Varganatt
S fort mtet avslutats och mnnen gick drifrn s spred sig ryktet snabbt genom hela byn. Beslutet hade fattats. Vid gryning skulle mnnen rida ver sltterna fr att starta krig mot siouxindianerna.
De hade vid flera tillfllen attackerat stammens jgare, tio mn eller fler som gav sig p en eller tv jgare, och det brjade se dligt ut fr stammen. Det blev allt svrare att f ngon att ens vga ge sig ut och jaga, och drfr brjade tillgngen p ktt att tryta. Enda utvgen var krig, fr att tvinga bort mrdarna. De hade kommit allt nrmare, red och jagade p mark som hade tillhrt stammen i flera r.
Stammens mn hade slutligen hllit ett mte fr att besluta vad man skulle gra. Nu nr det var bestmt fanns det ingen tervndo, punkt slut. De visste att siouxindianerna var lngt fler i antal, men det hr sg ut att vara deras enda mjlighet. Om de blev ddade s kunde de i alla fall ta med sig ngra av siouxindianerna till underjorden.
Mnnen lmnade mtet med allvarsamma miner fr att samla ihop ndvndiga vapen och tillbringa en sista kvll med sina familjer.
Fgelsng satt i sin hydda och vntade i tystnad p att hennes man skulle tervnda. Hon visste att nr han ntligen kom s skulle han vara tyngd av kvllens hndelser, av beslutet att spilla blod och fra krig. Vindfot var egentligen lite vl ung fr att sitta med i rdet, men han var en duktig jgare lugn och stadig p hand. Det var en ra att de ldre hade bett honom vara med i mtet, och han hade tagit det p strsta allvar. Han hade nnu inte upplevt trettio somrar, men han var vis som vore han dubbelt s gammal. Fgelsng var oerhrt stolt ver att Vindfot var hennes man, men samtidigt sorgsen ver att han var tvungen att delta i ett sdant viktigt men frfrligt beslut.
Volymen runt om i lgret steg d varje man tervnda till sina hyddor. Det var f som grt folket visste att det hr beslutet var ndvndigt, och de var bestmda nu nr det vl var slutgiltigt. Man hrde vuxna som talade lgmlt med varandra och en stund senare par som lskade i stillhet. Snart brjade lgereldarna falna och smnen lgrade sig ver byn.
nnu var Fgelsng ensam. Hon antog att hennes man gtt ivg fr att tnka ver sitt beslut och att han helt enkelt inte insett hur sent det hade blivit. Hon stod en stund vid hyddans ingng och sg upp mot stjrnorna, sedan lade hon sig under bjrnfllen fr att invnta hans ankomst. Hon slumrade till d och d, drmde om hstar som galopperade ver sltterna, sprang och sprang utan att ngonsin stanna.
Hon vaknade lite senare inp natten. Tystnad. Vindfot hade fortfarande inte kommit hem. Men hon vill inte lmna hyddan fr att leta efter honom. Hon visste att hon kunde vandra omkring i mrkret i flera timmar utan att hitta honom speciellt om han inte ville bli hittad. En flyktig tanke om att han kanske ville vara ensam hela natten slog henne, och hon brjade knna sig nedstmd. Hon beslt sig fr att brja packa hans saker, s att om och nr han kom tillbaka kunde vila s lnge som mjligt innan han var tvungen att ge sig av igen.
D hon letade runt bland hans saker hrde hon ett obekant ljud utifrn hyddan, som om ngot sniffade omkring dr utanfr. Hon blev med ens vaksam vargar hade ofta kommit in i byn, och ven bjrnar. Hon hittade Vindfots dolk och drog ut den ur sitt fodral. Hon smg p t fram till ppningen d pltsligt skinnen flg t sidan och blottade vad som sg ut att vara en enorm varg som stod p sina bakben och flmtade hftigt. Sedan steg han in i hyddan och Fgelsng sg att det var Vindfot som stod framfr henne. Hans hr, som alltid var vlkammat, var nu rufsigt och tovigt. Hans ansikte var lortigt och blicken var vild, som om han hade mist frstndet och ltit galenskapen ta ver. Han sg sig om i hyddan som om han inte knde igen sig. Tillslut sg han p Fgelsng, som fortfarande hll dolk redo i sin hand, och han rs till, slt gonen och kastade bak huvudet. Ur hans strupe kom ett lgt morrande, och Fgelsng flmtade till.
