Någonstans, någon tid

---

---

Det var kallt och fuktigt, kullerstenarna var överdragna med en oljig hinna av vatten. Kylan kändes lika tydligt på insidan som på utsidan av manteln och marken sög värmen ur fötterna.

Ytterligare en person passerade vid gatukorsningen. Fast jag visste att den avtalade mötestiden ännu inte hade passerat, kände jag på mig att hon inte skulle komma alls.

Jag stod alldeles stilla och såg rakt fram. Gatan var upplyst av enstaka facklor. Efter en lång handelsdag var den gråbruna smutsen jämnt utbredd, tygtrasor, fruktskal och annat skräp var utsmetat över gatstenarna. Enstaka löv låg kvar i sista stadiet av förintelse, nästa fot som trampade på det skulle helt utplåna det.

Slutligen hörde jag snabba fotsteg, en kort stund senare såg jag Minala. Hon var lika blossande som jag mindes henne och hennes hår, som var täckt av små dimpartiklar, skimrade i eldskenet. Hennes andedräkt kom som svag rök ur munnen. Hennes blå mantel hölls samman vid skuldran av gillets silvercirkel.

"Förlåt om jag är sen, jag kände mig nästan sjuk över att börja vänta." Hon flämtade.

"Jag har också känt mig orolig." Jag tog hennes hand och kramade den och kände hur hennes hand kramade tillbaka. Den var varm och fuktig, precis som min.

Plötsligt hördes ett skränande. På andra sidan gatan, utanför ett värdshus, stod en man utan mantel, trots kylan. Vi hörde inte vad han sade och när vi fortsatte utan att svara tog han några hotfulla svajiga steg efter oss. Reflexmässigt hade jag min favoritdolk i handen men Minala drog mig i handen. Halvspringande lämnade vi honom snart ur sikte.

Gatan började nu slutta uppåt. På krönet av backen kunde vi se en del av staden under oss. Det var en samling utströdda ljus. Bland dess löpte symetriska band av ljuspunkter i blåvitt och gult som förband dimflygarnas boningar. Facklorna vid slottet och gillena var i dimman skimrande fläckar i ockragult och tegelrött.

"Alla sover."

"Utom vi." Jag visste att hon log och hur hennes leende såg ut. "När jag ser alla de här ljusen tänker jag, att så här ser det ut i det inre, där si-kraften och vetandet hänger samman."

"Som ljusglimtat i ett stort mörker."

"Sånt som drömmar görs av."

Vi var mycket nära varandra. Jag kände mig stark och fylld av kraft. Jag kunde lova vad som helst och visste jag kunde uppfylla det.

"Jag älskar dig."

Hon skälvde till när jag sade detta. "Jag önskar jag kunde säga det samma till dig, men jag vågar inte."

"Varför det? Tycker du inte om mig?"

"Jo, mer än så. Men kärleken är en gåva som man skall vara försiktig med."

"Ja."

"Nej, jag tror inte du förstår."

Jag kysste henne. Efter en lång stund skiljdes vi åt.

"Jag tycker om dig." Hon flämtade precis som när vi möttes.

"Ska vi gå hem till mig?"

"Det blir så sent."

"Ska jag följa dig hem då?"

"Jag kan väl inte hindra dig." Rösten var samtidigt gäckande, sorgsen och uppmuntrande.

Vi fortsatte vandringen under tystnad. Inne i parken hindrades inte vinden av husväggar. Den svepte mellan trädens grenar och fick dem att röra sig taggiga och knotiga mot en svart sky. Det var så tyst att man kunde höra när löven föll med svepande, rasslande ljud genom grenverket. Våra skuggor jagade oss. De kom långa och bleka bakifrån, krympte och mörknade, passerade under våra fötter, sträcktes ut framför oss, tunnades ut och försvann. När vi närmades oss nästa fackla visste jag att nya skuggor fanns bakom oss.

Vägen gick nu längs bergssidan. Till höger fanns en stödmur av granit, grågrön av lav och mossa. Grenarna välvde sig helt över oss så vi gick som genom en tunnel. Vid slutet började en lång stentrappa gå nedåt mellan två husrader. Om det varit tidigare på kvällen hade vi fått ta del av olika människors hemliv. Nu blänkte rutorna i fönstren svartblanka som regnvåt obsidian.

