Existensiell feministafton

---

---

Paris 1928.

Brassierna hade just stängt, folket därifrån begav sig som en pilgrimsfärd längs ån Seine över mot Eiffeltornet. Junikvällen var ljuvlig; värmen hade sannerligen kulminerat och även fast gryningstimman anlänt kunde Jean-Paul njuta i värmen av det hemtrevliga sceneriet. Villigt strosar den unga herren runt över Paris gator, med byggnaderna och träden som av solen återigen smeks. Motvilligt däremot lämnar han dagen, en mycket betydelsefull sådan, det hade han nu förstått. För att återhämta sig lutar han sig mot räcket till ån rinnandes genom staden, med dess smutsiga vatten reflekterandes guld, en färg även delandes hans humör. Hans dagsrutin hade under denna dag kommit av sig, i synnerhet fram mot slutet. Inget kunde, enligt han själv, förgylla en morgonstund bättre än en frisk morgonpromenad, en bit baguette samt några sidor av en god bok.

Från och med 11 f.m räknade varenda kotte med att stöta på honom vid biblioteket av Ecole Normale, var han studerade, för att tillbringa en stund att begrunda och beskriva sitt mål; förstå vad de kallar friheten. Då han som bäst beskriver en tanke för sig själv huruvida Nietzches teser kan vara sannolika eller ej, träder en sjusärdeles vacker kvinna in i det bokutsmyckade rummet. Hon bär en knä-kort, veckad klänning med vit brodyr, och med håret i en redig uppsättning. Den unge Jean-Paul förtrollas förvisso in i attraktion. I smyg, under luggen, betraktar han den unga kvinnan grundligt från topp till tå. Då han märker att hon närmar sig sänker han blicken, ty den unga mannen ej andra kvinnor hade rört. Det var självklart; hon närmade sig hans bord, och han känner hur hjärtat hoppar till för sekunden. Hon stannar upp och låter väskan stå jämte det banala biblioteksbordet. De fick ögonkontakt och oblygt sade hon;''God morgon, herrn, jag ser att ni funderar på de mest besynnerliga av saker''
Ynglingen får tunghäfta; vad menar denna oförskämda kvinna?
''God morgon, fröken. Jag har fastnat i ett filosofiskt inferno'' svarar Jean-Paul trevande.
Hon ler. '' Det skulle jag gärna lyssna på, jag har hela dagen på mig. Ja, terminen, den har ju närmat sig sitt slut.'' Impulsivt sträcker hon fram handen för att få den skakad. '' Cemone De Geavoir, trevligt att råkas!''
Han besvarar handslaget något osäkert. ''Jean-Paul Ertras, angenämt!''
Återigen ler hon och förklarar hur hon just avslutat en essä om en tysk filosof, som för denne unge man var väldigt igenkänd. Han brister ut i ett tystlåtet skratt och förklarar att den på pricken samme man hade han själv skrivit om. Ytterligare ett skratt då hon inser att denne man, är den man som hennes magister talat om, den ''frispråkige och flummiga, men ack så intelligenta mannen''. Hon utbrister;
''Där ser man, ja, ni förstår, jag har hört talas om er. De har sagt att ni är en man med huvudet på sitt skaft.''
Jean-Paul sitter förstelnad i sin plats. Denna kvinna må vara en utav de mest oförskämda han någonsin träffat, och för att inte nämna hennes vulgära öppenhet.
Säkert ger hon honom en träffsäker, inte mindre djup blick. '' Vad säger herrn om ett besök till Cafe de Flore, jag har hört att deras crossianter ska vara de bästa av två världar.''
Jean-Paul blickade ut genom det rymliga bibilioteksfönstret, nåväl, tänkte han, jag kan inte göra annat än att följa med denna underliga kvinna. För att nämna solen, den sken hela eftermiddagen, som för att ge energi till det okända konstellationens samtal.
Hållandes en cigarett i hennes högra hand säger hon med en hes, sönderpratad röst ''Tro om man skall bege sig hemåt, klockan har blivit sent och solen är påväg ner. Det har varit en förträfflig eftermiddag.''
Med någorlunda varmare kläder säger ungkarlen ''Eftermiddagen har varit underbar, icke endast meterologiskt, även socialt.'' Han log blygt mot henne, leendet besvarades.
''Se, det glädjer mig innerligen. Jag talade tidigare om Nietzches originalutgåva, om du är intresserad har jag den hemma. Jag bor några stationer härifrån med tunnelbanan.’’
