Tina och den franska liljan
Författare: tinaslut Datum: 2006-11-25 12:43:43
E-post: tinaslut@hotmail.com
Kategori: BDSM
Läst:
16 608 gånger
Betyg: 3.1 (39 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Vem sa att tidsmaskinen inte existerar? Jodå, i fantasin så kan man färdas genom århundraden, till främmande platser och miljöer allt efter behag. Vad sägs till exempel om att mellanlanda i Frankrike på 1700-talet?
Jag har helt enkelt varit på fel plats vid fel tillfälle. Efter den stora kalabaliken på marknaden arresterades jag och föstes tillsammans med tio andra kvinnor in i en fångvagn där vi trängdes med tre officerare. Jag såg förskräckt på mina olyckssystrar och kunde konstatera att de tillhörde vad man brukar kalla det lätta gardet. En av dem, en hårt sminkad kopplerska med gnistrande mörka ögon och långt, korpsvart hår, klagade bittert:
- Min vanliga otur. När man för en gångs skull tar en promenad så ska man förstås bli haffad. Det skulle inte förvåna mig om jag fick smaka på sträckbänken för att jag inte hållit mig inom det avgränsade området.
Tanken att även jag skulle bli utsatt för tortyr föresvävade mig inte ens, trots att det var obligatoriskt för alla anklagade. Mitt huvud var fullt av andra tankar.
På morgonen skramlade det i låset och den tunga järndörren öppnades. En orakad, smutsig vakt med brinnande blick höll en fackla framför sig. Dagsljuset som trängde in genom lufthålet i den tjocka muren var så svagt att cellen låg nästan i mörker. Flera vakter klampade in och facklor sattes upp i hållare på väggarna. Jag kände mig utsatt och rädd och kunde inte hjälpa att jag tryckte mig mot en av de andra kvinnorna, en storväxt blond amason, liksom för att söka skydd. I hennes hållning kunde jag dock bara avläsa resignation inför det oundvikliga.
Två av männen grep kvinnan med det korpsvarta, midjelånga håret och började klippa av det. Hennes långa, vackra hår slängdes i en korg. En soldat höll facklan över mig och visslade till när han lossade min huva så att mitt blonda hår föll ut över axlarna.
- Mon Dieu, här har vi något alldeles särskilt! Titta vilket hår! Det kommer vi att kunna sälja dyrt till Mäster Podot.
Jag snyftade och protesterade förgäves. Ett par hårda örfilar visade vem som bestämde och jag lät det ske. Snart var mitt hår, som jag borstat för inte så länge sedan, ett minne blott och vakterna drog sig tillbaka. En av de andra kvinnorna försökte trösta mig:
- Gråt inte, det växer snart ut igen. Vakterna på Le Châtelet gör stora extrapengar på att sälja kvinnohår till Paris perukmakare.
Sent på dagen öppnades dörren igen och vi fördes genom ändlösa gångar till en stor sal med stora oljemålningar av olika framstående personer på väggarna. På ett podium i ena sändan av salen satt en man i svart kappa och vit peruk under en tavla som föreställde Jesu lidande på korset. Han gick igenom en hög papper tillsammans med sin bisittare. Det var fängelsedomaren.
Efter att våra namn registrerats så läste assistenten upp listan och förklarade att alla här nämnda dömes till offentligt spöstraff och skall därefter föras till Fängelset för Kvinnor. Vi radades upp längs en vägg och jag tänkte på att vi säkert var en sorglig syn där vi stod, i trasiga klänningar, ovårdade och barfota. En storväxt och kraftig man i blå uniform med guldgaloner gjorde entré. Hans små hårda ögon antydde inte någon barmhärtighet. Hans klackar ekade mot stengolvet när han gick fram och tillbaka framför oss:
- Ni ska få ordentligt med prygel, era slynor! Och de som skriker för högt ska få några extra rapp. Vakt, för bort dem och se till att vara klara före solnedgången.
Till min förvåning blev jag kvar i salen när de andra kvinnorna släpades ut. Den storväxte officeren kom fram till mig och grep tag om min haka mellan sina grova fingrar. Det var inte att ta miste på lidelsen i hans ögon.
- Har du verkligen lust att bli piskad blodig, min sköna? sa han med illavarslande röst. Du kan följa med mig för en natt och du slipper bli piskad. Du ska veta att du är en ovanligt vacker kvinna och det vore väl synd att fördärva din skönhet. Hans andedräkt fick mig att må illa och hela karlens uppenbarelse var motbjudande. Jag vred mig som en mask i hans grepp och undvek hans brytala kyssar. Till slut kom jag loss.
- Jag tar hellre ett spöstraff, hörde jag mig själv säga.
Hans ansikte blev högrött av ursinne och han gav mig ett hårt slag med öppen hand så att jag föll till golvet. Yr av slaget reagerade jag knappt när hans grova fingrar grep in i mitt hull och kastade in mig genom dörren till ett närliggande rum.
