Göken Askelands memoarer del 1
Författare: Ass Slam Master Datum: 2004-07-16 11:58:01
Kategori: Heterosex
Läst:
11 716 gånger
Betyg: 2.5 (229 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
”En raggares vardag ”
Jag vaknar på morgonen i min sjaskiga ungkarlslya med en molande huvudvärk. Jag sätter mig upp, skakar huvudet och försöker komma tillbaka till verkligheten igen. Till slut står alla fakta klara för mig, fast det tar en stund.
Det är 1962, sommar i glesbygd och borta i USA, där allt händer, höll president Kennedy på med sina tafsningar på Marilyn Monroe. Livet var allt bra orättvist. Jag funderade en stund, på hur jag själv skulle presentera mig för någon hög person. Aldrig skulle jag ta på mig någon frack med skört, eller några löjliga ridstövlar. Överklassen var ju t.o.m. för lata för att springa. De lät hästarna göra det i sitt s.k. hästpolo. Nej, det var inget för mig.
Jag kanske skulle presentera mig. Göken, kallas jag. Mitt riktiga namn är Leif Askeland, jag är tjugofem år och bor ihop med min odåga till halvbror Bjarne Askeland. Oäktingen blev han kallad i skolan kommer jag ihåg. Farsan var ute på villovägar och träffade en norska som han satte på. Vi slutade skolan för länge sedan, då studier inte var något för oss. Bjarne satt och drömde om öppna bilar, medan jag själv fantiserade om att ligga i knäet på våran storbystade lärarinna och dia hennes pattar. Så kan det vara ibland.
Jag tittar mig om i lägenheten. På väggarna hänger det en massa planscher ur veckans ”Piff och cocktail”. Lättklädda brudar med skinande leende och de läckra benen i kors. Man bara vill hugga in på deras mjuka kött och spänna på dem. Vissa kallar oss för sjuka i huvudet. Raggare har inget bra rykte någonstans, tyvärr. På slafen intill fönstret, egentligen bara en madrass direkt på golvet, ligger Bjarne med ett par halvfulla ölflaskor bredvid sig. Han är två år yngre än mig, har en liten spretig mustasch. Håret hans är kletigt av hårpomada och i nacken hänger det ner som den värsta höstacken. Skinnjackan har han inte ens orkat tagit av sig, det lata åbäket. Den hänger på tre kvarts och magen sticker ut under den ljusblåa t-shirten. Jeansen är lite mörkare och det finns skarpa pressveck på sidorna. Skorna är gråa loafers med små lufthål på ovansidan i ett rutigt mönster. Hans byxben är dessutom för korta för honom och han har tvärrandiga strumpor i vitt och grönt. Han ser egentligen ut, som en jädra pajas, där han ligger. En jädra pajas som är bakfull. Själv liknar jag honom inte så mycket till utseendet, utan det är bara till sättet kan man säga. Jag är kortast. Jag blev alltid retad i skolan, utan mina myggjagare med trecentimeters klack, så är jag bara 156cm. Brorsan är minst femton centimeter längre. Jag är snaggad och har svart hårfärg. Ser lite mer välvårdad ut kan man uttrycka sig. Det är inget skryt, det är enbart fakta. Fast håret ser man inte, då jag jämt har på mig en gul keps, som det står ”Klamphyttan IF”. Det lokala fotbollslaget. De har en fin idrottsplan kallad ”Knallvallen” nere vid bensinmacken. Jag har varit där ett par gånger med gänget. Fotboll är rätt kul, tycker jag. Men då skall det vara med alla tillbehör. Kompisar, varm korv, starköl, sommar och brudar.
Man hostar till, där man sitter i sängen. Boxershortsen har fläckar av sädesvätska och måste bytas senare och linnet är fullt av ölfläckar. Man är nog ett riktigt svin egentligen. Tanken har aldrig slagit mig förut, men just nu verkar polisens skällsord vara fullt naturlig. Måndag morgon för oss, måndag förmiddag för resten av Sverige. Det luktar gammal fylla och cigarettrök i ”tvåan” och jag reser mig upp och går fram till det stora fönstret. När jag efter en stunds trevande får upp rutan, så möts jag av den friska sommarluften. Våran lägenhet ligger högst upp och man har en fin utsikt över vattnet. Jag ställer fönstret på vid gavel. Bjarne gnäller lite i sömnen med nävarna på skrevet och jag kliver över honom med ett stort steg.
