blygden var helt blottlagd, lade hennes smalben mot sina muskulösa axlar och tryckte in könet långt upp i henne med en väldig stöt. Henriette såg stjärnor vid varje stöt av njutning. Oförtröttlig bytte han återigen ställning till hennes favorit. Hon ställde sig på knä med stjärten upp. Snart var det stora, hårda huvudet där och nosade. Henrik trängde in, drog ur, trängde in igen. Staken fyllde henne helt och nötandet mot hennes inre punkt drev henne över i extas. Snart krampade hela hennes kropp, armarna bar inte längre. Med en mäktig sista stöt exploderade det där inne, hon kände hur Henrik slungade ut sin säd i rikliga kaskader. De dråsade ned i bädden igen. Precis innan de somnade hörde hon honom säga:
”Jeanne, Henriette – ni var underbara…”
* * *
Precis som Jeanne d’Arc hade förutspått vände kriget till fransmännens fördel. Soldaterna återfick stridsmoralen och snart hade man jagat undan engelsmännen från allt större delar av Frankrike. Jeanne blev en hjältinna. Trots att hon sårades ett flertal gånger så reste hon sig ändå alltid igen och med gudomlig kraft ledde hon de sina i strid efter strid. Efter många månader blev målet hon kämpat för uppfyllt i juli 1429. Karl VII kröntes i Reims och därmed försvann mycket av den support som Jeanne haft till sitt förfogande. Kungens ovilja att fortsätta slåss ledde till att hon tillfångatogs av engelsktrogna fransmän påföljande år och fördes runt bland olika engelsk trogna fästen som Vermandois och Arras. Att hon fått brev författade och skickade till prominenta engelsmän under sina glansdagar som kallade dem för ogudaktiga fridstörare av det gudomliga franska kungadömet - gjorde henne inte särskilt populär bland det engelska prästerskapet. Engelska hovet hade också en gås oplockad med flickan, då hon var den kända orsaken till att Henry VI inte kunnat inta Orleans och därmed överta även den franska tronen.
Hennes väpnare lyckades bli fri och skickades hem till Domrémy med det sorgliga budskapet. Familjen hade adlats i samband med kröningen av Kung Karl VII och därmed stadd vid en något bättre kassa. Men den lösen som de engelsktrogna satt som villkor för att föra hem Jeanne oskadd var alltför hög. Hur de än försökte, kunde de inte skrapa ihop tillräckligt. Och den franske kungen uppgav sig inte kunna hjälpa till. Eller vilja som det också ryktades om. På det här sättet kunde han bli av med den gudstokiga flickungen som blivit populärare än han själv den sista tiden. Otack blev den flickans lön.
Jacques och Isabelle var utom sig av förtvivlan men inga böner hjälpte. Engelsmännen tänkte ställa Jeanne till svars för kätteri alternativt häxkonst beroende på vad de kom fram till under sina förhör samt sin rättegång. Sånt ledde sällan till frigivning. Familjen hade rätt att skicka ett sändebud för att föra familjens talan – men av någon anledning fick han/hon inte vara av fransk härkomst. Alltså kunde ingen i familjen resa. Kändes som om engelsmännen redan bestämt sig och ville straffa Jeannes familj också. Isabelle hade velat fråga Henriette men förstod att det var ett omöjligt val – kvinna, vacker, maka, moder. Det var inte säkert att hon skulle komma tillbaka levande eller hel. Engelska soldater var svin, det var ju allmänt känt.
Henriette i sin tur kände sig fångad. Hon ville hjälpa familjen som hjälpt dem så mycket. Hon ville träffa, krama, trösta, kyssa - sin leksyster än sista gång – då de redan anade vilket straff hon skulle bli dömd till. Men hon vågade inte göra den resan, hon var mor till ett barn och kanske ett till. Henriette såg Henrik som ett bättre sändebud, med sin charm, erfarenhet med mera kanske han kunde tala till Jeannes förmån eller befria henne! Men, hon ville inte förlora honom heller. Hur hon än vände sig, så riskerade hon att förlora någonting mycket värdefullt. Det tog ett dygn av mycket vånda innan hon bestämde sig. Hon skulle skriva ett långt brev – men Henrik var den ende som hade någon chans att lämna över det samt få Jeanne med sig tillbaka hem.
