Astas lotteri

---

---

Astas lotteri

I novellen ”Ett lotteri” låter jag huvudperson Hasse ramla in i ett kompisgäng och under ovanliga former träffa den kvinnliga huvudpersonen Asta.
Asta har det jobbigt och känner obehag inför situationen hon har hamnat i.
Detta löser sig dock efterhand.
Novellen är skriven i ”jag” form och ”jaget” är Hasse.
Hasses känslor och tankar känner vi därför till.

Men vad kände och upplevde Asta? Den frågan har plågat mig under några dagar.

Därför denna novell som har samma handling som ”Ett lotteri”, men med Asta som ”jaget” och därmed huvudperson./Blyerts

PS. Det finns en ”gåta” i novellen. Svaret eller möjligen anledningen till ”gåtan” finner ni bland kommentarerna till ”Ett lotteri”. DS.



Vi kom tillsammans i taxi. Fyra tjejer. Betalade taxin, slängde upp väskorna på en
bagagevagn och rullade in den i utrikeshallen. Tittade oss omkring och såg den enorma kön framför en av incheckningsdiskarna.
- Bara inte där, sa Gitte.
- Jojomen, det är den kön, konstaterade Pernilla. Det är lika bra att vi ställer oss där med en gång.
- Det är väl fan, att det skall börja så här, sa Gitte och såg misslynt ut.
Det stod några killar framför oss som kommenterade vårt gnäll över den långa kön. Gitte och Linda började snacka med dom. Det var killar som verkade ta kön med en klackspark. Det tog inte lång stund förrän Gitte hade kollat vart dom skulle och var dom skulle bo.
- Playa de Ingles och hotell Tica, sa killarna.
- Där skall vi också bo, sade Gitte. Kul. Då kommer vi att ses där sedan!
Toppen, tyckte killarna och flabbade.
Det kom det en man från charterbolaget och delade ut adresslappar som skulle skrivas på och det öppnades ännu en incheckningsdisk och killarna försvann för oss.
- Synd, sa Pernilla. Men vi träffar väl dom på hotellet! Det verkade vara fina killar.
- Undrar om dom är singel, sa Gitte. Det hade varit rätt roligt.
- Ta det nu lugnt, Gitte, sa jag. Trassla inte till det igen. Du kommer väl ihåg hur det gick med din senaste kärlek!
- Ja, usch. Men dom här killarna verkar väl okey.
- Det sa du om din förre kille också och han var ju inte mycket att ha, sa jag. Vad du gör så lita inte på ditt omdöme!
Gitte grymtade lite misslynt.
När vi lämnat våra väskor på bandet och fått boarding card, då hade resan börjat.
Vi sprang upp till avgångshallen och bort till baren och för att beställda var sin öl.
- Titta, Linda. Där borta sitter killarna!
Gitte vände sig om. Dom satt en bra bit ifrån oss, men visst var det dom.
- Undrar om dom är singlar?
- Du får väl gå bort och fråga, tyckte jag och fnös.
- Egentligen skulle man göra det, sa Gitte. Det hade väl varit kul om vi kunde slå oss ihop med dom.
Linda såg fundersam ut.
- Kanske det. Ibland kan det vara lite jobbigt för ensamma tjejer. Det finns ju killar som blir galna när dom ser några tjejer utan killar. Speciellt när dom fått lite i sej.
Vi satte ölglasen under näsan och det blev tyst en stund.
- Jag går bort och frågar, sa Gitte!
- Du är inte klok, tyckte jag. Det kan du väl inte med?
- Det är klart att jag kan. En artig fråga! Det är väl inget att hänga upp sej på?
Gitte satte ner glaset, reste sej och krånglade sej fram till killarna bord.
Vi såg henne prata med dom, det satt bara killar två vid bordet. Dom andra två hade försvunnit. Grabbarna skrattade och såg rätt roade ut.
Gitte kryssade sig tillbaka mellan borden igen.
- Dom är singlar alla fyra, sa Gitte förtjust. Nu gäller det att planera. Men där ser du, Asta. Bara man frågar vänligt, så får man alltid artiga svar.
Jag suckade. Gitte var sig lik. Det gällde inte bara killar. Hon var företagsam och duktig i allt som hon gjorde.
- Vad sa dom, undrade Linda. När du frågade menar jag?
- Dom sa att dom var singlar alla fyra. Också undrade dom vänligt om detta var något som vi kunde tänka oss att ändra på. Det är nog pigga pojkar.
Pernilla började skratta. Oväntat och okontrollerat.
- Vad är det med dej, undrade Linda. Vad är det som är så roligt?
- Jag fick en dum idé bara.
- Det är inte ovanligt, men den var tydligen väldigt rolig. Kan vi få höra?
Jag undrade vad som skulle komma nu. Pernilla brukade inte vara pryd av sej, hon drog gärna snuskiga historier och kunde vara rätt ful munnen när hon var på det humöret.
