När systrar älskar, del 1
Författare: polly winther Datum: 2018-10-09 07:35:03
Kategori: Lesbiskt
Läst:
56 466 gånger
Betyg: 4.6 (20 röster) 26 medlemmar har denna novell som favorit
När systrar älskar, del I
Så fint ändå, tänker Vera och svänger ut från ICAs parkering. Sedan vidare på den lilla centrumgatan. Över vägen hänger reklamflaggorna för ”Falareds glada dagar”, som avslutat varenda sommar i säkert minst femtio år, och i Tygshopens skyltfönster ser porslinsdockorna ut att sitta kvar. Samma som när hon var liten och gick förbi här med mormor. Allt är nog ungefär som det alltid har varit, och så pittoreskt inbäddat i det fina brittsommarvädret.
Instrumentbrädans klocka visar 13:55. Så i god tid. Min vanliga tidspessimism, tänker Vera och styr den tröga gamla SAAB:en åt vänster på Skolgatan. Längst ner ligger stationsbyggnaden, skymd av en stor blodbok. Hon kör runt trädet och kan välja vilken hon vill av de knappt urskiljbara parkeringsfickorna. Några tåg har inte stannat här sedan 90-talet, och kiosken verkar ha bommat igen för gott. På en bänk bredvid dammen sitter i alla fall en liten tant och väntar.
Vera skjuter upp solglasögonen och kastar en snabb blick på sig själv i backspegeln. Det långa linblonda håret i inbakad och uppknuten fläta. Den svåra, som alltid tar lång tid och sällan blir så bra som idag. Hon plockar åt sig mobil och nycklar, men struntar i att ta koftan över det vita linnet. I morse när hon startade var det lite småkyligt, men här verkar den inte behövas.
Hon lämnar bilen. Låter telefonen falla ner i kakishortsens bakficka, men känner i samma ögonlock att den surrar till.
"Ohoj favvo-sista!!! Om 15 ses vi!!!"
Och så det där jäkla nervösa pirret. Som är värre än på länge.
Hon svarar med en smiley och tre hjärtan, och upptäcker att hon även fått ett annat mess. Ett ensamt frågetecken, från John. Hon tvekar en stund, men bestämmer sig för att vänta med att höra av sig. I alla fall tills att helgen är över.
Hon fäller ner solglasögonen igen, och med den försiktiga brisen mot de långa benen strömmar en massa minnen genast emot henne. Mest från när mormor brukade möta henne just här, och hon med en hopplöst stor och rinnig mjukglass i handen klev rakt in i en evighetslång sommarlovsidyll, full av myggbett, hoppande cykelkedjor, frustande bad och storslagna åsknätter. Minnena är både nära och avlägsna i det varma men kanske ändå en aning höstligt dämpade solskenet.
"Är det Vera, Karins barnbarn?"
Hon snor runt och lämnar snabbt det förflutna.
"Jaa... Men hej! Förlåt, jag såg inte att det var du..."
"Hihi, visst är det jag!"
Vera slår sig ner på träbänken bredvid tanten, som ju är mormors kusin Majvi. Söt och pytteliten, och som vanligt stiligt klädd i snygg kjol och matchande scarf.
"Så trevligt att träffa dig", fortsätter Majvi. "Men... inte ska du med bussen nu?"
"Nejnej... Jag kom med bil från Skåne precis. Ska möta min syster här."
"På så vis. Ska ni upp till Lyckebo?"
"Ja. Över helgen."
"Så trevligt för er! Själv ska jag ner till Borås idag. Till min dotter. Och så hoppas jag få träffa mitt nya barnbarnsbarn. Hampus du vet, han har blivit pappa.”
"Åhå, så mysigt!"
Majvi ler stolt under sina stora solglasögon, men vill också höra mer om Vera.
"Vad gör du nu för tiden? Studerar du?"
"Mm, det stämmer. I Lund. Nu i sommar har jag jobbat på ett träningscenter där, och nästa vecka ska jag börja andra året med mellanösternstudier."
"Det låter... intressant! Men du ska väl inte iväg ditåt, till... mellanöstern?"
"Jo, kanske, till Suleymania, i irakiska Kurdistan. För att titta på hur bönderna har det."
"Men kära barn! Då får du ta det försiktigt... "
En svartvit katt kommer fram och hälsar. Jamar och granskar dem med spikrak svans och bestämd min. Kilar sedan vidare runt huset.
”Så fint att Lyckebo får besök”, fortsätter Majvi. ”Det får ju stå så tomt nu för tiden, sedan din mormor gick bort... Du vet kanske att jag går dit och ser till det ibland. Rensar lite, eldar på vintern, och vattnar de där gamla kaktusarna som fortfarande står kvar.”
”Jättefint av dig”, ler Vera, om än lite besvärad av det lätt förpliktigande i Majvis ord.
”Förresten...”, fortsätter Majvi. ”Jag måste ju säga att du är en kopia av din mormor som ung. Precis som när hon kom hem från Paris, och jag var med och mötte henne här. Alla vi lite yngre flickor tyckte ju att hon var så himla tjusig, med sitt långa blonda hår och allvarliga ögon som skådat världen. Och så hade hon en kort hundtandsmönstrad klänning, som ingen i Falared sett maken till.”
Vera ler lite generat. Många är gångerna som den där likheten har påpekats. Om mormors tid i Paris har hon däremot hört betydligt mindre.
