DAMKLUBBEN Kapitel 2
Författare: damklubben Datum: 2010-01-12 19:19:20
E-post: damernasklubb@live.se
Läst:
30 086 gånger
Betyg: 4.5 (14 röster) 5 medlemmar har denna novell som favorit
Helena flämtar till när mailet dyker upp på skärmen, vilket får även alla de andra att nervöst rycka till och stirra på henne. Men Helenas reaktion ärr inte av den anled-ning som de andra fasar över, att det är någon ny förnedrande order som detta med ombytet och det lilla ”ägget”. Istället stirrar hon chockad på hennes dagordning för mötet som dykt upp på skärmen.
De turades om att till varje möte vara sekreterare och denne skrev den dagordning som skulle avhandlas för dagen. Trots att de idag mest skulle fira sitt årsjubileum, hade de bestämt att de ändå som alltid skulle genomföra sitt möte enligt Damklubbens stadgar som de höll så hårt på.
Men det som fått Helena att flämta till, var att denna dagordning hade hon på sin dator i en Excelfil. Hon hade inte skickat den till någon! Hela hennes yrkeskunnande malde igång av denna insikt. Hon kunde inte fatta hur någon kunde fått tag på den. Som den dataexpert hon var, så var hon noga med att alltid ha det senast i dataskydd mot virus och intrång. Och hon uppdaterade allt och gjorde sökningar flera gånger varje dag. Hon kunde bara inte fatta hur någon kunnat ta sig in på hennes dator utan att hon märkt det!
Hon bara stirrar på skärmen. Hon rycker till då hon hör Katrins lätt stammande nervösa röst:
-Vad..vad står det?
Helena kom tillbaka från sina stormande tankar. Samtidigt reagerar hon när hon ser orden som är skrivna under hennes dagordning. Orden är inte alls det hon har förväntat sig med tanke på den första vidriga befallningen. Hon låter blicken glida över orden ytterligare än gång för att verkligen försäkra sig att hon läst rätt:
”SÄTT IGÅNG CAM-KAMERAN MED MIKROFON PÅ DATORN. GENOMFÖR SEN HELA MÖTET ENLIGT DAGORDNINGEN. INGEN, NOTERA INGEN, AV DAMERNA RESER SIG UNDER MÖTET! LYD!”
Helena känner ilskan stiga inom sig av det vidriga lilla ordet ”LYD!”. Det ärr som hon bara vill skrika rakt ut:
-Jag, eller ingen av oss, lyder någon man och verkligen inte dig, ditt kräk, vem du nu än är!
Hon rycks ur sina tankar igen, då fler oroligt frågar vad det står. Hon ser upp på dem, ser alla spända och rodnande ansikten. Deras nervösa blickar tränger undan hennes ilska och får henne att inse allvaret i situationen.
-Det..det står bara att..att vi ska hålla vårt möte som vanligt..och att ingen..ingen får resa sig under mötet..
De ser på varandra, detta var verkligen inte vad de hade förväntat sig. Var detta bara något slags vidrigt skämt trots allt!? Just såna frågor börjar ilsket eka ut över bordet från alla håll. Men plötsligt blir alla överröstade av Helenas höjda, men lätt stammande röst:
-Jag...jag tror..att..att vi måste göra..som..som det står….
Alla stirrar på Helena. De inser att något mer måste ha hänt.
-..tro mig! ärr allt hon får fram, samtidigt som hon stirrar på skärmen där nu det förödande mailet dykt upp i ena hörnet redo för att sändas.
Hon är chockad av insikten att trots alla hennes skyddsåtgärder så måste hennes dator vara kapad! Helena var alltid och i alla lägen den lugna och trygga stöttepelaren de alla kunde luta sig mot när det stormade. Men nu när hon höjer blicken och ser på dem alla med sammanbiten min, ser de att hon var helt skakad. Det är så man kunde höra en knappnål falla i rummet och alla sitter som förstenade, innan Helena riktar ned blicken mot datorn igen. Hon harklar sig som om hon försöker samla sig, innan hon läser från skärmen med samma lätt stammande röst som knappt inte låter som hennes egen:
-…da..dagens första punkt är….ska vi..ska vi välja den gröna eller röda fondtapeten för kortväggen..