Vi har en balkong bredvid fönstret och där brukar jag stå och njuta någon halvtimme, innan käket skall inhandlas nere vid korvkiosken. Man känner brisen smeka ens bara kropp som en van kvinnas mjuka händer. Solen gnistrar i vattnet och man blir nästan sugen på, att ta sig ett dopp. Första cigaretten tänds med tändstickorna, som alltid ligger bredvid fågelbordet på balkongen, och första blosset når ner till lungorna och välbehag sprider sig. Har försökt sluta flera gånger, fast det är väldigt svårt. Man står och hänger på balkongräcket och kollar ner mot björkträdens gröna blad. Man ser ner på gården, att skvallerkäringen Wirén håller på med trädgårdsskötseln. Gårdsplanen består av en massa stenplattor och grusgång längre ut mot gatan, där bilarna står. Själva gräsmatten ligger längre ner och går inte att upptäcka från balkongen. Trädkronorna är i vägen.
Bredvid henne står hennes transistor och skrålar musik från Hylands radioprogram. Hon kan verkligen ta hand om blommor. Överallt i rabatterna fanns det blodröda rosor, prästkragar, petunior och en massa annat, som jag inte kan namnet på. Vill man forska kan man ju åka dit och göra det, men det finns väl ingen direkt anledning, att jag skall fördjupa mig något större i det.
Käringen Wirén har klagat på mig flera gånger, när jag spelat skivor på nätterna, så henne är jag inte direkt förtjust i. Hon trattar i sig hela vitlökar varje dag, stinker lång väg och dricker morots-juice. Hon har inte hunnit bli pensionär ännu, men ser äldre ut än hon är. Liten och mager, ser nästan sjuk ut.
Så blir man, när man bara käkar hälsokost. Nyfiken är hon också. Hon sitter väl och sladdrar på sina kaffemöten, om mitt lösaktiga leverne. Tja, det är ju alltid kul, att det roar någon. Vad är klockan? Jag tittar på mina bara handleder. Letar efter armbandsuret, som inte finns, gör jag. Hade jag inte den på mig igår? Jag försöker gnugga tankeknölarna, utan någon speciell framgång. När det fjärde blosset åker ner i lungorna, så ger jag fasen i vilket. Det var ändå en skitklocka. Plastspänne, dåliga visare och inte alls vattentät. Den hade kostat fem spänn nere i affären. Strunt i det. Nu gäller det gå igenom dagens schema, som man alltid har kvar under pannbenet.
Först en dusch, sedan måste man väcka brorsan, sticka ner till kiosken och käka, sedan var det väl dags för en runda med bilen. Jag har, eller rättare sagt VI har en snygg kärra som vi brukar glida runt med i trakterna. Den hade kostat mycket, så jag och Bjarne fick lägga ihop alla våra pengar vi tjänat, när vi jobbade på bensinmacken. En Chevrolet, eller skeetvrålet som den också kallas, av årsmodell –58. Blank röd lack och med en jävlans fart på.
Jag vet egentligen inte mer om den. Det är Bjarne som är själva bilexperten av oss två. Den nyfikne läsaren skulle kanske föredragit honom som hjärtelättare, men nu är det jag och ingen annan. Man har ingen nytta av, att veta chassinumret på bilen. I den har jag i alla fall lagt ner en och annan brud. Det är rätt mysigt, eftersom jag med min längd har plytet mitt mellan mjölk-förpackningarna på de välväxta damerna. Det är inte så svårt som många kanske tror. Alla kvinnor som ser en köra runt med en sådan bil, vet vad man är ute efter. Alla som hakar på, vet att det innebär en natt i baksätet. Det är faktiskt ganska bekvämt, när man väl vant sig. Äkta skinn förstås med en matta på golvet. Sedan en kassettradio med lite skön musik. Love me tender, när man vill ha det romantiskt innan man rusar på rödbetan. Månskenskväll i juni med en liten flicka bredvid sig i kärran. Sedan lite mer fart i Rockabilly boogie, när man drar runt på vägarna med en dunk hembränt bredvid sig. Visst, så går det till.
