Lissabon del 1
Det här är en sexnovell med cuckold-tema. Gillar du inte sånt, så läs inte vidare.
Lissabon - prolog
Jag lutade huvudet bakåt och andades ut med en suck. Det var alltid den första delen som var värst; precis när planet lämnade marken och hela ens kropp skrek i protest mot det onaturliga tillståndet.
Det vore att ta i att säga att jag är flygrädd, men trevligt var det inte. Oavsett hur säkert det egentligen var att flyga kunde jag inte slå bort den plötsliga panikkänslan när man insåg att planet och vi alla i det lyfte allt högre från marken. Minsta sak som går fel, och…
Jag slog bort tankarna och tittade ut. Stockholms förorter försvann under mig och molnen närmade sig. På väg. Äntligen på väg.
Det kändes som evigheter sen jag såg henne, även om det bara rörde sig om en månad. En månad är en hel evighet när man är kär, och dessutom är van vid att få träffa den man älskar varje dag.
Objektet för min kärlek hette Lina och väntade på mig drygt fyra timmar bort. Lissabon. En stad jag aldrig ägnat några närmare tanke och som nu stulit min fästmö från mig på obestämd tid.
Möjligheten hade varit för bra för att bortse ifrån, det förstod jag rationellt. En tjänst på ambassaden, möjligheten till bra referenser… och förstås möjligheten att få komma bort och prova något helt nytt.
Lina hade alltid skämtat om att hon missat tjej-lumpen, som hon kallade det. Nästan alla hennes väninnor hade försvunnit till London efter gymnasiet, och arbetat på caféer och träffat engelska killar och bott i fuktiga och kalla lägenheter som de betalade överpris för. Och förstås älskat det. Lina hade aldrig kommit iväg; redan då var vi lite för stadgade, och hon var kanske lite för feg. Och om sanningen ska fram, kanske inte så intresserad av att träffa en engelsk snubbe som vissa av hennes kompisar.
Så hon hade blivit kvar, vi hade blivit kvar. Efter några år välkomnat hennes kompisar hem igen, en efter en. Någon med ett brustet hjärta, någon med en förstörd lever och en annan med en fyramånaders bebis på armen. Lina hade aldrig uttryckt någon bitterhet över att hon stannat i trygga Sverige med mig. Tvärtom. Men nog kunde jag förstå att hon ibland var lite avundsjuk på alla de som ’hann göra något’ innan vuxenlivet slog till.
Och så plötsligt detta. Samtidigt som jag hade jobbat på hade Lina slarvat sig genom universitet, råkat få sin examen, och utan att någon förstod hur det gått till fått den där eftertraktade praktiktjänsten på något regeringskansli vars namn jag aldrig kunde känna mig riktigt säker på. Och nu detta.
Som sagt, möjligheten var för bra för att avstå. Jag förstod det, jag förstod det från första sekund hon tveksamt hade nämnt att erbjudandet fanns där. Hon sa det med så stor försiktighet hon bara kunde; vi hade börjat prata om att skaffa barn och göra slag i saken med det där bröllopet, och så plötsligt detta. Jag förstod henne, hennes sug efter att prova möjligheten, hennes dåliga samvete över sitt intresse. Och jag förstod hur bra den var för henne. Jag jobbar som snickare och skulle aldrig tjäna tillräckligt för att vi skulle ha råd med allt det där man bara ’måste’ ha råd med. Jag brydde mig inte heller, men för Lina var sånt där viktigt, ibland i alla fall. Så jag hade bitit mig i läppen, svalt förtreten och milt stöttat henne i att ta ett beslut som innebar att mitt eget liv skulle pausas i minst ett år framöver.
”Första gången?”
Jag slet mig ur mina funderingar och tittade upp. Den äldre damen bredvid mig log mot mig och min tankspridda min.
”Första gången du är i Lissabon?” förtydligade hon. Jag skrattade vänligt till och nickade.
”Jo, jag… Ursäkta, jag är lite flygrädd så jag… Första gången, det stämmer!”
Damen nickade och log.
”Fantastisk stad det där, tro mig. Du kommer älska den.”
”Hm” svarade jag och nickade. Det kanske jag skulle gjort, om jag varit där under andra omständigheter. För mig skulle Lissabon alltid vara staden som stal Lina från mig.