”Jag frågade någon gång, men hon ville inte berätta.”
”Nej...”, inleder Majvi. ”Mellan dig och mig så kan jag nog säga att hon förblev en aning bitter. Över att hon till slut föll till föga för pressen och förväntningarna, och flyttade hem och gifte sig. Hon hade nog levt väldigt annorlunda där nere, med modelljobb och fester och en massa kända konstnärer och författare. Medan det här hemma hade börjat gå lite rykten om varför hon inte kom hem och skaffade familj. Det var ju andra tider då.”
”Jo, det är klart”, nickar Vera, fascinerad av den romantiska kombinationen 50-tal och Paris.
”Hur är det med din mamma nu för tiden”, frågar Majvi med en aning sänkt röst.
”Sådär... Det går väl som vanligt lite upp och ner. Hon säger att hon börjat på en ny roman, men jag vet inte. Jag har ju knappt varit hemma i Stockholm alls i sommar, eftersom jag jobbat i Lund.”
"Nänä... Och trumpeten då, spelar du på den?"
"Mm... En del i alla fall. Jag är med i en liten studentorkester."
"Åh, så kul. Jag minns såväl när du hade konsert med Hampus, på gräsmattan där uppe. Instrumenten var nästan lika stora som ni själva! Tänk vad tiden går!"
"Mm, det gör den..."
Vera skrattar artigt med, och minns hur irriterad hon var på Hampus som inte ville öva innan. Förresten samme Hampus som förstörde ett helt lov för henne, några år senare. Det var en varm, åskkvalmig dag, och de flesta i huset hade cyklat bort till sandstranden vid Fröred, på andra sidan sjön. Veras sommarkompis Julia, som bodde alldeles bredvid, var också med, och efter att ha badat länge tillsammans stängde de båda flickorna in sig i en liten sjöbod, för att kunna byta om ifred.
Vera hade börjat få bröst den sommaren, och även om de knappt syntes, eller kanske just därför, var det skönt att inte behöva klä av sig inför alla andra. Samtidigt var det något pirrigt med den tjärdoftande instängdheten i boden. Med Julia alldeles intill. Julia som var två år äldre, och snart skulle flytta utomlands med sin familj. Julia som hade fräknar, långt rödbrunt hår och världens finaste skratt. Runda former, med två sådana där gropar i ryggslutet. Och redan jättestora, gungande bröst. Det var härligt att inte behöva krångla under handdukar utan istället kunna stå kvar en stund, efter att de våta badkläderna dragits av. Och så få en mjuk, gosig kram av Julia, trots att de båda var helt nakna.
Dåsiga getingar slog mot den dammiga lilla fönsterrutan, och där utanför gick en massa folk omkring, utan att kunna se in i mörkret. Avskilda från semesterstressen kunde Vera och Julia få tid att upptäcka varandra. Ordlöst och försiktigt trevande.
Fast trygghetens behag var inte på riktigt. Bland klädhängarens rockar och blåställ hade Hampus gömt sig. I lugn och ro kunde han studera hur två pirriga flickkroppar ser ut tillsammans.
"Men..."
Majvi rynkar frågande på pannan.
"Förlåt Vera, men du sa att du väntade på din syster... Ibland tror jag visserligen att jag börjar bli dement, men... du är väl Cillas enda tös?"
"Joo... det stämmer. Selma är min halvsyster. Vi har samma pappa."
"Jaha, förlåt... det visste jag inte."
"Nej... Länge visste inte jag heller."
Vera tvekar en stund över om hon ska förklara vidare. Kanske borde hon inte sagt något alls. Det är ju inte så många som vet, och mamma Cilla har ju alltid velat undvika prat. Men Majvi är ju så snäll och gullig, och mår säkert bra av lite nytt skvaller, som alla tanter. Och det är ju faktiskt ganska mysigt att sitta här på bänken och småprata, med den gamla springbrunnens fridfulla skvättande i bakgrunden. Kanske skingras den där löjliga nervositeten en aning.
"Fram till för två år sedan visste jag och Selma inte om varandra alls", fortsätter hon, och plockar samtidigt upp mobilen.
"Nähä... Visste inte din mamma heller?"
"Nej. Pappa hade hållit sin otrohet hemlig, och när han drunknade låg Selma fortfarande i magen."
"Åh, kära barn... Då är hon några år yngre än dig."
"Fyra år yngre. Så hon ska just börja sista året på gymnasiet."
"Åhå! Men hur fick ni reda på att ni fanns då?"
"Det var Selmas mamma som hittade mig på... internet. Det kändes lite konstigt först, men både jag och Selma hade längtat efter en syster, och så fick vi faktiskt lite stöd från en familjeterapeut."
"Jaja. Är ni lika till utseendet då, du och Selma?"
"Nja, det vet jag inte. Vi är båda ganska långa, men... jag har nog en bild här."
Hon håller upp mobilen, med ett foto från början av sommaren. Senaste gången de träffades. Solig eftermiddag på en uteservering i Kungsträdgården, och Selma flamsigt skrattande med en stor juice i handen. Några timmar innan allt blev fel igen.
"Lika söta är ni i alla fall", utbrister Majvi och avfyrar en skämtsamt flirtig blick över glasögonen.
”Och lite samma höga kindben, tror jag nog. Fast hon är... svart?"
"Mm... Hennes mamma är från Nigeria från början"
"Jaja, det ser man ju... Men titta, där kommer min buss!"