Jag tog det sista blosset på cigaretten, släckte den mot metallräcket och lät den retsamt singla ner i buskarna under. Man kunde ju alltid hoppas, att kärringen fick syn på den, så hon fick vädra käften lite från vitlöken. Jag hoppar över Bjarne igen som åter igen ger ifrån sig ett gnällande ljud. Han kan få sova en halvtimme till, men sedan är det dags för mat och då får han fan i mej komma med. Jag öppnar dörren och slår igen den ljudlöst bakom mig. Trappan, som leder ner till duschrummet, är av trä och har spånskivor på varje steg. Detta gör, att det låter extra mycket när man springer ner. Man känner sig som största bocken Bruse. Egentligen borde jag klätt på mig ytterkläderna ifall man mötte någon, fast det var lite väl sent påtänkt nu. På andra våningen bor herr Larsson. Han är en gammal pensionär som äger fem katter. Hans dörr står alltid lite på glänt, så husdjuren kan springa ut och in som de själva vill.
Han är beskedlig, tystlåten och gör ingen förnär. Ändå brukar Wirénkärringen klaga på honom, att katterna skiter i rabatterna och så. Vad fasen, vad gör det. Jag hade katter i mitt barndomshem och jag vet mycket väl, att dessa gräver ner skiten under jorden med tassarna och det är ju förresten gratis gödsel. Det har tydligen aldrig gumman fattat. Jag kikade omedvetet in genom dörrspringan och skymtade en gammal soffa med dunkuddar inne i vardagsrummet. Dörren var ljusblå och hade små träapplikationer bestående av två rosa rosor i mitten. Inget besök denna dag, uppenbarligen. Han har en assistent från hemvården där titt som tätt. Barbro heter hon, har aldrig hört efternamnet, men hon är en kalaspingla. Blont hår, faktiskt en svensk kopia på skådespelerskan Kim Novak.
Tänk er henne i en sköterskeuniform, så har ni nog fått en träffsäker bild av syster Barbro. På samma våning bodde också den gamle räven Bolund. En gammal gubbe, som älskar att berätta om sina år i andra världskriget. För honom var Hitler en snorvalp som skulle läxas upp. Sverige var ju egentligen inte med i kriget, men det har jag aldrig haft hjärta att berätta för den halvtokige gubben. Han får leva i sin fantasivärld och spöa skiten ur bråkstaken med lakritsmustasch, mig gör det inget.
Jag kommer ner till nästa avsats och där står Wiréns jädra blomsterlåda utanför kärringens dörr. Jag studerar golvet och lägger märke till en massa blomjord överallt i trappuppgången. Man suckar bara och fortsätter ner till bottenvåningen. Där bor det tre stycken familjer. Jag kommer inte ihåg den första, men köpingens enda lärarinna på högstadiet bor där. Inte hon som jag fantiserade om i skolan, utan en helt annan kvinna. Jag har faktiskt inte sett henne så mycket. Hon är tämligen hemkär och den enda som brukar synas till, är hennes slappe make i man- chesterbyxor som går och hämtar tidningen varje morgon. Han känns igen, eftersom han alltid försöker balansera på den låga tegelmuren invid rabatterna, när han går ut på morgonkvisten. Längst bort bor en liten läckerbit tillsammans med sin familj. Liselott Vilander heter hon. En kort flicka som är riktig gottegris och det syns på henne.
De kvinnliga formerna putar ut mycket för hennes späda ålder. Jag har många gånger kikat på henne i smyg. Klänningen är modern och slutar långt upp på de breda läckra låren, som man bara vill känna på. 60-talsmodet på kjolar blir bara kortare och kortare. Bysten hennes vilar tungt under tyget, man kan aldrig avgöra det säkert, men hon har förmodligen ingen behå alls och hennes häck är bred som en ladugårdsvägg. Är man sedan rövfetischist som undertecknad, så är det kört. Det är lättare, att återuppliva rymdhunden Lajka, än att inte styvna till.