Pernilla hade lugnat ner sej lite och försökte samla ihop sej efter skrattattacken.
- Jo, sa hon. Killarna sa ju att dom var singlar och undrade om vi ville ändra på det. Tänk om vi skulle ta och göra det!
- Vad då, undrade jag.
- Bli sambo med dom i två veckor. Vi flyttar ihop med dom. Dom har säkert två dubbelrum, precis som vi. En tjej och en kille i varje rum! Lät som en plätt. Sambo i två veckor. Sedan är det slut med det. Ingen dramatik och inga tårar på slutet. Bara ett hej då, men skoj som fan så länge det varar!
Jag studsade.
- Du är ju fan inte klok! sa jag, chockad i min lutheranska själ. Så kan man väl inte göra.
- Det kan man väl, sa Gitte fundersamt. Vi talade ju om det igår. Det är ju inga dåliga minor vi har gått på när vi har fått välja själva. Kommer du ihåg Asta, den där killen som du var så förtjust i ända tills polisen kom och talade med dej. Han ju var inblandad i någon slags organiserad brottslighet och polisen rekommenderade dej att hålla dej ifrån honom om du inte ville hamna på Hinsan. Detta apropå vad du sa om omdöme förut.
- Va fan, sa Pernilla. Ju mer jag tänker på det, ju mer gillar jag tanken. Det är ju som en erotisk dröm.
”Två främmande människor i ett främmande land. En förtätad stämning. De mötas för att skiljas.”
Låter det inte härligt? Hon tystnade ett ögonblick. Tror ni att dom går med på det?
- Det känns inte riktigt bra. Det känns fnaskigt, tyckte Linda.
Gitte fnös.
- Ett fnask med en kund var 14 dag och som dessutom inte betalar? Ett hobbyfnask?
Linda gav sej inte.
- Men en vilt främmande människa!
Pernilla satt och tittade rakt ut i luften.
- Tror du att du kommer att gifta dej någon gång? undrade hon.
- Det hoppas jag, svarade Linda. En gång i alla fall.
- Är det med någon du känner? Eller kan det möjligen vara så att din blivande man sitter där borta och dricker pilsner?
Linda skrattade och slog ut med händerna.
- Det ligger något i vad du säjer.
Jag kände att det började bli obehagligt.
Pernilla började tänka på de praktiska frågorna.
- Hur ska det gå till? Hur fan ska vi kunna välja? Eller ska killarna välja?
- Varför skall någon välja? sa Gitte. Det var vi ju överens om i går kväll, att välja det är vi kass på. Vi kan väl dra lott om dom? Man kan ta något med en kortlek. Dom var sin knekt och vi varsin dam. Stämmer färgerna så är det ett par. Enkelt eller hur!
- Ni är ju inte kloka, sade jag. Så kan man väl inte göra!
- Det kan man väl sa Pernilla. Om man bara frågar först! Gitte är bra på att fråga!
- Vad säger du Linda?
- Det pirrar lite i magen, sa Linda.
- Jaha, sa Pernilla. Och du är säker på att det är magen? Det kan inte vara lite längre ner?
- Kanske det du, sa Linda. Du och Gitte, är ni för, undrade hon.
- Jag är för, sa Gitte.
- Jag med, sa Pernilla.
- Okey, jag också då, sa Linda.
De tittade på mej alla tre.
- Vi får sno på med ett beslut, sa Gitte. Det är snart boarding!
- Aldrig i livet att går jag lägger mej med en kille jag inte känner, sa jag. Aldrig!
- Ah, vad fan, sa Gitte. Det har vi väl gjort allihop några gånger. Det har kanske inte blivit så bra, men så har vi valt själva också! Om du måste dansa lite med honom innan, så gör det!
Jag kände pressen. Här satt jag med tjejer som jag känt sedan innan gymnasiet och som var mina allra bästa väninnor. Vi var fyra och tre ville. Fan, jag kunde inte säga nej! Oenighet nu och hela resan kunde bli förstörd. Vi kunde inte börja med att bli ovänner.
- Okey, sa jag. Jag är med!
Mitt sista hopp var att killarna skulle säga nej. Det var ju inte alldeles otroligt.
- Sortera fram fyra knektar ur kortleken. Fort som fan, sa Gitte. Jag går och frågar killarna!
- Hur skall du lägga upp den frågan? undrade Linda.
- Raka frågor får alltid raka svar, sa Gitte och försökte dölja att hon var lite nervös.
Pernilla bläddrade i kortleken som vi tagit med oss för att kunna spela lite på planet.
- Här, sa Pernilla. Här har du knektarna.
Gitte tog korten och manövrerade sig fram mellan bord och handbagage mot killarna.
Jag var så nervös att jag trodde jag skulle dö.
Alla fyra killarna satt vid bordet nu. Tydligen hade dom fixat fram en stol till, för Gitte satte sej ner.
