Kusin Anki berättar om sin tid hos Doktor A.
Kusin Anki lutade sig fram över bordet och frågade:
– Lennart, vet du egentligen vad som hände de där första åren när jag kom till Malmö?
Jag svarade som det var, att jag hade svaga minnen av att hon arbetat ett tag som hemhjälp hos någon gammal läkare mot att hon fick fri bostad och att jag inte såg till hennes så ofta. Dels verkade hon väldigt upptagen av sitt jobb och sin kompletteringsläsning på Hermods, dels hade jag haft fullt upp med mina studier i Lund, så vi hade nog mest hörts av per telefon.
– Om du vill, så ska jag gärna berätta för dig, för det var en mycket märklig period i mitt liv där jag lärde mig mycket…
Jag kom alltså nerflyttande från vår lilla stad i Östergötland i slutet av 1967 för att komplettera min studentexamen på Hermods. De första veckorna bodde jag hos Elisabeth som hade kommit över en liten etta ute i Limhamn, men det blev för trångt i längden och jag började söka efter något eget. Det var inte lätt, men jag studerade Sydsvenskans småannonser ivrigt. Av en ren slump råkade jag få syn på den lilla märkliga annonsen: ”Läkare och änkeman söker hjälp till hemmet mot fri bostad och lön. Glad och lydig flicka äger företräde. Svar till: ´Generös´ ”.
Jag lämnade in ett litet brev på Sydsvenskans depeschkontor och blev en vecka senare uppringd av en äldre man, som kallade sig Doktor A. Det blev bestämt att jag skulle intervjuas av honom på hans mottagning nere i centrum på fredag eftermiddag när han stängt mottagningen vid lunchtid. Jag fick också veta att jag kunde disponera en ljus jungfrukammare mot gården i hans våning vid Drottningtorget och att han var beredd att betala 1 200 kronor i månaden. Skattefritt. Lediga förmiddagar, ledigt måndagar och onsdagskvällar, men i tjänst hela dagarna under helgen. Fri uniform och mat.
– Om lilla fröken är snäll och duktig kan det bli tal om en extra veckopeng då och då, tillade han. Dr A. Lät ganska gammal på telefon, men hade en härlig utstrålning av äldre chevaleresk gentleman och jag tänkte att han knappast var från vår tid. På rösten var det lätt att tycka om honom.
Med stor spänning halvsprang jag de två trapporna upp till hans mottagning. Dagen till ära hade jag tagit en aning rouge på kinderna och en droppe Rive Gauche i halsgropen. Det var fortfarande en mild höst så jag kom utan ytterkläder eller kappa i en tunn – och mycket, mycket kort – sommarklänning, som antagligen var näst intill genomskinlig. Dörren till väntrummet var redan låst, så jag ringde på och hörde efter en stund klapprande steg. En ståtlig kvinna i sköterskeuniform av det gamla slaget, blå klänning, vitt förkläde och liten spetsmössa, öppnade och släppte in mig. Hon kunde kanske vara mellan 40 och 45 och såg mycket bra ut men fick genast en allvarlig och lite kritisk rynka mellan ögonen när hon betraktade mig från topp till tå:
– God dag fröken O. och välkommen! sa hon och fixerade mina bröst under det tunna klänningstyget. Jag hade ingen behå och i spänningen inför intervjun hade bröstvårtorna styvnat under det färgglada nylontyget.
– Doktorn väntar. Ni kan kalla mig syster Dagmar, tillade hon.
