Lesbisk Kärlek

Lesbisk Kärlek av Maria Brodèn

Försiktigt drog Sophie sig ur Karins
famn. Hellre hade hon velat stanna kvar i den varma bädden tillsammans med den
hon älskade, men det var dags att gå till skolan. Hon tassade tyst på tå
till

garderoben för att inte väcka den sovande kvinnan i sängen, drog ut lådan
med underkläder, tog fram en Bh och trosa. Innan hon gick till duschen stannade
hon till för att se på Karin. Hennes långa svarta hår var spritt på kudden,
ögonlocken fladdrade lite lätt och hon andades med sina mjuka läppar
vidöppna. -Älskar dig Karin, viskade hon tyst innan hon försvann in i
duschen. När hon tvålade in sin slanka kropp och champonerade sitt korta
blonda hår tänkte hon på helvetet som var

framför henne: Skolan.

***

En halv timma senare gick hon genom korridoren till sitt skåp. Överallt var
det en massa elever, och hon kunde höra hur de viskade bakom hennes rygg: -
Där är hon, lebben i trean. Hon som är

tillsammans med Jontes syrra. Visste ni förresten att hon har blivit utslängd
hemifrån? Överallt pratades och skvallrades det, och hennes och Karins
förhållande var årets stora händelse sedan idrottsläraren blev sparkad, men
hon försökte att inte bry sig. När hon kom fram till skåpet stod hennes
klasskamrater redan där. Alla hade en gång i tiden varit hennes kompisar,
klassen hade haft en bra sammanhållning hela 2:an ut. Det var ju en dans klass,
med bara tjejer, och de hade faktiskt haft ryktet om sig att ha vara skolans
bästa klass. Nu stod de i en klunga precis bredvid hennes skåp, och hon
försökte ignorera dem så gott det gick. - Hur är det med lebben idag då?
Det var hennes gamla bästis: Johanna, som pratade. Hur mycket har ni snuskat er
i natt då? Du ser faktiskt ganska utsliten ut, körde ni så hårt? Akta dig
så att du inte får HIV bara, det ska ju vara enklare för homon att få det
än oss normala. - Du skulle bara veta, svarade Sophie högt. Hon var van vid
att få sådana kommentarer, och de var vana vid att få ett ganska uppkäftigt
svar. Vi körde värre en vad du och din pojkvän brukar göra, och vet du vad?
Jag och Karin tänkte faktiskt fråga nån av er för att höra om ni var
intresserade av en trekant. Det blev alldeles tyst runt omkring henne. De flesta
såg riktigt äcklade ut, och hon log tyst för sig själv. Nu hade hon allt
givit dem något att prata om för några dagar framåt.

***

Dagen gick förvånats värt fort den här dagen. Kanske för att ingen för en
gång skull skrikit efter henne, antagligen rädda för att hon skulle tro att
de ville ha trekant med henne och Karin, och det hade varit riktigt skönt att
gå igen korridorerna idag. Att de stirrade var hon ju så van vid.

Väl hemma slängde hon av sig väskan och ytterkläderna i hallen. Karin, som
var ett år äldre än henne, och precis tagit studenten, hade inte kommit hem
från jobbet ännu. Med en djup, lättad suck, glad över att ytterligare en dag
var till ända, gick hon till telefonen för att se om de hade några
meddelanden på telefonsvararen. Den blickade. - Hej Karin, det är mamma, glöm
inte middagen på lördag, och för allt i världen, ta med dig Sophie. (pip) -
Hej, det är Kalle, ville bara meddela dig Sophie, att jag har packat alla
möbler som är dina nu, du kan hämta dom på söndag om du vill, då är
ingen hemma, och bara så att du vet byter vi telefon nummer nästa månad.
Sorry tjejen! Först

stod hon stilla som en staty, ansiktet var som hugget av sten och hon var
likblek i ansiktet.

