Kraften 6 (6)
Författare: sobro Datum: 2007-09-26 20:20:18
E-post: sobro69@hotmail.com
Kategori: Heterosex
Läst:
15 958 gånger
Betyg: 4.1 (17 röster) 4 medlemmar har denna novell som favorit
Varning!!! Detta kapitel innehåller ingen sex, jag upprepar, ingen sex! De av er som sitter redo med handen på organet kommer att bli besvikna. Detta kapitel är för er som vill veta hur historien slutar.
Månaderna gick och jag saknade Anna. Jag var ute ibland och hade en del one-night-stands men var alltid ledsen efteråt, de var bara en dålig ersättning för henne.
Jag förhörde mig ibland försiktigt med mina döttar om min separerade fru hade någon ny partner på gång.
– Det tror jag inte, sa Tove, den äldsta dottern, nu åtta år. Hon frågar samma om dig och när vi säger att du inte har någon ny så ser hon lite gladare ut.
– Jag säger åt henne att flytta tillbaka, sa Linnea, femåringen lillgammalt. Då säger hon bara att jag inte förstår och ibland gråter hon.
Hjälpen kom, men den kom från ett helt otippat håll. Jag är en trogen ateist och tror inte på ödet eller olika övernaturligheter. Därför får jag helt enkelt kalla det som hände för en lycklig slump, en fantastisk tur, en gigantisk vinstlott.
Men jag låter nu Anna berätta om hur det gick till:
Det var precis som flickorna sa till Johan: Jag hade ingen ny och jag grät ofta och saknade honom oerhört. Jag kände mig halv utan honom. Nu efteråt kan jag inte förstå att jag var så envis, att jag inte lyssnade på honom, att jag drev det så långt.
Men jag var helt och fullt övertygad om att han antingen var otrogen eller också inte älskade mig längre. Hans konstiga beteende när vi hade sex, när han tittade bort och så tappade hela grejen och till slut försökte komma undan att ligga med mig, det kunde jag inte förklara på annat sätt.
Det var också hans sätt att svara undvikande när försökte prata med honom om det, det var inte likt honom. Och då ville jag inte vara med honom längre fastän jag älskar honom, jag kan inte vara gift med någon som inte vill ha mig.
Den här tisdagen skulle jag för jobbets räkning åka på en konderens i Umeå. I sätet bredvid mig på tåget satt en kvinna i 45-årsåldern. Vi kom att prata om boken hon läste och redan när vi närmade oss Uppsala pratade vi som om vi känt varandra alltid. Hon var oerhört trevlig och verkade så klok.
Vi pratade om våra barn, om våra jobb; hon jobbade som psykolog på kriminalvården i Sundsvall. Norr om Gävle började vi prata om våra äktenskap och hon berättade om sin skilsmässa för ungefär tio år sedan och jag berättade om hur jag hade det. Jag försökte få henne som psykolog att uttala sig om jag skulle gå tillbaka till Johan eller inte. Men hon sa att det var omöjligt att säga när hon inte träffat honom, men så mycket var klart att det verkade som att jag älskade honom fortfarande.
Jag grät lite och hon gav mig pappersnäsdukar och till slut lämnade vi det ämnet och kom så småningom in på var vi hade växt upp och var vi bott. Jag råkade säga var Johan kom ifrån och då sa hon:
– Lustigt, det var där jag hade mitt första jobb efter utbildningen, jag var skolpsykolog, det måste ju ha vart ungefär i den vevan.
– Jaså, vad hette skolan?
– Bredgärdeskolan.
– Ja, men det var ju där som Johan gick i högstadiet!
Hon ryckte till och blev alldeles röd.
– Vad är det?
– Vad heter Johan i efternamn?
– Malmberg.
– Åh, Herre Gud!!!
Hon såg ut som om hon skulle svimma, hon stammade något och så trängde hon sig förbi mig och nästan sprang in på toaletten. Där satt jag, fullständigt lamslagen. Vad handlade detta om, varför reagerade hon så starkt? Hon kanske var konstig, man kan ju missta sig på folk.
Jag kände att jag måste få veta vad som hänt och nu lämnade vi Hudiksvall. Jag kände paniken komma och var precis på väg att gå och knacka på på toaletten när hon kom ut. Hon var fortfarande röd i ansiktet men såg beslutsam ut. Hon satte sig och tittade på mig.
– Du måste berätta vad det är! sa jag nästan förtvivlad.
Ännu en stund satt hon tyst och tittade på mig, allvarligt. Det kändes som en evighet, men så sa hon:
– Jag har en gång gett ett högtidligt löfte om att aldrig berätta det här för någon. Och nu har jag suttit därinne och våndats. Det är inte bara att det som hände är väldigt pinsamt att berätta för dig, det är framförallt löftet som jag gav. Men nu går det ihop det du berättar, jag förstår precis varför han beter sig som han gör. Han älskar dig alldeles säkert och det är långt ifrån säkert att han varit otrogen innan du flyttade ifrån honom.
– Du måste berätta! Jag skrek nästan och folk i sätena omkring tittade upp. Hon hyschade mig.