Hon ledde mig rakt in i doktorns mottagningsrum. Jag hade väntat mig att få se en liten hoppsjunken åldring men möttes av en ståtlig äldre herre i oklanderliga kostym som hälsade mig välkommen med ett varmt leende och ett mycket fast handslag. Han bad syster Dagmar vara med under samtalet och förhörde sig under någon timme mycket noga om min bakgrund och berättade lite om sig själv. Det visade sig att han var i början av sextioårsåldern och änkling efter sin hustru Märtha sedan två år. Äktenskapet var barnlöst och han kände sig ganska ensam och behövde lite hjälp med hushållet, framförallt med städning, kvällsmat och ”kanske lite glatt sällskap någon gång”. Villkoren var som han hade beskrivit i telefon mycket bra och skulle ge mig tid att hinna med mina studier också. Dessutom verkade han charmig och trevlig på alla vis. Gammaldags som han var ville han inte att jag skulle ta emot besök på rummet och han såg helst att jag bar uniform när jag var i tjänst:
– Men det där är saker som syster Dagmar kan hjälpa till med, kanske redan imorgon om fröken kan börja nu till helgen? Jag skulle så gärna se att fröken var på plats redan till lördag kväll. Jag kommer att vara på logen hela eftermiddagen och är nog hemma först vid niotiden.
Utan att ha sett mitt rum eller våningen överhuvud taget tackade jag ja till anställningen och det bestämdes att jag skulle installera mig under lördagsförmiddagen så redan vid niotiden på förmiddagen kånkade jag och Bettan upp mina väskor och kartonger i våningen där syster Dagmar mycket riktigt tog emot. Jungfrukammaren var helt ljuvlig med vita spetsgardiner och en stor mjuk säng med dunbolster. Ett litet sminkbord fanns och rummet hade egen toalett. Syster Dagmar hjälpte mig att packa upp och hänga in kläder och de få böcker jag hade med mig. Våningen i övrigt var ganska mörk och dyster men verkade i mina ögon ”fin” med många dyra konstföremål och tavlor.
Syster Dagmar påpekade att vi måste skaffa ett par uniformer innan affärerna stängde för helgen och vi tog hennes lilla Volkswagen in till Gustav Adolfs torg, där vi hastade in på det stora modehuset. I ett huj fick vi fram två enkla svarta klänningar med tillhörande vita förkläden och små vita mössor. In i provhytten tillsammans med Syster Dagmar och snabb provning av dressarna. Några små ändringar skulle göras omedelbart och vi kunde vänta i hytten medan klänningen nålades upp. Syster Dagmar tittade kritiskt på min uppenbarelse. Jag var iklädd bara ett par lågt skurna violetta bomullstrosor och ett par slitna bruna strumpbyxor i brun crepenylon. De ville oavbrutet hasa ner. Syster Dagmar påpekade att jag inte kunde se ut på det sättet om jag skulle ha uniform så vi fick bestämt köpa ”lite ordentliga och anständiga underkläder” också. Hon nuddade vid mina bara bröst på ett sätt som fick mig att rysa till för ett ögonblick. Så, när klänningarna var klara bar det av till avdelningen för damunderkläder, där Syster Dagmar prompt kallade till sig en av de stadiga korsettiärerna och förklarade att:
– Fröken O. skulle börja som ´hembiträde´ hos Doktor A, och att ”hon” behövde kläs upp från topp till tå och det på ett anständigt vis.
Jag leddes in i ett stort provrum med fåtöljer, bord och speglar. Jag hade aldrig sett något liknande i min lilla hemstad och började tycka att det hela var lite pinsamt. Behån hade vi slängt året innan och strumpbyxorna hade precis kommit så att man slapp de förhatliga strumporna och strumphållarna som vi vuxit upp med. Enkla, rejäla bomullsunderkläder var vad som gällde.
Expediten frågade om vi inte skulle börja med ”underbyxorna”. En assisterande flicka i min egen ålder skickades ut och kom snabbt tillbaka med en hel trave med grå och skära pappaskar som innehöll trosor i alla upptänkliga färger, modeller och kvaliteter. Syster Dagmar och expediten viskade lite medan de gick igenom urvalet. Då och då sneglade de åt mitt håll. Snart hade de sorterat fram ett antal skära, vita och några svarta underbyxor i tunn, nästan genomskinlig nylon. Modellerna var ganska ålderdomliga med ben som gick ned en bra bit på låret. Jag protesterade lamt och sa att det var ”tantbyxor” som jag inte använde, men de hävdade att det var mest ”hygieniskt och nog skulle bli bra”. Sedan undrade expediten:
– Ska vi tänka oss några korsetter också för lilla fröken? Syster Gudrun förklarade att det nog var bäst att prova ut några sådana hos Spirella som hade butik på torgets norra sida, men att:
– Vi nog ska titta lite på några gördlar att ha till vardags, för fröken har ju mycket av ungflickshullet kvar och vi vill väl inte skrämma doktorn med fula valkar under dräkten, eller hur?