- Vindfot, viskande hon. Du har varit hos Vargen, eller hur?
Hans totemdjur var vargen, och han talade ofta med Vargen nr han var tyngd av problem. D hoppades han att hans vgledare kunde kom till hans undsttning. Men hon hade aldrig sett honom s hr frut. Genast knde hon sig vldigt rdd, men samtidigt vldigt nyfiken.
- Jag har varit hos Honom. Jag skte upp Honom den hr natten, skte vgledning och hoppades att vi fattat rtt beslut. Vi talade lnge och jag knner nu att beslutet var det rtta
Han sg ner p henne igen, genom henne.
- Men Han har inte lmnat mig n. Hans ande r fortfarande inuti mig. Han fljer med mig ut i strid. Han kommer att hjlpa oss att rja undan de dr fega mrdarna som jagar oss.
Han stegade ver golvet i hyddan och fattade tag om hennes axlar.
- Det hr kan vara den sista kvll vi ses i den hr vrlden, Fgelsng. Jag vill lgga mig med dig, men jag r rdd att jag kanske gr dig illa. Jag r inte mig sjlv.
- Du kommer inte att skada mig, sa hon. Du r min man, och du lskar mig. Jag r en stark kvinna. Kom till vr sng s delar vi den hr sista natten p bsta stt.
- D struntar vi i sngen, mullrade han mjukt. Jag vill inte lngta en sekund mer efter dig!
Han slet snder den versta biten av hennes pls och blottade p s stt den mjuka gropen vid hennes hals. Han morrade och sedan lt han sina tnder sjunka in i hennes hud. Hon skrek till, vred sig mot honom. Smrtan var intensiv, men njutningen kom ocks. Han hade alltid varit en m lskare, men att se honom i det hr tillstndet fick henne att darra av tr och frvntan som aldrig frr. Han rrde sig ner mot hennes axel, bet henne, rev snder hennes klder och klste med naglarna ver hennes skinn. Hon stnade, drog honom nrmare och bjde huvudet bakt s att han kom t hennes hals igen. Han var vild, morrade och rev henne som ett vilddjur.
Vldsamt vnde han henne om, bet tag i hennes hgra axel och kupade hnderna om hennes brst. Hon knde hur hans mandom reste sig, trycktes mot hennes nakna skinkor. Han brjade rra sig nerfr hennes rygg, bet hennes skulderblad och midja hela tiden med naglarna inborrade i hennes brst samtidigt som han np och drog i brstvrtorna. Fgelsng stnade, frskte vara s tyst som mjligt i sin stigande upphetsning. Han drog sig uppt igen och bet terigen tag i hennes nacke och axlar, och kndade samtidigt hennes brst. Snart flmtade de oregelbundet bda tv.
Hon frskte vnda sig om, skte hans mun, men istllet kastade han ner henne p bjrnfllen och klttrade upp p henne. Han pressade ner hennes armar och stirrade in i hennes gon. S kysste han henne, ntligen, och de formade armarna omkring varandras kroppar i en hrd omfamning. Hon srade p benen fr honom och han lade sig tillrtta mellan hennes ben, samtidigt som de fortsatte att kyssas. Med ett segervisst morrande pressade han sin hrda lem in i henne. Hon flmtade till och hjde sina hfter fr att mta hans stt.
Vindfot knde sig som en ple som genomborrade henne, och hon stnade d han spetsade henne. Hon var bde vt och varm p ett stt som hon aldrig varit frr, och han tog sin tid d han rrde sig in och ut ur henne. Hans gon var slutna och hans huvud var baktkastat, som om han var djupt koncentrerad. Fr varje stt knde hon hur hennes muskler drogs samman, manade honom att stta djupare. Han morrade mjukt varje gng han knde hennes mus krama t kring hans lem. Hon knde hur pulsen skenade, blodet forsade genom hennes kropp.
De rrde sig shr en stund, med hans lngsamma och rytmiska sttar och hennes kropp som svankade fr att mta hans. Tills hon brjade undra vart det varglika vilddjuret som slngde ner henne en stund tidigare tagit vgen.
