Fröken Larsson, del 4
Författare: hornymi Datum: 2010-10-13 11:19:37
E-post: horny@hotmail.se
Läst:
32 530 gånger
Betyg: 4.3 (7 röster) 7 medlemmar har denna novell som favorit
När eleverna troppade ur klassrummet efter dagens sista lektion, stod rektor Gustavsson redan och väntade utanför dörren. När sista eleven försvunnit ut, steg rektorn in och låste dörren efter sig. Harriet svalde nervöst och hon kände hur knäna nästan vek sig under henne och hennes handflator blev svettiga. Rektorn kom emot henne med händerna knäppta bakom ryggen, han såg riktigt sträng ut.
”Så, hur går det, fröken Larsson?”
”Bra, rektor Gustavsson” stammade Harriet fram. Hon blev ännu nervösare när rektorn gick runt henne utan att släpa henne med blicken. Rektorn harklade sig och ställde sig bredvid Harriet, så att hon fick vända på sig för att kunna se på honom.
”Jag kom förbi fröken Larssons klassrum idag innan lunch.” Håret på Harriets nacke reste sig och hon blundade. Rektorn måste ha sett vad hon hade gjort med Johan. ”Jag blev mäkta förvånad när jag såg fröken Larsson och en av hennes elever i en ytterligt komprimerad situation. Fröken Larsson måste förstå att sådant beteende är ytterst förkastligt av en lärare på den här skolan.”
Harriets kinder var mörkt röda av förlägenhet och hon kunde inte möta rektorns blick. Hon visste mycket väl att vad hon gjort var fel och hon hade inget försvar, hon visste inte ens varför hon hade gjort det till att börja med. Hon öppnade munnen för att svara, men rektorn avbröt henne med en handgest.
”Nej, fröken Larsson, det finns inget ni kan säga till ert försvar. Ni måste bestraffas för ert beteende och jag ska ta hand om den bestraffningen nu.” Rektorn tog tag om Harriets hår och drog henne omilt mot katedern. ”Böj er ned, fröken Larsson, och stöd er med armarna på katedern.” Harriet böjde ryggen och lade överarmarna mot det sträva träet.
Bakom henne tog rektor Gustavsson upp hennes egna pekpinne. Han ställde sig framför katedern och slog pinnen lätt mot sin hand. ”Jag ska nu aga er med er egen pekpinne. Ni kommer få tjugo slag, mer om jag inte tycker att ni sköter er bra nog eller om ni gnäller för mycket.”
Med de orden satte rektorn pekpinnen under sin arm och gick bakom Harriet. Med vana fingrar drog han upp hennes kjol över rumpan, drog ned strumpbyxorna till knävecken och trosorna följde samma väg. Han smekte hennes mjuka rumpa med fingrarna, innan han tog ett steg bakåt och tog tag i pekpinnen igen.
”Jag vill att du räknar varje slag.” Harriet spände sig, hon var så nervös. Senaste gången hon hade fått smisk var när hon själv gick i skolan, och det några år sedan sist. Första slaget brände mot hennes skinkor och hon kunde inte hålla tillbaka ett skrik.
”Vad sa jag, fröken Larsson? Det där beteende ger er två extra slag.” Han slog igen och Harriet skrek återigen. Innan Harriet hade hunnit återhämta sig slog rektorn ännu en gång och tårarna trängde fram i Harriets ögon. ”Jag föreslår att ni börjar räkna snart, fröken Larsson. Jag slutar inte förrän ni räknat till tjugotvå slag.” Harriet hade helt glömt bort att räkna.
”Ett,” flämtade hon och rektorn log förnöjt innan han lät pekpinnen landa på hennes rumpa igen. ”Två.” Den här gången siktade rektorn lite längre ned och pinnen landade precis där rumpa övergår till lår. ”Tre!” skrek Harriet och snyftade till.
Harriet tog emot slagen och räknade dem, men när hon var uppe i femton så bröt hon ihop. ”Jag kan inte ta emot mer,” grät Harriet och snyftingarna riste i henns kropp. Rektorn lade pekpinnen under armen och gick fram och kände på Harriets rumpa. Den var varm och hade långa, röda märken efter pinnen, men huden hade inte gått sönder än. Han hade räknat med att Harriet inte skulle kunna ta emot alla slagen och var faktiskt förvånad att hon hade kunnat ta emot så många som hon hade.
”Er rumpa är väldigt röd, fröken Larsson, men ni måste förstå att ert beteende måste bestraffas.” Rektorn tystnade och det enda som hördes var Harriets snyftningar och ansträngda andetag. Rektorn väntade för att se vad Harriet skulle säga.