Vi såg att hon pratade och att killarna skrattade. Hon satt nog med dom i två, tre minuter. Grabbarna började se allvarliga ut. Sedan hände något och Gitte kom tillbaka till oss.
- Vad sa dom, undrade jag och hoppades på ett bestämt NEJ.
- Det kommer en kille till vårt bord om en liten stund, sa Gitte. Dom ville prata lite först. Det verka vara kanonkillar. Inte alls så där bösiga som en del killar blir när dom har fått sej ett par pilsner.
Jag satt med slutna ögon och bad till gud. ”Snälle Gud, låt det bli ett nej”
Jag tittade bort mot dom och såg att killarna pratade och gestikulerade.
Plötsligt reste sej en av killarna och kom fram till vårt bord.
- Hej, sa han och drog till sej en ledig stol från grannbordet.
Jag tittade på honom. Ja eller nej? Det gick inte se på hans ansikte. Men han såg rätt trevlig ut.
- Vi har pratat lite och kommit överens om att säga ja, sade han.
Linda fnittrade lite nervöst och jag kände det som golvet öppnade sig under mej.
Gitte plockade upp fyra knektar ur handväskan.
- Gitte heter jag, föresten, sa hon.
- Hasse, svarade han.
Gitte gav honom spelkorten.
- Ni skall ha var sin knekt. Vi har var sin dam. I Las Palmas vet vi vem som får vem! Dragning i ankomsthallen innan vi tar bagaget!
Är det okey?
- Finemang, svarade han. Och paren bor i ihop den tid vi är där?
- Det är det som är meningen
- Okey, sa han. Vi ses i Las Palmas, om inte tidigare.
- Du, sade Gitte. Ni får inte visa korten! Inget fusk!
- Jag lovar. Föresten så kan ingen av oss veta vad ni har för kort. Det är svårfuskat.
- Jag delar inte ut korten förrän vi ska ha dragning, sa Gitte.
- Okey. Vi ses! Hej på er.
Jag var tillintetgjord. Hjärtat hade slutat slå och hjärnan hade slutat fungera. Varför i helvete hade jag inte hållit på mitt och låtit dom andra tjejerna sköta sina erotiska äventyr utan mej.
Av någon anledning kom jag att tänka på Lots hustru som var nyfiken och fallen för det extravaganta. Henne hade Gud förvandlat till en saltstod.
”Snälle Herre Gud, förvandla mej till en saltstod” bad jag tyst. ”Eller till vad du i Din nåd finner lämpligt”. Jag hoppades på en ljungeld, men inget hände.
Visserligen är jag bara religiös när jag är rädd, men jag betraktade detta som ett tecken från den Allsmäktige.
” Nu har du ställt till det. Detta får du klara själv” var hans tydliga svar.
- Det är bäst att vi drar oss mot gaten, sade Gitte och började samla ihop sina grejor.

Dom visade en film på planet, men jag kunde inte koncentrera mej på den. Jag och tittade på klockan och för att se hur lång tid det var kvar tills jag skulle bli hopparad med en man jag aldrig träffat. Ångesten rev i mej.
- Vad är det med dej, sa Linda. Du ser ju alldeles förstörd ut!
- Jag är så orolig för det här med killarna. Det känns så fel, så fel.
Linda gav mej en sned blick.
- Den killen du får, han vet att han skall äta frukost med dej varje dag i två veckor. Risken för att han inte tar väl hand om dej är väldigt liten. Mycket mindre än när du blir uppraggad på krogen. Nu gäller det faktiskt inte bara ett enkelt knull, utan ni skall leva och bo i hop i två veckor. Oroa dej inte!
När vi landad sa jag till Gitte.
- Jag vill i alla fall inte gå först. Egentligen skulle jag vilja hoppa av!
- Ta det lugnt, sa Gitte. Vi tar Pernilla först och sedan dej. Då slipper du gå först och du slipper vänta. Det ordnar sej. Det är jätte gulliga killar.
Jag kände benen skaka under mej och undrade om det var så här det kändes att bli bortgift med en man som man aldrig sett.
Vi rusade till damtoaletten och jag fick sköljt av ansiktet med kallt vatten. Det hjälpte inte.
Så gick vi ut ifrån toaletten och där stod dom alla fyra och snackade. Benen började skaka igen.
Vi gick fram till dom med Gitte i täten.
- Hej, sa hon. Vi var lite rädda att vi inte skulle hitta er. Det är väl inget att vänta på. Vi går fram till er en i taget och visar vårt kort. Den som har en knekt i samma färg ger flickan en kram och så går ni och hämtar ert bagage och sätter er på bussen och bokar in er på hotellet. Konstigare än så är det inte.
Killarna såg lite allvarliga ut, utom en som hade ett brett leende på läpparna.