Min pratsugna medpassagerare gav sig inte.
”Reser du själv?”
”Jag ska hälsa på min flickvän, eller ja, min fästmö. Hon flyttade dit för … för ett tag sen”
Damen log ett vackert leende som omedelbart gjorde att jag gillade henne mer.
”Vad härligt! Åh, den unga kärleken” skrockade hon. ”Är det första gången ni är isär på det här viset?”
Jag svalde tungt och nickade lite försiktigt.
”Jo, ja, det… det är många år sen vi inte kunde träffas varje dag. Det känns ovant”
Hon la en varm och lite rynkig hand på min och kramade om den.
”Oroa dig inte. Livet är långt! Du kommer ha många år med din älskade, snart kommer de här månaderna bara försvinna bland alla andra år!”
Jag log och nickade åt henne. Hon hade förstås rätt. Det visste jag ju. Men det är en sak att vara rationell, en annan att ständigt gå runt och längta. Och längta, det gjorde jag. Hela tiden. Jag och Lina hördes i princip varje dag, om det så var via Skype eller sms. Men det ersatte förstås inte längtan efter henne.
Damen bredvid mig försvann in i ett samtal med flygvärdinnan och jag försjönk i mina tankar igen. Räknade timmar och minuter. Det skulle bli så underbart, nästan fem veckor med henne där. Att bara få vara med henne var belöning nog. Att dessutom få besöka en ny stad och vara ledig gjorde inte saken sämre.
Fördelen med distansförhållanden var förstås att man inte gick och slet på varandra i vardagen. Inte för att jag och Lina brukade göra det, vi passade bra ihop i våra vardagsliv och bråkade nästan aldrig. Mina polare brukade knappt tro på mig. De tyckte de visste hur ’kvinnor är’ och tydligen ledde den insikten till att de bråkade mer med sina flickvänner och fruar, inte mindre. Jag bara ryckte på axlarna åt det. Nej, vi bråkade inte särskilt mycket. Nästan inte alls. Baksidan av det var väl möjligen också att vi inte heller hade passionerat make up- sex.
Desto värre då att vi hade haft ett riktigt praktbråk bara några dagar innan hon reste. Antagligen på grund av alla nerver och oro och förväntan som hennes flytt förde med sig. Bråket hade löst sig fort och det var inget som hängde över oss nu, men det hade irriterat mig i snart en månad att vi avslutat vår tid ihop med att bråka. Om en sån skitsak också.
Vi hade pratat om sex. Från början pratat om hur vi skulle lösa det under tiden vi var ifrån varandra (”Skype funkar för att vi ska kunna … titta på varandra” hade Lina sagt, nästan lite blygt). Sen hade samtalet glidit över på sådant vi fantiserade om. Det var ingen hemlighet - och inte heller något konstigt - att sexlivet inte var riktigt så spännande efter nio år ihop, som det hade varit i början. Jag tror båda två hoppades lite att en fördel med det påtvingade distansförhållandet var att gnistan skulle vara där igen. Och så hade vi plötsligt börjat bråka. Om ansiktssprut, av alla fåniga saker här i världen.
Jag kunde skratta åt det nu, men då hade jag varit riktigt sur. Jag hade försiktigt berättat att min allra största fantasi var att spruta henne i ansiktet. Från det till ett bråk på bara några minuter. Jag var förolämpad och sårad över att hon inte ens lyssnade på mig när jag öppnade upp mig; hon var kränkt och irriterad och började kasta feministiska argument på mig. Därifrån hade det bara spårat ur.
Nu kunde jag bara skratta åt det. Av alla saker man kan bråka om… Samtidigt kunde jag känna irritationen inom mig över att hon gjort så stor sak av det. Kunde hon inte bjuda på det - en gång i alla fall? Jag skrev upp ämnet på listan över saker att inte prata om de närmaste veckorna.
Lissabon. Jag slöt ögonen och började räkna ned.
Kapitel 1
En svag vind sökte sig in över staden och upp på terassen där vi satt. Jag kände hur vinden svalkade mig och hur den förde med sig lukten av salt hav, och av floden Tajos smutsbruna vatten. Det hade varit en kokhet dag och jag suckade tacksamt åt den tillfälliga temperatursänkningen.