Jag hade nu iklätts ett par stora skära underbyxor av assistenten som snabbt tog midje-, höft- och lårmått och försvann medan hon frågade om hon skulle ta med lite behåar också. Nya, större askar och kartonger. Glänsande satin och mjuk Lycra fyllde bordet. De flesta gördlarna var långa och såg ut att räcka ända upp till över naveln. Jag kände mig nästintill skräckslagen, när expediten tog en av de vita och bad mig stiga i den. Jag hade aldrig använt ens en liten lätt roll-on-gördel. Hon drog upp den över underbyxorna och började fästa ihop hakar och hyskor i vänstra sidan innan hon drog upp blixtlåset. Hon drog ned bakdelen över min stjärt och stack in ett finger innanför midjelinningen samtidigt som hon med andra handen strök över stjärt och mage:
– Nej, den är ett nummer för stor och ger på tok för lite kontroll, kan vi få den där Enhance från Lilly of France istället, fröken! ha hon vänd till assistenten. Den använder jag själv och jag tror att hon behöver något rejält formande.
Jag såg hur Syster Dagmar följde den uppenbart välkorsetterade flickan i min egen ålder med blicken när hon hastade fram mot bordet för att hjälpa till.
Assistenten tog fram ett pansarliknande svart fodral som glänste av sidenglänsande paneler över mage och stjärt. Den här gången fick hon ta i ordentligt för att dra det upp över magen och höfterna – och det innan den var knäppt! När blixtlåset drogs upp tvivlade jag på att jag någonsin skulle kunna röra mig igen, men mina plågoandar beordrade mig att gå några varv runt, rummet, sätta mig ned och resa mig upp och konstaterade att plagget verkligen gav mig en perfekt figur. Själv kände jag att jag inte blev mig själv, hade svårt att gå och att andas och tänkte att jag aldrig skulle ta på mig något sånt, men Syster Gudrun bestämde prompt att två vita och en svart skulle inhandlas. De försökte också att få på mig något som kallades för byxgördel, ett tortyrtinstrument som liknade ett par cykelbyxor men som satt oerhört hårt åt om magen och stjärten. Där gick min gräns och jag protesterade, men likväl inhandlades ett par vita och ett par svarta. Jag skulle nog inse att de var ”praktiska”. Inte nog med det. Syster Gudrun påpekade att några korseletter kunde vara bra att ha, sådana som doktorinnan var så förtjust i på sin tid. Jag hade ingen aning om vad detta nu kunde vara, men expeditens skörd visade att detta var ett plagg som liknade en hel baddräkt och alltså bestod av en behå och en gördel, som var öppen nedtill. De visade sig mycket svårare att prova ut eftersom så många mått skulle stämma, men till slut veks en vit och en hudfärgad ihop i sin kartong och överfördes till köpehögen. Nu återstod behåar och där var urvalet nästan obegränsat. Jag fick veta att jag hade storlek B38 men att jag borde dubblera uppsättningen så att jag också hade några C40,
– för när månadsbesvären kommer svullnar frökens bröst upp och då kan det vara skönt att byta till lite större, påpekade Syster Gudrun med instämmande av expediten.
En imponerande samling av långa behåar i svart och vitt inhandlades. Några korta fann också nåd. De långa kunde knäppas fast i gördelns överkant med en liten strumpebandsliknande anordning. Jag hade faktiskt aldrig sett något liknande. När jag själv började med behå några år tidigare hade Lycra just kommit och de var mjuka och behagliga. De här var som gördlarna sydda i fasta material omväxlande med elastiska paneler och formade brösten mer än de bar dem. Jag tänkte att jag skulle lägga dem åt sidan så snart jag kom ”hem” och fortsätta utan behå, så som jag hade gjort det senaste året.