S pltsligt ppnade han gonen och stannade upp inuti henne. Han stirrade p henne, borrade in sin blick i hennes och rakt in i hennes sinne. Hon sg tillbaka p honon, frbryllad. Sedan, lika pltsligt, brjade han att pressa sig in i henne igen, s hrt att hon flmtade efter luft. Han fortsatte att stirra p henne d han tvingade sin kropp in i hennes om och om igen.
- Jag mste frga dig ngot innan jag ger mig av, sa han mellan sttarna.
- Vad? flmtade hon.
- lskar du mig?
- Ja, svarade hon frvirrat.
Han sttte n hrdare, om s var mjligt, och det kndes som om hennes andhmtning helt frsvunnit. Han rynkade koncentrerat pannan. Hrda, snabba sttar fortsatte att mta hennes hfter han stirrade fortfarande p henne, borrade sig in i hennes sjl. Hon hll kvar hans blick och insg att frgan inte var stlld i passionens hetta utan detta var ngot han verkligen behvde veta innan han lmnade henne, ngot han frskte f henne att inse innan han kunde ge sig av.
- lskar du mig, Fgelsng?!
- Ja! stnade hon.
Sttarna fortsatte.
- Vet du att Vindfot lskar dig?
- Ja!
- Vet du att jag kommer att tnka p dig
Hrdare nu.
- varje dag som jag inte r med dig?
- Ja.
- Och vet du att om jag dr
Hon mtte hans vildsinta sttar med sina hfter, tvingade honom att fortstta den rytmiska behandlingen.
- om jag dr, s kommer mina sista tankar i den hr vrlden handla om dig?!
- Ja!
Han fortsatte i vad som kndes som en evighet. Stllde frgor, fast besluten att f henne att verkligen tro p hans krlek fr henne. Det nda hon kunde gra var att flmta fram sina svar samtidigt som han krde sin lem in i henne igen och igen. Hon nrmade sig toppen och d sttte han snabbare, tvingade henne ver kanten gng efter annan, fick henne att skrika och stna ut sin njutning. Sedan saktade han ner igen och fortsatte med sin harang av frgor. Det verkade som om han aldrig tnkte lta sin egen utlsning komma.
En av de ldre vaknade av ljuden som kom frn Vindfots hydda. Frst var han frvirrad. En gammal man som vaknade i mrkret till vilda ljud. Frst trodde han att det var ngot djur som hade invaderat deras lger. Nr han knde igen Fgelsngs rst insg han vad det var som stod p, och han vilade ter ner sitt lt ter sitt huvud vila bredvid sin kvinnas. Han visste inte vad det var som fick Vindfot att lta p det dr sttet, han bad bara att Vindfot kanske varit hos Gudarna och att de skulle vara p deras sida imorgon. Trots att deras de redan var frutbestmt, s kunde deras vergng till underjorden kanske g lttare om de hade Gudarna med sig. Han slt gonen och frskte att somna om.
Det hade gtt lng tid nu det kndes som flera timmar och n fortsatte han. Svetten brt ut i Vindfots panna och rann nerfr hans rygg och brst. Fgelsng sg upp p honom och deras blickar lste sig fast i varandra.
- lskling, snlla, bad hon. Du behver vila. Slpp taget!
Med hennes tilltelse brjade han pumpa s fort han kunde, tvingade sig in i hennes skte. Hans morrningar kade och snart fyllde han henne med ett vrl som skakade hela byn. De omfamnade varandra och knde hur blodet forsade genom deras kroppar, hur deras muskler drogs samman och de frenades i samma ljud, samma rrelse. Genast fll han ihop ovanp henne, svettig och skakande.
Fr ett gonblick var deras flmtningar en och samma, men ganska snart brjade hon knna hur sliten och m hennes kropp var efter natten. Hon smekte honom ver hret och knde samtidigt hur smnen sakta brjade fnga in henne i sin famn. Mentalt frskte hon f honom att slappna av och knna sig till freds igen. Han pressade sig upp och sg p henne, sedan fll han ner bredvid henne och drog upp bjrnplsen ver deras kroppar. Han slt henne i sina armar och kysste henne, sedan slt han gonen. Nr hon p hans andhmtning kunde hra att han ntligen somnat, tillt hon sig sjlv att ocks slppa taget, och fr frsta gngen p lnge sov hon en djup och drmls smn.