Hon har nyligen fyllt 15-år, det vet jag särskilt mycket, då jag agerat mycket snuskigt i smyg. De hade haft gårdsfest och jag hade stått på balkongen och tittat i smyg på lilla födelsedagsbarnet. Jag följde hennes rörelser med blicken och min lem hade sakta vuxit till sig. Jag skämdes, det gjorde jag faktiskt kom jag ihåg. Nog är jag raggare, men en sådan kan också rodna ibland. Det var skratt och trevligt med hela hennes släkt. Ett långbord stod uppdukat med allahanda läcker-heter. Det blev först varmkorv grillat över en utegrill med bricketter, sedan presentutdelning och till slut popcorn med coca-cola till det. Fadern till Liselott är en farlig jävel. Stor som ett hus med hela ansiktet täckt av ett brunt buskage, som skulle kallas skägg, om han bara skötte det lite bättre. Nävarna hans är som dasslock och täckta av likadant hår, som han har i ansiktet. En gorilla, ser han ut som. Han satt i sin trädgårdsstol och bläddrade i månadens nummer av ”Jakt och fiske” som var hans stora passion. Han satt med sitt hagelgevär bredvid sig och det var inte lönt, att frugan hans bjäbbade emot. Man fick verkligen hoppas, att det inte dök upp en älgtjur på gården, då skulle han väl börja skjuta vilt.
Liselott twistade, eller vad hon nu dansade, till en ”Chuck Berry låt” tillsammans med någon äldre släkting och klänningen hade slängt hit och dit, när hon dansat. Spetsen hade flera gånger åkt upp i luften så pass mycket, att de rosa trosorna syntes. Jag hade knäppt upp gylfen och dragit förhuden fram och tillbaka över mitt kåtsvullna ollon. Den vänstra armen hängde på balkongräcket och den högra arbetade frenetiskt med onanin. Fram och tillbaka hade hon svängt på de breda höfterna, snurrat runt, brösten guppade och jag kunde se ner i urringningen uppifrån balkongen. När hon till slut tappade sitt skära hårband och var tvungen att böja sig framåt för att plocka upp det, så nådde mitt handarbete den sköna avslutningen. Ollonet smektes en gång för mycket av huden och synen av den 15-åriga granndottern framåtböjd med utputande röv fick mig att spruta. Man hade fått bita ihop som djävulen själv (hur nu han biter ihop) och ejakulerat fyra sprut på balkongens insida. Det slamrade till ett par gånger från räcket, då jag dessutom okontrollerat slagit i överarmen, men det hade aldrig hörts ner. Låten på skivan hade tagit slut på partajet och som grädden på det njutningsfulla moset, så hade Bjarne stått bakom mig i balkong-dörren, skakat på huvudet och mumlat:
- Jävla gris.
Jag öppnar dörren ner till källaren och trampar nedför trappan med klumpiga steg i mörkret. Ljuset finns först där nere. Den vane källarduscharen vet var han skall placera plattfötterna, den ovane bryter nacken efter ett par volter i luften och ett nedslag som skulle ge tjugo minuspoäng i ett simhopp på teve. Själv är man van och kommer ner oskadd. Jag är nog den enda personen i huset tillsammans med brorsan som måste utnyttja det tröga aggregatet. Källaren är uppdelad i två stora rum. Duschen ligger direkt till höger och den som följer korridoren rakt fram med tvättmedeldoftande väggar, kommer till själva tvättstugan med bykkar, kranar klädstreck och gud vet allt. På sommaren brukar dock de flesta torka tvätten utanför på en torkvinda. Jag öppnar den ljudligt knarrande trädörren med vridhandtag och stänger den efteråt. Det är ingen modern dusch, utan något skrot från 40-talet. En massa rör hit och dit och termostat på sidan. Den måste
man vrida fram och tillbaka, så det tar ungefär en halvtimme, att få kroppsvänlig temperatur. Man känner sig som en ubåtskapten. Jag vrider kranen åt vänster och vattnet landar tung, i de droppar som legat på lur i rörpiporna, innan själva strålen fördelas av duschmunstycket. Betraktaren skulle få se något unikt vid duschtillfället. Nu talar jag inte om min taniga kropp utan till- stymmelse till hår på bröstet, utan om mig själv utan keps. Jag tar av mig kepsen och lägger den på torrt avstånd innan jag placerar mig själv under det varma vattnet. Jag tar en god stund på mig och sjuger ”Only You”, eftersom det är bra akustik där nere. Den text jag inte kan nynnar jag fram. Efter lögandet torkar jag mig noga och sätter på mig nya kläder. Jag och Bjarne har varsin korg stående i duschrummet, då det bara är vi som inte har dusch på rummet. Jag sätter på mig ett par andra blåjeans och en röd skinnjacka och tassar uppför trapporna igen, efter jag kollat, så jag stängt av kranen ordentligt. Jag funderar först på, om jag skall ränna upp och väcka brorsan, men skjuter bort tanken tills vidare. Han skall få sova sin skönhetssömn till vidare. Istället öppnar jag ytterdörren och traskar ut i sommarvärmen. Fräsch, ren, ja, som en ny människa.