Ett antal underklänningar i nylon och siden provades också ut och inköptes. Det var egentligen de enda plaggen jag tyckte om av allt det som tydligen krävdes för att gå i uniform hos doktorn. De föreföll mig faktiskt riktigt sexiga med sina tunna axelband och vackra spetsar över brösten och i nederkanten.
Till slut var det dags för strumpor och nu handlade det inte om strumpbyxor i elastisk helanca och crepe utan om riktiga nylonstrumpor. Det konstaterades snabbt att jag drog storlek 9 _ och att jag behövde fem par ljusbruna (Capri), fem par mörkbruna (Coffee) och tio par svarta med söm (Cuban Nights) till uniformen. Jag frågade om det inte gick lika bra med strumpbyxor, men fick till svar att sådana var vulgära, satt dåligt och dessutom var ohygieniska. Sejouren i provrummet hade nu varat i närmare två timmar och avslutades med att korsettiären på nytt klädde upp mig i en vit gördel med tillhörande behå, ljusbruna strumpor samt ett par säckiga vita underbyxor ovanpå alltihop. Uniformerna var nu klara och syster Gudrun förklarade att allt skulle
– sättas upp på doktorns konto och att inköpen prompt skulle sändas med bud till doktorns bostad. Vi promenerade över till Spirellabutiken, men det visade sig att den hade stängt redan klockan ett, så med ett ömsesidigt ”Angenäm helg!” skildes syster Gudrun och jag på Gustav Adolfs Torg. Bara några minuter efter att jag kommit tillbaka till lägenheten uppenbarade sig budet och det tog mig en god halvtimme att stuva in allt i byrån och garderoben. Jag bestämde mig också för att ta av mig det pansar som jag tvingats in i under det långa affärsbesöket och tog mig en snabb dusch i doktorns badrum och tog sedan en kopp kaffe för att sedan plugga utsträckt på sängen några timmar.
Inför kvällen skulle jag nu för första gången pröva den löjliga uniformen. Jag bestämde mig för att absolut inte använda några av de tvångströjor som Syster Gudrun tvingat på mig och tänkte att för doktorn gjorde det väl ingen skillnad. Det där var bara Syster Gudruns gammaldags föreställningar om hur man bär uniform. ”Typisk gammal nucka!” tänkte jag medan jag rotade efter ett par trosor byrålådan. Såg ett par av de nyinköpta vita jättebyxorna och tänkte att OK då, de är ju rätt svala ändå. Kunde gärna ta en av de vita underklänningarna också under uniformen. Jag hittade ett par hudfärgade strumpbyxor och drog på dem också.
Doktorn hördes i hallen och jag skyndade ut för att möta honom. Han log och undrade om dagen varit bra, vilket jag med en vit lögn bekräftade. Han undrade nu om det gick för sig att få en parisersmörgås, en öl och en liten sup i herrummet innan han drog sig tillbaka för kvällen. Jag lovade att ordna det och stod en halvtimme senare i det sparsamt upplysta biblioteket med en bricka fylld av dessa härligheter. Doktorn tackade vänligt och meddelade att han ”skulle behöva mig” som längst till klockan elvatiden. Efter en halvtimme ringde han i klockan och ville ha brickan utburen och en whisky med soda tillblandad från det lilla sidebordet i herrummet. När jag stod där med ryggen mot honom, hörde jag hans vänliga stämma ur läderfåtöljens djup:
– Jag ser att fröken inte bär uniformen enligt reglementet!
– Hurså, doktorn? Svarade jag spak och överraskad.
– Jo förstår fröken, till den klädseln ska hon bära svarta strumpor. Det där ser ju alldeles för rysligt ut. Har inte Syster Gudrun gått igenom det med fröken?
– Jo, men…, stammade jag.
