Grevinnan: Lärarinnans gröna ögon
***
En mörk kväll hade Julian - på väg till Härjedalen - åkt vilse i Skuggdalens snöklädda skogar. Bilen var snart tom på bensin, och ett tag var han rädd för att han skulle dö där - mitt i ingenting. Men det var också i de skogarna Julian fann tornet som tillhörde släkten de la Poer: och där han fann Maria Ekblad, som tagit hand om honom, och sedermera varit huvudrollen i den första sexdrömmen han haft sedan han var sexton år.
***
Jag älskar våta drömmar, tänkte Julian efter sin morgondusch. Det är som att vakna upp och redan ha vunnit dagen.
Rummet där Julian skrubbade sig torr sig var inte dekorerat i de IKEA möbler han var van vid att se i sitt eget hem. Tvärtom såg allt snuskigt dyrt ut: hemgjorda möbler i trämaterial som en gång i tiden kanske varit ljust, men med åren övergått till en mörkare färg.
De gamla möblerna ingav en känsla av vördnad, som om de för längesedan blivit noggrant skapade av en snickare som tagit sitt jobb på stort allvar.
Kvickt klädde Julian på sig. Hur fantastiskt huset än var, ville han snabbt därifrån. Tillvaron var för bisarr för hans smak.
På väg ut såg han en bok som låg på golvet. Skamset plockade han upp Den Gudomliga Komedin: det allegoriska sömnpillret han kastat ifrån sig efter sin mardröm. Han lade tillbaka boken på nattduksbordet. Det var inte så man behandlade en gammal bok, hur tråkig den än må vara.
I samma stund som Julian varsamt lade tillbaka boken knackade det på dörren. Ljudet påminde honom om drömmen han precis haft. Med lite tur var det kanske en fjärrskådande dröm, tänkte han.
Trots att han ville därifrån kände Julian ändå en känsla av upprymdhet. Av den lilla konversation de haft hade han fattat tycke för Maria.
Utanför dörren stod dock inte Maria. Istället stod där en äldre man som genast sträckte fram handen då Julian öppnade dörren. Julian kände sig lurad. Grundlurad.
”God morgon”, sa den äldre mannen med ett svagt leende. ”Mitt namn är Alfred Wiltman. Har jag förstått saken rätt om det är du som är ägaren till bilen som står framför huset… och bilen saknar bränsle?”
”Go’ morgon. Namnet är Julian”, svarade Julian som blivit svindlad på att starta dagen med sköna fröken Maria.
Julian tog den gamle mannen Alfreds hand och bekräftade att ja, bilen var hans och ja, den saknade bränsle.
”Maria berättade att du åkt vilse. Men jag måste säga att du åkte vilse på den bästa av vägar då du hamnade här”, sa Alfred och släppte Julians hand.
Alfred hade ett utseende som var svårt att placera åldersmässigt: han kunde vara allt mellan femtio och sjuttio – en välbehållen sjuttioåring, eller en ovanligt rynkig femtioåring.
”Ursäkta att jag frågar, men… Exakt var är jag någonstans? Maria sa något om en grevinna?” frågade Julian och kliade sig i sina ännu sömndruckna ögon.
Alfred höjde på ena ögonbrynet. ”Något säger mig att du inte har växt upp i norra Dalarna. Du har kommit till grevinnan Charlotta de la Poers residens.” Han uttalade namnet högtidligt.
”Jag är hemskt ledsen, jag önskade namnet sa mig något men…”, Julian gjorde en svepande gest ovanför huvudet: ”Det namnet går mig rakt förbi. Jag har aldrig hört talas om henne.”
Alfred verkade förtörnad. ”Jag antar att grevinnan inte gör mycket väsen av sig. Nå, låt oss ta en titt på din bil.”
”Du ser inte direkt ut som en mekaniker”, invände Julian.
Alfred skrockade så hela hans smala kropp skakade likt ett löv i vinden: ”Jag ogillar klyschor, men vad brukar man säga? Döm inte en bok efter omslaget. Jag är faktiskt både vaktmästare, mekaniker… Och allt däremellan.”
De korsade huset. På grund av ljuset kändes lokalen mindre som ett hotell, mer som en sal från en Disneyfilm. Kanske är grevinnan ett odjur, tänkte Julian. Är jag då skönheten? Eller Gaston som kommit för att döda odjuret?
Alfred berättade om grevinnan de la Poers släktträd, men Julian lyssnade bara med ett halvt öra.
Han var mer intresserad av Maria, och hoppades på att hon skulle dyka upp och ge honom ett leende innan han skulle åka iväg. Med lite tur fortfarande klädd i den där morgonrocken.
När de kom ut på den stora gården syntes bilen inte till, och ett tag tänkte Julian panikslaget att den var stulen.
Alfred tycktes känna paniken strömma ut ur Julian och förklarade att han själv flyttat bilen till garaget, och de följde en väg som ledde till ett hus vid sidan om den gigantiska herrgården.
”Hur många bor här egentligen?” frågade Julian.
Alfred verkade lite stött över att han blivit avbruten mitt i sin redogörelse om hur Drottning Kristina själv hade dubbat den greve som Charlotta de la Poer var släkt med i rakt nedstigande led.
”Du menar permanent? Nå, det är jag”, han höjde upp ett finger. ”Sedan kokerskan Maria Ekblad som ni redan träffat”, två fingrar. ”Därefter grevinnan vars gemak ni finner på toppen av tornet”, han pekade upp mot den högsta våningen med ett tre fingrar.
”Sedan så klart Jeanette Eliasson. Vår läkare. När grevinnan var ung var hon också hennes lärarinna.” Fyra fingrar.
”Fyra stycken allt som allt. Är det inte ensamt?” frågade Julian. Han gjorde en mental notering om att det var tre kvinnor som bodde där.
”Några gånger om året åker vi allihop härifrån för att träffa vänner och släktingar. Men här är det aldrig ensamt. Vi är lite av en familj här. Jag kan inte längre tänka mig att bo någon annanstans”, svarade Alfred och ryckte på axlarna och fortsatte: ”Ibland kommer släktingar till Charlotta från England hit, men inte speciellt ofta. Inte längre.”
Tillsammans började de fylla bilen med bensin. Alfred försäkrade att bensinen skulle räcka till nästa by som bara låg ungefär en åtta mil bort.
Åtta mil, tänkte Julian och andades ut. Det skulle ta en timme, antagligen inte ens det, innan jag når civilisation igen.
När Julian prövade att starta bilen hände dock ingenting; i panik tänkte Julian att Alfred saboterat bilen. Att han var fångad och att Maria skrattande skulle steka honom i någon av kökets gigantiska pannor.
Skärp dig, tänkte Julian och gick ur bilen. Han förklarade för Alfred att den inte gick igång.
Alfred öppnade motorhuven och tillsammans såg de ned i maskineriet. Julian förstod ingenting av motorer. Han såg bara lamt ned i maskineriet, som om hans oförstående blick skulle lösa problemen via trolldom.
Alfred däremot började genast vrida och vända på sladdar och annat, följt av små hummanden för varje rörelse.
Julian fick känslan av att han såg sig själv i Alfred som nu diagnostiserade ett problem: skillnaden var att Julian diagnostiserade patienter, inte bilar.
”Jag vill inte vara oförskämd, men jag skulle föredra att arbeta ensam. Du gör mig nervös”, sa Alfred med huvudet begravt i motorhuven.