Nu var jag i välbekanta kvarter. Här hade jag under fyra år varje dag gått till och från gillet. Nu hade Sontub, den förmögne köpmannen köpt hela området. Butikerna var desamma, men de flesta av dem hade stängt för att aldrig mer öppnas. Fortfarande bodde människor här men inom ett år skulle också ha flyttat. En slakteributik hade övertagits av en helare. Buntar av gråbruna örter av dålig kvalitet hängde knippen på slaktkrokarna och inne i dunklet kunde jag på marmordisken skymta lådor med billiga elixir och en glimmande skylt över: "Alla kolvar fyra asip per styck – tre för tio asip!"

Minala skulle också vara tvungen att flytta inom ett år. Huset skulle rivas. Porten var tunn, färgen, som varit brun, hade dragits ihop i hårda pigmentpärlor, nertill var det yttre brädlagret insparkat på ett ställe.

Hon låste upp den, jag höll upp dörren för henne och följde efter in och lät den slå igen om oss båda.

"Det blir sent." Hon talade mekaniskt.

"Nejdå."

Uppgången låg i porten. I trapphuset fanns fläckade glimljus. Först gick vi upp för en stentrappa sedan följde en knarrande trätrappa till andra våningen.

"Vill du ha te?"

"Ja, tack." Jag skulle ha sagt ja till var som helst.

Teet var starkt och doftade mycket aromatiskt. Vi drack det ur rejäla porslinsmuggar med magikergillets silvercirkel ingraverad. Som tilltugg hade Minala ställt fram en korg med hårt bröd från Gai-Bralat. Jag gick fram till fönstret och drog för silkesdraperierna, försiktigt så jag inte skadade mig på hennes samling av taggörter.

"Vad gör du?" Förvåningen var spelad. Hon var alldeles bakom mig nu och lade sitt huvud mot min axel. Hennes bröst trycktes mot min rygg. Jag sträckte armarna bakåt och smekte hennes höfter. Vänstra handen lekte med dragsnodden i hennes tunika och jag började sakta dra den nedåt.

I rummets mörker kunde jag inte se henne tydligt, bara känna hennes släta hud, höra hennes andetag, känna hennes hår som strök över mig.

När vi förenades var vår upphetsning som störst. Sakta försvann den och våra rörelser blev allt mera maskinmässiga. Något hade blivit fel det var som en ridå hade kommit emellan oss.

Ljusfläckarna i taket rörde sig i takt med facklornas fladdrande utanför och nya små strömmar av ljus tillkom från en nattvandrares lykta. Hennes väggtalisman glodde på oss med ett gult, elakt öga.

"Hur känner du dig?"

"Bry dig inte om mig. Jag trodde det skulle gå bra och det gjorde det nästan hela tiden. För min del är jag inte besviken på dig. Jag är nöjd med hur det var." Borta ur rösten var nu allt gäckat och spelat.

Jag trodde henne. Stunden var inte misslyckad. Vi hade lärt känna varandra ytterligare något. Jag kände mig varm och öm inför henne, jag ville sluta henne i min famn och krama henne hårt, vilket jag också gjorde.

"Det låter så fint när du säger så. Jag tycker ännu mera om dig."

Hon fnittrade till och blåste mig på halsen samtidigt som hon lät sitt hår stryka över mig.

"Skönt?"

"Ja."

Vi kröp ihop så vi låg mycket nära varandra och passade ihop som två pusselbitar. Båda två var vi stilla. Hennes andetag var regelbundna och djupa. Jag lyssnade på dem. De och vinden som väste i springorna i det otäta fönstret var det enda som hördes.

Natten blev orolig. Det var ett tillstånd mellan sömn och vaka. Jag drömde oroligt och ryckvis. När jag vaknade och visste var jag var, kände jag mig lycklig. Ibland smekte jag henne lätt som för att veta att hon var verklig och för att känna hennes kropp under min hand.

Jag hoppades att jag en gång skulle få kärlekens gåva från henne.

Till slut vaknade jag helt av att ljuset silades genom de rosa silkesdraperierna. Skenet gav rummet ett drömliknande utseende. Naken gick jag över golvet, alla ojämnheter och stickor i trät kändes tydligt under fotsulorna. Jag gläntade på draperiet, en ström av kall luft svepte ner över mig och fick mig att rysa. Dimman låg tät utanför, den närmaste fackelhållaren, två armlängder från fönstret, var osynlig. Vi var mjukt insvepta i vitt, den smutsiga gatan och det fallfärdiga huset mittemot syntes inte.

Jag kände Minalas varma händer på mina höfter. Sakta strök de uppåt och hennes hand kupades över mitt vänstra bröst samtidigt som hon med andra handen strök över ärret där mitt högra bröst hade suttit.