– Inga ´jo men´tack lilla fröken! Kom genast hit!
Hans röst hade blivit kraftfullare och mera bestämd. Jag tvekade ett ögonblick innan jag tog de tre stegen fram mot honom. Han tittade mig stint i ögonen som ändå på något sätt log.
– Nämen hur ser lilla fröken ut? Det putar här och det hänger här! Är det inte synd på en så vacker liten figur, tycker fröken? Se så vänd på sig!
Jag kände att jag måste lyda honom och vände ryggen till. Jag hörde hur han ovanligt vigt för åldern reste sig ur den knarrande fåtöljen och tog ett steg fram mot mig. Han stod tyst utan att säga något en stund. Sedan hördes han igen:
– Nu ska fröken komma ihåg att jag är läkare och har rätt att undersöka människor när något verkar fel. Men läkarens blick är kall och neutral så fröken skall inte låta sig skrämmas. Allt sker i den bästa välmening. Jag ser att det finns en antydan till scolios som borde korrigeras och hållningen i övrigt är kanske inte den bästa. Han tystnade.
Jag kände plötsligt hur han hade fatta tag i den bakre klänningsfållen och sakta lyfte kjolen. Högre och högre. Han suckade stilla:
– Oj, oj så tråkigt. Jag ser att fröken går i byxor under klänningen. Vet då inte fröken att sådana där kalasbyxor kan ge svamp och annat obehagligt. Så här får det absolut inte se ut. Får jag be fröken att genast ta av uniformen!
Hans röst var varm men befallande och jag var som i hypnotisk trance. Trots att hela situationen verkade helt absurd och vansinnig lydde jag honom och stod strax inför honom i endast underklänning, strumpbyxor och underbyxor. Fortfarande med ryggen emot. Jag försökte vända mig om för att se vad han gjorde.
– Nej, nej inte tjuvkika, lilla fröken! Jag trodde inte att vi hade fått hit en liten uppnosig snärta. Vi trodde att vi hade en väluppfostrad och lydig ung dam i huset, men där tog vi miste. Nämen, snälla nån, fröken har visst glömt att ta på sig bysthållare! Det var illa. Dels förstörs brösten av att hänga och guppa så där, dels kräver uniformsreglementet ordentliga underkläder. Har fröken förstått det nu?
– Jo, men..!
– Inga ”jo men”, tack! Har fröken förstått?
– Ja, doktorn. Det är bara det att jag brukar inte ha behå. Jag har slutat med det.
– Jaha, lilla fröken har slutat med det? Har lilla fröken slutat med korsett också?
– Nej, doktorn, jag har aldrig haft korsett. Det är bara gamla tanter som har nu för tiden.
– Var nu inte snutig! Hon skulle väl mycket kunna ha en rejäl gördel som de flesta andra damer har?
– Jomen, det behövs ju inte. Jag är nöjd med mina former som de är och jag behöver inget för att hålla upp strumpor. Det är en annan tid nu förstår, doktorn!
Han morrade till, muttrade ett ”Basta!” tog tag i mitt hår med vänsterhanden och vred mig ner över sitt knä samtidigt som han med högerhanden drog ner både trosor och strumpbyxor. Jag var helt överrumplad och gjorde inget motstånd när han drog underklänningen långt upp på ryggen. Jag hann inte ens bli rädd när han sa:
– Olydiga flickor ska ha smisk tills de förstår sitt eget bästa! Knappt hade han avslutat meningen innan hans handflata landade på mina rundade skinkor med en glad klatsch. Det sved till alldeles infernaliskt och jag ropade både av smärta och förvåning:
– Nej, nej, sluta snälla doktorn!
