Tystnad avslöjar inte orden
Författare: QUP Datum: 2004-05-24 12:41:31
Kategori: Onani
Läst:
6 657 gånger
Betyg: 2.6 (182 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Han slöt ögonen, och han såg henne framför sig. Cellen var varm, mörk och tyst, och framför allt tyst. Där låg han, ensam, men hon då? Låg hon lika ensam som han. Han mindes löftet och hittills så hade han inte haft några som helst problem att hålla det, men så i dag så hade han varit fullt beredd på att bryta det, och han var fullt medveten om det och det hade han varit ända sedan han såg henne. Han skämdes över sig själv och han tvivlade och det fick honom att skämmas om möjligt ännu mera.
Han slöt ögonen, och han såg henne, han öppnade ögonen och han såg henne ändå. Han hade inte sagt något till henne, han hade knappt vågat se henne i ögonen, och deras första möte hade varit så kort, men han visste att det inte var sista gången som han skulle se henne.
Synd ! Det var synd! Och det var han fullt medveten om, och han kände sig verkligen splittrad. Han hade suttit vid bordet, och hans tankar var självständiga, okontrollerbara, fast han så väl försökte att kontrollera dem, han skulle tänka på sin fader, sin skapare, men tänkte på henne. Och hans tankar var för honom främmande.
Han tänkte på hennes kropp, han tänkte på hennes värme, och han längtade efter att få se henne igen, trots att det inte fanns någon ärbar anledning, blott att tillfredsställa, och skapa mer begär som skulle behöva tillfredsställas, på ett sätt som han aldrig hade blivit tillfredsställd tidigare.
Han visste inte vad han skulle säga om han såg henne igen.
Det var tidigt den morgonen, som han hade gått ut för att påbörja dagens plikter, genom att sopa marken ren från materiellt skräp och synd som han först såg henne. Hon kom gående längs med trottoaren utanför klostrets port. Ett par meter ifrån klosterporten fanns det en busshållplats, och dit drogs människor vid den här tiden på dygnet, men han hade aldrig tidigare sett henne.
Han fick syn på henne, där hon kom den där julimorgonen, i vita shorts som slutade högt ovanför knäna, de såg ut som ett par avklippta byxor, hon hade en T-shirt och en sommarjacka som slutade vid midjan. Hon hade skjutit upp ett par mörka solglasögon i pannan, och hon gick där i sina egna tankar.
Han visste inte varför, han vet det inte nu, och han visste det inte då, varför han hade gjort som han hade. Han hade sett hur drömmande kvinnan såg ut, så han hade tagit ett steg framåt precis i det ögonblicket som hon gick förbi honom, och på så sätt hade han stött till henne, och ryckte till, stannade upp och såg på honom.
Hon hade gröna ögon, smala läppar och rött hår.
- Ursäkta sade hon det var inte min mening……….
- Inte ert fel, det är jag som ska be om ursäkt kära syster. Han hade bugat sig djupt.
- Jaha….jaså
- Ha en bra dag
- Ja…tack det samma hade hon sagt Sedan hade hon rusat i väg.
Han hade slutat att sopa och bara stått där och tittat efter henne. Han hade inte varit sig själv under resten utav den dagen, och han kunde inte förlåta sig själv. Han hade sett henne stiga på bussen och han hade med ens insett att hon rimligtvis skulle återkomma nästa dag. Han kunde ju inte vara alldeles säker, men han hoppades, och han bad till gud.
Han hade bett till gud om en chans att synda, han skämdes, och han började att hata sig själv och denna kvinna som hade fått honom att känna på det viset. Och han skämdes över vad han kände och vad han planerade. Han skulle kliva upp tidigt, och raka sitt huvud, så att det var alldeles blankt, han skulle vara extra noga med sin klädsel och vara klyftigare den här gången, säga något som fick henne att stanna kvar lite längre.