Morgonen drp vaknade hela byn tidigt, till och med barnen. Mnnen kysste sina kvinnor till avsked, omfamnade sina barn en sista gng och sedan steg de upp p sina lastade hstar en efter en. Vindfot verkade vara sig sjlv idag, men Fgelsng kunde nnu se ngot som sjudande inom honom, strax under ytan. De samlade ihop hans saker och stannade sedan vid hans vntande hst. Det blekrosa morgonskimret brjade precis vidrra sltterna t ster. Vindfot sg ut mot det svajande, hga grset mot soluppgngen, och vnde sig sedan mot Fgelsng.
- Vr resa kommer att bli lng, och mnga av oss kommer inte att tervnda.
- Ja, jag vet, sa hon.
- Min skyldighet r frst och frmst gentemot stammen, jag kommer att kmpa tills jag dr fr att skydda den.
- Jag vet, svarade hon.
- Men jag kommer att gra allt fr att tervnda till dig, sa hon och smekte frsiktigt hennes ansikte.
- Det vet jag. Men om du inte kommer tillbaka s kommer jag att minnas att du lskar mig, och att du i din sista stund i det hr livet tnkte p mig, mumlade hon och strckte upp handen fr att smeka hans kind. Jag vet att du vntar p mig i underjorden om du inte tervnder.
Han kysste hennes panna och steg sedan upp p sin hst.
- Frhoppningsvis, min lskade, s kommer vrt mte i underjorden att drja tills vi bda r gamla och gr, sa han och sg bort ver sltterna igen.
Han sg p henne en sista gng.
- Jag r alltid med dig, sa han.
- Jag vet, mumlade hon. Jag lskar dig.
Han sp in s mycket han kunde av henne innan han tvingades lmna byn.
- Hejd, sa han.
- Farvl.
Och med det red han ivg fr att sluta sig till de andra krigarna. Hvdingen sg sig om fr att se att alla var redo. Han sa ett enda ord och utan att ngon av dem sg tillbaka, pbrjade de sin lnga resa.
De hade vid flera tillfllen attackerat stammens jgare, tio mn eller fler som gav sig p en eller tv jgare, och det brjade se dligt ut fr stammen. Det blev allt svrare att f ngon att ens vga ge sig ut och jaga, och drfr brjade tillgngen p ktt att tryta. Enda utvgen var krig, fr att tvinga bort mrdarna. De hade kommit allt nrmare, red och jagade p mark som hade tillhrt stammen i flera r.
Stammens mn hade slutligen hllit ett mte fr att besluta vad man skulle gra. Nu nr det var bestmt fanns det ingen tervndo, punkt slut. De visste att siouxindianerna var lngt fler i antal, men det hr sg ut att vara deras enda mjlighet. Om de blev ddade s kunde de i alla fall ta med sig ngra av siouxindianerna till underjorden.
Mnnen lmnade mtet med allvarsamma miner fr att samla ihop ndvndiga vapen och tillbringa en sista kvll med sina familjer.
Fgelsng satt i sin hydda och vntade i tystnad p att hennes man skulle tervnda. Hon visste att nr han ntligen kom s skulle han vara tyngd av kvllens hndelser, av beslutet att spilla blod och fra krig. Vindfot var egentligen lite vl ung fr att sitta med i rdet, men han var en duktig jgare lugn och stadig p hand. Det var en ra att de ldre hade bett honom vara med i mtet, och han hade tagit det p strsta allvar. Han hade nnu inte upplevt trettio somrar, men han var vis som vore han dubbelt s gammal. Fgelsng var oerhrt stolt ver att Vindfot var hennes man, men samtidigt sorgsen ver att han var tvungen att delta i ett sdant viktigt men frfrligt beslut.