- Du börjar Pernilla, sa Gitte och Pernilla steg fram och höll sitt kort framför den förste killen.
Han skakade lite på huvudet och Pernilla tog ett steg åt sidan och visade sitt kort för nästa kille. Det var han med leendet.
Han tog ett steg framåt och lade armen om henne.
- Vi går och tittar efter bagaget, sa han tog hennes hand och så försvann dom i vimlet kring bagagebandet.
- Det var som fan! sa en av killarna och tittade efter dom.
Nu började benen att darra igen. Jag undrade om det syntes
- Asta, din tur, sa Gitte. Jag vet inte hur jag klarade det, men jag klev fram och höll upp mitt kort framför den förste killen. Han skakade på huvudet igen och jag fortsatte till nästa. Det var han som var framme vid vårt bord och sade ja till Gittes förslag.
Han tog ett halvt steg framåt, lade handen på min höft och lät den glida runt så att den hamnade över korsryggen. Han drog mej till sej och viskade i mitt öra.
- Vi går och försöker få tag på vårt bagage. Vi ses, tjoade han till killarna som var kvar. Så tog hand min hand och drog mej mot bagagebandet där väskorna hade börjat komma fram.
- Känner du igen din väska på det här avståndet? undrade han.
Benen darrade värre än förut och jag bara nickade.
Han höll fortfarande min hand och gav den en uppmuntrande tryckning. Kanske hade han märkt att jag var nervös.
- Där kommer den, sa jag.
- Den svarta med rött på?
Jag nickade och han släppte min hand och armbågade sej fram till bandet och fick tag på väskan.
- Rätt väska? frågade han.
Jag nickade igen.
Han satte ner väskan och tog min hand igen.
Jag smygtittade på honom genom ögonvrån. Han hade blicken fäst på bagagebandet, så han märkte det inte. Han såg väl inte direkt bra ut, men han såg trevlig ut och verkade rätt rar.
- Har kommer min väska, sa han och släppte min hand.
Det tog bara ett ögonblick, så var han hos mej igen.
- Vänta lite, så skall jag fixa en bagagekärra. Han stack iväg mot en radda vagnar som stod i en lång rad en bit längre bort.
Han slängde upp väskorna på vagnen och sa.
- Nu går vi. Det finns väl bussar där ute.
Han körde vagnen och jag gick bredvid honom.
Plötsligt stannade han.
Jag var fortfarande så nervös att jag skakade.
- Ursäkta mej, jag har glömt en sak. Jag vet att du heter Asta. Jag borde väl ha presenterar mej. Hasse heter jag och jag ber om ursäkt för att det kommer lite sent.
- Du behöver inte be om ursäkt för det, sa jag. Det är inte så lätt att tänka på allting.
- Kan jag betrakta mej som förlåten? undrade han.
Det var med viss möda jag fick ihop till ett ynkligt leende till honom.
Vi hittade bussen, chauffören tog hand om bagaget och vi gick in och satte oss.
- Vet du hur långt det är till Playa de Ingles, frågade jag.
- Nja, det tar nog drygt en halvtimma, men bussen stannar vid många hotell, så vi får nog räkna med en tre kvart, kanske en timma.
Jag kände benen darra igen. Om mindre än en timme så skulle jag befinna i ett hotellrum tillsammans med denne man. Jag slöt ögonen och försökte tänka på något annat. En liten fin trafikolycka och ett enkelrum på sjukhuset i Las Palmas i ett par veckor kändes som ett lockande alternativ.
Jag försökte ta mej samman.
- Har du varit här förut? undrade jag.
- Ja, men det är en fyra, fem år sedan, så det är säkert mycket som har ändrats sedan dess.
Undrar vem han reste med den gången, undrade jag. Någon tjej eller ett gäng killkompisar?
Jag vände på huvudet och tittade bak i bussen. Där satt Pernilla och pratade med sin kille. De verkade komma väldigt bra överens. Inga problem där vad det verkade. Linda och Gitte kom efter en stund med sina killar och satte sej framför oss i bussen. Dom såg ut som vilka unga par som helst. Man kunde inte tro att dom hade träffats för tio minuter sedan.
Var det bara jag som var rädd och tyckte det kändes obehagligt? Jag funderade lite hur vi var, vi fyra tjejer. Vi var jämngamla, mellan 25 och 26 år och inga party tjejer direkt. Visst var det lite fest ibland och visst hade vi haft killar, men nog var vi lite försiktiga med vad vi gav oss in på. Men detta som hänt nu? Jag kunde inte fatta det riktigt. Vi var inte sådana att vi följde med vem som helst.
Men nu hade vi gjort det. Följt med vem som helst. Hade dom andra tjejerna gjort det för att det var så kravlöst? Det skulle vara i två veckor och sedan var det över. Ingen skulle bli ledsen och känna sig försmådd eller ratad. Kanske var det så.
Vad var det Pernilla hade sagt till Linda?