Jag försökte komma ur hans grepp, men han var förvånansvärt stark. Handen for ner igen med ännu en klatsch, och ännu en. Han gjorde en paus och då kände jag mot mitt bröst hur hans penis hade styvnat. ”Herregud, tänk om han våldtar mig!” for det genom mitt huvud. Jag var fortfarande oskuld och hade huvudet fullt av romantiska drömmar. Nu följde några lite lättare slag, nästan som smekningar och till min förvåning märkte jag hur den glödande, svidande smärtan övergick till vällust. Det började pirra i muttan nästan som när jag brukade leka med duschen i badet. Han slutade plötsligt och sa:
– Sådär, res dig upp, ta dina kläder och kom med mig så ska vi ordna upp det här! Var har du dina ordentliga underkläder?
– De hann inte leverera dem idag, utan de kommer på måndag, ljög jag.
– Nå så här kan hon ändå inte gå omkring, sa han och ledde mig mot sitt sovrum. Det påminde om morfars och mormors med två stora sängar med trägavlar i björk som stod bredvid varandra med var sitt litet nattygsbord av marmor. Han tände ljuset och ledde mig runt den ena sängen till en väldig byrå.
– Om du inte har eget så får vi låna av Märthas. Ta av dig den där underklänningen befallde han.
Han öppnade den översta och visade på en mängd trosor och underbyxor i alla tänkbara färger modeller och material som låg prydligt ihoprullade. Efter en stund lyfte han sirligt upp ett par glansiga skära byxor med ben som borde räcka mig till knäna minst. Över vänstra sidan var de fint broderade med garner i pastell. Scenen föreställe en jazzzorkester och var omgiven av noter och texten ”Le Club Jazz – Montmartre”. Han placerade tankfullt silkebyxorna på sängöverkastet och sa:
– Tänk de köpte jag till Märtha vid vår första Parisresa 1934. De ska fröken ha och de ska fröken bära!
Han sköt igen lådan och öppnade nästa som var full av prydligt ihoprullade behåar i alla upptänkliga modeller. Han valde ut en i skär taft och satin och bad mig prova den. Den var halvlång och kändes sval mot huden. Dessutom passade den bra, även om den formade brösten till spetsiga strutar. Påminde på något sätt om filmer från tidigt femtital. Han bad mig behålla den på. Dags för nästa låda som innehöll gördlar och korsetter. Efter en hel del plockande bestämde han sig för en skär sak som inte liknade något jag tidigare sett i mitt liv. Han kallade den för höfthållare och visst höll den in både midja och höfter men den lämnade nedre delen av stjärten bar. Den var utförd i flera olika skära material. En del såg ut som resår, annat såg ut som gummi och andra delar var ett slags nät eller blanka partier. På framsidan fanns en snörning och den hade fyra mycket breda strumpeband. Han lindade den runt min midja och började snöra den. Efterhand tilltog trycket över mage och höfter så att jag trodde att jag skulle svimma och jag bad honom att lätta lite, men han svarade bara:
– Fröken kommer att vänja sig, det är förunderligt vad kroppen kan vänja sig vid.
I nästa låda fanns strumpor. Mängder med oöppnade kuvert, men också ihoprullade och vikta par. Han grävde sig långt in i lådan och drog fram ett cellofankuvert med ett par svarta silkesstrumpor som han påstod var tyska från före kriget. Han frågade om han fick hjälpa mig på med dem, men jag avböjde och drog själv på dem. Det var en helt underbar känsla! Som en smekning från lilltån ända upp till lårets insida och skrevet. Det pirrade till i muttan igen… Nu var de lite för långa för de långa strumpebanden och jag stod där lite förlägen när de liksom hängde och hasade.
– Såja, fröken O. Kan vika strumpskaften så sitter de nog snyggt!
– Men hur kan doktorn veta så mycket om sånt? Frågade jag oskyldigt.
