2. Två sidor av Janus (Niklas)
Författare: thestoryoflove Datum: 2015-03-25 07:21:32
Kategori: Heterosex
Läst:
7 383 gånger
Betyg: 1 (2 röster) 2 medlemmar har denna novell som favorit
Torsdagen den 1 november
En mamma satt och vaggade sin son som grät så halloweensminkningen rann.
En man låg i en säng och stönade högt medan han kastade med huvudet fram och tillbaka. Niklas Svärd slog otåligt med pennan mot anteckningsblocket. Han ville gå fram till sköterskorna runt mannen och höra om de behövde någon hjälp, men han var här av en annan anledning och han tvivlade inte på att de visste vad de gjorde. De hade dessutom mer erfarenhet än han. Akutmottagningar gjorde honom fortfarande nervös, men han hoppades att det skulle ge med sig med tiden. När han fått lite mer sakkunskap och kött på benen.
Niklas tittade på sitt armbandsur. 01:07. Vart var Järven? Deras rast var över för fem minuter sen. Dörren in till akutsalen öppnades och en säng rullades in. Den äldre mannen var likblek i ansiktet och höll slappt i en spypåse. Niklas började själv må illa. Han hade varit uppe hela dagen och pluggat och bara fått sig ett par timmars sömn innan det var tid för honom att bege sig hit.
”Kan jag hjälpa dig?” Den unga, rödhåriga sjuksköterskan tog telefonluren från örat. ”Väntar du på någon?”
”Ja, Johan Järvinen, sjuksköterska på metabolenheten”, svarade Niklas och lutade sig mot receptionsdisken.
Hon nickade mot dörrarna. ”Där kommer han.”
Järven var en lång, 38-årig finlandssvensk med tunt skägg och varmt leende, men i natt såg han lika trött ut som Niklas kände sig och leendet verkade långt borta. Han hade blivit lite som en mentor för Niklas och arbetade ibland extra på akuten, annars hade han ett sju till fyra jobb som diabetessköterska.
”Vart vill du ha mig?” frågade han den rödhåriga sjuksköterskan bakom receptionsdisken.
Hon tittade på datorn. ”Rum tre. Knivskuren man. Ingen allvarlig skada, men han behövs kollas upp. Vanlig rutin.”
Järven nickade. ”Jag hörde talas om det i fikarummet. Rum tre? Fanns det inget enkelrum ledigt?”
”Du vet hur det är”, svarade hon.
”Då så.” Han gav Niklas en syremätare och termometer. ”Kom då.”
”Behöver jag veta något?” undrade Niklas.
”Det är bara rykten jag hört”, sa Järven. ”Knivbråk utanför en krog. En man dog, tydligen så gick den här killen emellan. Vem räknar andning?”
”Gör det du.”
Niklas kunde inte låta bli att tycka att det var spännande och följde med Järven in i rummet snett framför dem där det fanns tre sängar. I första sängen sov en gammal kvinna, i den andra satt en brunhårig tjej med en bok i knät. Hon tittade nyfiket mot den tredje sängen där en annan tjej i polisuniform satt och vaktade.
Niklas log vagt mot polisen. Elin hade gått två klasser över honom i högstadiet. Tjejen alla killar varit kära i. Redan då hade hon pratat om att bli polis.
Elin gav honom en igenkännande blick och hälsade lågt.
Patienten var blek och svettig. Han hade markanta, svarta ögonbryn och mörka ringar under ögonen. Niklas sneglade ner på patientarmbandet: Cesar Lloyd. Han kunde inte utskilja födelsedatat men gissade på att han kunde vara några år äldre än han själv.
Niklas konstaterade att blodpåsen som hängde från droppställningen kom från samma blodgrupp som hans egen. Det påminde honom om hur viktigt det var att han var blodgivare eftersom just denna blodgrupp bara kunde ta emot blod från samma grupp.
Järven sa ingenting så Niklas tog kommandot. Han lade ner termometern och syremätaren på sängbordet. Han log. ”Jag heter Niklas Svärd och är läkarkandidat. Vi ska bara göra några enkla undersökningar.”
”Cesar”, sa killen i sängen. Det ryckte lite i högerhanden som om han tänkt sträcka fram den för att skaka Niklas hand men inte riktigt orkade.
”Jag heter Johan och är sjuksköterska”, sa Järven på sin mjuka finlandssvenska.
”Hur mår du?” frågade Niklas och tände en andra sänglampa så han skulle kunna se bättre.
”Trött”, svarade patienten.
Niklas nickade. ”Jag ska ta din puls. Kan du lägga armarna längs sidorna?”
Patienten gjorde som han sa och Niklas lade två fingrar mot hans hals, fick känna sig fram lite innan han kände slagen. Fasta. Han tittade på armbandsklockan och det var tyst i trettio sekunder.
”Bra. Håll ut handen.” Han satte den lilla klämman som mätte syret i blodet på patientens finger. ”Bra, slappna av.”