”Åh gud vad skönt” mumlade Lina, nästan för sig själv.
Jag såg på henne och log. Hon hade hasat ned lite i stolen, trött, mätt och nöjd, och nu lekte vinden i hennes långa, blonda hår och drog i linningen på hennes kjol. Lissabon var en oerhört vacker stad, men den blev en grå bakgrund när jag tittade på min vackra fästmö.
”Algo mais?”
Servitören kom upp vid vårt bord och riktade frågan - jag antog i alla fall att det var en fråga - till mig. Portugal var ett mer utvecklat och modernare land än vad jag hade föreställt mig, men på varenda restaurang eller bar vi besökte förutsatte personalen att mannen i sällskapet både skötte beställningarna och stod för notan.
Lina grep in med ett roat leende.
”Não, obrigado”
Servitören tittade på henne med en lite förvirrad blick innan han nickade, mumlade något och lämnade notan. Vi reste oss upp och jag försökte behålla i alla fall en del av min manlighet genom att lämna några sedlar som betalning. Språket var hopplöst, men siffrorna var i alla fall de gamla vanliga.
”Något mer - nej tack” viskade Lina till mig med ett roat leende samtidigt som hon förde in sin lilla arm under min. Jag flinade fram ett ’tack’ och kramade om hennes arm. Jag kunde känna hennes lukt som blandade sig med den salta havslukten, och värmen från hennes kropp mot min. Känslan var obetalbar, underbar. Att äntligen få vara med den man älskade igen.
Det hade gått några dagar och i princip allt hade känts helt fantastiskt. Staden imponerade på mig, människorna var trevliga - om än otroligt dåliga på engelska - och maten och vinet var fantastiskt. Allt det utgjorde ändå bara en bakgrund till att jag och Lina fick vara med varandra igen.
Månaden som hade gått utan henne var den längsta i mitt vuxna liv, och de dagar vi hittills hade spenderat ihop gick istället alldeles för fort. Det hade inte tagit många minuter efter att vi sågs innan allt nästan kändes som vanligt igen. Nästan som vanligt, för riktigt så här förälskade hade vi inte känt oss på många år. Vi hade skrattat och pratat och knullat oss igenom de första dagarna som om vi var ett nyförälskat par. Och när vi tröttnade eller inte orkade mer, letade vi oss ned till närmaste restaurang eller lilla bar och åt caldo verde eller bacalhau eller allt vad det nu hette; färska ostron och läskande rödvin innan det bar av till hennes lilla lägenhet för en ny omgång sex.
Sexet ja, herregud, sexet! Hade det någonsin varit så bra? Vi tycktes helt ostoppbara och jag kände mig som en 17-åring igen, konstant kåt och redo. Och sättet hon sög kuk på, herregud, hade hon alltid varit så där bra?
Vi promenerade sakta genom kvarteren i Bairro Alto, som vid den här tiden på kvällen var fyllt av människor på väg ut för att dricka vin och öl och äta gott. Portugiserna var sena med att komma ut, men lika sena med att gå hem igen. Inte för att vi hade haft tid med det, men jag hörde dem släntra hemåt framåt morgontimmarna när jag låg i Linas lägenhet och försökte sova. Ikväll var det fredag och ännu mer folk ute än vanligt. Vi navigerade oss sakta förbi olika sällskap, hand i hand. Jag släppte Linas hand och lät fingrarna snudda vid hennes ryggslut och för en sekund kupa hennes bak. Fast vi knullat som besatta, så var jag redo igen. Jag tänkte på hur nära mina fingrar var hennes mjuka, våta läppar. Hennes renrakade fitta. Herregud, att hon hade gjort det för mig! Jag blev darrig bara jag tänkte på det.
Fast det var något konstigt med det där. Jag förlorade mig i mina tankar och funderade på om jag hade varit alltför ivrig, alltför peppad när jag upptäckt att hon var renrakad. Nog hade jag nämnt det innan vårt samtal om sex blev ett bråk? Jag var inte säker, men trodde det. Kanske var det därför hon reagerat så konstigt. Fast det hade hon vetat länge, hur sexigt jag tyckte det var med helrakat, så det kunde inte bara bero på vårt bråk.