Julian förstod och nickade. Han frågade var han kunde hitta Maria, så han kunde tacka för maten. Och tyst för sig själv lade Julian till: och tacka för sexdrömmen, den första jag haft sedan tonåren.
”Så det tog bara en timme och en tallrik soppa innan vår kokerska lyckades förföra dig?” frågade Alfred. Han flinade medan han putsade något han hade i handen med en oljig duk.
Alfred såg ned på det han putsade och fortsatte: ”Och var brukar man finna en kock? I köket, så klart. Om inte där, så på hennes rum. Eller i trädgården på baksidan. Jag hittar dig när jag är klar här.”
Julian tackade för hjälpen, och bad om ursäkt för att han strulat till tillvaron. Alfred viftade bara på handen och sa att det var trevligt att någon kommit på besök.
~
Köket var tomt. Doften som strömmade ur ugnen påminde Julian om att han var hungrig. Han övervägde om han skulle rota genom det gigantiska skafferiet likt en hyena för att hitta något att knapra på, men lät bli. Jag är många saker, men jag är ingen hyena, tänkte Julian.
Han lämnade köket bakom sig och gick istället mot Marias rum.
~
På väg upp för den stora halltrappan spratt Julian till. Han hade gått i andra tankar och inte lagt märke till kvinnan vid toppen av trappan.
Ett tag trodde han att det var grevinnan själv. Lång och smal, klädd i beigea byxor med en tight, stickad mörk polotröja som dolde hennes hals, men visade hennes kurvor.
En spetsig haka riktade sig mot Julian. Med armarna i kors såg hon nedåt med frågande ögon. ”Kan jag hjälpa till med något?” frågade hon bryskt. Hennes skarpa ansiktsdrag gjorde Julian förlägen.
”Mitt namn är Julian, jag blev… strandsatt här igår”, sa Julian.
”Jag har hört talas om dig”, svarade hon.
”Och du måste vara…” Julian funderade över namnen som Alfred sagt. Hette hon inte… ”Jeanette?”
”Mycket riktigt. Så du hör dig för? En god egenskap”, svarade Jeanette.
”Jag har många goda egenskaper.”
”Ett lokalsinne tycks inte vara en av dem.”
”Jag har många dåliga egenskaper också.”
Jeanette skrattade och lade sina armar bakom ryggen. En liten gest – men hon tycktes inte lika fientlig som hon varit tidigare: ”Jag trodde du skulle ha åkt iväg vid det här laget?”
”Jag också. Men en olycka kommer sällan ensam”, svarade Julian och fortsatte att gå upp för trappen, upp mot Jeanette. Han förklarade att bilen vägrat starta.
Jeanette hade sett ung ut på avstånd, men då de bara var några trappsteg ifrån varandra insåg Julian att så inte var fallet.
Utifrån ansiktet skulle hon kunna vara jämnårig med Julian. Antagligen något äldre med tanke på rynkorna som samlats kring ögonen. Men det blonda, lockiga håret som var inbundet i en knut hade silverfärgade slingor. Slingor som inte hörde hemma hos någon i en ung ålder.
Så hon var fyrtio: kanske till och med äldre?
Hon påminde Julian om de lärare han haft i gymnasiet. Och senare universitetet. Kvinnor som aldrig riktigt kunde göra sig av med den auktoritet som de strålade ut – de var fulla av för mycket kunskap. Insikt som satt sina spår i deras själar och ögon.
Jeanette var inget undantag: hennes gröna ögon hade fått en tjur att slå ned blicken och rodna i blyghet och fåfänga.
”Din bil är i goda händer”, sa Jeanette. ”Alfred kanske ser ut som en hovmästare hämtad från en viktoriansk era. Inte för att jag vet hur en sådan hovmästare skulle ha sett ut… Men i hjärta och själ är han en mekaniker”, förklarade hon.
Jeanette tog tag i Julian på axeln och förde honom mot vänster.
”Eller ja: I hjärta och själ är han väl en alkoholist. Men också mekaniker”, lade hon till spydigt.
”Jag tänkte säga adjö till Maria”, sa Julian menande.
”Hon ligger och sover. Tänk: av någon anledning var hon uppe sent i natt och lagade mat åt någon drummel som kom på besök.”
Julian protesterade medan Jeanette fortsatte att leda honom uppåt i huset.
”Jag skojade bara”, svarade Jeanette och drog på munnen. ”Jag tror det gjorde Maria gott att träffa någon. Det vore en underdrivit att kalla vår tillvaro ensam. Fast låt henne att sova nu.”
”På tal om sovande skönheter. Jag har inte ens träffat… Charlotta? Grevinnan?”
De hade gått upp för trapporna i navet av huset, och stod framför en hiss. Julian hade inte sett hissen tidigare då dess dörr var maskerad som en vanlig dörr, men bakom dörren fanns ett hissgaller.
Hissen såg ut att vara föråldrad. Julian undrade om han över huvud taget vågade ge sig in i den, men Jeanette puttade in honom medan hon kallade honom "löjlig".
När de började röra sig uppåt fortsatte Jeanette: ”Du är inte den enda som inte träffat vår grevinna. Jag vill gärna tro att jag är hennes vän… och då var det ändå flera veckor sedan jag såg henne”, förklarade Jeanette.
Hissen dundrade uppåt.
”Jaså?” svarade Julian darrigt, då hissen lika darrigt hoppade än hit, än dit.
”Den senaste tiden har hon mest hållit sig på sitt rum. Maria lämnar mat utanför hennes dörr och hämtar sedan brickan. Det enda tecknet på liv vi får är att brickan är tom. Hon har begravt sig i sina böcker.”
”Och vart är vi på väg?”
I samma stund som Julian frågade stannade hissen. Jeanette drog undan gallret och öppnade dörren.
Den unga besökaren trodde inte att huset skulle förvåna honom mer. Han hade fel. När han steg ur hissen bredde sig en stor bankettsal ut framför honom. Jösses, tänkte Julian.
Bord täckta av vita dukar var placerade omkring dem och längst väggarna fanns stora, praktfulla tavlor. Tavlor som satt mellan lika praktfulla fönster som vätte ut mot den oändliga skogen.
En stor scen låg till vänster om honom, komplett med instrument som säkert inte hade blivit rörda på flera år.
”Imponerande, är det inte? Och vilket slöseri. Jag har sagt till Charlotta att hon borde sälja eländet. Fyra personer som bor på en plats som skulle kunna husera hundratals.”
Jeanette skakade på huvudet och fortsatte: ”Det är inte konstigt att Charlotta blivit nedstämd. Den här platsen är inte byggd för en liten familj.”
”Charlotta?” undrade Julian och de gick genom den tomma salen. Man kunde nästan ana musiken som en gång i tiden spelat där inne. Klirret från bestick. Skratt från gäster och allsång kring borden. Nu var där lika tyst som ytan på en frusen sjö.
”Charlotta de la Poer. Du vet, grevinnan. Hon som betalade din mat igår”, förtydligade Jeanette.
De gick upp på scenen och Jeanette satte sig framför ett stort, mörkt piano som glänste i solskenet som strömmade in från fönstren.
En flyktig fantasi flimrade förbi i Julians huvud där han hade sex med henne på pianot. Han skakade på huvudet, som för att skaka bort fantasin. Vad är det med mig egentligen, tänkte han.