"Du ser så fin ut så att jag måste röra vid dig," viskade hon och kysste mig i nacken. Jag kände hennes tungspets glida över korta håren nedanför hårfästet, hennes våta läppar följde halsen ner mot skuldran med mjuka kyssar. "Det är bara du och jag idag," fortsatte hon och såg ut över min skuldra.

"Vi kan inte se någonting."

"Och ingen kan se oss." Hon tog ett steg förbi mig och drog draperierna helt till sidorna.

Jag ryste till av längtan. För första gången såg jag henne riktigt när det mjuka ljuset från dimman strömmade in över hennes kropp. Det ljusa håret föll tungt över skuldrorna ner på ryggen. Midjan var smal över breda runda höfter, hennes vita, helt släta stjärthalvor stack mjukt och inbjudande ut och övergick i kraftiga lår som smalnade av till små söta knägropar och välformade vader. Hennes gråblå ögon såg med stora pupiller upphetsat på mig och munnen med de röda fylliga läpparna var fuktig och halvöppen så jag såg hennes vita kraftiga tänder. De stora brösten hängde en aning och var täckta av ett fint blått ådernät, bröstvårtorna var ljusröda och styva. Naveln var djup och i skugga med magen som putade fint ut nedanför och slutade med ett litet veck vid skötet. Hennes sköteshår var långt och ljust och såg ut som kammat silke. I mitten kunde jag se hur hennes sköte delade sig och visade sina rosenskära insidor.

Vad hon var underbart vacker!

Jag gled fram emot henne och lade händer, som jag märkte darrade, på hennes bröst. De kändes svala och tycktes sväva i mina händer. Hon drog in andan häftigt.

"Så heta de är." Hon lyfte mina fingrar till sin mun och kysste dem en efter en. Hennes tungspets gled längs min arm och ner på bröstet där hon nafsade lätt med tänderna i min bröstvårta och fortsatte med tungan mot ärret på andra sidan. Hennes varma andetag kändes mot min kyliga hud. Jag böjde mig bakåt för att känna hur det långa håret strök över min mage, mitt rakade sköte och låren. Hela min hud ville känna mer av henne och jag vände mig om för att låta håret stryka över min rygg. Minala blåste mig på ryggen och kittlade mig över stjärten med en tofs av sitt hår. När hon lät toften glida in mellan mina skinkor var det som små fågelvingar började fladdra i mitt underliv. Hon lät fingret följa efter hårtofsen.

"Du är så våt," viskade hon.

"Du fuskar," fnittrade jag och vände mig om.

"Du har så vacker kropp, Pelisomandra, jag kunde inte låta bli att göra så." Hennes röst var öm och darrande. "Nu får du ta mig," sade hon och svängde runt med utbredda armar. Hon minde mig om när jag var liten flicka och hade sprungit omkring naken i solen med mina lekkamrater.

Dimman utanför låg fortfarande tät, det var bara vi två som existerade. Vi dansade långsamt runt och lät våra kroppar upptäcka varandra. Vi rörde oss ansikte mot ansikte, hennes tunga bröst masserade mig och jag gned mitt sköte mot hennes. Min tunga gled in i hennes mun. Hon smakade som bubblande vin. Jag kysste hennes ögonlock och viskade, utan att kunna sluta: "Vad vacker du är… Vad vacker du är… Vad vacker du är…". Kyssarna täckte varandra, jag kysste hennes ansikte, hennes hals, hennes bröst. Bröstvårtorna pilade in i min mun när hon höll fram dem mot mig och jag kände hennes våta mun mot mitt kalrakade huvud. Jag fortsatte att kyssa henne ner mot den mjuka magen och låren samtidigt som jag lät sköteshåret gnida mot kinden. Det var så mjukt att jag knappt kände det. Hennes sköte lockade mig med en doft som fick hjärtat att bulta. När jag lät tungan vandra mot hennes kärleksskål drog hon mig på benen.

"Nu fuskar du", sade hon med spelad stränghet.

"Jag är inte den första idag som försöker, min älskade Minala," viskade jag i hennes öra.

"Min älskade Pelisomandra, gör det du vill med mig. Rör mig!" viskade hon tillbaka, rösten bar henne knappt.