Jeanne var fortfarande i fångenskap hos de engelsktrogna fransmännen. Hon gjorde många flyktförsök på egen hand. Men efter ett våghalsigt försök att fly från ett 21 meter högt torn genom att hoppa ut från ett fönster tog engelsmännen över, betalade hennes lösen för att sedan själva fängsla henne i Rouen. Det var dit Henrik blev ombedd att bege sig.
* * *
Henrik förstod att det var bra att han sänts till Rouen och inga fransmän. Engelsmännen hade lätt kunnat låta ett franskt sändebud försvinna utan att meddela varför. Fransmän var inte välkomna helt enkelt. Portugiser var inte alls lika illa sedda – just nu.
Det tog lång tid innan han lyckades få audiens hos de styrande engelsmännen i Rouen. Sen tog det ytterligare flera månader innan tillfälle gavs till att träffa Jeanne och de lät honom aldrig veta i förväg när ett sånt beslut kunde tas. Henrik hade blivit mer och mer modfälld ju längre tiden gick. Det var bara löftet till Henriette som höll honom uppe.
Våren 1431 var det äntligen dags. Förhör samt rättegång hade börjat redan i januari samma år och det var väldigt tydligt att stackars Jeanne aldrig skulle slippa ur engelsmännens klor. Hon hade klarat de verbala förhören bra, men mycket tydde på att hon utsatts för fysisk och psykisk tortyr i fängelset. De försökte bryta ned hennes vilja så att hon erkände vad de nu ville att hon skulle erkänna. Men det hjälpte inte nu, hans uppgift var att skänka den glädje han kunde till den kvinna som hade ett väldigt speciellt förhållande till hans älskade Henriette.
Så fort de lät honom veta så hade han begett sig till marknaden för att köpa vin, bröd och ost - att ha med sig till fängelset. Han räknade med att maten varit usel och att en enkel väg att bryta ev. misstro mot honom var att göra hennes mage glad. Efter mycket lirkande med vakterna fick han rätt att dela med sig till fången av gåvorna. Besöket fick pågå så länge han önskade – de hade inga tider att passa längre – vilket var olycksbådande i sig.
Jeanne var blott en spillra av sitt forna jag. Tanig, smutsig, i manskläder och med rakat huvud - såg hon snarare ut att vara galen än den tidigare härförare hon varit under sin korta glansperiod. Hon satt på golvet i en tämligen stor cell med halmbädd på golvet och endast besökslyktan som ljuskälla. Jeanne visade inga tecken på att besöket var uppskattat.
”Jeanne – din familj har vägrats rätten att besöka dig då de är fransmän. Av mig och Henriette ansågs jag bäst lämpad. Du skall veta att de hållit oss på halster i många månader innan det här besöket blev tillåtet. Jag har ett brev med mig från min maka. Dess….”
Längre kom inte Henrik. Den arma kvinnan störtade upp och slet brevet ur hans hand när han visade upp det, sprang tillbaka till halmbädden där hon suttit och började sniffa, vagga och gråta om vart annat. Som om brevet varit Henriette själv.
Tydligen höll vakterna något slags koll, för inte långt därefter slogs den tunga celldörren upp och en av vakterna frågade skämtsamt Henrik vad han gjort då fången grät? ”Ingenting” svarade Henrik. Vakten tittade på honom, på fången och hånskrattade sedan hest:
”Fortsätt du göra ingenting med flickan. Men säg till om du behöver hjälp, jag har något hårt som hon gärna smeker så fort hon får chansen. Jag vet allt hur den där lilla häxan skall tas!”
”Så bra, du kan återgå till att vakta dörren nu. Adjö!”
”Som sagt gör vad du vill med henne. Vi bryr oss inte…” och så stängdes dörren med en smäll.
Jeanne hade lagt sig med ryggen mot dörren i fosterställning och inte tittat upp på hela tiden som vakten stått därinne. Det var verkligen illa ställt med henne. Efter att ha lirkat med tösen länge och väl lyckades han få tillbaka brevet, öppnade det och läste sen för Jeanne. Det var skrivet på portugisiska för att engelsmännen skulle få svårare att tjuvläsa det.