Första gången mina fingrar sökt sig ned dit och min hjärna hade försökt förstå varför den inte möttes av hennes vanliga lilla tofs av könshår, så hade jag blivit alldeles knäsvag och nästan börjat skratta för mig själv. ’Underbart, helt underbart, gud så sexigt…’ hade jag mumlat och gett henne en ivrig blick. Och hon hade mött min blick med en så mångfacetterad och märklig blick att jag för en sekund kommit av mig. Såg hon … hade hon sett lite ledsen ut? Nej, lite sorgsen.
Visst, det var väl uppenbart att det var något hon gjorde för min skull, men blev man verkligen sorgsen av att … av att raka av sig könshåret? Jag trodde inte det och skingrade mina tankar.
Lina stannade upp på gatan och mötte min blick med ett lite roat leende.
”Jaså” mumlade hon mot min hals, ”är det någon som fortfarande inte fått nog…?”
Jag kunde bara skratta till svar och lägga mina armar runt hennes midja.
”Kan nog stämma det, fröken. Vad sägs om att gå hem till dig?”
Hon behövde inte svara, vi började röra oss bort mot hennes lägenhet, upp för Rua de O Século (en adress jag redan använt flera gånger för att posta henne det som Lissabon inte kunde erbjuda; snus, knäckebröd och saltlakrits). Det var en fin, men ganska konstig, liten lägenhet som låg på vinden i ett gammalt hyreshus. Som alla fastigheter i Lissabon såg huset ut som att det mest lappades och lagades lite när fastighetsskötaren kände för det och med vad som då fanns till hands. Det var inte någon modern stad, åtminstone inte på ytan, men allt verkade fungera och duga som det var och då fick det också vara som det alltid varit.
Lina hade gett mig en snabb rundtur i lägenheten redan några timmar efter att jag hade landat. Ett pyttelitet kök, badrum och ett tvärtom oväntat stort sovrum. Allting inrett i en blandning av gamla trämöbler och de små detaljer som antydde att det var just Lina som bodde där. Och så vardagsrummet, som också var en hall, som också var ett gammalt trapphus. Kallt stengolv men också ett fantastiskt takfönster, och så den gamla hissen som ledde rakt upp i lägenheten. Inte för att hissen fungerade eller hade använts på många år; det var en sån där gammal hiss med ett järngaller som man drog igen innan man hoppades på att de gamla vajrarna skulle hålla en gång till. Jag hade först trott att det var någon slags lyxgrej; hiss rakt upp i lägenheten kändes mer New York än Lissabon, men ändå. Men nej, hissen hade inte fungerat på många år och på typiskt portugisiskt sett bara blivit kvar. Nu var det gamla hissutrymmet Linas bibliotek, eller i alla fall en början på det. En fåtölj och några lårar med böcker. Det var där jag tänkte knulla henne ikväll. Bakifrån, med henne ståendes på alla fyra i den där gamla fåtöljen.
Jag avbröts i mina planer när Linas telefon ringde.
”Olá”
Lina stannade upp och visade med en liten viftning att det bara skulle dröja någon minut.
”Não”
Jag försökte följa med i samtalet, förstod att hon just sagt ”nej” till någon.
”Eu.. eu visitei… Sim… Não, Joao!”
”Não esta semana… Não”
Hon la på och gav mig en lite uppgiven min.
”Problem?” frågade jag samtidigt som jag långsamt började gå nedför gatan igen. Jag tog hennes hand och kände hur stel hon var och gav henne en mer fundersam blick.
”Nej, jag…” Hon verkade för en sekund komma av sig, såg lite förvirrat ned på sin egen telefon. ”Nej, det var mina vänner som … ja, de ville ha ut mig. Oss. Träffa den mytiska pojkvännen!” Hon log mot mig, men leendet såg nästan tillkämpat ut.
”Tja, visst kan vi…” började jag men hon skakade häftigt på huvudet.
”Inte en chans! Det är du och jag nu!”
Med det satte vi lite snabbare fart hemåt, men hann bara ett tiotal meter innan ett sällskap på en terasservering började ropa åt oss.
”Lina!” Det uttalades nästan Lin-aaa. ”Aí está você!! Lin-aaa!”