402:an svänger in runt blodboken. Vera hjälper till när Majvi far upp för att samla ihop sina väskor och kassar, och får sedan böja sig ner igen för en kram.
"Ha det nu så mysigt med din nyfunna syster!"
"Ha det så bra själv, och hälsa Hampus!"
Majvi försvinner iväg och 402:ans avsläppta passagerare fyller planen framför bänken. Några skrattande pensionärer börjar dra sina väskor upp mot byn. Två högstadietjejer med midjelånga hår och korta magvisartröjor låser upp var sin cykel. Sist ur bussen är en blond kurvig tjej med enorm dreadlocksknut, orange stretchig klänning och ett jättestort instrumentfodral på ryggen. Säkert musikerelev på folkhögskolan, som Vera alltid haft en hemlig dröm om att få gå på någon gång.
402:an har precis hunnit vidare iväg när en ny gul buss majestätiskt uppenbarar sig. Nummer 159. Selmas buss. Som får hjärtat att ohjälpligt rusa.
När dörrarna öppnas dröjer det först innan någon syns till. Men så krånglar sig en pappa med gubbkeps och barnvagn ut, och strax där bakom – någon med stor ryggsäck... Selma.
"Heeej!!!"
Allt runt omkring försvinner. Ger plats åt en lång kram. Och så en puss. Mitt på munnen.
"Så fin du är", säger Vera, och försöker dölja att hon rodnar, och nästan sprängs.
Selma strålar som en sol. Modellaktigt skitsnygg i jeansshorts och gråmelerad t-shirt. Och så håret! Inga flätor längre, utan istället helt superkort, vilket får hennes ögon och leende att bli om möjligt ännu större.
”Så coolt att du vågade! Verkligen assnyggt!”, säger Vera, och måste känna på snaggen.
”Tack! Med afrohår har en ju inte så mycket att välja på”, förklarar Selma. ”Om en tröttnat på flätor, och på att bli stoppad av typ hela dagisgrupper som måste få ta på en innan de kan gå vidare. Haha!... Men det känns jättebra med kort faktisk.”
De går bort mot parkeringen. Vera plötsligt med känslan av osmidigt konstlade steg. Liksom medveten om varenda rörelse i höfter, knän och fotleder.
"Så lyxigt med egen bil", utbrister Selma.
Hon kränger av sig ryggsäcken, vilket får ett svart bh-band att glida av hennes ena axel.
"Mm, fast den är hemskt skruttig, och jag har den ihop med några på min korridor. Så ren tur att den var ledig idag".
"Lyxigt ändå", menar Selma och drar det förrymda axelbandet på plats under t-shirten. "Jag har ju inte ens börjat övningsköra."
Bilen har hunnit bli het i solgasset. Veras shorts är vida och korta och den spruckna skinnklädsel bränner lätt mot de bara låren. De kör tillbaka längs Skolgatan och tar sedan vänster ut ur samhället. Selma sitter entusiastiskt framåtlutad och ser sig storögt leende omkring. Och Falaredsbygden visar sig verkligen från sin bästa sida. Helt obesvärad av Selmas besök.
Precis som Selma själv, som inte på minsta vis verkar dela Veras stelhet och nervositet. Hennes närvaro är så magnetiskt intensiv. Stör liksom ut all normal tankeverksamhet hos Vera. Och det blev verkligen dumt med pussen. Precis den start som hon skulle akta sig för. Eftersom det inte får bli som förra gången.
"Grattis till igår förresten", kommer Vera på att säga. "Jag såg att ni vann. Hela turneringen!"
"Tack! Det var jättekul, även om de två bästa lagen inte var med."
"Men jag pratade med mamma som sa att det var helt regnigt i Stockholm igår?"
"Jo... Haha! Men en måste faktiskt inte vara på en strand för att spela beach volley. Det var inomhus igår, i Södertälje."
"Okej..."
"Hahaha... Världens finaste storasyster! Orolig för att jag ska stå i en liten bikini och frysa någonstans."
"Ja, det är klart."
Selma sträcker sig och ger henne en ny puss, på kinden. Stödjer sig med handen. Alldeles för nära.
"Oh! Ta det försiktigt! Jag har inte haft körkort särskilt länge, som du vet."
"Okej, sorry. Jag har bara längtat en massa efter dig."
"Jag har längtat efter dig."
Den gamla bensinmacken dyker upp på höger sida. Ur högtalarna hörs samma spellista som Vera låtit gå genom hela sommaren.
"I'd like to take you
I'd like to take you to a place I know
my black hearted”
Snart syns Lyckebo-skylten, samtidigt som granskogen öppnar upp sig framför Stenesjön.
"Hur går det själv med sportandet", frågar Selma. ”Blir det en sådan där klassiker, eller vad det heter?”
"Ja, ett försök i alla fall. Vi börjar med Lidingöloppet om nångra veckor. Men jag är redan mer nervös inför Vasaloppet."
"Det förstår jag. Men jag är skitstolt över dig. Så jäkla imponerande att ens anmäla sig! Vi kanske kan springa lite här förresten? Jag har med skor."
"Mm, man kan springa ner längs bäcken här framme, och sedan komma ut på stigen runt sjön."
"Okej! Så nu är vi typ framme alltså?"
"Mm, det är vi."