Våra särade läppar möttes i älskogskyssen. Jag förde en hand upp mellan hennes lår och kupade den över hennes sköte medan jag med den andra ritsade med naglarna över Minalas rygg och stjärt. Hennes runda skötesskål var fylld av safter, med en känsla av under lät jag fingrarna smeka henne. Med fingertoppen vandrade jag mot hennes styvnande känselpunkt. Försiktigt tryckte jag mot denna och hennes underliv tryckte tillbaka. Ena handen tryckte på hennes stjärthalva och den andra mot hennes sköte. Hon gungade skälvande mellan mina händer. Hennes hand strök över min mage och mitt släta sköte och gled in med ett finger i mig. "Du skall ha det skönt också," mumlade hon. Rörelserna blev att större och hårdare. Hon slutade att kyssa och andades hårt med öppen mun mot min hals. Plötsligt höll hon andan och snyftade till, jag kände hennes kärlekssaft rinna varm på mina fingrar.

Fingret i mig, som varit stilla när hon nådde sin älskogshöjdpunkt, började på nytt att röra sig. Hennes varma läppar viskade i mitt öra: "Jag har tagit emot din kärleksgåva, nu skall du få min för jag älskar dig."

Jag kände mig lycklig för första gången på lång tid. Genom att ge allt hade jag fått allt. Jag kunde glömma det jag var; glömma att jag var väktare av tjugonde graden vid al-Garrons gille; glömma min kropp med dess hårda muskler och amputerat högerbröst; glömma mitt rakade huvud och sköte; glömma mina filade tänder. Kinderna blev våta när jag grät ljudlöst utan att känna sorg. Minala fångade upp en tårpärla med sin tungspets.

"Dina tårar smakar gott." Ett finger gled upp i mitt kved och rörde sig rytmiskt medan något annat började fladdra mot min känsliga punkt. Min underkropp öppnade sig och det kändes som allt blod strömmade dit. "Låt mig göra så det känns gott för dig." En droppe av vällust fanns där och Minalas fingrar fick den att växa. Jag gned mig mot hennes fingrar och det var gott. En hand kramade om min stjärt. "Så fin och fast den är, det känns skönt att känna hur den rör sig." Tungan slickade rent mina kinder och fortsatte ner på min bakåtböjda hals. Vällustdroppen i min kärleksskål fick mig att fyllas i rytmiska dyningar av lust snart måste få sitt utlopp. Jag kramade Minalas skuldror med händer våta av hennes skötessaft. Det doftade vått, syrligt och aromatiskt; som en kryddgård efter regn. Med en underbar känsla började mitt inre att tömma sig. Vällusten försvann sakta som en våg som drar sig tillbaka från stranden.

Jag lyfte upp hennes hand och kysste sakta hennes fingrar. "Tack, min Minala!"

Hon strök mig över kinderna där tårarna nu hade torkat. "Jag vill ge dig allt, för jag älskar dig."

Vi satte oss i sängen och svepte filtarna omkring oss. Sakta försvann dimman och vintersolen lyste in i rummet. Våra händer möttes och jag såg in i hennes ögon, läpparna möttes in lång kyss. Minala avbröt kyssen och viskade försiktigt: "Jag har lovat att ge dig allt

Vi satte oss i sängen och svepte filtarna omkring oss. Sakta försvann dimman och vintersolen lyste in i rummet. Våra händer möttes och jag såg in i hennes ögon, läpparna möttes in lång kyss. Minala avbröt kyssen och sade tyst: "Vill du dra för framför fönstret?

Jag lindade en filt omkring mig och steg upp och drog för draperierna. Med ett skratt sprang Minala efter mig och ryckte till sig filten så jag var lika naken som förut.

"Det är så jag vill ha dig, min vackra Pelisomandra." Vi jagade varandra runt i rummet men det blev en halvhjärtad förföljelse. Snart stod vi på nytt omslingrade med händer och läppar som inte fick nog av den andra. Ännu en gång steg kärleksvågen upp genom oss och förlöstes i glädje. Skrattande bröt vi omfamningen och tog ett steg ifrån varandra.

"Nu vill jag visa mig något, 'Peli'. Jag något av min mormor innan jag reste hit. Hon var perfektor i Idradeniska mysterier och ville att jag skulle visa det när jag givet kärlekens gåva." Hon slog ner ögonen och rodnade. "Det var hon som visade mig 'Fjärilen'."

Jag kände hur blodet rusade ner i kroppen på mig när jag mindes vad Minalas fingrar hade gjort. Adepterna hos Idradene - livets kvinnliga aspekt - kände många hemligheter.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Lisa och Carina	Lesbiskt	3.7	1/11-08
Någonstans, någon tid	Lesbiskt	3.8	1/11-08

Kommentarer

Denna novell har inga kommentarer.

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.