Jag tyckte mig se hur Lina för en sekund sjönk ihop i steget, och hann bli glad över att hon var så brydd över vår egentid, men det var uppenbart att det slaget var förlorat. Jag förstod inte mycket av vad som sades, men förstod att vi passerat hennes bekanta på en armslängds avstånd och att vi under inga omständigheter skulle komma undan ett glas vin eller två.
Förvirrad forslades jag halvt runt bordet och hälsade på än den ena, än den andra. Lina hade nämnt att hon nästan första dagen lärt känna några Lissabon-bor och att hon faktiskt knappt alls träffade andra svenskar, men jag hade inte fått någon närmare beskrivning. Nu studsade namnen runt och jag fattade knappt vem som var vem. En Pedro - vad var det för fel på hans öga? - en Jorge, en Aliné - jösses vilka bröst; nån annan jag glömde på en gång, en Joao - var det han som hade ringt? Jäklar vad vältränad han var! Och ytterligare namn som bara mumlades samtidigt som deras ägare höjde vinglasen i en lätt hälsning.
”Ett glas då, men bara ett” mumlade Lina mellan sammanbitna tänder och jag nickade och fick en plats bredvid en mörkhårig tjej och den som hette Joao. De pratade fort och om jag ska vara ärlig, helt obegripligt . Lina verkade dock hänga med i diskussionerna och samtalen. Hon försökte översätta en och annan kommentar till mig men gav snart upp när jag bara skakade på huvudet åt henne; ’ansträng dig inte, ingen fara’. Min räddning kom när Aliné med jättebrösten visade sig vara riktigt bra på engelska och jag satt snart och hade ett artigt men trevligt samtal med henne om Lissabon, Sverige, fotboll och hennes jobb.
Ett glas blev två som blev tre. Lina tittade åt mitt håll gång på gång men jag var inne i samtalet med Aliné och dröjde en sekund med att besvara hennes blick. Drack en klunk till, var det fjärde glaset nu? Sökte Linas blick, men insåg att hon tittade på Joao, inte på mig. Hon sa något, mimade något till honom. Han skrattade till. För en sekund eller två överväldigades jag av känslan av utanförskap. Jag förstod inte språket, visste inget om staden, kände inte de här människorna. Och Lina hade redan format band och relationer, kunde mima interna skämt till en kille jag knappt ens bestämt mig om jag gillade eller inte.
En stund senare lutade han sig fram mot mig. Det var något med honom. Kanske var det bara musklerna som spelade under tröjan, men han kändes inte … Jag vet inte riktigt vad jag kände. Han kändes mer hotfull än vänlig.
”So…” sa han med vissa svårigheter. Den här killen hade nog inte A i engelska. ”So… You be a … you boyfriend to her yeah.”
”Mmmhmmm” svarade jag och nickade lite.
”Good-e, yeah. Good. Great … woman.”
Aliné sa något till mig och jag vände mig från Joao. Så lutade han sig fram mot mig och nästan viskade något.
”Ela é minha agora…”
Jag höjde bara på ögonbrynet och visade att jag inte fattade någonting. Han skrattade plötsligt hjärtligt och klappade mig på axeln; ”Good, good!” och sen var det inte mer med det.
Till sist var vi ändå fria.
”Bara en liten bit till” pustade Lina och pekade upp för backen. Jag var egentligen alldeles för full och alldeles för trött för det här, men hon insisterade. ”Det är så vackert, kom!” Så efter att vi slitit oss fria från hennes vänner sökte vi oss inte mot hennes lägenhet, utan istället upp på en kulle som enligt Lina skulle vara värd den jobbiga backen upp.
Och det får jag väl säga att den var.
”Miradouro de São Pedro de… Skit samma! Sankte Pers kulle!” skrattade Lina och slog ut med handen över utsikten framför oss. Nedanför oss bredde Lissabon ut sig och även om det var natt kunde jag se hur staden sträckte ut sig under oss, upplyst av tusentals fönster och barer och affärer. Långt där borta i fjärran glittrade Tajo mörkt. Jag andades ut efter den tunga backen och satte mig på bänken bredvid Lina. Jag tog hennes hand och så satt vi där alldeles tysta i vad som kändes som en evighet. En mjuk, bekväm tystnad. Lina lekte lite med mina fingrar i sin hand och gav mig ibland ett kärleksfullt leende.