- Denna sköka ska piskas tills skinnet hänger i slamsor på henne, vrålade han. Och det är en order! Jag kunde se hur en av vakterna, en storväxt man som utstrålade lidelse och brutalitet, lyste upp vid hans ord.
Solen var på nedåtgående när jag släpades från fångkärran och bands fast vid en spöpåle med händerna ovanför huvudet. Den storväxte vakten lyfte upp ett skräckinjagande svart gissel med långa knutförsedda remmar ur en hink med vatten. De desperata skriken av piskade kvinnor genljöd över området och en stor folkmassa bevittnade skådespelet. Jag kunde se i ögonvrån hur den storväxta blonda kvinnan piskades av en annan vakt och noterade att han använde vidjespön på henne med en frenesi som fick missfärgade ränder att växa fram i snabb takt över hennes rygg, stjärt och lår. På hennes vänstra skuldra fanns ett märke som jag inte kunde identifiera
- Hur otroligt dum får man bli, väste han mellan tänderna medan han tog position bakom mig. Fattar du inte att kaptenen kommer att få sin vilja fram i alla fall. Nu är bara skillnaden att du får lida ordentligt innan han tar dig. Och då kommer du inte att vara dig lik, tro mig. Katten ska få bita ordentligt i ditt skinn...
Han slog och jag all luft gick ur mig samtidigt som min kropp genomborrades av en obeskrivbar smärta. De knutförsedda snärtarna bet till över min rygg med en sådan kraft att jag trodde ryggraden skulle knäckas och lämnade efter sig ränder av eld. Smärtan fortplantade sig genom varje nerv i min kropp och jag gallskrek av smärta när jag fick luft igen. Som i en dimma hörde jag röster runtomkring mig ....idag går han för långt... ...han kommer att döda henne, han slår alldeles för hårt... ...ska ingen stoppa honom... Den niosvansade katten bet till med full kraft om och om igen, växelvis över ryggen och stjärten, snärtarna snodde sig runt min kropp och bet in i mina bröst, på magen och lårens framsidor. Detta var en fruktansvärd tortyr och jag kunde bara hoppas på att det medvetslösheten skulle uppsluka mig för att göra slut på min pina.
Han var en mästare i sitt gebit. Varje gång som jag var på väg att förlora sansen så stoppade han den fruktansvärda piskningen och lät mig återhämta mig innan han fortsatte. Varje gång gick han då fram till mig och grep tag i mitt huvud och viskade i mitt öra: - Det här är bara början, sköka.... jag tänker piska dig till solnedgången... du kommer aldrig att bli dig lik efter det här... Han kysste mitt ansikte, nafsade och bet i mina örsnibbar och på halsen, totalt omedveten om folkmassan runtomkring. – Och när kapten har roat sig med dig så är det min tur... Jag var nu så svag att jag knappt märkte att han på nytt tog sats och att det tunga gisslet swischade genom luften.
- Nå, detta kanske har övertygat dig om lydnadens fördelar... Den storväxte kaptenen lyfte upp det fuktiga skynke som låg över mig och minsta beröring var smärtsam då min kropp kändes som ett enda öppet sår. Jag låg på mage på en brits i cellen och var nu ensam. Var de andra kvinnorna hade blivit av visste jag inte. – Usch, så du ser ut. Nu är det nog tveksamt om någon man blir bländad av din skönhet. Men du duger att använda till det som du är till för. Den brutale sällen lade ifrån sig sina byxor och tog plats bakom mig. Han greppade hårt om mina höfter, lyfte upp mig och lägrade mig som ett djur. En svag jämmer kom över mina läppar när han stötte hårt och brutalt in i mig och när han kom i mig så vrålade han högt av lust. Efteråt tvingades jag att slicka honom ren och suga honom tills han blev hård igen. Han använde mig i flera timmar och jag kände mig fullständigt urlakad när han slutligen lämnade mig ensam i min cell.
En tid senare kom mannen som piskat mig till mig i cellen. Han drog ut på det mycket längre än kaptenen hade gjort och han njöt av att förnedra mig. När mina läppar och min tunga gjort honom hård igen vände han på mig och hans grova lem stötte som en murbräcka mot min anus. Jag vred mig och kämpade och lyckades komma undan hans attacker. Detta retade honom oerhört och han drog ut det tunga läderbältet ur byxorna som låg på golvet. Han höll mina båda handleder i ett järngrepp med sin ena jättehand och med den andra svingade han remmen. Slagen föll ursinnigt över min sönderpiskade stjärt och jag var halvt medvetslös när han slängde bältet på golvet, grep mig brutalt och på nytt stötte mot mitt trånga hål. När det lökformiga huvudet slutligen forcerade min trånga ringmuskel och hans påle plöjde in i mig blev smärtan så outhärdlig att jag gled in i ett barmhärtigt mörker. Det sista jag varseblev innan jag förlorade sansen var hans vrål: - Sköka... du ska bära den franska liljan... och det är jag som ska märka dig!
Mina sår läktes efter hand och min ärrade kropp började återfå sina krafter. En dag på morgonen kom vakten som piskat mig tillsammans med tre andra och det var inte att ta miste på den förväntan som lyste upp deras ansikten.