Henriette beskrev sina innersta känslor för Jeanne men klargjorde samtidigt att Henrik var hennes älskade make och att hon velat besöka henne men inte vågat med tanke på de risker som förelåg. Dessutom bad hon Jeanne om förlåtelse för detta samt att hennes make hade hennes tillåtelse att tillmötesgå alla eventuella önskningar som Jeanne kunde ha. Slutligen ville hon krama henne genom Henris famn.
Långsamt reste den tidigare krigarkvinnan sig från halmbädden, kom fram till Henrik och lät sig kramas länge, länge. Det här var deras första fysiska kontakt, Jeanne hade alltid hållit sig undan tidigare. Han kände att bysten under manskläderna var större än när de först träffades. Den tidigare vallflickan hade blivit kvinna, bysten var större, kroppens former mer tilltalande trots den tuffa behandling som hon fått utstå i strid och i fångenskap.
Efter kramen slog de sig ned på halmbädden. Henrik lyckades truga i henne lite ost, bröd och några klunkar vin. De fick ta det försiktigt med födan, de svinpälsarna hade verkligen snålat med den och därför riskerade hon att må dåligt om hon åt för glupskt. De åt under tystnad. Det fanns mer innehåll i brevet än vad han vågat återge till flickan. Men Henriettes sista önskan måste smygas fram försiktigt om Jeanne skulle våga infria den.
”Jag är i alla fall glad att jag fått träffa dig igen. Du skall veta att jag inte känner något som helst agg mot dig på grund av de känslor eller amorösa eskapader som du och Henriette har haft. Ja, jag känner till dem. Och det är ingenting att skämmas för. Jag har varit med om en hel del i den vägen, innan jag träffade Henriette, i Portugal. Det är inte så ovanligt som man kanske tror. I Bibeln står det att vi skall älska varandra – och det är ju det ni gör.”
”Jag är glad att du känner så, även om du måste vara en mycket annorlunda man. Andra män skulle säkert reagerat på ett helt annat sätt. Jag är faktiskt glad för Henriettes skull. Tack för dina gåvor. Får jag behålla brevet?”
”Ja, det är ditt. Det är bara en sak jag inte berättat i det”.
”Få höra. Vad kan Henriette ha skrivit som får Dig att tveka?”
”Det här är ingenting jag hittat på själv. Det står faktiskt i brevet men det är ju, som sagt på portugisiska…”
”Hur jag reagerar får du se. Nu vill jag veta vad min älskling önskar?!”
”Jag har vissa konstnärliga förmågor. Jag har med mig papper och kol. Hon vill att jag fäster bilden av dig på papper. Så att hon har något mer än sina minnesbilder av dig. Hon vill att jag tecknar av dig som du är just nu. Sen bad hon specifikt om ett par – utan kläder – för hennes personliga behov”.
Jeanne rodnade först, skärskådade hans ögon med sina isblå efter minsta vink om att han utnyttjade situationen, tog sen en klunk till av vinet och uttalade de magiska:
”Låt gå. Sätt igång!”
De påklädda gick fort att framställa. Hon var nöjd med resultatet även om hon blev bestört när hon såg sitt huvud utan hår. Hon blev mycket ledsen och ansåg sig inte tillräckligt fin för att gå vidare med det andra.
Styrkt av att Henriks snälla ord om att Henriette såg mer än utseendet hos henne. Att själen lyste igenom och gav dem en annan mening m.m. gjorde att hon gav med sig. Cellen var kall, så när Jeanne slutligen tagit av sig sina manskläder och stod där i halmen utan kläder fick hon gåshud och bröstvårtorna stod rakt ut. Henrik snabbtecknade henne stående precis som hon såg ut – inkluderande ärren efter tortyr. Venusberget hade fått en gles, mörk trekant som på en fullvuxen kvinna. Brösten var som sagt större, rumpan mer fyllig. När hon sen lade sig ned fick hon låna Henriks kappa så att hon skulle frysa mindre. Hon tog tacksamt emot den.
Lyckligtvis hördes inte ett pip från vakterna. Om de kom in nu hade det inte varit särskilt bra. Henrik hoppades att de verkligen struntade i fången som de hade sagt sig göra. Han kunde inte låta bli att fundera över om de tagit henne med våld. Eller om de hotat göra det. Vaktens beteende tydde på det. Eller så tydde vaktens beteende på att hon lyckats freda sig och därför jäklades han med henne av den orsaken.