Jag kastade en blick på honom igen. Var han min blivande äkta man? De var ju faktiskt inget som man kunde veta!
Egentligen fattade jag ingenting. Jag var bara rädd.
- Hur är det? undrade Hasse.
Jag vände mej mot honom. Det är kanske bäst att vara ärlig, tänkte jag.
- Jag är nervös, svarade jag.
- Vem fan är inte nervös, log han. Men ta det lugnt. Det ordnar sig nog skall du se.
Jag hajade till. Det hade jag aldrig tänkt på. Att han kunde vara nervös. Men det är klart, han visste ju inget om mej heller. Och sedan är det fråga om hur nervös man var. Nog trodde jag att min nervositet slog hans med flera hästlängder! Men eftersom han erkände att han var nervös, så var han väl ingen sådan där machotyp.
Tica var det tredje hotellet och bussresan gick på en tre kvart. För mej hade den fått ta 14 dagar. Då hade jag sluppit vara ensam med en okänd man på ett hotellrum.
Vi stod framför portierdisken och väntade på nycklar. Jag såg Linda. Hon pratade och skrattade tillsammans med sin kille.
Jag började bli darrbent igen. Jag stod lite för mej själv. Hasse var framme och talade med portiern.
Jag tittade på de andra tjejerna, men det var ingen som sa något.
Så kom Hasse med en nyckel i handen.
- Tredje våningen, sa han. Vi tar hissen. Han tog en väska i var hand och gick mot hissen och jag följde efter.
Det var en modern, snabb hiss och vi var uppe på ett ögonblick. Vi steg hur och Hasse såg sej omkring.
- Det är åt detta hållet, sa han och tog väskorna igen.
Efter några meter stannade han låste upp dörren och gick in.
Jag gick in efter honom och stod mitt på golvet och undrade vart jag skulle ta vägen.
Hasse gjorde en hastig sväng genom lägenheten. Sedan tog han min väska och lade in den på en liten bänk i sängkammaren. Sin egen slängde han upp på soffan i det vardagsrummet.
- Så, sa han. Det var detta. Han tittade på klockan.
Klockan är halv tre, sa han. Jag har ett förslag. Vi går ner till playan och tar ett dop. Sedan går vi och käkar någonstans. Vi får väl sätta på oss lite lättare kläder också. Du klär om i sängkammaren och jag här ute. Blir det bra!
- Det blir bra, sa jag. Jag hade varit dödsnervös för detta med att byta kläder och stå mer eller mindre halvnaken i samma rum som han. Detta var en enorm lättnad.
Jag slank in i sängkammaren och stängde dörren efter mej, fick upp väskan och fick fram lite kläder och bytte kvickt om till en kjol och ett lätt linne.
Sedan var det baddräkten. Jag rev i väskan och plötsligt såg jag baddräkterna framför mej. Dom hängde till tork i mitt badrum. Hemma! Jag hade fan i mej glömt dom.
Fan, ingen baddräkt!
- Helvete, röt jag. Jag skulle bli tvungen att köpa. Fan, det skulle bli dyrt. Jag drog av en knippa svordomar igen.
Hasse knackade på dörren och undrade vad som stod på.
Jag slet upp dörren och gick ut till honom.
- Baddräkten! Jag har glömt den förbannade baddräkten hemma!
- Ja, ja, sa han. Att få tag i en baddräkt här kan inte vara svårt.
Jag blängde på honom.
- Jag har två hemma. Köper jag en till här så har jag tre. Också hade jag tänkt slippa hålla så hårt i pengarna, men nu ryker det några hundralappar bara för att jag glömt dom djävla baddräkterna. Jag kände att tårarna börja komma i ögonen.
Han tittade på mej och såg lite fundersam ut.
- Vi går till playan som vi har bestämt. Där fanns det baddräkter när jag var här sist. Vi köper en eller två. Vi får se. Sörj inte för detta och låt det inte förstöra dom här två veckorna för dej.
Kom nu så går vi. Jag betalar baddräkterna för dej.
Försöker han köpa mej? Jag tittade på honom med arga ögon.
- Du skall väl inte betala mina baddräkter!
- Varför inte? Jag är ju knekt med klöver. Jag förstår att du är ledsen och jag vill göra dej glad igen. Jag har råd med det, för jag hade planerat för mycket större utgifter under den här resan än vad det kommer att bli.
Varför skall jag berätta en annan gång.
Bara för att göra mej glad igen? Han kanske inte hade några biavsikter med förslaget. Det var kanske inte något för att sätta mej i tacksamhetsskuld till honom. Han kanske bara ville göra mej glad?
- Göra mej glad igen, undrade jag.
- Ja, jag vet hur djävla ynkligt det kan kännas om man har glömt någonting viktigt, speciellt när det är lite snålt med slantarna. Skit i det nu. Och du, för mej är det mycket roligare med en glad tjej än med en lessen. Vi går! Han nappade tag i en liten strandväska också gick vi.