För där är stenen som mormor sa var en gammal meteorit, och där är hängbjörkarna och resterna av trädkojan, och där är uppfarten framför det lilla garaget, fortfarande fyllt av mormors pappas gamla smidesverktyg.
All snickarglädje, all patina, allt gammalt och lummigt; Lyckebo finns kvar, precis som vanligt. Trots att Vera har svårt att riktigt ta in omvärlden just nu, med Selmas hand stillsamt vilande i hennes knä.
*
Inte minst i biblioteket tycks såväl tiden som luften ha stått stilla i åratal. Vera häktar upp två fönster, sopar hjälpligt bort spindelväv och några torra getingar. Släpper in ljudet och dofterna från gräsklipparen.
Hon låter blicken löpa över de väggfasta bokhyllorna. Som vanligt med lusten att läsa mer romaner. Låta sig dras in i världar som inte har med studierna att göra.
De flesta av bokpärmarna ser väldigt gamla ut, och är skrivna av författare med liksom romantiskt tidstypiska namn. Nästan bara kvinnor faktiskt, som Moa Martinson, Elin Wägner och Agnes von Krusenstjerna. Fröknarna von Pahlen är en titel som Vera tycker låter vagt bekant. Hon plockar ner en av de fem delarna och bläddrar förstrött bland de handsprättade sidorna. Märker att ett av uppslagen vill slås upp av sig självt, och hajar till av anledningen till det.
Det är fotografi som ligger instucket i boken. Svartvitt och föreställande två unga kvinnor i koftor och prydliga skjortklänningar. De sitter i något slags rökig cafélokal, med var sitt litet vinglas framför sig. Och de håller om varandra, och ser lite förlägna ut. Liksom påkomna.
Det dröjer ett litet tag, men sedan ser Vera vem den ena av dem är – mormor Karin! Så himla ung! Och jättesnygg. Med det blonda håret i en hög och avancerat uppsatt frisyr.
Den andra är också nästa rörande söt. Mörkt hår med sidolugg och stora bruna ögon.
Vera vänder på kortet och ser att något är skrivet på baksidan, med hemskt små, snirkliga bokstäver:
”Mina & Karin. Rue de Balbec, Paris, julen -58.”
Gräsklipparen har tystnat där utanför. Vera fotar av kortet med mobilen, innan hon slår igen boken. Noggrant ställer hon tillbaka den i hyllan och återvänder till köket.
”Grymt jobbat", konstaterar hon, när hon en stund senare går barfota ner genom trädgården. Med två glas och en flaska flädersaft i händerna.
”Tack!”
Selma ler stolt bredvid den gula, gamla gräsklipparen. Barfota i enbart shorts och bh. Benen är jättelånga, och på närmre håll syns det hur fina små svettdroppar får den mörkbruna huden att glänsa.
Och det gjorde faktiskt ganska mycket att få gräset klippt. Hejdade i alla fall lite av den bortglömt-kråkslott-stämning som Lyckebo numera är insvept i, även om den stora ängen på sydsidan ju också borde klippas, tänker Vera. Eller snarare slås, med lie. Kanske minns hon hur man gör.
Det doftar mättat från hallonsnåren när de gör sällskap bort mot det vita jutjärnsmöblemanget vid stenmuren. Där bakom stupar berget tio meter rakt ner till sjön och utsikten är lika stillsamt överväldigande som alltid. Först sjön, sedan skog som breder ut sig i all oändlighet.
"Gud", utbrister Selma. "Här skulle en kunna sitta och njuta ett helt sommarlov."
"Absolut", instämmer Vera med ett leende, medveten om att hennes rastlösa lillasyster nog inte hade stått ut mer än en halvtimme.
"Går det att bada?"
"Mm. Det finns en brygga, om man går ner där borta. Men det är en djup sjö, så det är alltid hemskt kallt."
Möblerna är täckta av gula frön från de stora björkarna strax bredvid. Vera sopar med handen, och hittar dynorna i trädgårdslådan. Sedan kan de slå sig ner bredvid varandra i den lilla soffan.
"Hade det varit för några år sedan hade det varit en massa folk här nu", förklarar Vera och smakar på saften, som blev lite stark och genast lockat till sig en geting.
"En massa släkt som hade rensat och målat och haft sig. Men sedan mormor dog så är det liksom ingen naturlig samlingspunkt här längre. Mamma orkar aldrig åka hit, och båda hennes storasystrar har ju skilt sig och flyttat till Spanien."
"Men vilken tur att i alla fall vi finns", utbrister Selma entusiastiskt.
"Mm. Och jag har nog aldrig mött någon som klipper gräset så bra som du."
"Har du inte! Gud så fint sagt."
De skålar och skrattar tillsammans. Två vanliga systrar, vilka som helst.
Vera blickar ut över sjön och fylls plötsligt av minnen av varm choklad, knäppande brasor, lovikavantar och den stora stjärnhimlen ovanför. På takbjälken i vindsförrådet hänger nog fortfarande skridskorna på rad. Många kanske spruckna och säkert för små, tålmodigt inväntande en ny generation vinterrosiga barn. Om det blir någon sådan är väl delvis upp till Vera, och det är en insikt som är för krånglig att tänka på.
En hackspett hörs från någon av tallarna bortanför trädgården. Selma har fällt ihop sina ben i soffan, och fina små ränder bildas på den platta magen, mellan bh:n och jeansshortsens linning. Vera önskar att hon tog på sig t-shirten igen.