Det känns helt absurt att i denna deras mest vidriga stund börja diskutera detta och det stammas bara fram något enstaka ord över bordet. Sammanbitet tvingar Helena fram en handuppräckningen innan hon skriver ned ”Den röda” i protokollet.
-…punkt två..
Längre hinner hon inte förrän de alla unisont flämtar till och deras ögon spärras upp och de ser på varandra kors och tvärs. Deras uppspärrrade ögon och plötsliga flämtning bekräftar för dem alla att de små ”äggen” i exakt samma sekund har börjat vibrera under deras trosor. Ingen kan knappt tänka en tanke klart, de bara stirrar flämtande på varandra samtidigt som de känner äggen vibrera så att det sprider sig i hela deras underliv. De försöker som desperat att fly från ägget genom att röra på sig, men det medför bara att äggen pressar sig in än mer mellan deras blygdläppar. Nya flämtningar ekar ut över bordet då de känner hur vibrationerna träffa rakt över deras känsligaste punkt. De känner kinderna börja hetta än mer där de nu med flackande blickar sitter och känner hur vibrationerna bara ökar under deras kjolar.
-Nej..jag vägrar delta i detta! fräser plötsligt Marie rasande ut, samtidigt som hon skjuter ut stolen och reser sig. Aldrig..aldrig!
Marie känner flämtande ägget ilsket vibrera rakt mot hennes clitoris där hon står, som en ovälkommen ”klåda”. Återigen ekar Helenas röst över bordet flämtande:
-..snälla Marie..du..vi..vi måste..göra..göra som han vill…snälla du..sätt dig igen..
Marie ärr rosenrasande, hon tänker bara inte finna sig i detta, kosta vad det kosta vill!
Men hon flämtar till då Helena vänder runt datorn och alla kan se på skärmen hur mailen har börjat räkna ned för sändning. Inom tjugofem sekunder kommer de vara iväg. Allt de kämpat för i alla år skulle vara förlorat! De skulle bli som paria i varenda bransch, i hela det offentliga yrkeslivet. Från att vara de hyllade kvinnliga förebilder de blivit, så skulle de betraktas som om de hade förstört kvinnokampen totalt med sitt falskspel av alla de slag. Det skulle inte spela någon roll att män i alla tider hade varit hundra gånger värre. Kvinnor dömdes alltid hårdare i näringslivet, oavsett vad det handlade om. Om de nu ens slapp hamna i fängelse vill säga. Alla stirrar chockade på skärmen där de ser hur det räknas ned snabbt…22…21…20…19…18…
-Fan..fan ta detta vidriga avskum..vem det nu är! fräser Marie ut nästan snyftande av insikten att hon, att de alla, är så totalt fast i detta vidriga, så skickligt spunna nät.
Hon vill bara fly mot dörren, men inser att det är omöjligt. Hon tvekar innan hon sätter sig igen. Hon skäms då hon flämtar till rakt ut då det lillla vibrerande ägget pressas in ordentligt mellan hennes blydläppar exakt mot hennes känsligaste punkt när hon sjunker ned på stolen på nytt. Alla stirrar som förhäxade på skärmen i sitt upprörda tillstånd och en kollektiv suck av lättnad hörs då nedräkningen stannar med fjorton sekunder till godo. Alla sitter som förstenad med vibrerande underliv och flackande blickar. Helena lyckas samla sig och vända datorn mot sig igen.
-..vi...vi måste..måste nog fortsätta…punkt..punkt två..ska..ska vi..fortsätta med..med Tele2 för..för våra mobiler…nu..nu när avtalet går ut..
Knappt hörbara spridda kommentarer kommer ut över bordet. Ingen kvinna kan tänka en tanke klart, det känns som om vibrationerna bara ökar för varje sekund. Diskret försöker de röra sig som för att komma undan det vibrerande lilla ägget som är som något slags utomjordiskt kryp som vibrerar sig in mellan deras blygdläppar för nå sitt mål. Deras kinder blir bara mer och mer blossande röda då de dämpat och allt mer flämtande tvingar sig fram genom punkterna utan knappt vara medvetna om vad de talar om.