”Vad tycker du?” sa hon efter en lång stund.
”Det är … det är ganska fantastiskt får jag väl erkänna”
Hon skrattade till.
”Ja, det är ganska fantastiskt! Du kanske förstår att jag är kär i den här staden!”
”Mmm” svarade jag och nickade lite.
”Oroa dig inte” sa hon och gav mig en puss, ”jag har plats i mitt hjärta för er båda…” Jag log mot henne som svar och höjde ett förvånat ögonbryn när hon skrattade till åt sig själv eller sin kommentar, ett nästan lite uppgivet skratt.
”Vad?”
”Nej, inget” svarade hon. Sen skrattade hon till igen. ”Där, ser du?” Hon pekade mot några buskar en kort bit ned längs kullen. Jag kikade närmare och såg svagt konturerna av en likadan bänk som den vi satt på.
”Eh, ja…” svarade jag, osäker på vad hon menade. Hon skrattade till igen.
”Det gör du ju inte! Kolla, ser du? Det är några där”
Jag försökte se vad hon såg, men det första som avslöjade dem var att jag hörde dem. Ett återhållet stönande kom från en av skuggorna, och sakta vande sig min blick och jag tyckte mig se rörelser.
”Hon suger av honom” viskade Lina och sen skrattade hon till igen. ”Ser du?”
”Tur att du viskar” retade jag henne, men nu såg jag. Konturerna av två kroppar, en som rörde sig rytmiskt upp och ned. De var kanske femton- tjugo meter bort. Jag reste mig instinktivt.
”Ska vi…?” började jag men Lina skrattade bara och drog ned mig igen.
”Varför tror du unga par går upp här? Låt dem hålla på, vi stör inte”
Jag satte mig ned igen och ryckte på axlarna.
”Ser du något?” frågade hon.
”Knappt.” Jag kisade och försökte se mer. Jag tyckte mig kunna se skuggan av ett huvud som guppade upp och ned över den andra personens knä. ”Men jo, visst är det en avsugning.”
”Synd att man inte ser mer” fnissade hon. Jag tittade förvånat på henne och hon ryckte lite urskuldande på axlarna.
”Den här staden … Den är nästan erotisk. Eller så är det folket. Så jag lovar dig, ingen bryr sig om vi ser dem.”
Hon suckade nöjt. ”På tal om folket här, vad tyckte du om mina vänner?”
”Jo, det lilla jag fattade… Aliné var trevlig”
Lina fnissade till.
”Kan jag tänka mig att du tyckte!”
”Haha, jag menade inte så!”
Lina skrattade bara åt mig och buffade mig retfullt i sidan med armbågen.
”Men han Joao…” började jag och jag kände direkt hur Lina stelnade till igen. Det var något här, det var något jag inte riktigt förstod.
”Strunt i Joao nu” sa hon med förvånansvärt eftertryck. Hon uttalade nästan namnet som en svordom. Istället masade hon sig närmare mig och kysste mig på halsen.
”Jag är så glad att du är här…” viskade hon och fortsatte kyssa min hals. Hennes hand släppte min och letade sig ned till mitt knä, sedan mitt lår, sedan mitt skrev. Nånstans i periferin noterade jag att himlen sakta började bli rosafärgad, ljusare. Hennes mun kysste min samtidigt som hennes fingrar knäppte upp mitt bälte. Jag kände hur blodet strömmade till och mötte ivrigt hennes kyssar. Mina händer kramade om hennes bröst - för en sekund tänkte jag på Alinés bröst men så hittade jag Linas bröstvårta och släppte allt annat. Lina fick fram min kuk och drog lite i mina byxor. Jag började dra upp hennes kjol men hon drog sig undan.
”Jag måste ju introducera dig till de lokala sederna” flinade hon. ”… låt mig…” sa hon mjukt och föll på knä framför mig. Min kuk ryckte till av förväntan. Hon lutade sig framåt och så var hennes mun där, tungan mot mitt ollon, hennes varma mun slukade min kuk. Jag lutade mig tillbaka med en nöjd suck.
Fler noveller av samma författare