Volymen runt om i lgret steg d varje man tervnda till sina hyddor. Det var f som grt folket visste att det hr beslutet var ndvndigt, och de var bestmda nu nr det vl var slutgiltigt. Man hrde vuxna som talade lgmlt med varandra och en stund senare par som lskade i stillhet. Snart brjade lgereldarna falna och smnen lgrade sig ver byn.
nnu var Fgelsng ensam. Hon antog att hennes man gtt ivg fr att tnka ver sitt beslut och att han helt enkelt inte insett hur sent det hade blivit. Hon stod en stund vid hyddans ingng och sg upp mot stjrnorna, sedan lade hon sig under bjrnfllen fr att invnta hans ankomst. Hon slumrade till d och d, drmde om hstar som galopperade ver sltterna, sprang och sprang utan att ngonsin stanna.
Hon vaknade lite senare inp natten. Tystnad. Vindfot hade fortfarande inte kommit hem. Men hon vill inte lmna hyddan fr att leta efter honom. Hon visste att hon kunde vandra omkring i mrkret i flera timmar utan att hitta honom speciellt om han inte ville bli hittad. En flyktig tanke om att han kanske ville vara ensam hela natten slog henne, och hon brjade knna sig nedstmd. Hon beslt sig fr att brja packa hans saker, s att om och nr han kom tillbaka kunde vila s lnge som mjligt innan han var tvungen att ge sig av igen.
D hon letade runt bland hans saker hrde hon ett obekant ljud utifrn hyddan, som om ngot sniffade omkring dr utanfr. Hon blev med ens vaksam vargar hade ofta kommit in i byn, och ven bjrnar. Hon hittade Vindfots dolk och drog ut den ur sitt fodral. Hon smg p t fram till ppningen d pltsligt skinnen flg t sidan och blottade vad som sg ut att vara en enorm varg som stod p sina bakben och flmtade hftigt. Sedan steg han in i hyddan och Fgelsng sg att det var Vindfot som stod framfr henne. Hans hr, som alltid var vlkammat, var nu rufsigt och tovigt. Hans ansikte var lortigt och blicken var vild, som om han hade mist frstndet och ltit galenskapen ta ver. Han sg sig om i hyddan som om han inte knde igen sig. Tillslut sg han p Fgelsng, som fortfarande hll dolk redo i sin hand, och han rs till, slt gonen och kastade bak huvudet. Ur hans strupe kom ett lgt morrande, och Fgelsng flmtade till.
- Vindfot, viskande hon. Du har varit hos Vargen, eller hur?
Hans totemdjur var vargen, och han talade ofta med Vargen nr han var tyngd av problem. D hoppades han att hans vgledare kunde kom till hans undsttning. Men hon hade aldrig sett honom s hr frut. Genast knde hon sig vldigt rdd, men samtidigt vldigt nyfiken.
- Jag har varit hos Honom. Jag skte upp Honom den hr natten, skte vgledning och hoppades att vi fattat rtt beslut. Vi talade lnge och jag knner nu att beslutet var det rtta
Han sg ner p henne igen, genom henne.
- Men Han har inte lmnat mig n. Hans ande r fortfarande inuti mig. Han fljer med mig ut i strid. Han kommer att hjlpa oss att rja undan de dr fega mrdarna som jagar oss.
Han stegade ver golvet i hyddan och fattade tag om hennes axlar.
- Det hr kan vara den sista kvll vi ses i den hr vrlden, Fgelsng. Jag vill lgga mig med dig, men jag r rdd att jag kanske gr dig illa. Jag r inte mig sjlv.
- Du kommer inte att skada mig, sa hon. Du r min man, och du lskar mig. Jag r en stark kvinna. Kom till vr sng s delar vi den hr sista natten p bsta stt.
- D struntar vi i sngen, mullrade han mjukt. Jag vill inte lngta en sekund mer efter dig!
Han slet snder den versta biten av hennes pls och blottade p s stt den mjuka gropen vid hennes hals. Han morrade och sedan lt han sina tnder sjunka in i hennes hud. Hon skrek till, vred sig mot honom. Smrtan var intensiv, men njutningen kom ocks. Han hade alltid varit en m lskare, men att se honom i det hr tillstndet fick henne att darra av tr och frvntan som aldrig frr. Han rrde sig ner mot hennes axel, bet henne, rev snder hennes klder och klste med naglarna ver hennes skinn. Hon stnade, drog honom nrmare och bjde huvudet bakt s att han kom t hennes hals igen. Han var vild, morrade och rev henne som ett vilddjur.