Jag hade varit så arg och besviken på mej själv att jag inte märkt att han bytt kläder. Ett par snygga shorts och en kortärmad tröja och ett par sandaler. Han såg snygg ut. Honom behöver jag inte skämmas för, tänkte jag och blev lite förvånad över tanken.
Det var bara några minuters promenad ner till playan.
Det var mycket folk på strandpromenaden. Där fanns massor av småbutiker som sålde allt mellan himmel jord.
- Här ser ut ungefär som när jag var här för några år sedan. Jag tror det ligger en ganska stor butik lite längre bort. Han lade armen om mej och drog iväg med mej.
Det började känns lite lättare nu. Varför visste jag inte.
- Här, sa han, och pekade.
Det var en stor butik, mest badkläder och shorts och sådant.
Jag gick in och tittade, han följde efter men lite på avstånd. Jag skulle tydligen få välja själv.
- Vad står Euron i? frågade jag.
- Lite över nio kronor.
Jag tittade på prislapparna. Det var billigare här än hemma.
- Köp två, sa han. En liten en som du kan ha på playan och anständigare om vi vill stanna vid poolen någon dag.
Är han inte klok, skall han betala två baddräkter till mej. Jag kastade en blick på honom med lyfta ögonbryn.
- Så har du att byta med också. Jag har hört att det inte är så bra om flickor blir kalla om stjärten. Dom kan bli med barn då!
Jag skrattade åt honom. Det var ju en anledning att köpa två förstås. Plötsligt kom jag att tänka på att det var första gången jag skrattade sedan han var framme vid vårt bord och sade ”ja” till vår förslag.
De billigaste baddräkterna var ganska djärva. Lågt skurna trosor och minimala överdelar.
Jag plockade fram två, en riktigt liten, väldigt billig, och en som var lite mera normal, men ändå djärvare än vad jag egentligen ville ha.
Jag såg mej om efter en provhytt och såg en bakom mej.
- Jag väntar här! sa Hasse
Han satte sej i ett hörn och väntade.
Jag provade den ”stora” baddräkten först och tittade mej i spegeln. Det var inte mycket till baddräkt, men den fick duga.
Utan att tänka mej för stack jag ut huvudet genom draperiet på provhytten och vinkade på Hasse. Varför vet jag inte, det kändes bara naturligt att göra det. Han kom fram till mej. Vad tycker du? undrade jag och drog in huvudet i hytten igen.
Han tittade in.
- Är detta den oanständiga? frågade och log mot mej.
- Nej, det är den anständiga. Den för poolen.
- Herregud! sa han. Köp den, sa han med ett brett leende.
Jag hoppade i nästa baddräkt och tittade mej i spegeln. Hemma skulle jag aldrig i livet tagit på mej en sådan baddräkt. Jag kände mej mera naken i den, än utan den.
Ah, va fan, tänkte jag och vinkade på Hasse igen.
Han stack in huvudet, tittade och sa.
- Du är jätte fin! Köp den.
Medan jag tog på mej kläderna igen hade Hasse varit och plockat till sej ett par badlakan som han betalde på samma gång som baddräkterna.
Det kändes inte bra att Hasse hade betalat baddräkterna. Han måste ha anat hur jag kände det, för han stannade till.
- Du, sa han. Tänk om vi hade träffats på ett annat sätt. Nere vid poolen på hotellet till exempel. Då hade jag nog frågat dej jag kunde få bjuda på något gott att äta till kvällen Och då hade du förhoppningsvis sagt, väldigt gärna, tack.
Du, den middagen hade blivit dyrare än dom här baddräkterna, så gå inte omkring och oja dej.
Tänk på att du inte fått någon middag!
Jag skrattade till lite.
- Så kan man väl inte resonera, invände jag.
- Det kan man visst. Nu pratar vi inte mer om baddräkter, utan nu går vi och badar.
Det kändes lite bättre nu, jag hade till och med skrattat flera gånger. I alla fall så var han väldigt omtänksam.
Vi gick ner på sandstranden och Hasse bredde ut sina nyinköpta badlakan och slängde av sig kläderna. Badbyxorna hade han under. Han kastade en blick på mej och sa.
- Jag går och badar fötterna. Så gick han ner till stranden och grävde med tårna i den mjuka, våta sanden med ryggen åt mej.
Herre gud, tänkte jag. Han går undan för att inte jag skulle känna mej generad när jag klär om. Han vände sej sakta om och kom tillbaka just som jag drog linnet över huvudet och stod där i min minimala baddräkt.
Han stirrade på mej ett kort ögonblick.
- Ursäkta att jag tittar så på dej, men du är andlöst vacker, sa han.
Jag blev stum av förvåning. Jag har blivit kallad snygg och ibland av någon smickrare, väldigt snygg. Men det var första gången någon kallat mej andlöst vacker.