– Jag ska berätta. Jag ska berätta allt för dig men då måste du vara med på två saker. För det första får du inte döma mig för hårt för jag bestämde faktiskt inte över det som hände. För det andra måste du tro på något som jag inte trodde på förrän det hände, det är något… något nästan övernaturligt.
Och så berättade hon med låg röst, men ändå så intensivt att jag satt och darrade, om när Johan kom till henne och allt som hände i hennes rum den där dagen.
När hon kommit till slutet av berättelsen var det som om jag hade varit där. Jag var alldeles slak i kroppen, kände mig som jag blivit överkörd av något stort och tungt. Berättelsen var ju fullständigt otrolig men ändå tvivlade jag inte. Det gick ihop, jag tror inte på övernaturliga saker och det gör inte Johan heller och tydligen inte denna Mari heller, men, allt gick ihop, allt fick sin förklaring.
När hon berättade, och hon utelämnade inga detaljer, var det som jag själv varit i det där rummet och jag kände den välbekanta känslan av Johans underbara kuk i mig, det var nästan som om jag nåddes av kraften, jag blev alldeles våt.
Längtan efter honom, på alla plan, själsligt och kroppsligt, rev tag i mig och jag började långsamt gråta där jag satt på ett tåg som närmade sig Sundsvall.
Mari, min nyfunna buksvägerska, smekte mig långsamt över håret, en systerlig tröstande hand.
– Jag vill till honom… snyftade jag.
Mari tittade forskande på mig. Hon funderade en stund. Så sa hon:
– Jag tycker inte att du ska fortsätta din resa i det här tillståndet. Det börjar bli kväll och nu är vi snart i Sundsvall. Kom med och bo över hos mig så kan vi fortsätta prata, ring och sjukanmäl dig och om det känns rätt åker du hem i morgon, kanske till Johan och barnen.
Nu är det jag, Johan, som slutför berättelsen:
Klockan var halv nio på kvällen, jag hade redan nattat Linnea, och Tove skulle precis gå och lägga sig när det ringde. Tove sprang och svarade.
Jag höll på och plockade med tvätt och hörde inte riktigt vad som sas, men det lät underligt och jag skulle precis gå dit och fråga när Tove kom springande:
– Pappa, det är mamma! Hon gråter… hon säger att hon vill flytta tillbaka.
– Hallå, det är Johan…
– Det är jag… jag tror jag vet varför… allting…
Hon lät som om var mycket trött, som om hon gått igenom något mycket starkt, men hon grät inte nu, hon lät lugn.
– Vad menar du?
– Jag har träffat någon som vet något om dig och nu tror jag att jag förstår hur allt hänger ihop och, Johan…
– Ja?
– Om du vill ha mig ändå fast jag varit så jobbig…
– Anna, jag längtar efter dig hela tiden, hela tiden…
Nu var det jag som nästan grät…
– Men jag förstår inte, vem har du träffat?
– Hon vill att du ska förstå varför hon brutit sitt löfte att inte berätta, att hon kände att hon kunde rädda oss, vårt äktenskap…
– Vem?
– Hon heter Mari… din skolpsykolog från högstadiet…
– Ååh herre gud…
Det kom tillbaka till mig, jag på rygg på golvet och hon som red mig, furiöst, och hennes ord, hennes varningsord om kraften:
”När du verkligen blir kär, när du träffar någon som du blir kär i på allvar då kommer du inte att vilja använda kraften. Men det kan bli svårt att undvika. Det kan bli problem. Tänk på det, var beredd på det.”
Jag hade inte klarat av det. Men Mari hade hjälpt mig en andra gång.
– När kommer du?
– Får jag komma?
– Ja… Ja! Och du!
– Ja?
– Var är du nu?
– Hos Mari, i Sundsvall, vi träffades på tåget, det är en lång historia… jag får berätta sen…
– Du… ge Mari en stor kram, den största du har, från mig och säg att jag är glad att hon berättade!
Sedan är det inte mycket att tillägga. Anna flyttade hem och livet gick vidare, ett mycket bättre liv. Jag använde inte kraften på Anna men hon visste varför jag bröt blicken ibland och det störde inte vårt liv tillsammans.
Och jag tänker inte berätta om när jag på Annas initiativ med hjälp av kraften skaffade oss en trekantspartner och jag tänker inte heller berätta om när barnen var hos mina föräldrar och Mari kom och bodde hos oss några dagar och vi hade oavbrutet sex i tre dagar och nätter. Utan kraften.
Och har inget annat hänt så lever vi fortfarande, lyckliga!
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Jag har redan kommenterat tidigare alster. Även detta avsnitt håller litterär kvalité.
Var så artig och fatta musen & skriv något mer!
Det här är den första novellserien jag kommenterar. Den är SUPERBRA! Lite lagom absurd story. och ett perfekt slut. TACK
Vill gärna ha en forsättning om en släkting eller nått som också uptäcker kraften, hade varit intressant.
Tack än en gång
Hatten av! sobro, detta var det bästa jag läst. Det enda negativa, som sagt, är att jag inte själv hann skriva på detta tema för det hade jag faktiskt tänkt. Nu känns det fullkomligt överflödigt. Däremot är du en stor inspirationskälla för annat skrivande! Tack!
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
En fantastisk serie! Toppklass! Och det redan 2007, när kvalitén fortfarande var rätt varierande. Underbart!