-Herregud..herregud..åhh..herregud.., ekar nästan i vartenda kvinnas huvud då de känner det lilla ägget pressa och vibrera mot deras nu svullnade clitorisar.
De försöker kämpa emot med all kraft, men det är omöjligt. De känner hur hettan stiger mellan deras ben, hur de blir fuktiga, våtare för varje sekund. Snart börjar alla ,förutom Emelie och Malin som har sina kavajer till sina korrekta affärsdräkter på fortfarande, diskret föra fram sina armar som för att skyla sina bröst. Redan innan var det så att deras bröstvårtor kunde skönjas genom de dyra vackra blusarna, då de lämnades bara av de porriga bh-kuporna. Deras kinder blossar än rödare då de både känner och ser hur deras känsliga bröstvårtor nu tydligt börjar avteckna sig som uppnosiga knoppar genom tyget. Under lugg ser de att de inte är ensamma om vad som händer. Även Emelie och Karin gör som en spontan impuls likadana diskreta rörelser trots deras bröst är skylda av kavajerna. Kvinnorna tvingar sig stammande igenom punkterna. De kämpar emot men då och då kommer spontana flämtningar rakt ut. De känner alla snart som om det är nära på omöjligt att sitta still, men varenda rörelse är som det vibrerande ägget bara når än bättre fram till sitt känsliga mål.
Deras inre är totalt i uppror där de sitter. Tusen tankar och känslor stormar igenom dem, allt från raseri över att någon vågar göra så här mot dem, till skam och panik. Alla skäms så inför sig själv då de nu nästan kollektivt flämtar och skruvar på sig, hur de försöker skyla de styva hårda knopparna som nära på ser ut att vilja kämpa sig ut genom de dyra designblusarna. När deras blickar hastigt möts är det som om de kan läsa varandras tankar. Att deras stolta kvinnnliga själar är i kaos över att detta vidriga, anonyma mansgrisiga kräk, vem det nu är, lyckats få deras kroppar att storma så av hetta mot deras vilja.
Till slut lyckas de flämtande avsluta den sista punkten på dagordningen med blossande röda kinder. De sitter där skruvande och flämtande runt det stora bordet oförmögna att se på varandra av skammen de känner. De känner sig alla så billiga. Som om deras kroppar förråder allt vad det står för som stolta, starka, skickliga yrkeskvinnor som kräver att behandlas som jämlikar och med respekt. Trots att de inser det är inbillning, så tycker de alla att de vibrerande äggen nästan skriker ut sitt dova vibrerande ljud från sin plats under deras kjolar.
-..det..det var..var allt på..på dag..dagordningen fö..för idag.., lyckas Helena få fram med ostadig röst.
Sekunden efter flämtar de till av lättnad då vibrationerna dras ned under deras trosor, till bara ett nästan irriterande darrande mot deras nu så svullna känsliga punkter. Som om bara för att bibehålla hettan mellan deras ben och och styvnaden av deras känsliga bröstvårtor. Några nya snabba skamsna blickar utbyts, men ingen kan förmå sig säga ett ord. Återigen är det som om man kan höra en knappnål falla. Alla rycker till när det plingar till i Helenas dator att hon fått ett nytt mail. Hon ser nervöst upp och möts av lika nervösa blickar, innan hon på nytt med darrande hand öppnar det. Hon rycker till av de nya orden. Första delen av mailet får henne att rysa till av nästan samma fasa som av dataintrånget. Men resten av mailet gör att det nästan är hennes tur att rasande skrika rakt ut:
-Aldrig, ditt satans avskyvärda kräk! Aldrig! Aldrig!
Hon läser de vidriga avslutande orden gång på gång vilket får hennes inre att rasa. Samtidigt är det som hon knappt får luft då det känns som hon hamnat mitt i någon sån där helt osannolik thrillerfilm eller tv-serie där experter kan göra vad som helst med sina datorer. Återigen rycks hon ur sina tankar av att någon stammar fram en undran vad det står. Helena ser upp med blossande kinder.