Jeanne var en god modell. Snart hade han tecknat alla poser som Henriette beställt. Vissa hade varit mer utmanande än andra. Han gömde undan skisserna och rit kolen och skulle just ge fången hennes kläder när hon bad honom värma henne. Han trodde inte att han hörde rätt. Men då alla hennes eventuella önskningar skulle uppfyllas enligt Henriette så var det bäst att lyda.
”Du kanske finner det konstigt men det har varit så nära många gånger. De har tafsat närgånget många gånger men jag har haft tur och klarat mig undan deras grövre försök. På något sätt har den gudomliga hand som vaktar över mig ingripit. De har gjort att de inte vågat. Som du nog inser har jag aldrig känt könslig lust till en man. Däremot trillade jag dit direkt när det gällde din maka. Att jag var oskuld undersökte faktiskt Kung Karl VII:s kunskapare innan de lät mig leda hans armé. Som jungfru ansågs jag stå närmare gud och jungfru Maria. Själv vet jag att änglarna inte skulle ha brytt sig om det ena eller det andra. De såg att jag hade kraften och de hjälpte mig att övertyga hovet om vad som skulle ske om de följde mina/deras råd.”
Så nu låg han sked med Jeanne, där på halmbädden i fängelset. Engelsmännen verkade ha glömt bort att de existerade. Och likaväl det.
”När jag och Henriette låg samman de där underbara kvällarna, nätterna när du var förvisad till stall loftet, så berättade jag vad jag gillade. Henriette sade att du hade invigt henne och lärt henne en massa sköna saker som hon själv aldrig skulle ha vågat testa. Jag förstår att min tid snart är ute. Rättegången var ett skämt, de har redan dömt mig till döden och det spelar ingen roll vad jag eller andra fransmän anser. Jag skall straffas för att jag hånade dem inför gud. Så därför har jag beslutat att du och ingen annan skall få ta mig. Du är lite lik en av de manliga änglarna som jag sett i mina syner. Lika vacker, lika muskulös. Men jag vill att du tar mig varsamt och med samma kärlek och hänsyn som Henriette skulle ha visat. Vill du göra mig den tjänsten?”
”Din vilja är min lag. Allt du och Henriette ber om skall jag utföra. Och inte bara utföra, jag skall älska med dig som om det var du och din älskade.”
Jeanne vände sig om, skådade in i hans ögon igen, var tyst - som om hon funderade.
”Jag vill att du tar fram ritkolen igen och tecknar av Henriette som hon ser ut naken. Bilden kommer att hjälpa mig att älska. Kan du göra det?”
Henrik letade fram papper och kol igen och skissade upp en erotiskt laddad bild över en poserande Henriette. Det började spänna i byxorna på honom, så bra var den. Jeanne fick bilden, smekte den med fingertopparna, hennes ögon tårades, läppen darrade, hon grät tyst för sig själv. Henrik visste inte riktigt vad han skulle göra nu. Satte sig till slut bredvid Jeanne igen, kramade om hennes axlar, gav henne en ordentlig kram, vilken besvarades.
Att Jeanne inte fått tvätta sig på ett tag märktes när han kom henne nära. Han ville inte begära vatten från vakterna för de kunde mycket väl få för sig att avbryta besöket då. Istället fick han Jeanne att dricka några klunkar vin till, varvid han snabbt angjorde hennes läppar. Fångad av hans närhet mötte hon försiktigt kyssen. Hon smakade kärvt av vinet. Han fångade in hennes tungspets och sög prövande på den. Hon flämtade till av överraskning men avbröt inte. Henrik tog själv en munfull, kysste henne igen varvid de delade på vinet. En hel del rann nedför hennes haka, över bysten och ned på magen. Henrik följde rännilarnas flykt ned på hennes hals med ömma läppar – Jeannes små händer pressade hans huvud närmare. Han fann krigarkvinnans halsgrop som han kysste och slickade den ordentligt ren samtidigt som han smekte nacken med lätta fingrar från axlarna, upp bakom öronen. Sen kysste han henne återigen på munnen, nafsade i hennes örsnibbar, pussade panna och ögonlock innan han besökte hennes mun. Nafsade i hennes läppar, jagade fatt i tungspetsen, smekte hennes sidor och skinkor med händerna med lagom hårt handlag. Missade medvetet bröstvårtorna när brösten fick sin massage.