- Nu är det dags. Inom en halv timma kommer du att bära den franska liljan i ditt kött för alltid.
De grep brutalt tag om mina armar och ben och jag kämpade emot allt vad jag var värd, sparkade, bet, slogs... Till slut lyckades de övermanna mig och jag bands till händer och fötter och släpades iväg längs den mörka korridoren.
- Vilken furie, skrattade en av vakterna. Det vore någonting för dig.... Vakten som piskat mig lät förstå att han redan tagit del av mina behag och skulle så göra igen.
Scenen var skräckinjagande. I centrum av rummet fanns en påle med remmar för att spänna fast offret och i ett fyrfat hettades ett brännjärn upp på en bädd av glödande kol. En man i peruk och med uttrycktslöst ansikte satt och skrev på ett papper. Skenet från fyrfatet gav rummet en sinister framtoning. Paniken vällde upp inom mig, jag tiggde och bad om nåd. Men givetvis fanns ingen nåd att få. Mannen med peruken gjorde tecken att jag skulle fjättras vid pålen och så skedde. Mina hand- och fotleder spändes fast och en bred rem drogs hårt över min midja så att jag pressades hårt mot pålen. Sedan började en mässande röst läsa upp min påföljd:
- och ska denna kvinna därför bära den Franska Liljan, sig själv till straff och andra till varnagel... på det att hennes status som en fallen kvinna skall vara uppenbar för alla och envar...
Efeter vad som tycktes mig en evighet slutade mässandet. Mannen som piskat mig var dagen till ära klädd i en fotsid orangefärgad kåpa. På tecken av domaren gick han sakta fram till fyrfatet och lyfte upp brännjärnet, vars spets nu glödde illröd, gränsande mot vitt... som en glödgad lans... Han avancerade fram emot mig och jag kved:
- Hav förbarmande... snälla, skona mig...
- Sköka, väste han och i nästa sekund erfor jag en smärta så intensiv och genomträngande att jag aldrig förr i mitt liv upplevt något liknande. Han tryckte järnet hårt mot min vänstra skuldra och medan domaren oändligt långsamt räknade till fem brände sig det glödande järnet djupare och djupare in i mitt kött. När han kom till fem hängde jag livlös i mina fjättrar.
Dina händer smeker ömt mitt hår och jag hör dina jämna hjärtslag där jag ligger med huvudet mot mitt bröst. Jag känner mig tillfreds och lycklig.
- Vad hände sen då? frågar du spefullt, lyfter upp min haka och kysser ömt mina läppar.
- Det är nog många som vill använda skökan, nu när hennes status så att säga är bekräftad, viskar jag. Hon får nog fullt upp där i kvinnofängelset...
Dina händer letar sig varsamt ned längs mn kropp och som vanligt tänder du lågor inom mig. Dina beröringar är elektriska och driver mig till vansinne. Åh, vad är det du gör med mig. Jag vrider mig och stönar där jag ligger ovanpå dig... orolig och lysten. Du spelar på min kropp som på ett instrument och jag är sanslöst förlorad. Du vet så väl vad du har makt att göra med mig. Jag vill att du äger mig... att du tar mig hårt och beslutsamt.... driv mig över gränsen gång på gång. Jag är din sköka.... för alltid... med eller utan Franska Liljan... vi kan ligga och kela hur länge som helst och dina smekningar och beröringar får mig att brinna av åtrå. Jag vet att dina ömma karesser snart kommer att förbytas i en kompromisslös hårdhet... när jag klamrar mig fast om dig med mina ben och du tar mig hårt och skoningslöst så har min ömsinte älskare förvandlats till den brutal grottman... mina safter flödar och jag drivs över gränsen gång på gång... åååh, måtte det aldrig ta slut.... bit mig, gör mig illa.... dina tänder och läppar lämnar märken på mitt skinn... längtar så jag kan bli galen efter att få smaka på den niosvansade katten på riktigt när du är färdig med mig.... du stöter hårdare och hårdare och jag kommer gång på gång.... pressar mina armar mot sängen och sätter märke efter märke på min hals samtidigt som du stöter in i mig hårt och djupt... åh Gud vad det är underbart att vara så ägd... den svartglänsande katten ligger bredvid oss och jag vet att det inte bara är sugmärken jag kommer att bära i morgon..... jag kvider och gnyr och snyftar av lust.... du driver mig bortom sans och vett i denna fantastiska ritt som slutar med att vi ligger totalt utpumpade sammanslingrade på sängen.
- Tina, det finns ingen som du. Jag älskar dig...
- Jag är världens lyckligaste kvinna..... lämna mig aldrig....
Du kramar mig hårt och sträcker dig efter den niosvansade katten, drar sakta med den över min nakna hud. Jag ryser av vällust och mitt under de oräkneliga orgasmernas efterdyningar längtar jag efter fortsättningen, vad det än månde bli...
Fler noveller av samma författare
mycket bra, kom ihåg alla, det är bara fantasi.