Hänförd svarar den unge herren ja, ack, så han ville se en förebilds originalutgåva.
Borgarhemmet var en palatsliknande byggnad med grannar nära inpå. Den gråa fasaden var utsmyckad med röda rosenblommor invid fönsterna, icke desto mindre var även fönsterna av pelardekoration. Paret steg in genom dörren och Jean-Paul slogs av den rymliga vestibulen. De träder in i hennes fars arbetsrum, ett mycket prydligt sådant, och mycket riktigt där låg Nietzches bok på hennes faders arbetsbord, i original. De vandrar och han visas igenom det folktomma huset, där de slutligen passerar Cemones rum.
’’Känn dig som hemma’’ biföll hon således hon satte på en skiva på den moderna grammofonen. Det var Mozart, Jean-Paul var välbekant med melodin. Stämningen blir plötsligt osäker, han blir tyst, och igen litet blyg inför denna främmande kvinna. Där stod hon med ryggen vettandes honom, hon vänder på ansiktet och ler. ’’Jo, herrn, jag förstår att du inte är van vid kvinnor.’’
Den unge mannen upptäckte en ny detalj på hennes bedårande sommarklänning, ett blänkande guldblixtlås. Icke svårare är det att missa att skönheten rörde vid den. Hon betraktade honom till ett fniss. ’’Äh, jag vet hur ni karlar fungerar, inte skall herrn behöva känna sig obekväm!’’ utbrast den vildsinnade kvinnan. Jean-Paul betraktar med ett öga genom hennes blixtlås, blottandes mer av hennes bleka hy, såväl hans andra öga bibehöll ögonkontakten med den diffust upphetsade blicken. Jean-Paul hade vid denna tid förlorat en förmåga; förmågan att andas, måhända även hans avhållsamhet.
Cemone stod med ryggen bar, ihållandes klänning för försiktighet, nog var hon en sakkunnig kvinna. Då hon släppte taget, visste hon att det var endast underbyxorna kvar. Sedan skulle hon stå där helt naken inför denna oerfarna, främmande man.
Ytterligare en förmåga hade den unga mannen nu förlorat; förmågan att tänka klart. Vad som här förkunnades var att den utmanade kvinnan var för honom ett porträtt, något han sett på de många abstrakta konstgallerierna, men detta var sann realism.
Klänningen omringade hennes anklar, hon stod nu med sin stjärt vettandes mot den unge, svettige Jean-Paul. Såsom det kvinnliga modet löd kunde inga former framhävas, icke som nu då den unge herren kunde urskilja varje av kvinnans knota. Hennes breda höfter, magra ben och smala midja fick Jean-Paul att rysa till av välbehag, såsom många andra män under sin första upptäcktsfärd av kvinnan. Hon greppade tag i hennes troslinning, uppe vid midjan, och förde sakta ned dem. Cemone lade märke till att hennes åskådare inte rört ett knyst under hela tiden. Underkläderna drogs ned över stjärten, sedan över låren, innan hon frigjorde dem från sitt grepp. De bildade det andra lagret, ovanpå klänningen runt hennes anklar. Helt tyst stod hon där, helt naken, vettandes med baken mot den unge mannen, framsidan mot en vägg. För den unge åskådaren var denna utsikt bättre än han någonsin tidigare hade haft, till och med Alperna. Han hör ett dovt fniss.
’’Jag kan vända på mig’’ Hennes röst var fortfarande säker och munter, om än en aning andfådd. Mannen stönar till i försök till ett något vettigare svar.
I all hast vrider hon på sig, med blicken fäst på åskådaren. Hon betraktar hans blickegång. Betraktandes hennes ballongliknade bröst, ner över hennes midja och höfter, med målet hennes slida.
Förvisso hade han i yngre dagar läst anatomi, men således kunde han aldrig föreställa sig. Slidan var behårad, mörk, icke minst triangelformad och märklig. Den unge herrn kände emellertid lättnaden infalla sig, då han hade föreställt sig mer av ett djupt brunnshål. Han hade även själv utvecklat hårdnad inuti sin kavajbyxa, rädd för någon skulle upptäcka det.
’’Jag ser det, herrn, du har erektion. Jag ber dig komma närmre.’’ Hon log och vinkade in den nervöse oskulden. Han tog ett par steg framåt. Under tiden lät hon grammofonen spela samma Mozart, samma stycke. ¨