Tittade upp, Jeanne låg återigen och tittade på skissen över hans maka som han skapat. Nu med ett saligt leende, låren lätt isär, en hand smekandes sitt sköte. Han skulle förstärka den känslan, tog återigen en munfull vin ur flaskan, läckte ut det sakta mellan tänderna över brösten, magen och en rejäl skvätt över hennes sköte. Hon ryste till men fann sig snart igen när deras munnar möttes. Brösten fick sig återigen en kur, bröstvårtorna stod hårt rakt ut när han sugit på dem en stund. Den lena magen blev rengjord samtidigt som Henrik lade sin hand över hennes och försökte överlista den för att komma åt venusberget. Ytterligare några skvättar vin där nere gjorde henne redo för slickeri. Intensiteten i flickans smekning av sig själv hade ökat, andningen lätt och snabb, bysten hävde sig utmanande.
Han särade på låren så att skötet blev blottlagt, smet emellan när hennes fingrar vilade. Fångade ett finger med sin mun, kände sältan från könets safter blandat med vin. Tittade upp – Jeanne hade släppt skissen, låg med lätt särade läppar och blundade. Vinet, ömheten i hans smekningar och hennes egen fantasi om Henriette gav verkan. Hon litade på honom, slappnade av och kunde därmed njuta för första gången på länge. Henriks mun släppte fingret, vandrade ned till blygden igen och förde isär de inre blygdläpparna med sin tungspets. Där fanns kärlekspassagens mynning, hennes kön var mycket vackert och när han beundrade det med sina ögon kunde han se att passagen fortfarande var delvis stängd. Ett tecken på att ingen man brutit sig in här än. Henrik skulle bli den förste och han skulle ta henne ömt och försiktigt – precis som han lekt med sin älskling där hemma. Med ena handen smekte han hennes mage, lår och skinkor. Den andra smekte hennes erigerade kittlare och tungan hjälpte till. Sätets muskler hade börjat arbeta, de spände sig då och då när han bearbetade den inre blygdens läppar med sina samt när han sög på hennes kittlare. Med en försiktig tumme cirklade han lätt runt mynningen till passagen. Jeannes flämtningar hade övergått till ett lätt, tyst stönande. Hennes händer smekte inte längre könet. En hand på slickarens huvud styrde takten, den andra smekte och knådade brösten för att öka på njutningen än mer.
Den portugisiske libertinen blev så tagen av att hon gav sig åt honom trots att hon normalt sett inte tände på män, att han beslöt att driva henne över tröskeln bara med mun och smekningar som en belöning. Svettdroppar bildades på deras kroppar, besökaren lyckades mycket väl med sitt uppdrag, hon ville skrika av njutning men miljön tillät henne inte. Så när hon väl kom så fick hon bita sig i tungan och hålla sig för munnen för att dämpa sig.
När den sköna krampen i underlivet klingat av drog hon upp sin älsklings make som tämjt hennes kön så väl och kysste honom länge. Hon hade beslutat att belöna honom väl, fick Henrik att lägga sig ned på rygg, knöt upp hans byxor drog av dom. Lemmen var halvhård, huvudet halkigt av sekret. Sittandes på knä tog hon den varma staken i sin hand och smekte den. Nu var det Henriks tur att stöna lätt. Glad över att han gillade det, böjde hon sig ned och drog dess huvud mot sin mjuka kind. Ytterligare ett lätt stön från hans läppar. Hon blev allt mer vågad. Med ett retsamt leende gav hon den en slick. Den blev genast hårdare i hennes hand. Lemmens mynning pumpade ut en genomskinlig droppe. Med ett lätt finger tog hon droppen, märkte dess utmärkta glidegenskaper, och smörjde ut den över toppen. En större droppe bildades snabbt igen. Den slickade hon upp med tungspetsen, tog vinflaskan, drog ur korken med tänderna och spottade ut den på golvet. Henrik väntade spänt på mer. Krigarkvinnan hällde ut återstoden i flaskan över hans skrev och angrep sedan den nu bultande staken med en ivrig mun som sög, slickade och kysste om vart annat. Besökaren njöt av hennes muns blöta och vildsinta behandling av hans stolta krigare. Och inte kunde man tro att det här var hennes första möte med en manslem – hennes mun sög och smekte den mycket skickligt. Så skickligt att Henrik inte hann med när utlösningen plötsligt kom. Men flickan reagerade inte som han fruktade. Hon blev förvånad när den första kaskaden fyllde hennes mun, men hon övervann den, svalde och sög ivrigt hårdare samtidigt som hon runkade honom hårt med handen som för att mjölka ut mer. Henrik blundade och bet sig i handen för att inte skrika, lade den andra på Jeannes huvud för att visa att han njöt.