”En gång i tiden spelade Charlotta på detta piano varje kväll. Inte något jag har lärt henne ska du veta. Eller någon annan för den delen. Hon är självlärd. En riktig naturbegåvning. Du skulle bara höra de stycken hon spelade…”
Jeanette suckade och öppnade locket som skyddade tangenterna. Prövande tryckte hon på några tangenter och såg kritisk ut. ”Det behöver stämmas om.”
Jeanette fortsatte: ”Jag hade hoppats på att din närvaro skulle göra henne nyfiken nog att lämna sitt rum.”
”Vet hon ens om att jag är här?” frågade Julian och lutade sig mot pianot.
”Hon talade faktiskt med Maria i morse när hon lämnade frukosten. Undrade om allt var bra med vår besökare”, svarade Jeanette och såg menande mot Julian.
När Jeanette såg att Julian hade händerna mot pianot bad hon honom torka bort fingeravtrycken, sedan fortsatte hon: ”Maria blev livrädd då hon trodde hon skulle smitta Charlotta med sin förkylning. Charlotta undrade också om du gillade boken”, sa Jeanette och såg frågande mot Julian.
Julian rynkade på ögonbrynen. Menade hon Den Gudomliga Komedin? ”Det låg en bok bredvid sängen, men hur kunde hon veta att jag skulle sova där? Det måste finnas… hundratals rum i huset”, sa Julian.
”Vår grevinna är inte dum”, svarade Jeanette och började spela ett muntert stycke på det ostämda pianot.
”Maria är ung, och det är klart hon ville ha en stilig man som dig sovandes i närheten”, sa Jeanette och gav Julian ett snett leende.
”Stilig, säger du? Bredvid en skönhet som dig är jag ganska slätstruken”, svarade Julian allvarligt.
Jeanettes ögon lämnade inte pianots tangenter och hennes fingrar fortsatte spela. Julian hörde dock att hon missade en not. ”Flörtar du med mig, Julian?” frågade hon.
”Men snälla: Jag påpekar bara det uppenbara. Jag är ganska usel på att flörta. En annan av mina dåliga egenskaper antar jag”, svarade Julian.
”Maria sa att du hade varit blyg. Var det något hos just henne som fick dig ur balans?”
”Jag är inte på topp klockan fem på morgonen”, svarade Julian torrt. ”Dessutom vägrade hon knyta sin morgonrock ordentligt.”
Jeanette suckade och himlade med ögonen och slutade spela. ”Den där jävla morgonrocken. Jag blir provocerad bara av att tänka på den.” Jeanette stängde luckan som skyddade pianots tangenter och ställde sig upp.
Till Julians förvåning lade hon armarna omkring honom. Hon drog hans ansikte intill sig. De var så nära varandra att Julian kunde se åldersstrecken i hennes ansikte. Men det fanns inget gammalt över hennes intensiva gröna ögon.
Jeanettes långa, smäckra kropp trycktes mot Julians och hon förde hennes mun mot hans öra: ”Vad hade du sagt om du hade försökte förföra mig då, Julian?”
Julian kände hennes varma andedräkt. ”Jag är som sagt usel på att flörta”, svarade Julian dämpat. Jeanette luktade som solsken och den rena doften som uppstår efter ett regn.
”Så jag hade nog bara sagt att jag verkligen…”, Julian förde oblygt sina händer mot hennes nätta midja. Lät de vandra uppåt över hennes kropp, kände texturen under hans handflator. ”Att jag verkligen gillar din stickade polotröja.”
Ett ögonblick stod de stilla i den stora salen. Tryckta mot varandra. Det enda ljud man kunde ana var vindens vinande utanför.
Sedan puttade Jeanette ifrån sig Julian med ett gapskratt. ”Du hade rätt när du sa att du var usel på att flörta. Det är tur att du åtminstone har utseendet på din sida när du saknar all annan form av charm.”
”Men jag skojar inte! Jag känner igen en fantastisk stickad polotröja när jag ser en”, svarade Julian och låtsades vara sårad.
”Säger du det”, svarade Jeanette och drog ned polotröjan över sina beigea byxor. Den spändes över hennes kropp. De käcka tuttarna som uppnosigt fanns bakom den gick inte Julian förbi.
”Jag tog dock inte hit dig för att visa ett gammalt piano”, sa Jeanette plötsligt yrkesmässigt och fortsatte: ”Jag måste be dig om en tjänst.”
”Jaså?”
”Jag vill att du ska tala med Charlotta.”
”… ska jag?”
”Kanske är du den som kan dra henne ur hennes melankoli.”
”Alltså…”, sa Julian och sträckte ut sina armar i en hopplös gest. ”Vad ska jag säga till grevinnan de la Poer? Att hon ska gå ut i solen oftare?”
”Ja, något åt det hållet, kanske?”
Julian kom att tänka på sin exfru som flimrade förbi hans vision: ”Jag är själv en ganska tungsint person.”
”Se där. Då har ni redan något gemensamt!” svarade Jeanette.
”Och så vitt vad jag vet är jag ingen psykolog. Bara en torr dermatolog.”
”Men du är åtminstone inte ett bekant ansikte”, sa Jeanette och höjde ett finger.
”Ja. För det är en främling man ska tala med när man är deprimerad. Inte en vän.”
”Vem har sagt att hon är deprimerad? Hon är bara… melankolisk.”
”Den avgörande skillnaden går mig förbi”, sa Julian och gestikulerade med sin hand.
”Allt jag begär är att du ska tala med henne. Hur mycket har vi inte gett dig hittills? Mat, bensin…”
”Jag försökte betala!” protesterade Julian, och lade till: ”Men visst. Jag kan väl besöka henne. Vad är det värsta som kan hända?”
Jeanette skrattade högt. ”Det värsta som kan hända? När det kommer till Charlotta?” Hon skakade på huvudet. ”Du anar inte. Jag ska tala med henne och se om du får en audiens innan du åker.”
De skulle inte träffas den kvällen – Julian skulle tillbringa natten med en annan kvinna.
”Jag ser fram emot det”, sa Julian torrt – han insåg efteråt att han lät onödigt sarkastisk.
Julian såg mot Jeanettes rygg när hon vandrade bort från honom. Och hennes rumpa. Tilldragande rund då hon rullade på höfterna.
Hon gick för att hämta ett vitt skynke. När hon kastade tygstycket över pianot frågade hon: ”Gillar du min bakdel, Julian?” och såg honom rakt i ögonen.
Julian spratt till; hur kunde hon veta?
Med ett finger pekade hon menande på en spegel. Hon hade sett honom i den medan hon vänt ryggen till. ”Kanske är jag inte så gammal som jag trodde”, sa hon tankfullt och masserade sin rumpa över de beigea byxorna.
Julians ansikte blossade i en röd rodnad. Det här huset lockar verkligen fram tonåringen inom mig, tänkte han.
~
”Du vet”, började Alfred säga och såg sig nyfiket omkring. ”Jag bodde här en gång i tiden. Innan jag flyttade in en större svit.”
De två stod inne på Julians rum, där Julian suttit och läst Den Gudomliga Komedin medan han knaprade på en brödbit. ”Jaså? Hur längesen var det?” frågade Julian.
”Åh, det måste vara en trettio år sedan nu”, svarade Alfred.
Pustande satte sig Alfred ned i en stol som stod bredvid ett skrivbord. Det första tecknet på ålder han visat sedan Julian satte foten innanför huset.
Fönstret som vätte ut hade persiennerna neddragna, men en bur av solstrålar täckte den gamle mannens ansikte.
”Jag har goda och dåliga nyheter”, sa Alfred.