Tyvärr har frisyren sketnat till sig, men en dylik bagatell får man fixa senare. Jag vandrar, glad i hågen, över stenplattorna, svänger ut på gatan går förbi grannarnas syrenhäckar och styr mina steg mot lanthandeln. Gatan svänger åt höger och fortsätter rätt långt bort medan den slutar med en backe ner mot sjön till vänster. Från början var det kullersten i köpingen, men den har de asfalterat numera. Det är en liten håla man bor i. Det bor ca tvåtusen personer i centrum, ungefär tusen till inom kommunen. Klamphyttan heter stället, om jag inte redan nämnt det. Det är visst uppkallat efter en gammal folksägen från 1800-talet. Affären ligger inte långt ner på gatan.
Radhusen skingras till en tvärgata och på ena hörnet ligger det en liten grön träbyggnad, där det står ”Janssons diversehandel” på en stor skylt. Det finns två stora skyltfönster, ett på var sida av trätrappan, och i dessa lockar Jonsson med nya tyger till den moderna kvinnans fritids- sysselsättning och det allra senaste tuggummit Toy, som de flesta ungdomar går runt och smaskar på i dessa dagar.
Utanför finns det en cykelställ där det står några småungar i kortbyxor och diskuterar framtida bus mot sina lärare. Episoden med plånboken i snöre är ju en mycket kär klassiker. Där står också ett par av deras cyklar, som blänker i solskenet. Alla har bundit fast varsin pappbit vid hjulet, så det skall smattra som en motorcykel. Jag kliver uppför trappan, öppnar dörren och kliver in. Det är en ringklocka fäst i dörren, som plingar till när någon kommer eller går. Affären består av ett enda rum och disken är direkt till höger, från dörren. Där står föreståndare Jonsson med sina närsynta ögon och instruerar en gammal dam, hur en teveapparat fungerar. Han frustar fram sina fina affärsord med en mycket lång överläpp fladdrande hela tiden. Han är av medel-längd, krokryggad och svarthårig. Glasögonen sitter mycket löst på hans öron, så han måste då och då rätta till dem med händerna. Med sina närsynta ögon och lite utåtstående näsa, liknar han nästan en mullvad. Han far med händerna över en bruksansvisning på disken framför sig.
- Jo, frun ska förstå, att det är inte så himla svårt att bemästra en sådan här manick. När man väl fått den installerad, så brukar det löpa på. Det är behändiga luckor på den, som ni kan stänga när ni inte tittar.
- Precis som ett skåp, säger tanten.
- Just det! Precis som ett skåp, svarar butiksägaren glatt och kisar ytterligare med mullvads-ögonen.
Jag vill inte störa deras konversation, utan griper bara tag i en chokladkaka, en sådan som Ove Törnkvist gör reklam för på biograferna. Han sitter och sjunger i publiken, hoppar in i själva bioduken, knockar den skäggige busen, befriar hjältinnan och bjuder henne på choklad. Jag
slänger två spänn på disken, utan att någon utav de pratande märker det och går ut därifrån. Min första tanke var att häva i mig hela kakan själv, men jag tänker på Bjarne samtidigt. Passar choklad som återställare? Tja, det återstår att se.
Fortsätttning följer
Fler noveller av samma författare