"Hur går det med John", frågar Selma, och spär på känslan av vanligt och bra. Systerligt normalt. Även om det är tröttsamt att älta detta hopplösa distansförhållande.
"Usch, jag vet inte....", börjar Vera och studerar koncentrerat flätans toppar. "Eller det är slut nu, kan vi väl säga. Han hade hoppats att jag skulle flytta med till Göteborg, men har nog typ gett upp nu."
"Okej... Du vill vara lös och ledig i Lund", försöker Selma med lurig min.
"Haha... Nej, det vet jag väl inte. Men vi har liksom växt ifrån varandra, och jag känner helt enkelt inte så mycket längre."
Längre är väl egentligen fel ord. För hon har nog aldrig varit kär i John. Och inte i Nils heller, då på den tiden. Hon har aldrig direkt vantrivts i förhållanden, men samtidigt aldrig känt att livet stått och fallit med dem. Hon har förmodligen krossat en del hjärtan, utan att egentligen bry sig.
"Så blir det ju ibland", lägger hon till för att sedan snabbt kasta tillbaka frågan. "Hur går det själv då?"
"Nja...", svarar Selma och tittar drömmande ut över sjön.
"Är det någon ny?"
"Nej, inte direkt... Fortfarande lite struligt med hon Liv, som jag väl berättat om... och så har Sally blivit kompis med en som hon jobbade med på Pride. Och för några veckor sedan så träffade vi henne, och efter det har hon typ börjat stöta på mig... Sallys kompis alltså."
"Oj... Känns det bra?"
"Jag vet inte... Hon är cool, men är typ... polyamorisk, eller vad det heter. Alltså ihop med flera tjejer samtidigt, och en av de tjejerna hånglade jag med en gång, på en fest i ettan."
"Ojdå... inte läge att bli för kär eller så då."
"Nejnej... det är ju ingen risk".
Selma verkar liksom bromsa sig, och pratet stannar upp. En normal storasyster hade väl ställt fler frågor och kommit med storasysterliga råd nu. Men det går inte.
"Vilket fint", utbrister Selma och rör vid Veras armband.
"Tack, det är från Bolivia."
"Spännande", menar Selma, men verkar samtidigt ha tankarna någon annanstans.
Hon låter de långa fingrarna dansa högre upp. Följer en tydligt framträdande ådra, från Veras handrygg upp längs underarmen. Och så tillbaka igen. Kommer för nära. Tänjer en gräns på ett livsfarligt sätt, särskilt när handen ännu en gång hamnar på Veras nakna lår. Varm och lite svettig.
"Du...", fortsätter Selma med låg, allvarlig ton. "Oavsett vad jag har för mig för tokigheter i Stockholm, så är ju det inget som jag bryr mig om nu. När jag får vara här med dig."
Vera har inget att svara, men vågar möta Selmas stora ögon med ett leende, om än stelt. Känner sig i övrigt helt satt ur spel av Selmas elektrifierande beröring. Som hon ju hade bestämt sig för att undvika den här helgen.
"Hade du lust med en löprunda", förmår hon sig att tvärt skjuta in, och reser sig upp. Drabbas av akut saknad efter Semas hand, och hör det tillkämpade i sin egen röst:
”Så kan vi kanske känna på vattnet sedan?"
"Okej...", svarar Selma dröjande. Söker med blicken ytterligare en stund efter något. Ger slutligen upp och följer med för att byta om.
Tysta korsar de trädgården igen. Väjer för ett litet moln av flygfän, lojt orörligt i den stilla eftermiddagssolen. Vidare upp och in genom glasverandan. Sedan upp för den knarrande trappan. På ett konstlat, nästan andaktsfullt sätt, som får Vera att dra märkliga associationer till en luciamorgon för många år sedan. Kusinerna med luciakronor och pepparkaksdräkter. Hon själv som tärna i ett lite för urväxt och genomskinligt nattlinne. Mormor rörd till tårar av fikat på sängen.
På andra våning är det fortfarande varmt, men inte lika instängt som när de kom. Vera har haspat upp fönstren och ett somrigt tvärdrag har fört in brisen från sjön och doften av gräsklippet. Men kanske borde man också släpa ut de stora mattorna, torka de fina trägolven, städa bort alla sparade teckningar, halvlösta korsord, borttappade hårklämmor, kattleksaker och lager på lager av somrar, jular och påskar. Börja om?
"Jag satte din ryggsäck där inne", förklarar Vera, med nästan svikande röst och visar mot gästrummet.
"Mm, jag såg det."
Själv går hon in i mormors sal, som rummet alltid har hetat. Här finns fler tavlor, ett skrivbord och linneskåpet från 1700-talet. Och så den stora sängen, som hon bäddat i ordning. Lakan från skåpet, med fina broderade monogram.
De långa vita tyllgardinerna rör sig stillsamt i vinden, och skänker ett lätt klichéartat skimmer åt rummet. Ur väskan plockar Vera upp korta träningstights, t-shirt, ankelstrumpor och sport-bh. Lägger fram allting på sängen, och stannar sedan upp.
Hjärtats snabba slag i svalget får henne nästan att må illa, och hon står inte ut med att stämningen hela tiden skruvas upp. Och att vaksamheten på Selma i rummet mitt emot knappt tillåter henne att andas. Varför ska det vara så himla svårt? Varför måste det kännas så mycket?