”Jag föreslår att du börjar med de goda”, svarade Julian.
”Motorn lever på nytt. Jag har själv kört runt med bilen. I teorin skulle du kunna åka härifrån nu på en gång.”
Julian suckade av lättnad, men kände också viss oro för vad han skulle höra därnäst: ”Och de dåliga nyheterna?”
Alfred pekade mot fönstret: ”Jag föreslår att du tittar ut.”
Misstänksamt drog Julian upp persiennerna. Utanför såg han tusentals, tjocka dalande snöflingor som sakta lade sig ned över skogen omkring dem. Längre bort anade han mörka moln som rasade mot huset.
”Jag antar att du skulle kunna åka härifrån”, sa Alfred medan han masserade sitt ena ben: ”Men det är, ärligt talat, inget jag kan rekommendera. Om du inte vill fastna någonstans… i ingenstans.”
Just riktigt jävla snyggt, tänkte Julian och såg hur världen målades snövit.
~
Julian var uttråkad.
Han hade försökt besöka Maria, men vid dörren hade hon tittat ut och skakat på huvudet. Hennes förkylning hade målat hennes näsa – med dess böjda spets – röd. ”Gabh är gebhsen Guhlian”, hade Maria täppt sagt.
Hon var inte riktigt lika förförisk eller bedårande som dagen innan, men till och med som snuvig hade hon lyckats göra Julian knäsvag.
Han skulle ha uppskattat hennes sällskap trots hotet om att bli smittad men ack; han blev bortskickad från karantän.
Nu bläddrade Julian förstrött i Den Gudomliga Komedin igen, liggandes i sängen. Om detta var skönlitteratur på 1300-talet, tänkte han, är jag glad att jag är född på 1900-talet.
”Kom in”, ropade Julian då det knackade på dörren.
Det var Jeanette, tillbaka i sin uppnosiga polotröja och beigea byxor och gröna intensiva ögon. ”Uttråkad?” frågade Jeanette.
”Dödligt”, svarade Julian. Han lade ifrån sig boken på sängbordet och satte sig upp.
”Skulle jag träffa den där Charlotta eller?” frågade Julian, nyfiken på Skuggdalens grevinna. Och törstig efter någon form av förströelse.
”Ja. Om jag bara visste vart hon var”, svarade Jeanette och ryckte på axlarna.
”Du har tappat bort henne?”
”Charlotta är lite av ett spöke. Kommer och går som hon vill. Hon är väl här… någonstans”, svarade Jeanette.
Julian såg sig vaksamt omkring i rummet, som om Charlotta lurpassade i väggarna. ”Du får det att låta som om hon är fantomen på operan”, sa Julian.
”Fantomen på operan? Inte en dålig liknelse”, svarade Jeanette och skrattade.
”Men om jag inte ska tala med Charlotta, vad gör du här?” frågade Julian.
Två gröna ögon kisade mot Julian och Jeanettes ögonbryn for upp. ”Får jag inte komma och gå som jag vill i mitt eget hus?” frågade hon.
”Du missförstår mig, jag uppskattar sällskapet, jag bara undrade varför du…”
Jeanette avbröt honom: ”Jag vet att du uppskattar mitt sällskap”, och fortsatte sakligt: ”Jag såg hur du stirrade på min rumpa, minns du inte? Du såg ut som ett barn vid en godishylla.”
Julian kliade sig rodnande på sitt knä. ”Jag är ledsen”, sa han. ”För mycket testosteron som driver mig till vansinne.”
Jeanette drog svagt på munnen. ”Och mina äggstockar utsöndrar inte testosteron?” frågade hon. ”Jag kan ändå stå här och tala med dig utan att stirra på ditt skrev.”
Som för att markera sin poäng såg Jeanette också nedåt över Julians kropp. Mätte honom hungrigt med blicken, som om hon valde en julskinka som skulle räcka till hela släkten. ”Inte för att det finns så mycket att se där”, sa hon kritiskt; men hennes ögon såg inte ut att vara fullt så kritiska.
”Du skulle se mig i spandex”, sa Julian och kliade sig i nacken.
Jeanette drog en stol till sig och satte sig ned. Slängde det ena benet över det andra, och såg forskande mot Julian.
Hon drog ur ett hårspänne så hennes blonda hår for ned över axlarna. Med en svepande gest drog hon bort luggen från sina gröna ögon. Det var som om hon blev tio år yngre.
Julians blick drogs till hennes ansikte som det blonda håret ramade in: till de smala, höga kindben; de stora gröna ögonen; den långa halsen; den förnäma näsan.
Varför hade jag inte sett dessa karaktärsdrag tidigare? Hon kunde ha varit en modell, tänkte Julian. Han undrade om hon hade sminkat sig sedan sist, det var något som var… annorlunda.
Jeanettes bröst – dolda bakom tröjan – verkade små. Men de hade också en uppnosig kvalité. De passade hennes smala form. Hon hade en smal midja, men under sina höfter flödade hon också ut i en form som skrek ”Hej där, jag är en kvinna, vad ska du göra åt det?”.
Julian hade en idé om vad han skulle göra åt det.
Jeanette började tala om sin tid i Uppsala; samma plats där Julian själv utbildat sig till läkare. Trots att det var många, många år som skiljde deras studieår från varandra hade de många gemensamma erfarenheter.
~
När Jeanette föreläste om Magellanska moln och Starburstgalaxen slutade hon mitt i en mening: ”Du förstår ingenting av vad jag säger, eller hur?”
”Ingenting. Ärligt talat förlorade du mig redan vid Starburstgalaxen”, svarade Julian. ”Men vad fick dig att lämna Uppsala och bli privatlärare?”
Jeanette ställde sig upp och började planlöst korsa rummet. Det knakade då hon sträckte ut sina ben och armar. Hon var lång, nästan lika lång som Julian.
Med sin hand knuten under sin haka svarade Jeanette kryptiskt: ”Jämlikhet i Sverige är fortfarande i sitt fosterstadium. Att vara kvinna på institutionen för fysik och astronomi är som att vara en skogsduva bland massa trångsynta vildkatter.”
Det frasade till då hon satte sig ned bredvid Julian i sängen.
”Den här duvan fick nog och flög iväg”, sa Jeanette och fick något mörkt i blicken. ”Deras förlust. Charlottas vinst.” Hon ryckte på axlarna. De satt tätt intill varandra.
”Saknar du aldrig universitet?” frågade Julian efter en stunds tystnad.
”Om jag saknar det?” frågade Jeanette. ”Varje dag. Jag var en student i fysik på en avdelning som drevs av geniet Peer Erling. Jag upptäckte vad sann matematisk elegans var från Tyko Jarle.”
Hon rörde sig närmare Julian.
”Under somrarna var jag lärling i biologi under Emanuel Lönnrot som lärde mig allt om planetarisk astronomi”, sa hon och vände sig om mot Julian.
Mörkret i blicken hade ersatts av något drömskt. Lika drömskt som det universum hon avgudade.
Julian fick lov att lägga band på sig själv. Han kvävde en impuls där han ville luta sig fram och kyssa läpparna som svävade blott centimeter framför honom.
Han var tagen av hennes skönhet. Det var verkligen som hennes intellekt sken från varenda por från hennes kropp.
”Var inte orolig Julian”, sa Jeanette.
De var så nära varandra att Julian kunde se sin spegelbild i hennes gröna ögon. Hennes smala läppar var formade i ett leende. ”Orolig?” frågade Julian.