- Ta inte i så, Hasse, sa jag och log mot honom.
Jag sprang före honom ut i vattnet. Det var långgrunt och man kunde springa rätt långt innan fötterna inte orkade med länge och man ramlade handlöst framstupa i vattnet.
Jag föll och hörde Hasse komma jagande bakom mej.
Det blev några simtag innan han hann ifatt mej. Jag böjde på knäna och doppade mej ordentligt.
Så stod han framför mej och höll handen på min höft och grinade i solen.
- Det var skönt, sa jag.
- Inte dumt alls, höll han med.
Jag kände eller såg att han kastade en öga på mina bröst och tittade ner.
Herre Gud, den ljusa behån var nästan genomskinlig och man kunde se bröstvårtorna rakt genom tyget. Jag lade automatiskt armarna i kors över brösten och tittade generat på Hasse, som bara skrattade åt mej.
Sedan tog jag ner armarna från brösten och sa.
- Jag bryr mej inte om att du ser mej. Jag trodde inte att det skulle bli så här. Och jag kände att han fick gärna titta. Fast jag var rädd.
Innan han hann säga något hade jag simmat iväg från honom.
Vi låg och plaskade en stund i vattnet innan vi gick upp och satte oss på badlakanen för att torka upp.
- Tycker du baddräkten är för genomskinlig? undrade jag och tittade ner på brösten där bröstvårtorna forfarande syntes rätt väl.
- Nu har du ju torkat lite, det är nog bara när du är riktigt våt som den är lite tunn. Bry dej inte om det. Du har inget att skämmas över.
Ska vi gå upp och få oss något att äta?
Hasse tog på sej sina kläder och började plocka ihop vår grejor. Han skakade badlakanen ner vid vattenbrynet och jag fick diskret plockat upp min trosor ur hans kasse. När han kom tillbaka med badlakanen var jag färdig. Han lyckades pressa ner dom i sin väska och tog mej i handen och så gick vi.
Det kändes bra att hålla honom i handen. Det var ju faktiskt så, att det närmaste jag varit honom, det var på flygplatsen, när jag visade kortet och han steg fram och kramade om mej.
Jag kastade en blick på honom. Han kisade mot solen och smålog.
- Vi tar ett ställe där det är mycket folk, sa Hasse. Är det mycket folk, så brukar maten vara bra.
Det lät ju förståndigt, så jag nickade.
Vi stannade framför ett ställe som var välbesatt, men ändå fanns några lediga bord.
- Vad säger du om en köttbit och lite rött vin undrade Hasse när servitören lagt menyn framför oss. Vad tror du om entrecote, sallad och bakad potatis?
Eller skall vi ta fisk? Han satt mitt emot mej och tittade i menyn.
- Entrecote! Det låter gott och jag är lite hungrig.
- Då tar vi det, sa han och vinkade på servitören.
Det gick kvickt och maten stod på bordet bara efter några minuter.
Jag lyfte mitt glas.
- Skål Hasse!
- Skål Asta, för dej och för 14 sköna dagar, fyllde han i.
Maten var god, vinet likaså. Det enda problem vi i hade var att den bakade potatisen var så varm att man inte kunde hålla i den och ännu mindra äta den.
Så vi fick äta lite långsamt så att potatisen skulle hinna kallna lite.
Vi åt och småpratade och när maten var aväten satt vi med vårt vin och tittade på människorna som passerade utanför på strandpromenaden.
Han frågade mej hur vi kommit på idén att dra lott om killarna.
Jag berättade för hon hur det hade gått till och han krattade så han skakade.
- Sådant kan inte hända, men lik förbannat har det hänt, skrattade han.
När jag frågade om dom andra killarna fick han mej att tappa andan.
- Jag känner dom inte, sa han. Vi träffades i kön utanför incheckningsdisken. Jag reser ensam.
Först trodde jag honom inte, men till sist fick jag ju inse att det var sant och det var mera slump med i spelet än vad jag visste.
- Varför sa ni ja? undrade jag?
- Nja, sa Hasse. Vad skulle vi göra? Det är ju en sådan sak som aldrig kommer att hända igen. Det var ingen tvekan hos någon av oss. Så fort vi hade rett ut det med rummen var beslutet egentligen klart. Hade vi sagt nej, så hade vi väl fått gå och undra hela livet hur det hade gått om vi sagt ja. Nej, det var ett bra beslut.
Vi hade ju träffat er, fyra fina tjejer! Och du, jag hade kanske inte fått träffa dej annars. Det hade varit tråkigt.
Jag kände mej lite omtumlad. Att han reste ensam! Det var nog inte läge att fråga varför just nu. Han kanske talar om det själv, så småningom.
Det var mysigt att sitta och prata och titta på folk som passerade.
- Hur känner du dej nu, undrade Hasse. Du sa att du har var lite nervös. Det har märkts på dej. Känns det bättre nu?