”Jag kan göra något annat, rektor Gustavsson, jag gör vad som helst! Men jag klarar inte mer smisk!” Harriets röst gick upp på slutet av mening och hon började snyfta igen. ”Jag gör vad som helst,” upprepade hon snyftande och rektorn log bakom hennes rygg.
Han gick framför Harriet och ställde sig så att hon hade hans skrev i ansiktshöjd. Hon kunde redan se hur byxorna putade och förstod vad som gömde sig där bakom. Utan att säga något öppnade rektorn gylfen och tog fram sitt stånd. Harriet svalde hårt och öppnade munnen utan att rektorn behövde säga något. Han förde in sin hårdhet i hennes mun och Harriet började suga duktigt. Rektorn juckade med sina höfter så att Harriet bara behövde ha munnen öppen medan rektorn gjorde det skönt för sig själv. Efter några minuter drog han ut dolmen, den var kladdig av Harriets slem.
”Det krävs mer än det där, det tror jag ni förstår, fröken Larsson,” sa rektorn och gick bakom Harriet igen. Han masserade Harriets röda skinkor och hon stönade av smärta. ”Antingen tar ni de återstående slagen eller så får jag ta er i ert trånga hål,” rektorn lät nöjd när han sa det. Han kunde ganska lätt räkna ut vad Harriet skulle välja, särskilt som hon ryckte till av smärta så fort han nuddade hennes skinkor.
Harriet slöt ögonen, hur hade hon hamnat i den här situationen? Skinkorna ömmade något fruktansvärt, men hon kunde fortfarande klart minnas smärtan när rektorn hade tagit henne i det trånga hålet förut. Hon suckade. Hon visste att hon var tvungen att välja något av det, och just nu smärtade skinkorna för mycket. ”Ni får ta mig i det trånga hålet,” viskade hon och rektorn särade genast på hennes skinkor.
Hon hörde hur han harklade sig och sedan hur han spottade mellan hennes skinkor. ”Ni valde rätt, fröken Larsson, helt rätt,” sa rektorn upphetsat och lade ollonet mot det lilla bakre hålet. Harriet bet sig i insidan av läppen när hon kände hur rektorn tryckte på och hans dolme töjde ut hålet.
”Aj, aj, aj, aj...” stönade Harriet när rektorn tryckte på och trängde in centimeter för centimeter i hennes rumpa. Rektorn njöt oerhört av Harriets trånga hål, och hennes stön av smärta gjorde bara hans njutning större. Han drog sig ur helt innan han bestämt tryckte in dolmen i hålet igen. ”Ah!” flämtade Harriet när ringmuskeln töjde ut sig igen. Det gjorde som ondast just när toppen av dolmen trängde igenom ringmuskeln, men det var också detta som rektorn verkade gilla mest, för han drog återigen ur dolmen innan han bestämt trycke på igen. Slutligen vilade hela hans mandom djupt i Harriets rumpa, och rektorn lutade sig över henne och viskade i hennes öra: ”Det är här du hör hemma, Harriet”, innan han började pumpa på med höfterna.
Harriet blev lite chockad av att rektorn hade duat henne, men fick snart annat att tänka på när han började få upp farten och tog henne hårt och fort. Hans pungkulor daskade mot henne för varje stöt och Harriet försökte röra sig framåt så att han inte skulle kunna tränga in så långt för varje stöt, men hon kom ingenstans på katedern. Rektorn tog tag om hennes höfter och drog Harriet bakåt lite, så att han kunde tränga in ännu längre in.”Nej! Aj, aj, aj! Neeheej...” stönade Harriet, men rektorn brydde sig inte om hennes bön.
”Nu kommer jag snart i dig, Harriet! Jag ska spruta din rumpa full!” Rektorn stönade upphetsat, och med en sista stöt långt in i Harriets rumpa tömde han sig i sprut efter sprut. Utmattad la han sig över Harriet och låg där någon minut innan han ställde sig upp och drog sig ur Harriet. Hans dolme var kladdig så han tog tag i Harriets kjol och torkade av den där på innan han drog upp gylfen igen. Harriet reste sig mödosamt från katedern. Hon ställde sig upp på darrande ben och kunde knappt stå upp, så ont gjorde det i rumpan.
Rektorn rättade till slipsen och klappade Harriet på huvudet. ”Så där, fröken Larsson. Då vet vi var vi har varandra.” Glatt visslande gick han sen ut ur klassrummet. Några minuter senare stapplade även Harriet ut ur klassrummet, på väg hem.
Fler noveller av samma författare
Samma höga klass som alltid! Det är ett sant nöje att ta del av Fröken Larssons äventyr.