Jeanette lade två svala fingrar mot Julians halspulsåder och lade sitt huvud på sned. ”Din puls”, sa Jeanette och blundade.
Hon kände den, såg ut att räkna hjärtslagen tyst i sitt huvud. ”Din puls är hög. Du är nervös, och det är lugnt”, hon öppnade sina ögon igen. ”För jag är också nervös”, kuttrade hon.
Därefter lutade sig Jeanette framåt och planterade en kyss på Julians läppar. ”Jag kom inte hit för att diskutera Magellanska moln”, viskade hon och kysste Julian igen som blivit paralyserad. ”Jag hade något lite, lite roligare i åtanke”, fortsatte hon.
Jeanette lät sin hand leta sig försiktigt innanför Julians tröja. Hon strök sina naglar över hans mage. Samtidigt grävde sig den andra handen in i Julians hårsvall, och pressade honom mot sig.
Liksom de flesta unga män hade Julian vid flera tillfällen fantiserat om att vara med sin äldre, vackra lärarinna – liksom de flesta unga män hade det aldrig hänt.
Detta var så nära han hade kommit.
Jeanette måste ha varit tjugo år äldre än honom och nu satt hon klistrat mot hans läppar.
Julian kände sig som en femtonåring när han tafatt kysste tillbaka. Han var långt ifrån obevandrade i kärlekens konst, men Jeanette fick honom ur spel med sina smattrande små kyssar – det var som han inte vågade ta på henne.
Som om han inte var värdig – rädd för hennes kunskap om Magellanska moln och galaxer.
Och Jeanette måste ha lagt märke till det. För hennes hand som tidigare rivit hans mage lirkade sig ur tröjan och tog ett bestämt grepp om Julians handled. Hon drog handen dit hon ville ha den.
Snart hade Julian sin hand full med Jeanettes små bröst. Men ack vad de passar i min hand, tänkte han lycksaligt. De sjönk ned i sängen och Julian blev något djärvare, sporrad av Jeanettes rättframhet.
Det smackade i rummet då de två nyfiket förtärde varandras läppar. Julian strök sin hand över Jeanettes mörka polotröja som sakta började glida upp över hennes mage. En vit t-shirt blottlades därunder.
Händerna for planlöst runt – greppade tag i vad han än kom åt – men återgick ständigt till brösten av en anledning: Jeanette stönade djupt varje gång han kramade dem.
Ett ben for omkring Julians kropp och de tumlade runt över varandra.
Jeanette var överst då hon till slut genomträngde Julians läppar med sin tunga. Julian tog upp kampen, och de två tungorna kämpade mot varandra, medan Jeanette krängde hela sin kropp mot Julians.
Julian förstod inte varför Jeanette väckte hans lust så; han hade tidigare aldrig varit intresserad av en äldre kvinna.
Nu när han hade en äldre kvinna i sin famn var det som om det brann inom honom.
Han förstod inte heller vad det var hos honom som i sin tur fick henne att bli så passionerad – men han tänkte inte heller direkt stanna upp och fråga.
Istället tog han tag i hennes höfter som cirkulerade mot honom, och pressade Jeanette än hårdare mot sig själv. Fast Julian hade inte Jeanettes höfter i åtanke, och snart var hans händer där de hörde hemma – på Jeanettes hjärtformade bakdel.
”Men Julian då – gillar du verkligen min rumpa sååå mycket?” mumlade Jeanette medan hon låg över honom.
”Det är inte bara en vacker polotröja jag känner igen när jag ser den”, svarade Julian andfått.
”Dummer”, muttrade Jeantte och Julian tog ett rejält grepp kring hennes trinda rumpa.
Hon stönade när han fyllde sina händer med henne. Där hans lillfingrar var liggande kunde han känna hettan strömma från hennes kön.
Med sin hand fortsatte Julian massera Jeanette, och med den andra pressade han bryskt sina fingrar mot Jeanettes mest känsliga punkt. Försökte så gott han kunde tillfredsställa henne, även om det var två plagg som skiljde honom från att verkligen utföra storverk.
Hon började röra sig mot hans fingrar. Julian kunde inte se den, men han kunde känna hur en våt fläck tog form under hans pressande hand.
”Fick vi verkligen lov att tala om astronomi innan vi började med detta?” frågade Julian medan han häftigt masserade Jeanette.
”Skojar du? Det var det bästa förspelet jag varit med…”, fick Jeanette fram innan Julian nafsade tag i hennes hals, och avbröt henne mitt i meningen. Hon ropade till och bet sig själv i läppen.
När Julian fick munnen full av Jeanettes polotröja – som gick alldeles för långt över hennes hals – fick han nog. Han tog tag i den nedertill, och började dra av den. Jeanette hjälpte honom och satte sig upp, gränslad över Julian.
Julian undrade om hon kände hur hård han var genom byxorna medan hon gnuggade sig mot honom. Antagligen. Den delen av honom var knappast diskret vid det här laget. Hon slet av sig tröjan och kastade den åt sidan. Likaså den vita toppen. Och föll snabbt ned över Julian igen.
Lyckligt kramade Julian hennes bröst. Under hans handflator kände han hennes silkeslena underkläder.
Han fyllde sina händer med hennes bröst. Kände hur hennes bröstvårtor bakom sidenet var hårda som små diamanter. Julians tidigare ögonmått hade rätt: vad brösten saknade i storlek, vägde de upp med deras skära uppnosighet.
”Har du någonsin…”, frågade Jeanette mellan stön och kyssar, ”varit med…”, fortsatte hon och ropade till när Julian nöp tag i hennes bröstvårta genom tyget, ”en äldre kvinna?” avslutade hon och pressade sina läppar mot Julians.
Julian lekte med Jeanettes bröstvårtor, fångade mellan hans tumme och pekfinger, medan hans läppar blev allt blötare av hånglandet. ”Aldrig”, fick Julian fram medan de hämtade luft.
”Jag tror du kommer gilla det”, spann Jeanette. Hennes händer tog tag i Julians tröja. Snart flög den genom luften och hamnade i en hög ovanför Den Gudomliga Komedin.
Julian reste sig upp ur sängen och tog Jeanette i sina armar. De kysstes medan de satt i varandras knän. Han hade försökt ta av sig sin t-shirt också, om inte Jeanettes läppar var så förföriska.
Vant letade Julians händer upp bygeln på hennes behå. Han skulle fått av den snabbt, om inte Jeanette pressat ned hans huvud mot sina bröst.
Julians simultanförmåga var bra – åtminstone för att vara en killes – men att nafsa på ett bröst och samtidigt lirka av en behå var svårt även för honom.
Jeanette stönade till när Julian bet tag i hennes bröstvårta genom behån. Smaken av hennes underkläder fyllde hans mun tillsammans med smaken av Jeanette själv; svett och kvinna.
Det var berusande på ett sätt alkohol aldrig kunde vara.
Det var Jeanette som till slut tog av sig sin behå då Julian gett upp. Han hade istället hängett hela sin uppmärksamhet åt hennes kropp.
Redan innan behån hade nått golvet hade Julian kupat sina händer kring brösten. Han tryckt de mot varandra, så han snabbt kunde röra huvudet från den ena bröstvårtan till den andra.
Det blonda håret som tillhörde Jeanette for än hit, än dit, medan Julian ömsom nafsade, ömsom bet tag i henne.
Det började ömma i Julians skrev; Jeanette pressade sin nederdel mot honom och red honom – men bägge två hade fortfarande kläder under sina midjor. Julian kunde inte avgöra om hennes ridande var njutning eller tortyr.