– Åh, fröken glömmer att jag varit kvinnoläkare i många, många år och ständigt sett halvklädda kvinnor omkring mig. Sedan var det nog så att Märtha var lite av en exhibitionist. Hon älskade vackra underkläder och hon älskade att visa upp sig i dom, och jag tyckte nog att det var ganska trevligt förstår fröken. Varje morgon var som en fest när hon valde ut något vackert eller raffigt och hon klädde sig alltid framför mina ögon innan jag stigit upp. Om kvällarna var det likadant, nästan som en strip-tease, om fröken vet vad det är. På söndagar kunde hon gå halvklädd hela förmiddagen inann vi gick till kyrkan och det därt var stunder som jag älskade. Hon hade då alltid sina allra dyraste och finaste underkläder på sig, men ville inte ta på klänningen förrän precis innan det var dags att gå ner till Caroli kyrka för högmässan. Det där var riktiga högtidsstunder. Ja, Märtha älskade att kokettera med vad hon hade och många är de Malmödamer som passerat framför mina ögon i de utsöktaste desssouer. Det hörde väl liksom till att man skulle inte bara ”hel och ren under” när man gick till doktorn utan också snygg och kanske lite lockande. Seså, dra nu på de där underbyxorna och föl med mig in i klädkammaren, så ska vi försöka hitta en vacker underklänning också!
Klädkammaren låg i anslutning till sovrummet och var fylld med både fest- och vardagskläder och jag förstod att doktorn och hans älskade fru både hade haft pengar och ett stort umgänge. Tillvänster om dörren hängde mängder av underbara nattlinnen och underklänningar och efter lite tvekan hittade doktorn en marinblå underklänning i tunnaste, tunna kinesiska silke som han räckte över till mig. Mängder av fina spetsar och gulliga blomsterbroderier… Jag lät den flyta ner över min hårdkorsetterade kropp och tänkte att det var skönt att det fanns något vackert för mig där också. Vi återvände till sovrummet, där doktorn tände även taklampan. Han betraktade mig med ett leende:
– Så söt fröken är! Kanske skulle jaga våga be fröken att sova över härinne i natt? Jag menar då i Märthas säng och naturligtvis utan några som helst förpliktelser eller baktankar?
– Tack snälla doktorn, men jag ska ju upp tidigt imorgon och jag tror nog att jag sover bäst inne hos mig.
– Ja, om fröken så vill, men jag skulle gärna se att hon imorgon bittida var noga med uniformen, så att vi i fortsättningen slipper såna här lektioner.
– Jo men jag kan inte tänka mig att gå omkring i så här gammaldags underkläder, invände jag. Nuförtiden har vi bara trosor och ibland strumpbyxor under och behån är helt på väg ut, doktorn.
– Hör nu lilla fröken! Fortsätter hon att mopsa sig? Vi har ju en överenskommelse om tjänstgöringen här och jag vill absolut inte se fröken ränna runt som en liten slampa. Får jag be fröken att dra upp underklänningen och omedelbart lägga sig på magen på sängen med händerna mot magen!
Han hade fått den där bestämda rösten igen och jag kom ihåg att sagt att han för att också träffa män tjänstgjorde någon dag som regementsläkare på något av de skånska regementena. Rösten var mycket bestämd men samtidigt varm. Jag kände att jag MÅSTE lyda honom, nästan som i trance. Han tog en hårborste i sköldpaddsskal från sminkbordet vid väggen och började bearbeta min arma bakdel som fortfarande sved av förra omgången.
– Jag tror nog att lite smisk ska hjälpa oss vidare i förhandlingarna, tror inte fröken det?
– Jo!, kved jag, medan han betydligt lättare än förra gången och ofta avbrutet av smekningar smiskade min runda bakdel.
Problemet var nu att pirrningarna återvänt och att de tilltog allteftersom smärtan övergick i ljuv upphetsning. Jag kände att jag ville att han aldrig skulle sluta och märkte mitt i den röda illande smärtan en ömhet i hans gammelmanshänder. Precis som när jag lekt i duschen började jag kvida och nynna i takt med att muttan hettades upp och pirrningarna övergick i sammandragningar. Det verkade som han märkte det och anpassade sin takt efter mina ljud som nu övergått till små okontrollerbara skrik. Detta var alldeles nytt för mig och plötsligt kände jag hur hela underlivet drogs samman i en enorm, nästan vulkanisk kramp som övergick i en serie långsamma, vältrande spasmer. De blev desto intensivare eftersom hela underlivet var inspärrat i den styva ”höfthållaren” och jag hann tänka att det i vissa lägen kanske inte var så dumt att vara rejält korsetterad. Det förhöjde faktiskt njutningen. Jag hörde någon som skrek ihållande och förstod plötsligt att det var jag! Skriket gick över i hulkningar som blev till gråt. Fortfarande kom det kramper nere i muttan, som efterskalv efter en jordbävning och jag hörde mig själv viska:
– Åh, doktorn, det var underbart, men jag tappade fullständigt kontrollen. Förlåt mig, snälla doktorn, förlåt mig! Jag lovar att i fortsättningen försöka lyda och göra som doktorn vill.