Han höll ett öga på Cesars ansikte. Det var inte konstigt att han var blek. Han var nyfiken på såret. ”Var blev du knivstucken?” frågade han när han tagit av klämman.
”Här.” Han lade handen vid höften. ”Jag slog undan killens hand, men han träffade mig där.” Patienten suckade. ”Jag hade tur sa läkaren. Kniven träffade höftkammen.” Han slöt ögonen och för ett tag såg det ut som om han förlorade medvetandet.
”Cesar?” Niklas lutade sig fram och lade en hand på hans axel. Elin reste sig från stolen. ”Cesar.”
Han öppnade ögonen. ”Jag är bara trött. Kan jag få en läsk?”
Niklas tittade på Elin, men hon satte sig ner igen.
”Jag kan ordna det”, sa en liten röst från sängen intill. Den brunhåriga tjejen satt på sängkanten med ett stadigt tag om droppställningen. ”Coca cola?”
”Jättebra”, log Cesar.
Järven gick fram till tjejen. ”Går det bra?”
Hon log. ”Jag känner mig piggare än på länge. Bara här för observation.” Hon stultade iväg med droppställningen iklädd sjukhusets ljusblåa långskjorta. Järven stod och tittade länge efter henne.
”Jag ska ta en temp”, sa Niklas till sin patient.
Cesar grimaserade. ”Tar du den i munnen?”
”Ännu bättre”, meddelade Niklas och tog upp termometern. ”I örat. Det är klart på ett par sekunder. Luta huvudet åt höger.”
Ingen feber. Han skrev upp alla värden i anteckningsblocket.
”Är allt som det ska vara?” undrade Cesar.
”Ja.” Han ville inte säga att han skulle bli helt återställd för det visste man inte, men själv trodde han att patienten var utom fara. ”Det ser bra ut.”
Han gjorde en sista check och kollade blodets droppflöde. För säkerhets skull skulle han gå igenom Cesar Lloyds journal innan han gick vidare till nästa uppgift. Det borde han kanske sett till att göra innan, men på akuten hade man inte alltid tid till sådant. Det skulle bli annorlunda när han blev en riktig läkare.
Tjejen kom tillbaka med en Coca colaburk. ”Var så god.”
”Tack”, log Cesar mot henne och hon gick tillbaka till sin säng. ”Jag orkar inte öppna”, sa han åt Niklas. ”Fingrarna känns alldeles slöa.”
Niklas öppnade burken åt honom och han drack girigt.
”Tack.” Han slappnade av mot kudden och förde burken mot sängbordet. Niklas hjälpte honom så burken inte skulle hamna på golvet. Cesars iskalla fingrar gled över hans handled. Beröringen kändes annorlunda på något vis. ”Tack”, sa patienten en andra gång.
”Då så.” Järven stoppade ner sin penna i bröstfickan. ”Ska vi gå vidare?”
”Larma om det är något”, sa Niklas.
Elin nickade. Cesar tittade enbart på Niklas som samlade ihop sakerna han lämnat på sängbordet. Järven sa hej då till tjejen i sängen bredvid innan de lämnade salen.
Utanför hade de fått in en stökig, nergången man som med all säkerhet druckit för mycket alkohol och förmodligen hållit på med detta intresse några år.
Niklas och Järven ställde sig vid receptionen som nu bemannades av en annan sjuksköterska.
”Jag vill gärna läsa hans journal”, sa Niklas till Järven. ”Cesar Lloyds.”
”Javisst.” Järven klappade honom på axeln. ”Hur såg värdena ut?”
”Fina. Andningen?”
”Utmärkt.” Järven log. ”Malin.” Sjuksköterskan tittade upp från sina papper. ”Jag har inget att göra.”
Hon flinade. ”Men snart har du. Blodprov på tvåan.” Hon gav honom en mapp.
”Och Niklas vill läsa på om knivskadan. Cesar…”
”Lloyd”, fyllde Niklas i. Han glömde inte namnet. ”På trean.”
”Är du här hela natten?” frågade sjuksköterskan Järven.
”Ja.”
”Kan du ta B-glukos proverna på… Johanna Klinga? Hon kom in med hyperglykemi.” Hon sa värdet och Niklas häpnade.
”Borde hon inte vara i koma?”
”Hon körde själv in efter att hon diagnostiserat sig själv.”
”Jag tar hand om henne”, sa Järven och såg plötsligt mycket piggare ut. Diabetes var hans område. ”Vi ses.” Han stack iväg med mappen.
Malin vinkade in Niklas bakom disken. ”Du kan använda min inloggning.” Hon knappade en stund på tangentbordet. ”1982-11-05.” Hon lämnade över kontorsstolen till Niklas som satt sig ner.
Åttiotvåa. Då var han äldre än Niklas trott.