Deras händer möttes vid Jeanettes byxöppning. Hur mycket lindring Julian än behövde var han en gentleman nog att börja med Jeanettes byxor istället för sina egna. I ett synkroniserat samarbete fick Jeanette upp knappen, medan Julian drog ned dragkedjan.
Så fort Jeanettes byxor inte längre nekade honom inträde pressade Julian in en hand i mörkret som var hennes trosor, och lade sin andra hand mot Jeanettes ryggslut som stöd.
Han möttes av en våt öppning och silkeslent hår, och genast började han röra sin hand i cirkelrörelser. ”Tryck in dem”, bad Jeanette med mörk röst.
Julian var inte sen med att lyda; snart hade han ett finger i Jeanette. Med tummen försökte han nå hennes klitoris.
Jeanette letade upp hans mun och de hånglade medan Julians finger dansade i henne. Med en knuten näve slog hon mot hans rygg och bad om mer.
Julians långfinger fick sällskap med hans ringfinger. De två fingrarna utforskade Jeanette. Fann platser som fick henne att kränga på hela kroppen och säga knappt hörbara meningar. Han kände hur hela handen snart var kanderad av hennes vätskor.
När Jeanette började röra sig bakåt, bort från Julian, ville Julian nästan desperat famla efter henne och dra henne till sig igen.
Hon kastade sig på rygg mot sängen och i en enda rörelse for både byxorna och underkläderna av. Hon var nu naken sånär som på sina vita strumpor – de vita strumporna skulle vara på under hela den kommande akten.
På knä satte hon sig på sängen och såg kritiskt mot Julian. En av hennes händer for ned mot sina nedre läppar som visade att de krävde uppmärksamhet genom att svälla upp.
”Du har väldigt mycket kläder på dig”, klagade hon och gav honom en eldig blick.
Med blicken fäst på Jeanette började Julian ivrigt slita av sig sin t-shirt. Han hann se hur ett finger försvann in i Jeanettes glittriga nederdel, innan hans synfält blev dolt av sin egen t-shirt.
Det rev till när t-shirten gick sönder i en söm, men Julian brydde sig inte. Han hörde det knappt. Han ville bara se Jeanette igen.
Innan han hunnit börjat ta av sig sina byxor var redan Jeanette där. Angeläget slet hon i resåren medan Julian lika angeläget försökte knäppa upp knapparna.
Med byxorna strax under Julians lår hade Jeanette redan gripit tag i honom. Julian hade varit med många yngre tjejer som behandlade hans nedre del som en ömtålig porslinsfigur – Jeanette däremot grep tag i den hårt, väl medveten om att den snarare var en slitstark actionfigur.
Strax ovanför kulorna fann hon ett bra grepp och förde stadigt Julian upp och ned. Han föll tillbaka i sängen med ett stön från djupet av hans lungor.
Jeanette började långsamt – böjde sig ned och gav toppen en kyss – och fortsatte allt snabbare.
När hennes knutna hand rörde sig så snabbt att den bara tycktes vara en suddig kontur som flög upp och ned över Julian reste han sig upp.
Han puttade bort henne – inte för att det var obekvämt, tvärtom, det var för bekvämt. Han var nära på att komma, och försökte vinna tid. Han kastade till slut av sig byxorna som irriterande samlats kring hans vrister.
”Julian?” hann Jeanette fråga innan han tvärt tog tag i henne. Han kastade hennes kropp – hon kved till av förvåning – över sängen så hon låg på rygg. Sedan for hans huvud ned mellan hennes ben.
”Vilken kavaljer du är då”, suckade Jeanette och lirkade in sin hand in i hans hårsvall medan hon nöp tag i sin bröstvårta – vred om den efter eget behag. ”En annan av mina goda kvalitéer”, sa Julian.
Han lät sin tunga cirkulera kring henne. Men inte på det området där Jeanette allra helst ville ha honom. Med handen i hans hår försökte hon pressa honom mot sin klyfta.
”Retsticka”, sa hon med andan i halsen.
Till slut gjorde Julian det hon ville: sög på hennes klitoris som om det vore en sötsak. Jeanette flämtade till och stönade.
”Du är då bättre på detta än att hitta i Skuggdalen”, sa hon medan hennes bröst hävde sig upp och ned. ”Mycket bättre”, lade hon till.
Hennes hand krökte sig till en klo när hon pressade hans huvud allt hårdare mot sig. Tidigare hade Julians ringfinger och långfinger frossat i Jeanette; nu slöt sig även pekfingret upp till dansen – ty alla goda ting kommer om tre.
Jeanettes mun var öppen i tystnad; som om njutningen hon kände var bortom vad ljud kunde förmedla. Hon kippade bara efter luft i små, kvittriga andetag.
Det var som om varje atom i hennes kropp samlats i hennes slida, och försökte febrilt få känna den njutningen som Julians tunga gav.
Julian kände hur hans näsa och mun – och allt däremellan – blev allt glansigare medan han åt ur Jeanette som om hans liv hängde på det. Det var som om han gröpte ur hennes livskraft; eller tvärtom, han livnärde hennes livslåga.
Hennes kön skulle också haft Julians odelade uppmärksamhet om han inte var nyfiken på Jeanettes reaktion. Han vände blicken uppåt och såg hur hon blundade och var i sin egen värld. Hennes överdel ormade sig i sängen av njutning.
Hon var som en nickedocka, insåg Julian. Och det var han som kontrollerade hennes rörelser.
Lät han sin tunga gå från nederdelen och uppåt över springan kröktes Jeanettes rygg i en båge. Lät han tungan gå i sidled över klyftan kastade hon sig också åt sidan. Och om han lät tungan gå i cirklar rev hon tag i lakanet medan hon kastade bak huvudet i ett ljudlöst skrik.
Orgasmen däremot fick Jeanettes kropp att bli stel som en pinne. Hon vibrerade, bet sig hårt i läppen, och skickade iväg små rappa flämtningar från hennes inre.
Julian trodde nästan fingrarna skulle krossas när Jeanettes nedre delar mosade dem i pulserande vågor.
Medan Jeanette fortfarande vred sig i skälvningar hade Julian krupit upp och tagit henne i sina armar. Han var alldeles svettig av kraftansträngningen, och det var tur att hon kommit när hon kom, tänkte Julian.
Armen han bearbetat henne med var alldeles öm och mörbultad. Till och med hans tunga kändes stel.
Julian blev plötsligt rädd över att Jeanette kanske var en av de kvinnorna som bara klarade av en orgasm och blev sedan för känsliga för att fortsätta. Var inte så himla självisk, tänkte han hastigt och skämdes.
Hans farhågor skulle dock visa sig vara onödiga.
”Hej där”, sa Jeanette till Julian som låg tätt intill henne. Hennes bröstkorg hävde sig fortfarande upp och ned, men pulsen började gå ned. ”Kommer du ofta hit snygging?” frågade hon och drog sin hand genom sitt blonda hår som nu var ett enda virrvarr.
”Nej. Det är första gången jag är här”, sa Julian och kysste Jeanette. Inte lika ivrigt som förra gången. Mer sensuellt och utforskande.
Sex är som en bra spellista, tänkte Julian: lugna låtar varvade med snabba. Hur kan man annars uppskatta olika tempon?