-Det..det står att under bordet..ska det finnas en ögonbindel vid varje plats.
Allas ögon spärras upp av orden, samtidigt som händer började sträcka sig in under bordet. Små flämtningar hörs då de en efter en plockar fram varsin ögonbindel i svart silke. De bara stirrar på varandra av insikten, att någon har varit inne i deras lokal! De visste alla att det bara var de åtta som hade nyckel, då de bytte ut det gamla låset när de flyttade in i lokalen. Insikten får Helena att bara än mer känna som om hon hamnat i någon dålig osannolik thriller. Deras kinder blossar av allt som händer och sker.
-Vad..vad står..står det med mer? lyckas Susanne få fram.
Alla stirrar på Helena som viker ned blicken mot skärmen igen. På nytt blossar ilskan upp då hon läser de vidriga orden, men hon tvingar sig hålla tillbaka den då hon vet vad som står på spel, allderas hela existens och allt de kämpat för! Hon nästan fasar för att läsa upp orden då hon vet att de andra inte alltid har hennes självkontroll. Hon inser att det enda hon kan göra ärr att läsa allt i ett enda svep, innan alla skulle explodera. Hon tar ett djupt andetag innan hon anstränger sig för att läsa de avskyvärda orden med stadig röst:
”ALLA RESER SIG, DRAR UPP KJOLARNA ÖVER MIDJAN OCH LUTAR ER FRAM PÅ ARMBÅGARNA ÖVER BORDET MED RUMPAN RAKT UT OCH SÄRADE BEN. SÄTT SEDAN PÅ ÖGONBINDLARNA. SEN INTE ETT ORD ELLER MINSTA RÖRELSE OAVSETT VAD! LYD!”
Helena hinner knappt inte avsluta förrän hennes farhågor besannas. Alla kvinnorna fullkomligt exploderar ut över bordet. Svordomarna haglar över detta avskyvärda anonyma kräk, vem trodde han att han var?! Vad trodde han att dom var, några små lättledda bimbos!? Som på ett ögonblick är de alla överens om att detta var något som aldrig någonsin skulle ske! Nu fick detta vara slut med denna avskyvärda, vidriga charad! Deras kinder blossar än mer röda av raseriet. Helena delar deras mening till vartenda rasande ord, till varenda rykande svordom över detta avskyvärda, anonyma mansgrisiga kräk. Men hon känner instinktivt att hon inte kan kasta sig ut i samma rasande haranger som de andra. Hennes blick går till skärmen med de vidriga orden igen. Sekunden efter är hon på benen.
-VI MÅSTE!!!! skriker hon ut i panik, samtidigt som hon snurrar runt datorn på nytt.
Alla tystnar av hennes gälla skrik som inte ens låter som deras trygga, lugna Helena. Deras blickar går till datorn. Det är så deras hjärtan ska stanna då de ser nedräknngsverket…9…8…7…6…5….
I panik flyger de alla upp på fötter. Tar tag i sina kjolar. De som kommer åt att se skärmen ser lättade att räkningen stannat på 2. Förtvivlat utbyter de blickar då de alla inser att det kan starta igen om de bryter ut i nya rasande haranger och då är allt över! Fortfarande känner de, de små äggen dovt vibrera mot deras svullna känsliga clitorisar som får dem att flämta lätt. Rodnande ser de hur blusarna nu spänns åt kring deras bröst då de står upp och de styva känsliga bröstvårtorna avtecknar sig än tydligare som hårda knoppar. Emelie och Malin är nästan tacksamma över sina kavajer då de båda känner hur deras styva knoppar nästan kämpar som för att tränga igenom det grövre kavajtyget.