Hon knäpper upp och drar ner shortsen. Får av sig linnet, och tar sedan händerna bakom ryggen för att knäppa upp bh:n. Hänger alltsammans över skrivbordsstolen. Blir stående en stund i bara trosorna.
I ögonvrån ger linneskåpets gamla spegelinfattning en flammig reflektion av hennes långbenta löparkropp. De vaga ränderna efter några soliga stunder i bikiniöverdel. De vita små bröstens blyga profil. Rumpan som alltid känns lite stor, oavsett hur smal hon är i övrigt.
Med alla sinnen fortfarande på max väljer hon nu det oundvikliga. Att ge upp. För hon sätter inte på sig sport-bh:n och tightsen. Det går bara inte. Istället står hon kvar, och drar ner trosorna. Hör samtidigt några försiktiga steg i hallen, innan Selma uppenbarar sig i dörrposten.
"Hej."
"Hej."
Selma är också helt naken. Såklart. På sitt strålande ärliga sätt. Linjerna så suveräna. Från den höga halsen, längs de smala men starka armarna, den slanka midjan, och höfternas markerade kurvor. Brösten så mjukt fylliga. Skötet så tillitsfullt blottat. Det stora leendet så sprudlande och självklart, med världens sötaste smilgropar.
Fortfarande tonårigt naiv och ömtålig, men på samma gång så liksom... sexuell.
"Är jag dum nu", frågar Selma, nästan viskande.
Vera kan bara sucka och skaka på huvudet när Selma kommer intill henne. Nära.
Och de är helt skyddslösa nu. Utanför alla mallar och staket. Där de förr eller senare alltid hamnar. Oavsett hur stränga förmaningar.
Benen bär knappt, när Selmas fingertoppar långsamt börjar röra sig över Veras kropp. Hon ryser till när de dansar över de utstående höftbenen, snuddar vid venusberget, fortsätter över magen, och vidare upp.
Hon kan tydligt förnimma upphetsningen i Selmas andedräkt. Så nära nu.
"Världens finaste", viskar Selma, och stryker beundrande över Veras spetsiga pyttebröst, runt de ljusa, toppiga vårtgårdarna. Vera flämtar till, sväljer och känner bokstavligen hur kroppen darrar av anspänningen. Hon måste hålla i sig, och kramar hårt om Selma.
”Nu kysser vi varandra”, beslutar hon, och så rämnar den sista skyddsvallen.
De möts i sötman från flädersaften. Trevande och lite fumligt, men efter hand allt djupare. Vera pressar sin tunga mot Selmas. Känner ivern i sin systers kropp, i Selmas hand om hennes nacke.
Stapplande tar de sig mot sängen. Vera lösgör sig tillfälligt, lägger sig ner på rygg, och får sedan Selmas heta kropp över sig.
"Aahhh...”
Selmas hals och axlar smakar sol och salt. Och så det där blommigt kryddiga, som bara är Selma. Vera håller om hennes starka rygg, känner hur den spänns, när de ivrigt letar sig fram till en gemensam rytm. Tätt omslingrade.
Och Vera älskar ju att omslingra sig med Selma, som kvider och ger sig hän så väldigt ogenerat och omedelbart. Så att hon själv också kan göra det. Öppna sig på ett sätt som ju aldrig funkar med en kille. Älska i ordets sannaste bemärkelse.
Selma rör sig lite högre upp. Ger av sina mjuka bröst. Den lena huden glider mot Veras kind, innan hon fångar in en bröstvårta. Känner den växa moderligt mellan läpparna.
"Ahh... jaa... sug!..."
Men Vera tappar snart taget. Rörelserna ökar så snabbt i intensitet. Häftigt trycker sig Selma mot hennes lår, med fixerad och lätt frånvarande blick. Vera håller om den guppande rumpan, allt längre ner mellan Selmas ljuvligt rundade skinkor. Känner allt det våta. Den inbjudande slidmynningen. Analöppningen. Försöker samtidigt nå de hoppande brösten med tungan igen.
"Ah... Ah!... fuck... jag kommer... AAAAAAHHH!!!"
Och så tar orgasmen Selmas unga kropp i besittning. Skriks rakt ut. Vera är så nära Selma hon kan, och med sammanflätade fingrar rider de tillsammans ut det överväldigande.
”Mmmmhhhhh....”
Efteråt bubblar ett gemensamt fnitter. För Selma har ju som vanligt varit nära världsrekordet i att komma snabbt.
"Gud... förlåt... Gjorde det ont på dig?"
"Nejdå..."
"Jag kunde inte... hålla emot."
"Såklart inte, finis! Det har du aldrig kunnat."
De skrattar och försöker samtidigt kyssas igen. Nafsar busigt, kittlas lite, och befinner sig i ett stadie där allt skulle kunna avbrytas, och sedan snabbt skrattas och glömmas bort. Som en liten bagatell; ett betydelselöst undantag, mitt i en helg full av hurtigt sportande och fejande i huset. Om de verkligen stålsatte sig.
Men så blir det såklart inte. För kyssen drunknar aldrig helt i skrattet. Den djupnar i stället ganska snabbt, och har snart trängt undan det lilla flamset.
Selmas händer så bruna mot Veras kropp, som blir så vit bredvid Selmas. Smekningarna snart lika hungrigt hängivna som före Selmas orgasm. Och Vera kan inte låta bli nu. Måste sära på benen inför sin syster.