De vänslades och tryckte sig mot varandra i sängen. De lät sina fötter leka med varandra; pressade dem mot varandra. Bägge två hade fortfarande strumporna på sig, och de försökte kila av varandra sockorna genom att kränga fötterna mot varandra.
Frestelsen att trappa upp tempot blev dock snart för stort för Jeanette, som ständigt kände Julians mandom tryckt mot sin kropp.
Hon grep tag i honom mellan kyssar – positionen var inte ideal, men hon gjorde ändå ett beundransvärt jobb med sin handled när hon återigen började smeka honom. Upp och ned.
Snart hade Jeanettes fingrar blivit smetiga av Julians försats. Likaså hennes lår där han stötte emot emellanåt. Och vid ett tillfälle hade han också nosat henne vid ingången. Julians egna andetag hade blivit allt djupare; hans ögon mörkare.
Julian kände en märklig tvådelad känsla inom sig – han ville eskalera; nå toppen av klimaxet som byggdes upp inom honom. Samtidigt ville han att tillfället skulle vara förevigt.
Han stönade till när hon lät tummen glida över hans topp. Hon viskade i hans öra. Han bet sig i läppen.
Det var som om Jeanette pressade Julian obönhörligt in ett mörker av eufori, samma mörker som han själv pressat Jeanette in i tidigare. Alla ställen på hans kropp som Jeanette inte fanns på kändes kalla – där hon rörde vid honom brände det.
Vetskapen om att det skulle ta slut – och ganska snart, om Julian kände sig själv – gjorde att han pressade ned Jeanette mot sängen och lade sig ovanför henne.
”Doctor, doctor, please” sjöng Jeanette lågt och drog på munnen. ”Oh I’m going faaast.”
De låg så nära varandra att Julian kunde urskilja de gråa hårsstråna i hennes blonda hårsvall medan hon sjöng. Innan han hunnit penetrera henne – som varenda cell i hans kropp bönade och bad honom att göra – hejdade Jeanette honom.
Julian höjde på ögonbrynet i panik.
Skulle hon ångra sig nu? Jobbig tidpunkt att komma på andra tankar, tänkte han.
Men nej; Jeanette hade bara en annan sak i åtanke. Hon tryckte sin hand mot Julians axel. Såg till att han lade sig på rygg i sängen. ”Tillåt mig”, kuttrade hon. Hon kröp upp över Julian. Deras ögon var låsta i varandra.
Julian fick hålla tillbaka för att inte bara kasta sig över henne; han kände sig som ett odjur som ville vräka sig över sitt byte. Vad du än tänkt göra Jeanette, tänkte Julian: Jag hoppas du kommer göra det snart.
Snart stod Jeanette på alla fyra över Julian. Hon böjde ned huvudet och kysste honom.
Med sin ena hand letade hon upp Julians mänskliga torn, och drog i det ett par gånger. Som för att förbereda honom på vad som komma skall. Ett onödigt förberedande: Julian hade varit redo i evigheter.
Jeanette sjönk ned över Julian så hon låg över honom. Kropp mot kropp. Men utan att låta honom komma in i henne. Han kunde till och med känna hur hans nedre del låg pressad mot hennes nedre läppar. Och hur de nedre läpparna började sära på sig. Anpassade sig efter honom.
Men utan att låta Julian komma in i henne gned Jeanette hela sin kropp mot hans, upp och ned.
Han grep tag i hennes rygg. Lät sina händer smeka varenda centimeter av hennes bakdel, och började – reflexartat – jucka upp mot henne. Försökte ta sig in. Hans hjärta rasade i hans bröst.
Till slut tog hon tag i Julian och vägledde honom mot ingången.
Redan innan han var inne i henne hade Julian grymtat till. Han skulle ha skämts över sitt stönande, som han alltid tyckt varit krystat, om det inte vore för Jeanette också stönade medan hon gned hans överdel mot hennes klitoris.
Ett djupt andetag undslapp Julians läppar när han var vid ingången.
Jeanette pressade sig sakta ned över honom. Först bara över toppens krön, sedan var de stilla ett ögonblick. Ett ögonblick som kändes som en evighet, innan Jeanette till slut pressade sig ned över hela Julian.
De båda ropade rakt ut när Julian äntrade henne. Hon var lika trång som hon var våt.
”Men se där, jag tror jag har hittat en annan av dina kvalitéer”, flämtade Jeanette fram.
Hon roterade sakta ovanför Julian; så trång att det nästan gjorde ont – eller det gjorde ont; men det var en smärta Julian kunde leva med.
Julian tog tag i hennes höfter och försökte få henne att kränga sig mot honom, men hon höll sig still. ”Din retsticka”, klagade Julian.
”Nej men se vem som snackar”, svarade Jeanette: hennes röst var en som en låga som brann ostadigt.
Julian slöt sina ögon och slappnade av. Han blev ett med mörkret av eufori som omringade honom medan Jeanette lyfte sig upp över honom, och sakta gled ned igen med ett dovt ljud från hennes hals.
Jeanettes inre muskler spände sig omkring Julian. Men sakta började de ge vika, som om de gjöt sig kring honom. Jeanette krängde sig mot Julian i allt högre tempo: upp och ned, upp och ned.
Något snuddade då och då vid Julians läppar och han öppnade sina ögon. Det var Jeanettes uppnosiga bröst som likt en pendel svängde förbi hans ansikte när hon rest sig upp, innan hon sedan hårt flög ned över Julian igen med ett stön.
Så gott Julian kunde reste han sitt huvud och lät sin tunga virvla kring brösten. Samtidigt lät han sina fingrar borra sig in i Jeanettes höfter när han tog ett stadigt grepp om henne, och han började vägleda henne på och av; hjälpte henne med tempot: upp och ned, upp och ned.
Jeanettes ansikte slog mot kudden bredvid Julians när hon föll ned över hans kropp. Julian lindade sina armar kring hennes midja och höll henne hårt mot sig. Hela hennes kropp utstrålade hetta och hon var fuktig, som om hon joggat genom ett duggregn.
Hon suckade rakt in i kudden – nu var det hon som låg helt stilla och Julian som istället pumpade in i henne som om han var en maskin.
Likt en vampyr pressade Julian sin mun mot Jeanettes hals som nu var glansig av svett.
Han kysste Jeanette och blev belönad med små kuttrande ljud. Varje gång han stötte in i henne kippade hon dessutom efter andan: det var underbar musik i hans öron. Kuttrande ljud och kippandet efter luft; upp och ned, upp och ned.
Att bara hålla henne nära är nästan lika bra som sexet, tänkte Julian. Men bara nästan; och efter en uppmaning som Jeanette viskade i hans öra började han ta i hårdare: upp och ned, upp och ned. Hon fortsatte viska om hur bra det kändes.
Sedan slickade hon Julian i örat, och han svimmade nästan. Han tog tag i hennes axlar, och Jeanette vek sina ben omkring hans rumpa likt en sax. Kvickt rullade de runt, så Julian nu var överst. ”Vad synkroniserade vi är”, skrattade Jeanette när hon låg under Julian. ”Vi är som byggda för varan…”
Julian såg till att hon inte kunde avsluta meningen när han pressade sina läppar mot hennes.
Han stönade in i hennes mun när hon grep tag i Julians rumpa och pressade honom allt hårdare mot sig, in i sig själv. Våta ljud ekade i rummet när Julian slog in i hennes allt fuktigare innandöme.
Julian begravde sitt ansikte bredvid Jeanettes hals och blundade medan han fortsatte pumpa in i det välkomnade köttet.