Jag nickade.
- Mycket bättre. Det har lugnat ner sej lite. Eller snarare du har lugnat ner mej. Jag log mot honom. Jag var nervös och så hade jag glömt baddräkten. Då var det inte roligt att heta Asta!
Vinet började ta slut så vi betalade och gick sakta hemåt hotellet.
- Vi måste handla lite, sa Hasse. I alla fall så mycket att vi får ihop till en frukost i morgon bitti.
Vi diskuterade våra frukostvanor och det var inte svårt att komma fram till vad vi skulle köpa. Utöver frukost grejor köpte vi flaskvatten och en box med balkongvin.
Hasse lade in varorna i kylen och jag gick till badrummet för att skölja saltet ur badkläderna. När vi kom upp på hotellet började oron malde i mej igen. Ytan på lägenheten var inte stor. Vi skulle komma att leva väldigt tätt inpå varandra. Nerverna i magen knöt sej när jag tänkte på att jag skulle leva med honom som hans sambo när jag hörde honom ropa på mej.
- Titta ut, sa han. Det är tjejmöte i baren. Stick iväg så du inte missar något. Jag kommer när jag har duschat!
Jag kastade en blick mot poolbaren och såg tjejerna sitta där och prata.
Återigen den omtänksamme Hasse. Jag gav honom en kram och tog hissen ner till poolen.
Där satt tjejerna med var sitt glas vitt vin och pratade.
- Ta ett glas vin i baren och kom och sätt dej, sa Linda.
- Jag glömde pengar, sa jag.
- Ta här, sa Linda och gav mej en sedel. Vi kan göra upp det sedan.
Jag fick mitt glas och satte mej intill Linda och lyssnade.
Dom var helnöjda med sina killar. Rara och fina var omdömet. Och rejält med humor hade dom också.
Alla tre tjejerna hade redan varit ihop med sina killar och tyckte dom var toppen.
- Det blir så mycket lättare sedan, menade Gitte. Men dusch och sådant. Det finns liksom inget dölja eller att vara blyg för.
Det var inte likt mina väninnor. Att bara släppa till utan några preludier.
Pernilla och Gitte hamnade i en diskussion om sina killars olika egenskaper och Linda jag pratade för oss själva.
Jag berättade om hur nervös jag var och hur Hasse diskret hade försökt hjälpa mej över det värsta.
- Men herre gud, sa Linda. Så kan du inte hålla på. En kille som månar så om dej tycker naturligtvis om dej. Låt honom göra det då! Sjåpa dej inte utan lägg dej hos honom och sov middag. Tätt intill ska det vara och en puss ska han ha.
Linda funderade lite.
- Jag tror inte att han rör dej, men ikväll får du släppa till. Det gör dej bara gott!
Vi har ju legat med våra killar alla tre. Mitt på blanka eftermiddagen!
Det var klart att Linda hade rätt.
- Men tänk om han vill när vi ska sova middag då? undrade jag.
- Du väl släppa till då, skrattade Linda.
- När gjorde ni det, undrade jag.
Hon flinade till.
- Först gick Magnus och jag hit till poolen badade och tog ett glas vin. Magnus är en jättetrevlig kille och vi pratade i ett, om allting. Men när vi satt i baren med vinet, så sa han till mej att han ville nog mera med mej än att bara prata och föreslog att vi skulle gå upp på rummet och se efter hur stor sängkammaren var.
Sedan när vi kom upp så sa han att det inte var bra för mej att gå omkring i en våt baddräkt och tog han av mej behån. Jag trodde att det skulle kännas väldigt konstigt, men vi hade pratat så mycket, så jag tyckte att jag känt honom länge. Han var så rar och det kändes så naturligt. Nej, det var inte svårt. Det kommer att bli sköna veckor.
Jag rodnade när jag hörde vad hon berättade.
Sedan blev det lite riktigt tjejprat om hur killarna var i sängen och det var ingen som var missnöjd.
Hasse kom släntrande.
- Hej på er. Hur har ni det? Är det tjejsnack eller får man slå sej ner? undrade han.
Han ställde sej bakom min stol och lade händerna försiktigt på mina axlar och frågade om jag ville ha något att mer att dricka.
Han stod bakom och över mej och jag förstod att han tittade rakt ner i urringning på mitt linne. Den ringningen var inte tänkt att betaktas från det hållet, i alla fall om man inte hade behå, och det hade jag inte.
Det var lite obehagligt, men jag tänkte på vad Linda sagt, och lät honom titta och til

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Ett lotteri del 3	Heterosex	4.0	31/7-08
Astas lotteri (Hela novellen)	Heterosex	4.1	23/4-08
Astas lotteri	Heterosex	3.9	23/4-08
Ett lotteri del 2	Heterosex	4.1	20/4-08
Ett lotteri	Heterosex	4.2	14/4-08

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.