"Ta mig...", får hon fram, samtidigt som Selma kupar handen om hennes snippa.
"Mmmhh..."
"Jag älskar att du blir så jäkla våt", förklarar Selma, och för upp fingrarna i slidan.
”Ah... försiktigt...”
”Oj... Förlåt! Förlåt!”
”Nejnej, ingen fara... Fortsätt!”
Och Vera känner hur redo hon är. Hämtar andan och hör de blöta klickljud som uppstår när Selma sedan ganska hårt börjar pulla henne.
"Ah!... ah!... ah!..."
Hon vill kyssas hela tiden, men låter till slut Selma sätta sig upp på knä, så att hon kan använda båda sina händer.
Och Selma är så himla fin, när hon hela tiden läser Veras kropp och möter hennes blick. Samtidigt så säker och liksom tryggt erfaren. Väldigt erfaren faktiskt. Det vet ju Vera.
Med ena handens fingrar glider Selma fram och tillbaka över Veras klitoris. Med den andra fortsätter hon att penetrera slidan. Korta, snabba stötar mellan de hala blygdläpparna.
Musklerna spelar under Selmas blankt glänsande hud, och armrörelserna får hennes bröst att göra söta små studsar. Vera måste känna på dem. Väga dem. Och tafsa mer på Selmas rumpa. Som någon jäkla tonårsgrabb!
Selma ler och svankar. Så obeskrivligt sexig i sin stolthet över sina afrikanska former. Vera pressar sitt underliv mot Selmas händer, och allt känns så himla mycket nu. Djupt inne i hennes svällande slida, och upp genom hela kroppen.
"Finaste du...", kvider hon igen, men måste sedan genast släppa fram ett mycket högre stönande.
"Ah... Aaahhh!... AAAAAAHHH!!!"
Orgasmen är kraftig och får henne att vrida sig som en fjäder i sängen. Hon tar reflexmässigt om Selmas arm, men Selma förstår som vanligt precis när hon måste pausa. När hon måste stilla sig över den plötsligt hyperkänsliga klitoris. Låta slidan dra sig samman runt hennes fingrar.
Aaaahhhh!!!... Shit!...
Och så kysser de varandra igen. Selma låter fingrarna glida ur, smeker över Veras bröst och får dem att glänsa av allt det våta från snippan.
"Så himla skönt", viskar Vera, och känner plötsligt tårar spränga fram.
"Gud... Jag blir liksom helt rörd nu", tillägger hon och ser in i Selmas stolta ögon.
Slingrade om varandra igen, och allt är så himla starkt. Vera vill skrika ut till hela världen hur kåt hon är på sin älskade fantastiska syster. Men det går såklart inte. För det de gör med varandra är typ... sjukt. Och kanske förbjudet? Ändå så jäkla hopplöst ostoppbart!
Och Selma har börjat att kyssa sig nedåt nu. Över brösten och magen. Och Vera vill ju inget hellre än att öppna sig ännu mer. Ge sitt vidöppna sköte åt Selma.
Hon särar ytterligare på sina långa ben. Håller om vaderna som stöd. Märker Selmas leende. Kanske åt att hon är extra naken den här gången. Helt rakad. Som om hon velat göra sig extra fin för Selma. Som om hon egentligen visste att det var här de skulle hamna.
Och Selmas kyssar forsätter ner. Hon lägger sig till rätta som en groda framför Vera, och hjälper till att trycka låren bakåt och isär. Veras knän snuddar vid axlarna, när Selmas tunga börjar glida över det gapande underlivet.
"Ah!.... Aaahhh!..."
Selma tränger så djupt in med sin tunga, och i stället för att slicka över klitoris fortsätter hon ner över analöppningen. Virvlar och trycker med tungspetsen. Sedan lite med tummen. Möter försiktigt reflexerna.
"Hhhhhaaaaa!..."
Veras händer famlar över brösten, drar krampaktigt i lakanen och tar om Selmas snaggade huvud. Pressar henne emot sig, och känslan blir så himla intensiv. Särskilt när Selmas tunga nu målmedvetet far över klitoris.
"Ah... du kan... trycka lite till"..., får hon fram, och blir genast bönhörd. Selma tränger sakta in i hennes rumpa.
Ah!... Gud!... fuck!... AAAAHHH!!!
När nästa orgasm kommer blir det som ganska ofta när slidan inte samtidigt är fylld av något. Utlösningen sprutar ur Vera som en fontän, rakt på Selma.
"Aaaaaaaahhhhhh!... Gud... förlåt..."
"Nej! Inte förlåt!... Du vet ju att jag älskar det..."
Men Vera känner sig alltid lite obekväm, när lakanet och madrassen och allt blir helt genomvått.
"Du borde ha lärt dig vid det här laget...", fortsätter hon, med händerna för ansiktet.
"Klart jag har. Och jag älskar det, sa jag ju! Älskar det så jävla mycket!"
Och det stämmer kanske. Vera kan se att Selma onanerar, samtidigt som hon fortsätter att slicka. Och fan... det är så jävla skönt!
Så Vera ligger kvar med öppet sköte. Låter Selma styra och göra vad hon vill. Ser henne titta upp med en lurig min.
”Jag tog med lite grejer... Vill du att jag ska hämta en stav?”
”Ja... fast jag har aldrig...”, svarar Vera en aning ställd av frågan. ”Men jo... gör det!”