När staken slutat spotta, sög hon huvudet rent, slickade i sig det sista från mynningen och satte sig gränsle över honom. Lemmen blev snart slak, men hennes blygd var våt sen tidigare och masserade snart upp den igen till hårdhet. Hon låtsades rida mannen, könet efterlämnade spår av hennes egna speciella glidmedel. Henrik njöt i fulla drag. Henriettes älskarinna var som förbytt, brösten gungade förföriskt och hon hetsade honom effektivt till att vilja tränga in i henne snarast. För att hetsa honom ännu mer lämnade hon den hårda, längtande lemmen vars huvud börjat bana sig väg mot hennes portvaktare och kröp fram till hans mun med skötet för att begära lösen. Henriks tunga och läppar började genast övertyga hennes kön om att de hade den rätta. Under stor njutning övertygades hon och gav vika. Det var dags för stormning. Med ett fnitter hoppade hon upp och drog med sig sin nyfunna älskare. Sen lade hon sig själv på rygg i halmen, förde ihop benen och drog upp knäna mot bysten. Framför sig hade Henrik ett blottlagt, ymnigt savande kvinnokön med svullna, kåta blygdläppar och innanför dessa en liten, röd öppning vars väktare snart skulle besegras i strid.
Jeanne log, vinkade åt honom att komma och blundade sedan. Henrik ställde sig på knä, kände hennes varma stjärt och tackade sina lyckliga stjärna för att han skulle få tränga in i henne äntligen. Könet var verkligen redo, med huvudet nosade han lite först, safterna blandades, det blev alldeles glansigt. Blygden retade skönt, han nöjde sig med att glida utanpå ett tag, det var mycket skönt.
”Jag ser dem. De är här nu. Var inte rädd, sluta inte. De är så vackra med sina vita vingar. De säger att de vill se oss älska och att vi och Henriette har deras välsignelse. Och att de väntar på mig sedan. De blir kvar här och vaktar – så att ingen stör. Ta mig nu, snälla!”
Den portugisiske libertinen försökte verkligen låta bli att komma av sig. Men att älska omringad av gudomliga väsen hade han aldrig gjort förut. Åtminstone inte vad han kände till i alla fall. Han tog ett djupt andetag, runkade upp lemmen till ordentlig hårdhet, styrde in den mot öppningen och tryckte försiktigt in toppen lite grand. Ett flämtande stön kom över flickans vackra läppar. Han lät den återigen glida i den våta, slippriga springan men hårdare den här gången, sen besökte han återigen mynningen, trängde in lite grand. Ett nytt ”Oh!” från hennes läppar. Nu var det dags.
”Hälsa dem att jag tackar dem och skall göra mitt bästa för att glädja dem!”
”De ler, de är vackra…” Ta mig!