http://www.youtube.com/watch?v=7Z9SivM16iw

’’Jag lånar din hand’’ sade hon instruerande, ’’utför mina kommandon, vi börjar med smekhand’’ Han formade handen lössläppt men bestämt och Cemone griper tag i hans arm. För en stund lät hon honom ta och känna på hennes uppsvällda bröst, fram och tillbaka över kullarna löd rörelsen.
Hon drar villigt ner handen över hennes bleka mage, då den unge herren låter sitt huvud vila mot kvinnoblommans axel. Den sträckta handen ankom in i vad som kändes som en djungel från ovan, tätt och vått bland växterna. Hennes hår rufsade han till, letandes desperat efter detta kärlekshål, förgäves förstås.
’’Peka!’’ kommenderade den nakna kvinnan. Den unge herren formade pekfingret i det infernaliska ljudet av Mozart, och om igen griper kvinnan tag i mannens handled, och särandes på benen lät hon hans stela finger glida runt bland hennes våta genitalier. Det pekande stela fingret stannar plötsligt upp, in i en okänd gömma. Kvinnans visshet förtvinar en aning då hon inte kan motstå ett stönande. Den unge oerfarenheten drog snabbt ur sitt finger.
’’Kände du hålet, det är din slutdestination’’ sade denna orädda Cemone.
’’Ja, jag känner, hjälp mig!’’ bad den unga mannen.
’’Du hör alt-fiolen i melodin, låt den vara din ledsagare!’’ utbrast den upphetsade kvinnan och sträckte sig över mot sängen i det nedtonade aftonljuset. Hon lade sin späda kropp över det silkesliknande omkastet och särade på hennes ben, och han kunde därstädes överblicka hennes fulla vagina. Synen illuderade den unge herren som instinktivt börjat klä av sig, men kvinnan avböjde och meddelade bestämt; ’’ Detta är på kvinnans villkor. Du skall masturbera mig tills jag känner välstånd, och till dess skall du endast få röra mig med ditt finger. För varje lyckad Mozart - ett nytt plagg tas av. Sedan skall vi se hur jag känner. Duger mina regler dig inte, får jag be dig gå.’’
Tagen knäppte denne Jean-Paul tillbaka sina byxor, påbörjade om Mozarts 40:e symfoni, petar in fingret i rätt skrymsle och koncentrerat lyssnar han till musiken. Inledning var visserligen lugn, men efterhand tar det snabbare stycket framfart, och Jean-Paul känner svårigheter att hålla takten med sitt finger. Han lyckas pusta ut då de långsamma styckena inleds, och även sin partner kan han höra utpustandes. Under de infernaliskt snabba tongångerna lyckas den unga herren ändå få den nakna kvinnan att stöna rejält, trots ovissheten kring takten. Slutstrofen nalkas, och Jean-Paul vidkänner sin våta hand, och i smyg slickar upp det.

’’Ack, att du hade taktkänsla, tänka sig! Ta av dig skjortan.’’ Biföll Cemone belåtet. Ynglingen knäppte osäkert av sig skjortan, något han endast gjorde innan läggdags.
Den andra omgången Mozart inleddes, denna gång, med Jean-Paul fokuserandes på sin stygga uppgift. Välförtjänt blir han ombedd att klä av sig de representativa byxorna. Nu ståendes i underbyxor profilerandes hans ärorika erektion. Cemone kunde inte rå för att titta förstulet på det hårda innanför byxan och log säkert. Jean-Pauls tankegångar susade tillbaks till vad denna hennes ohyfsade moral faktiskt grundade sig, borgarflicka som hon var.
Första strofen ljöd ut Mozart, och denna gång ynglingen kände sig säker på sin uppgift. Och ett koncept hade vidtagits, ett klokt sådant, – att ligga före Mozart någon sekund. Konceptet var vinnande; redan vid andra infernot fick han ett släptåg av sina rörelser, icke minst verbalt.
Den sista strofen avslutas.
’’Du har gjort ett gott jobb, min herre. Nu ska jag se hur jag kan tjäna dig.’’ Sade hon med blicken fäst på underbyxorna, därefter böjde Cemone sig fram och griper tag i hans underbyxlinning, av en hastig rörelse dras de ner till halvstång. Masturbation hade aldrig tilltalat den unge Jean-Paul, men detta var sannerligen något utöver vad han förr varit med om. Hennes sensuella rörelser vaggade i 4/4-dels takt hans baguetteliknande hårdhet till en snabb utlösning, såväl som till utmattning. Först nu kände han spänningarna i armmuskelaturen.
’’Tack Cemone, det där var det bästa i mitt liv.’’
Ståendes ännu med erektion, Cemone drog honom i armen att han faller framstupa mitt på henne. Hon fnissar till.
’’Och inte heller var det den sista, tro mig, ty jag är inte mitt kön’’ viskar hon i hans öra emotionellt.
Han drar med sitt ben över henne och snuddar vid den håriga slidan, sakta kände han hur benet fuktade till. Liksom han sakta kände hur det mjuknar till. Såväl som han sakta hörde att hon somnar in, sedan han. För att senare vakna upp, smygandes därifrån.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Existensiell feministafton	Kinky	2.3	29/12-12
Marcus: Min bästa kompis syster	Första gången	3.4	11/5-09
lina: män	Kinky	2.6	10/5-09

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.