Selma ler med all sin lesbiska erfarenhet. Går upp ur sängen i samma ögonblick som bubblan de befinner sig i plötsligt spricker.
"Kooom hit Kajsa! Kom hit!"
Den bestämt väsande rösten hörs från alldeles nedanför det öppna fönstret. Och hundskallet från nedervåningen får Vera att genast fatta vad som hänt.
"Shit, shit, shit..."
Vera börjar genast att fumla bland kläderna. Hittar inte trosorna. Ser en stor handduk överst i den öppna väskan. Virar den runt kroppen.
Selma verkar inte komma sig för att klä på sig. Står bara naken och kämpar med att hålla tillbaka fnissattacken, som såklart smittar av sig.
Med en snabbt titt på sig själv i spegeln konstaterar Vera det avslöjande i de rosiga kinderna och den halvt upplösta flätan, innan hon med ett försök till samlad min går ut ur rummet och nedför trappan.
Det är en liten pudel som först möter henne. Sedan en ung flicka med långt mörkbrunt hår som kikar in genom verandadörren. Och känns bekant, på något sätt.
"Förlåt!... Elle s'est enfuie de nouse... Hon... rymma!..."
"Pas... de danger...", försöker Vera med sitt största leende. "Eh... la... I guess the door was open."
Hon måste gå ut till flickan – som nog är lite äldre än vad hon först tyckte, nedre tonåren kanske – och får som tur är sällskap av den glatt gläfsande hunden.
"Kajsa est lá!", ropar flickan, vänd åt andra hållet. Och på grusgången uppenbarar sig plötsligt en rödblond tjej, som också ser väldigt bekant ut... Julia!
"Nämen hej!... så det är er söta hund", hälsar Vera. Mer omtumlad och förvirrad än någonsin.
"Javisst. Som ger sig ut på äventyr så snart hon får chansen... Gud så längesedan Vera!"
Och så befinner hon sig plötsligt i Julias mjuka famn. Högst medveten om sitt halvnakna tillstånd.
"Det här är min styvdotter Manon", fortsätter Julia, med en aning fransk accent. "Hon fattar liiite svenska... Och ja, jag har blivit en svensk blondin-kliché. Ihop sedan två år med Manons pappa Guy-Manuel, som är lärare på Sorbonne, jättegammal och först hade mig som älskarinna... en av två älskarinnor, om vi ska vara ärliga."
Vera skrattar högt med Julia. Snygga, fräkniga, babbliga och drastiskt roliga Julia är sig verkligen lik. Och Manon söt på det där typiskt franska viset. Nätt och smal i sandaler och snäv, blårandig bomullsklänning, med stora bruna ögon. Och nu inser Vera vem hon påminner om. Det är ju Mina, från fotot med Elna. Nästan otäckt likt, även om Manon väl är yngre och har längre hår.
Julia pladdrar vidare om det ljuvligt dråpliga livet i Paris, och om hur underbart det är att äntligen få lite semester i Sverige, trots att hennes släkthus i Fröred skulle behöva målas om, och Guy-Manuel tyvärr har tummen mitt i handen.
Vera nickar, skrattar och ställer artiga motfrågor. Analyserar samtidigt febrilt situationen. Hörde de något? Låtsas de bara som inget? Gick Julia medvetet undan när hon kom ner? Så att det inte skulle märkas att hon nyss varit alldeles nedanför fönstret? För det var ju Julias röst hon först hörde.
"Är du här ensam?"
Trots att Vera var beredd på frågan dröjer hennes svar, alldeles för länge. De olika möjligheterna till lögn reduceras dock av stegen som hörs inifrån verandan.
"Jag är här med... en Selma."
Selma har fått på sig t-shirt och löpartights, och hälsar med sitt vanliga leende. Stort, intagande och oskuldsfullt.
"Så kul att ses! Selma heter jag och är.. Veras vän."
Vera kan tillfälligt andas ut. Selma har förstått att de måste spela nu. Att de är ett eventuellt påkommet kärlekspar, och därmed INTE systrar.
"Det är första gången jag är här, och fullkomligt älskar det", förklarar Selma, som redan tycks ha trollbundit både Julia och Manon.
"Och nu var vi precis på väg att springa en liten runda!"
"Så kul!", svarar Julia entusiastiskt. "Och ni verkar ju uppvärmda båda två..."
Det tar några pinsamma sekunder, men sedan kan de förenas i ett befriande skratt, som genast tar udden av det hela. Bara Manon låtsas oförstående, upptagen med att få fatt i en fästing på Kajsas öra.
"Verkligen förlåt att vi kom och störde", tillägger Julia rättframt, och återgår sedan obekymrat till samtalsämnet.
"Om ni tänkte springa runt sjön så får ni hemsk gärna hälsa på hos oss. Om jag och Manon går korta vägen tillbaka så borde vi vara framme ungefär samtidigt. Och Guy-Manuel har säkert en bit mat på gång. Duscha och så kan ni ju göra hos oss."
"Gärna", utbrister Selma, innan Vera riktigt hunnit tänka över konsekvenserna.
Men tänka vill hon ändå inte göra. För det finns ju något förbjudet lockande i Julias förslag. I att fortsätta leka. Fortsätta vara Selmas... flickvän.
"Då går jag upp och klär på mig", avslutar hon. "Så ses vi sedan!"
Fler noveller av samma författare