Han tvekade, han hade aldrig gjort det, han visste att hans bröder hade gjort det, en del gjorde det regelbundet, ja somliga gjorde det varje kväll och en del gjorde det med varandra, men han hade aldrig gjort det.
Han gjorde det. Och han grät, han ångrade sig och han njöt. Hon hade lyckats få honom att bli en av de som syndade, bara för begärets skull.
Nu var han en av dem, nu var han inte längre bättre en de andra, nu var han en av dem. Han hade aldrig varit med om något liknande, och han kände att han hade fallit för frestelsen, och att han nu längtade. Han var fortfarande ett av de vita lammen, det var han, men hans ull var inte lika vit längre, han var inte ett svart får, det var han verkligen inte, det fanns det andra i detta kloster som var, men hans ull var inte lika vit längre, hans ull hade blivit gråare.
Han hade drömt om hennes kropp, hennes bröst och hennes hår. Han ville känna hennes kropp, han hade aldrig känt någons kropp tidigare i hela sitt liv. Han hade växt upp hos munkar, och vant sig vid deras leverne och deras hemligheter, men han hade inte varit delaktig, och det hade han varit stolt över. Han hade inte varit delaktig i någon utav de andra munkarnas hemligheter tills denna natt. Denna mörka varma julinatt i ensamheten med alla de ny känslor som han kände.
Han visste inte vad han skulle göra, han låg vaken hela natten och funderade.
Morgonen kom och han på började sina plikter och sina synder. Nattens rus, gav honom nu baksmälla, och han kände att han ville bota den, med ett nytt rus, men han visste att det inte fanns en chans.
Han väntade och väntade men hon kom inte.
Varje morgon i en veckas tid väntade han på dagarna, och berusade sig själv genom nätterna. Han skrev sin poesi, han drack det stulna nattvardsvinet och han lät synden berusa honom. Och så väntade han.
Efter en veckas tid kom hon, hon gudinna av det motsatta könet, för det var så han såg henne, han såg henne som en gudinna, en kvinna som han dyrkade, en kvinna som han hade lärt sig att dyrka och som han tillbad genom att tillfredsställa hennes önskan genom att tillfredsställa sig själv, för att det måste ha varit hennes önskan för varför skulle han annars känna så som han gjorde. Varför skulle han annars göra så som han gjorde.
Hon måste vara en gudinna, och hon måste ha önskat, och han hade uppfyllt hennes önskningar, annars hade inget av detta skett. Det var han säker på.
Där kom hon, men hon var inte ensam, hon hade en sällskap med en annan kvinna, de gick hand i hand. De skrattade och de kysstes.
Munken stirrade bara, och de passerade honom, utan att någon av dem noterade honom.
Munken svor en ed tyst för sig själv, han bad om förlåtelse till allt och alla, till gud och till världen, och han svor på att aldrig mer yttra ett ord under hela sitt liv. Han hade redan yttrat för många ord i sitt liv, och de hade fört honom in på syndens väg. Och varje gång han tog ytterligare ett steg på syndens väg, svalt han sig själv under två dygns tid.
Svält och åtrå gick hand i hand genom resten av hans liv, och han var tvungen att stilla de båda begären, och varje gång han gjorde det föddes begären på nytt, fastän om möjligt bara starkare för varje gång. Men munken yttrade inte ett ord om sina plågor och begär till någon under hela sitt liv, han sa inte ett ord överhuvudet taget från den julidagen till någon.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Någons mamma | Lesbiskt | 2.8 | 2/6-04 |
| Dr Lena | Fetish | 2.9 | 24/5-04 |
| Tystnad avslöjar inte orden | Onani | 2.6 | 24/5-04 |
| Bekännelsen | Fetish | 2.9 | 23/5-04 |
| Solariumet | BDSM | 2.5 | 23/5-04 |
| Oskulden som förblev oskuld | Heterosex | 2.6 | 23/5-04 |