Vldsamt vnde han henne om, bet tag i hennes hgra axel och kupade hnderna om hennes brst. Hon knde hur hans mandom reste sig, trycktes mot hennes nakna skinkor. Han brjade rra sig nerfr hennes rygg, bet hennes skulderblad och midja hela tiden med naglarna inborrade i hennes brst samtidigt som han np och drog i brstvrtorna. Fgelsng stnade, frskte vara s tyst som mjligt i sin stigande upphetsning. Han drog sig uppt igen och bet terigen tag i hennes nacke och axlar, och kndade samtidigt hennes brst. Snart flmtade de oregelbundet bda tv.
Hon frskte vnda sig om, skte hans mun, men istllet kastade han ner henne p bjrnfllen och klttrade upp p henne. Han pressade ner hennes armar och stirrade in i hennes gon. S kysste han henne, ntligen, och de formade armarna omkring varandras kroppar i en hrd omfamning. Hon srade p benen fr honom och han lade sig tillrtta mellan hennes ben, samtidigt som de fortsatte att kyssas. Med ett segervisst morrande pressade han sin hrda lem in i henne. Hon flmtade till och hjde sina hfter fr att mta hans stt.
Vindfot knde sig som en ple som genomborrade henne, och hon stnade d han spetsade henne. Hon var bde vt och varm p ett stt som hon aldrig varit frr, och han tog sin tid d han rrde sig in och ut ur henne. Hans gon var slutna och hans huvud var baktkastat, som om han var djupt koncentrerad. Fr varje stt knde hon hur hennes muskler drogs samman, manade honom att stta djupare. Han morrade mjukt varje gng han knde hennes mus krama t kring hans lem. Hon knde hur pulsen skenade, blodet forsade genom hennes kropp.
De rrde sig shr en stund, med hans lngsamma och rytmiska sttar och hennes kropp som svankade fr att mta hans. Tills hon brjade undra vart det varglika vilddjuret som slngde ner henne en stund tidigare tagit vgen.
S pltsligt ppnade han gonen och stannade upp inuti henne. Han stirrade p henne, borrade in sin blick i hennes och rakt in i hennes sinne. Hon sg tillbaka p honon, frbryllad. Sedan, lika pltsligt, brjade han att pressa sig in i henne igen, s hrt att hon flmtade efter luft. Han fortsatte att stirra p henne d han tvingade sin kropp in i hennes om och om igen.
- Jag mste frga dig ngot innan jag ger mig av, sa han mellan sttarna.
- Vad? flmtade hon.
- lskar du mig?
- Ja, svarade hon frvirrat.
Han sttte n hrdare, om s var mjligt, och det kndes som om hennes andhmtning helt frsvunnit. Han rynkade koncentrerat pannan. Hrda, snabba sttar fortsatte att mta hennes hfter han stirrade fortfarande p henne, borrade sig in i hennes sjl. Hon hll kvar hans blick och insg att frgan inte var stlld i passionens hetta utan detta var ngot han verkligen behvde veta innan han lmnade henne, ngot han frskte f henne att inse innan han kunde ge sig av.
- lskar du mig, Fgelsng?!
- Ja! stnade hon.
Sttarna fortsatte.
- Vet du att Vindfot lskar dig?
- Ja!
- Vet du att jag kommer att tnka p dig
Hrdare nu.
- varje dag som jag inte r med dig?
- Ja.
- Och vet du att om jag dr
Hon mtte hans vildsinta sttar med sina hfter, tvingade honom att fortstta den rytmiska behandlingen.
- om jag dr, s kommer mina sista tankar i den hr vrlden handla om dig?!
- Ja!
Han fortsatte i vad som kndes som en evighet. Stllde frgor, fast besluten att f henne att verkligen tro p hans krlek fr henne. Det nda hon kunde gra var att flmta fram sina svar samtidigt som han krde sin lem in i henne igen och igen. Hon nrmade sig toppen och d sttte han snabbare, tvingade henne ver kanten gng efter annan, fick henne att skrika och stna ut sin njutning. Sedan saktade han ner igen och fortsatte med sin harang av frgor. Det verkade som om han aldrig tnkte lta sin egen utlsning komma.