Hon kurrade under Julian och kråmade sig i små rörelser under honom medan han fortsatte älska med henne; ömsom långsamt, ömsom hastigt. In och ut – likt en outtröttlig pendel.
Flera gånger drog Julian sig ut så att bara toppen vilade mot öppningen, sedan slog han in mot djupet så det smackade till i hela rummet. Jeanette tycktes älska det: ”Jaaa”, kved hon och rev Julian över hela hans rygg.
Julians bruna ögon låstes i Jeanettes blanka ögon. Han undrade om även hans ögon var lika skimrande av passion. Hennes ansikte glimmade i rött av ansträngningen. Hade hon varit vacker tidigare, var hon ännu vackrare nu. ”Luta dig tillbaka”, bönade Jeanette: ”På knä.”
Julian var inte sen med att lyda. Men han ogillade det flyktiga tillfället där de inte längre var ett med varandra. Han kände sig ofullständig utan henne; som om han var ett halvfärdigt pussel.
Medan Julian stod på knä höjde Jeanette sina ben och lade de på Julians axlar. Julian såg mot Jeanette och höjde på sina ögonbryn. ”Är det så här du vill ha det, frun?” frågade han.
Varnande sa Jeanette: ”Frun? Passa dig, unge man.”
Armarna som tillhörde Julian lirkade sig omkring Jeanettes spänstiga lår. ”Jag hoppas du inte kommer bryta din höft”, sa Julian.
”Ganska snart kommer jag bryta din rygg om du inte håller tyst”, sa Jeanette. Och Julian trängde in i Jeanette igen, ovanifrån.
Sporrad av Jeanettes allt högljuddare sång av hämningslösa ljud tog han i både hårdare och snabbare än tidigare. ”Mina vrister”, stönade Jeanette fram. ”Ta tag i dem.”
Lydigt gjorde Julian som hon sa och hans händer grep tag i vristerna, öppnade hennes ben än mer. ”Mer”, flämtade Jeanette fram.
Julian var nära på att komma bara av att sära på hennes ben så långt han kunde åt varsitt håll. Det susade i Julians huvud av ansträngningen. Som om han sprang ett maratonlopp, och han var på slutspurten.
Medan det bultade inom honom såg han ned: han såg hur han körde in och ut ur Jeanette – så bestialiskt vackert. Det var en bild ackompanjerat av det våta ljudet som uppstod varje gång han drog sig tillbaka och körde in igen.
Jeanette lät nu mer som ett djur än människa; vilket motiverade Julian än mer.
Han kände hur det där mörkret som var hans klimax nu pressade mot honom från alla håll och kanter, och han blundade. Gjorde sig redo. Något som Jeanette måste ha känt, för hon skrek ut: ”Nej! Inte ännu!”
Inte ännu, tänkte Julian febrilt och såg hur Jeanette ormade sig bort från honom.
Hela hans kropp skrek efter att få detonera. Hans lugg låg klistrad mot hans panna och han drog sin hand över ansiktet. Han såg ned på sin hand som var alldeles blank av svett. Jeanette rullade runt och ställde sig på knä.
”Nu får du avsluta denna… frun”, sa Jeanette medan hon sänkte huvudet mot kudden och riktade sin kropp mot Julian.
Han ville nästan titta upp mot taket och tacka gud, men han kunde inte slita blicken från den välrundade, hjärtformade skatten framför honom.
Likt en juvel mitt i ett smycke glittrade hennes ingång, och Julian grep tag i hennes höfter och gick på knä framåt – redo att utföra storverk.
Långsamt pressade han sig in i Jeanette, livrädd för att han när som helst skulle komma. Som om Jeanette kunde känna hans oro vibrera från honom, så bad hon honom andfått att bara ge honom allt han hade.
”Din vilja är min lag”, hade Julian sagt om han inte var så borta i huvudet och det enda som fanns i hans värld var deras ömsesidiga välbehag.
Jeanette tjöt varje gång Julian slog in i henne. Han kunde höra hur han mötte hennes hud och ett dunkande, rytmiskt ljud fyllde återigen rummet. Det var dock Jeanettes ohämmade flämtningar av njutning som verkligen drev Julian till vansinne.
Hans ben darrade, och han kämpade med varje uns av sin viljestyrka för att inte komma. Men till slut kände han i hela sin kropp att han var över. Det fanns ingen återvändo.
Stönande drog han sig ur medan han kände hur hela hans ryggrad vibrerade i elektriska impulser. Hur hans ben och armar nått bristningsgränsen och han säckade ihop bredvid Jeanette samtidigt som han tömde sig själv över henne och över sängen.
Även Jeanette hade lyckats falla över det stupet som är en orgasm och låg och kved i små stötar bredvid Julian medan hela hennes kropp kontraherade i egna personliga elektriska stötar.
~
Först minuter senare bröt Jeanette tystnaden. ”Det där var faktiskt lite roligare än att diskutera astronomi.”
”Men också svettigare”, sa Julian vars andhämtningar börjat stabilisera sig. Han hade nästan varit orolig för att han fått en hjärtattack.
Jeanette skrattade: ”Ja, något svettigare. Men du skulle bara veta hur det är att forska om rymden…” Jeanette skakade på huvudet. ”Det har sina svettiga ögonblick det också.”
”Någon gång får du ta och börja forska om rymden igen”, sa Julian. ”Vi kan mysa i något observatorium. Äta kex och se ut över den astrala målningen som är rymden.”
”Du kan faktiskt charmig när du vill, Julian”, sa Jeanette och ormade sig in i hans armar. ”En vacker dag kommer vi kanske se ut över celestisala horisonter tillsammans.”
De fortsatte att tala i några minuter, innan Jeanette ormade sig nedåt i sängen. ”Jag tror bestämt jag är skyldig dig en gentjänst. Jag har inte glömt bort hur du behandlade mig.”
Julian låg på rygg och såg upp mot taket. Hjärtattack, här kommer jag, tänkte han när pulsen steg. Hans knogar blev vita då han greppade tag i täcket och en flämtning lämnade hans hals då Jeanette slukade honom.
Timmar senare somnade Julian – omedveten om att han dagen därpå skulle rädda hela hushållet från en säker död.
***
Författarens ord:
Till er som faktiskt läste om "Magellanska moln och galaxer" lyfter jag min hatt. Till er som scrollade förbi alla ”tråkiga” partier och gick direkt till slutet; det är lugnt, jag gillar er också.
Som jag skrivit tidigare: på min profil finns adressen till min hemsida där ni kan läsa om hur skrivandet går (eller inte går) på blawgen. Där publiceras också nästa kapitel omgående, medan det dröjer ytterligare några dagar innan det dyker upp här (eftersom någon måste godkänna det). För att inte tala om att jag också redigerar kapitlen i efterhand och rensar bort felstavningar på hemsidan, vilket inte är möjligt här.
Simma lugnt.
- M.E
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
En mycket bra novell! Liksom den första delen och jag ser fram emot fortsättningen!
Man kan inte annat än bli nyfiken på motiven hos de som gett ett lågt betyg...?
Kan man annat än att läsa HELA novellen?! Den var väldigt, väldigt bra!
Bra språk och en handling som fängslade mig från början till slut. Helt klart en 5:a och en av den här sidans bästa noveller:)
Kram, Eldflamman
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Denna berättelse förtjänar bra mycket högre poäng.
Vad hände med att uppskatta bra språk, en bra berättelse?
Denna är en uppvisning i båda!