- Gubbdjävel!!! När det väl brast för henne tog raseriet över hand. Din
falska gubbe, jag hatar dig!! När hon som bäst och skrek kom Karin
inspringande. Hon hade hört Sophies skrik ända ut på gatan. - Älskling, ta
det lugnt. Vad har hänt? Med bestämd hand men ändå varsam tryckte hon ner
den gråtande Sophie på en stol. - Det är pappa, viskade hon mellan
syftningarna. Han, han gjorde det iallfall. Han har packat mina möbler. Jag ska
hämta dem på söndag. Karins ögon blev stora. Hade inte Kalle sagt att han
tog tillbaka det han sagt? Hade inte han ångrat sig när han sa till Sophie att
han inte ville ha ett lesbiskt barn?

Karin mindes väldigt tydligt den kvällen, för ungefär 4 veckor sedan. När
Sophie varit hemma för att tala om att hon tänkte förlova sig med Karin.
Sophie hade vetat att hennes föräldrar hade fördomar, både mot homosexuella
och invandrare, men snäll som hon var trodde hon att hon skulle få dem
på bättre tankar. Och det här var resultatet: Utslängd och bortstött från
familjen. Karin hoppades att Sophie inte skulle ta vid sig allt för
mycket.

***

När Sophie gick uppför den lilla trappan till sitt barndomshem märkte hon att
det lyste i fönstret till köket. - De skulle ju inte vara hemma, mumlade hon
för sig själv och öppnade den olåsta dörren.

- Hallå! Ropade hon i hallen, någon hemma? I nästa sekund dök mamman upp.
Sophie hade inte sett henne på evigheter, eftersom hon bara för ett tag sedan
kommit hem från USA. Men hon hade inte velat prata med Sophie i telefon,
så hon antog att hon inte ville träffa henne. Nu stod de tysta för en sekund
och bara tittade på varandra. Sophies hjärta dunkade som en hammare och hon
var rädd att hennes mamma skulle höra det. - Hej mamma, viskade hon till slut.
Mamman bara glodde på

henne. Ungefär som om hon varit en utomjording som kommit in i hennes hem, och
bara började kalla henne för mamma. - Vet du om att du är misslyckad nu
Sophie? Rösten var som en pisksnärt. -Vad? Frågade Sophie. Vad menar du med
det? - Ingen kommer att vilja anställa dig nu. Fattar du inte att homon
inte får några jobb. Och om du på något vänster skulle lyckas få ett,
skulle de sparka dig så fort de fick reda på att du knullar med en tjej! Det
sista sa hon med ett väsande, och ögon var ihop knycklade till ett smalt
sträck. - Gå och ta det du ska ha, sedan kan du gå så att jag slipper se
dig. Du ger mig kväljningar, aldrig trodde jag att min egen dotter skulle
överge familjen för en slyna, särskilt inte för Karin. Sophie kvävde det
skrik som fanns i hennes hals. Hon svalde flera gånger för att bli kvitt
gråten som hotade att välla upp. Hon vägrade visa för sin mamma att
det hon alldeles nyss sagt hade sårat henne så djupt att hon aldrig
skulle förlåta henne, och i stället för att gå upp till sitt rum för
att hämta det hon skulle haft, vände hon sig om och gick mot dörren.
När hon öppnade dörren och skulle gå ut, vände hon sig om en sista
gång och sa:

- Jag är inte misslyckad mamma, bara lycklig. Bara för att du inte kan
acceptera det att jag är annorlunda, är jag inte misslyckad. Jag är det jag
gör mig till, inte vad du vill att jag ska vara.

****** SLUT ******

Ps.

Ingen trodde att flickorna skulle klara av att stanna hos varandra. Trycket
från falska kompisar och Sophies föräldrar gjorde även dem själva ett tag
ganska osäkra. Skulle de klara av att leva ett normalt liv när de varje dag
fick en massa hotbrev och hånfulla telefonsamtal? Idag vet de bättre. Även om
världen inte kan acceptera att de älskar varandra, precis som en man och
kvinna, gör de det själva, och är inte det huvudsaken? Ds.

© Maria Brodèn

Fler noveller av samma författare

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.