En av de ldre vaknade av ljuden som kom frn Vindfots hydda. Frst var han frvirrad. En gammal man som vaknade i mrkret till vilda ljud. Frst trodde han att det var ngot djur som hade invaderat deras lger. Nr han knde igen Fgelsngs rst insg han vad det var som stod p, och han vilade ter ner sitt lt ter sitt huvud vila bredvid sin kvinnas. Han visste inte vad det var som fick Vindfot att lta p det dr sttet, han bad bara att Vindfot kanske varit hos Gudarna och att de skulle vara p deras sida imorgon. Trots att deras de redan var frutbestmt, s kunde deras vergng till underjorden kanske g lttare om de hade Gudarna med sig. Han slt gonen och frskte att somna om.
Det hade gtt lng tid nu det kndes som flera timmar och n fortsatte han. Svetten brt ut i Vindfots panna och rann nerfr hans rygg och brst. Fgelsng sg upp p honom och deras blickar lste sig fast i varandra.
- lskling, snlla, bad hon. Du behver vila. Slpp taget!
Med hennes tilltelse brjade han pumpa s fort han kunde, tvingade sig in i hennes skte. Hans morrningar kade och snart fyllde han henne med ett vrl som skakade hela byn. De omfamnade varandra och knde hur blodet forsade genom deras kroppar, hur deras muskler drogs samman och de frenades i samma ljud, samma rrelse. Genast fll han ihop ovanp henne, svettig och skakande.
Fr ett gonblick var deras flmtningar en och samma, men ganska snart brjade hon knna hur sliten och m hennes kropp var efter natten. Hon smekte honom ver hret och knde samtidigt hur smnen sakta brjade fnga in henne i sin famn. Mentalt frskte hon f honom att slappna av och knna sig till freds igen. Han pressade sig upp och sg p henne, sedan fll han ner bredvid henne och drog upp bjrnplsen ver deras kroppar. Han slt henne i sina armar och kysste henne, sedan slt han gonen. Nr hon p hans andhmtning kunde hra att han ntligen somnat, tillt hon sig sjlv att ocks slppa taget, och fr frsta gngen p lnge sov hon en djup och drmls smn.
Morgonen drp vaknade hela byn tidigt, till och med barnen. Mnnen kysste sina kvinnor till avsked, omfamnade sina barn en sista gng och sedan steg de upp p sina lastade hstar en efter en. Vindfot verkade vara sig sjlv idag, men Fgelsng kunde nnu se ngot som sjudande inom honom, strax under ytan. De samlade ihop hans saker och stannade sedan vid hans vntande hst. Det blekrosa morgonskimret brjade precis vidrra sltterna t ster. Vindfot sg ut mot det svajande, hga grset mot soluppgngen, och vnde sig sedan mot Fgelsng.
- Vr resa kommer att bli lng, och mnga av oss kommer inte att tervnda.
- Ja, jag vet, sa hon.
- Min skyldighet r frst och frmst gentemot stammen, jag kommer att kmpa tills jag dr fr att skydda den.
- Jag vet, svarade hon.
- Men jag kommer att gra allt fr att tervnda till dig, sa hon och smekte frsiktigt hennes ansikte.
- Det vet jag. Men om du inte kommer tillbaka s kommer jag att minnas att du lskar mig, och att du i din sista stund i det hr livet tnkte p mig, mumlade hon och strckte upp handen fr att smeka hans kind. Jag vet att du vntar p mig i underjorden om du inte tervnder.
Han kysste hennes panna och steg sedan upp p sin hst.
- Frhoppningsvis, min lskade, s kommer vrt mte i underjorden att drja tills vi bda r gamla och gr, sa han och sg bort ver sltterna igen.
Han sg p henne en sista gng.
- Jag r alltid med dig, sa han.
- Jag vet, mumlade hon. Jag lskar dig.
Han sp in s mycket han kunde av henne innan han tvingades lmna byn.
- Hejd, sa han.
- Farvl.
Och med det red han ivg fr att sluta sig till de andra krigarna. Hvdingen sg sig om fr att se att alla var redo. Han sa ett enda ord och utan att ngon av dem sg tillbaka, pbrjade de sin lnga resa.
bland dom bästa jag läst... stort fan