– Ja, du ska se att det blir bäst så lilla vän, viskade han ömt. Samtidigt som han hjälpte mig upp från sängen. Innan du återvänder in till dig undrar jag om du skulle vilja sätta dig i den där fåtöljen vid dörren. Du förstår att Märtha satt ofta i den!
Jag gjorde honom till viljes och satt sedesamt med händerna knäppta i skötet och underklänningen ordentligt neddragen. Doktorn försvann bakom sänggaveln, men hans huvud tittade plötsligt upp igen. Han hade uppenbarligen lyckats komma i pyjamasen och hade krupit ner under det tunga röda täcket. Han plirade mot mig och undrade om jag kunde tänka mig att dra upp klänningen över magen och sära på benen. Utmattad gjorde jag som han bad mig om. Han fortsatte med att be mig smeka den nakna delen mina lår ovanför strumporna efter att han bett mig att ta av underbyxorna.
– Så lilla vännen, det där är vackert. Precis som Märtha kunde göra när hon ville retas med mig. Vill du inte också sära lite på labiae och visa mig din kittlare, din lilla rosenknopp?
Jag kom plötsligt att tänka på att han släckt i taket och riktat sin sänglampa mot mig. Jag såg inte honom, men han såg mig. Han bad mig att blöta mina fingrar med saliv och smeka mig försiktigt över kittlaren, men när han ville att jag skulle låta två fingrar glida in och ut ur ”vulvan” (han var för festlig med sina kliniska uttryck, tänker jag nu många år efteråt, men jag hade själv nästan inga ord för det sexuella, så då reagerade jag inte), men då protesterade jag och han såg vad jag antydde för honom: min mödomshinna…
–Ja lilla vän, sådant skall man vara rädd om och spara till den stora dagen. Kvinnoblivandets dag… stönade han.
Jag märkte nu att han höll på med sin..., sin...ja.., kuk under täcket och själv hade jag fått nytändning. Snabbare och snabbare gned jag mig själv och vågorna växte ännu en gång, mitt skrik blandades med hans lilla stön.
– Så, god natt lilla vännen, sov gott och dröm sött! Frukost vid nio imorgon och sedan går vi väl i högmässan klockan elva?
Han snusade gott när jag släckte hans sänglampa och återvände in till mig där jag föll i sömn utan att orka klä av mig. Jag drömde att Syster Gudrun kom in i mitt rum med ett enormt påskris och ville att jag skulle ”smiska” henne….
Kusin Anki tystande och tittade på klockan.
– Herergud! Jag är sen! Har ett möte klockan fyra och här sitter jag och pratar bort tiden med meningslösa ungdomsminnen som knappast kan intressera dig. Ciao!
Jag följde henne med blicken när hon försvann ut genom konditoriets glasdörr. När hon passerade utanför fönstret fick hennes raka hållning och fasta bakdel mig att undra om hon inte fortfarande kanske ….
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
lite mycket beskrivningar. kanske lite mer i stil med en sexnovell, det är det som saknas. väldigt bra språk!
Smaken är som baken: delad! Jag gillar fetishstilen och det lite sega tempot. Jättebra!
Jobbig att läsa, FÖR mycket kläd detaljer, inte uppkåtande alls. Väldigt bra skriven, men dålig för att vara en sexnovell.
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Nej. En gåta att fundera på...