Cesar Lloyd hade kommit in med en knivskada vid pelvis. Han hade tur, tänkte Niklas. Kniven hade lätt kunnat glida och träffat allvarliga blodkärl. De hade snabbt stoppat blödningen, men de hade varit tvungna att ge honom blod. Blodgruppen var 0 negativ. Han hade varit lugn och vid medvetande hela tiden, men den ansvariga läkaren misstänkte chock och därför skulle han hållas under observation. Dessutom handlade det om ett polisärende, då en person i bråket avlidit på plats.
Anamnesen var kort. Han var född i Örebro, nu bodde han och jobbade som egen företagare här i Aros. Föräldrarna bodde i Kanada. Som närmast anhörig stod en Renée Johansson och genom riktnumret förstod Niklas att denne person bodde i Stockholm.
Cesar Lloyd var frisk. Han hade opererat bort blindtarmen när han var elva år gammal, sen fanns han inte i sjukvårdens register förrän nu.
Niklas lutade hakan i handen. Vad hade bråket handlat om? Han reste sig.
”Glöm inte dokumentera innan du går”, sa den ansvariga sjuksköterskan.
”Nej, nej.” Han öppnade anteckningsblocket och skrev över alla värden på rätt formulär, sen lämnade han det i receptionen och gick ut från akuten.
När han bytt om och steg ut i höstkylan var klockan halv tre på natten. Han var inte trött längre. Han ville veta mer om knivbråket som slutat med att en man fått sätta livet till.
Det tog knappt tio minuter för honom att komma hem till lägenheten. Det mesta var stängt men han mötte några överförfriskade människor som firat lillördag, dessutom var det halloween.
Lägenheten var ostädad. Han smög in för att inte väcka Veronica. De hade haft ett bråk innan han gett sig iväg till akuten. Hon stöttade honom i hans studier men hon gillade inte när de inkräktade på hennes planer. Hon hade planerat en middag för sina vänner i sitt föräldrahem och det hela hade blossat upp igen. Han förstod så väl att hon ville att han skulle delta, men han kunde inte rå för att han hade lovat Järven att hjälpa till på akuten. Veronica hade missuppfattat och trott att han skulle jobba den kommande helgen.
Han vek in till badrummet, borstade tänderna och smög efteråt in i sovrummet. Han såg konturerna av Veronicas sovande kropp. Det luktade svagt av rök. Veronica rökte inte men hennes föräldrar gjorde det och många av hennes vänner. Han log och lämnade sovrummet. Han hade trott att hon skulle sova över hos sina föräldrar, men hon hade tagit sig hem. Hem till honom.
Niklas satte sig vid köksbordet med en kall pizzabit och ett glas Coca cola zero. Han vred på guldringen kring ringfingret. Det hade gått väldigt fort, allt det här med bröllopet. Han och Veronica hade träffats första året på gymnasiet. Båda hade varit inställda på att plugga vidare och därför satsat på sina betyg. Redan då hade de hjälpt varandra framåt. Han hade kommit in på läkarlinjen och hon hade blivit fastighetsmäklare.
De hade förlovat sig redan efter ett år. Så detta år, på skottdagen, hade hon överraskat honom med att fria. Självklart hade han svarat ja. De älskade varandra. Han älskade henne. Ändå kändes allt fortfarande så stort! Veronica gjorde det så stort. Det skulle inte bli ett litet bröllop. Hennes föräldrar betalade allt och planerna blev allt mer överdådiga. Niklas var rädd att han skulle säga fel i kyrkan, kanske svimma. Veronica hade så höga förväntningar och han ville inte svika henne. Han ville bara gifta sig med henne, själva utförandet var hennes grej. Han hängde med även om han många gånger fick ont i magen. Han var väl medveten om att hon ofta blev irriterad på hans bristande intresse. Men det var inte det, han ville bara inte förstöra hennes dröm. Det var bara att rida ur stormen. När de väl var gifta så skulle förhållandet bli som vanligt igen.
Niklas stirrade ner på ringen och sköt pizzabiten åt sidan. Bara jag inte förlorar henne på vägen.
Han drack ur glaset, gick in på badrummet och borstade tänderna igen innan han letade fram flanellpyjamasen ur garderoben. Han kände sig kall och tröttheten hade kommit tillbaka.
Han kröp ner till Veronica under deras gemensamma täcke. Hon vände sig mot honom. ”Du är hemma tidigt.”
”Det var inte så mycket att göra.”
Hon hoppade upp på honom. Hennes långa hår kittlade honom i ansiktet. ”Fryser du eller?” Hon började slita i hans pyjamas. ”Då kunde du ha kommit på middagen…”
”Nej, jag…”
”Tyst. Jag fattar, ditt arbete går före allt annat.”
Niklas ville protestera men hennes hand hade hittat ner i hans byxor. ”Förlåt”, viskade han och kysste henne. Han orkade inte bråka.
Fler noveller av samma författare