De står som förstenade för några sekunder med flackande förtvivlade blickar. Ingen vill, men till slut ser Helena ned, tar tag i sin vadlånga vida kjol och börjar dra den upp över midjan med lätt darrande händer av raseri, förtvivlan och vanmakt. Snart dras alla de korrekta kjolarna upp. De klarar inte att se på varandra, men under lugg kan de se hur väninnornas porriga underkläder blottas och de vet alla att de ser exakt likadana ut själva! Ingen vill, men en efter en tvingar de sig ned framåtlutade över det stora runda stadiga bordet. De flämtar nästan då de porriga trosorna pressar till på det lilla brummande ägget då de böjer sig fram. Det är än mer fruktansvärt då deras ansikten kommer så nära varandra där de nu alla åtta står så förödmjukande framåtböjda över bordet med kjolarna över ryggarna och med rumporna rakt ut och särade ben. Med de så porriga underkläderna de aldrig skulle röra i med tång ens, synliga för vem som helst som skulle komma in! De behöver knappast använda fantasin för att veta hur de ser ut, då de kan se sina väninnor stå på samma sätt, med exakt likadan klädsel.
De tror inte det är sant, att detta sker, inte dem, de i DAMMKLUBEN som skulle besegra hela den vidriga mansgrisiga affärsvärlden. Deras kinder är blossande röda av allt, deras vackra ögon är nästan tårade av vanmakten, skammen, raseriet. De inser de är maktlösa.
-..vi..vi måste vara starka..tillsammans ska vi klara detta…, lyckas Helena få fram med en röst som nästan spricker, en röst som låter som hon inte ens tror på det själv.
Förtvivlat nickar de och försöker ge varandra stödjande blickar innan de börjar ta på ögonbindlarna, allt blir blir svart.
Ingen av dem vill inte ens tänka tanken där i sitt mörker, hur denna scen måste se ut där de nu står uppställda på det mest förödmjukande och porriga sätt över sitt älskade gamla mötesbord. Alla känner de än större förtvilan då de nu inte kan söka stöd i blicken hos de andra. Plötsligt ljuder en ny kollektiv flämtning rakt ut över bordet då de små äggen börjar vibrera som på högsta fart igen. Tar inte många sekunder förrän flämtningarna blir fler och fler över bordet då äggen kommer åt deras känsligast punkt nästan än mer nu. Alla vill slita av bindeln, slita bort ägget, men kan inte. De kämpar alla emot, men snart har de alla svårt att stå still med sina utskjutna rumpor av de kraftiga vibrationerna. Skammen bara stormar i deras mörker då de hör alla gnyenden, flämtning och små luststön som de alla är medskyldiga till.
De rycker till allihop så bordet nästan flyttar sig då de hör den låste dörren öppnas och slå igen med en duns. Det är som det rycker i varenda muskel i deras kroppar för resa sig upp, slita bort ögonbindeln och rätta till kjolen. Förtvivlad inser de alla att de inte kan söka stöd med blicken från någon av de andra. Orden i det vidriga mailet dyker upp på näthinnan i deras mörker:
” SEN INTE ETT ORD ELLER MINSTA RÖRELSE OAVSETT VAD! LYD!”
Orden får det att stinga till av ilska mitt i deras panik. Men samtidigt är det som om de kan se mailet med bara två sekunder kvar innan det är iväg. Ingen vågar ta ett eget beslut. Alla stelnar till då de hör lugna, bestämda steg närma sig genom hallen. De blir medvetna om de vibrerande äggen igen. Och de är alla så vidrigt medvetna om hur förödmjukande uppställda de är, med kjolarna över ryggarna, med de porriga underkläder fullt synliga! Vibrationerna bara fortsätter i deras så motvilligt våta pulserande sköten. Trots att de kämpar emot och biter ihop tänderna så ekar det ut små gnyenden och flämtande i rummet utan att de kan hejda dem. De hatar hur svårt de har att stå still med sina utputande rumpor. De hör de lugna, bestämda stegen närma sig för varje sekund. Som på en bestämd signal börjar det eka inom dem alla i deras mörker:
-Herregud..herregud..herregud!
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Väldigt bra skriven. Kan knappt vänta på en fortsättning (eller 5).
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Helt underbar, mycket uppskattad. Väntar spänt på nästa del.