Med större kraft tvingade nu Henrik in sin krigare i hennes längtande, trånga könsöppning. Han såg att Jeanne bet ihop. Han var inne, smekte kittlaren snabbt och ivrigt. Drog ut lemmen, lutade sig ner och sög kraftigt på kittlaren, förde upp två fingrar i slidan, smekte hennes inre, drog ut dom, sög av dem, lätt smak av järn tillsammans med sältan. Tryckte in huvudet igen, inget ”oh!” den här gången, ut igen och så tillbaks. Det var mycket skönt att bara köra med stakens topp. Med tanke på hennes ansiktsuttryck samt att hon bet sig i läpparna så tyckte Jeanne det också. Hon flämtade och njöt för fullt med stängda ögon. Tryckte in hela svärdet i skidan, den verkade passa utmärkt i makans älskarinna också. Om hon bara visste hur bra den passade. Blottlagd som hon låg med benen upp kunde han se exakt hur väl hennes underbara slidmynning kramade om hans kön när han penetrerade henne. Med långsam takt stötte han ända upp nu, hon var ordentligt våt och det hördes. Jeanne särade tillslut på benen och lät dem vila mot golvet. Låren brett isär. Hon stönade av njutning och började möta hans stötar med underlivet. Han kröp upp över henne, lade kappan över dem bägge och kysste henne ömt utan att sluta stöta. Hon var mycket nöjd med hans exercis men ville testa alla ställningar som Henriette hade skvallrat om. Då hade hon bara lyssnat med halva örat, hon var mer koncentrerad på att få smeka hans maka.
Henrik drog sig ur, vände hennes på sida, lade sig bakom, fick henne att sära på låren och körde sen in den snett bakifrån. Fången stönade högre nu, det var tydligen ännu skönare. Brösten kunde han nå och nacken kunde han kyssa – flickan var nöjd. De bytte återigen ställning, först med han på rygg och hon ridandes hans krigare med stjärten mot honom. Det här tyckte Henrik var mycket skönt, sen fick hon vända om så att hon såg hans ansikte. Hon var inte längre blyg, hennes isblå ögon log och hon red honom som en häst. Den portugisiske libertinen började dock känna sina begränsningar. Han var bara förvånad att Jeanne orkade med tempot. De möttes i en lång kyss, drog sig ur och fick hennes att ställa sig på alla fyra med den härliga stjärten upp och kvinnans huvud vilandes på armarna mot golvet. Nu var han inte lika varsam, han körde in den ganska hårt men krigarkvinnan verkade bara gilla det. Sen tog han henne ordentligt bakifrån tills könet krampade av orgasm. Först därefter tillät han sig att komma själv. Han såg stjärnor – så skönt var det att tömma sig i flickan. Efteråt låg de återigen sked. Till en början var han fortfarande inne i henne men efterhand som den krympte slank den ut tillsammans med den myckna säden.
”Håll om mig. Vi har inte så mycket tid kvar nu säger De vackra.”
Henrik kramade henne hårt och länge sen var de tvungna att klä på sig igen. Det var svårt att skiljas åt. De visste att de inte skulle se varandra igen i jordelivet. Avskedet gjorde dessutom allt så definitivt. Jeanne gjorde vad hon kunde för att inte gråta, det blänkte även Henriks ögon. Lyckligtvis hade han en gåva kvar. Skissen på Henriette i utmanande pose fick han ta med sig. Hjältinnan visste att vakterna skulle finna, samt ta den och den njutningen ville hon inte unna dem. Men Henrik hade en amulett med sig och i den fanns en liten bild av hennes älskarinna målad. Den dödsdömda var mycket tacksam för hänget. De tog sorgesamt adjö.
Deras farhågor blev tyvärr sanna. Jeanne d’Arc förklarades skyldig till anklagelserna och straffet för sånt var döden. Hon brändes på bål i Rouen och av rädsla för att hon kunde gå igen samt oro för att hennes ben skulle sparas som reliker – så brände henne 2 gånger till. Askan slängdes i Seine som en extra försiktighetsåtgärd. Jeannes mor Isabelle fick senare igång en rättsprocess där de gick igenom åtalet igen efter att engelsmännen lämnat landet. Det ledde till att hon förklarades oskyldig 1456 och helgonförklarades 1920.
För Jeanne.
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Jo, fortsättningen var i stort sett klar, men då hela novellen hade blivit alltför lång så fick jag dela upp den i två delar.
Det gick fort att vaska fram en fortsättning, jag tackar så hemskt mycket för denna fina, välskrivna och lite sorgliga novell!
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Riktigt bra skrivet. Du fokuserar på detaljer, och även andra händelser, men utan att det blir tråkigt eller frustrerande. Men undvik ord som 'jucka' och 'kåt' när du redan använder dig av gammaldags ord för att beskriva könsorgan och sex. Moderna ord blir malplacerade.