Space Boys 2
Författare: adam b Datum: 2007-01-22 01:06:39
E-post: my_evil_twin47@yahoo.com
Kategori: Homo
Läst:
16 875 gånger
Betyg: 5 (873 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
– "Anton? Är du där? Vakna!" sa en röst.
Anton tvingade upp ögonen.
– "Förlåt magistern, det var inte meningen att sova på lektionstid… Jag är bara så förbannat trött" mumlade Anton.
– "Som du knullar bort nätterna så är det inte så underligt" sa rösten.
– "Ska du säga som gladeligen sätter på honom varje natt" sa en annan röst.
– "Detta är väl knappast rätt tillfälle för sådana kommentarer, kommendör?" sa den första rösten.
– "Då skulle du inte börjat göra sådana kommentarer" sa den andra rösten.
– "Ja, kommendör... nej, kommendör... " sa den första rösten.
– "Doktor... kommendör... vad hände? Hur gick det med skeppet? Inga döda väl?" sa Anton vars huvud börjat klarna lite. Han hade också lyckats öppna ögonen fast det kändes som blytyngder hängde i ögonlocken och såg att första rösten tillhörde skeppsläkaren, och den andra rösten tillhörde kommendören.
– "Skeppet har kraschlandat på Jorden. Skrovet är praktiskt taget intakt som tur är, men inget funkar dessvärre. De goda nyheterna är att vi kraschlandade mitt i det som är kvar av rymdbasen i Mojave-öknen där dessa skepp tillverkas och ingången till hangaren är mindre än femtio meter bort plus att vi vet att det fortfarande finns atmosfär där inne samt en fullt fungerande prototyp till detta skepp så snart vi är klara här så kommer alla överlevande att ta på sig tryckdräkter och gå över dit och ta med oss all nödvändig utrustning" sa kommendören.
– "Vad gäller de döda så har jag också bra och dåliga nyheter. Två personer dog i kraschen och en är så allvarligt skadad att vi inte kan rädda honom, utan han kommer att dö inom några minuter. Emil dog när roderkontrollen exploderade i ansiktet på honom..."
– "Nej..." stönade Anton som gillade Emil av den enkla anledningen att de inte bara delade hytt utom allt som oftast delade koj.
– "Jag tror du svimmade vid det laget" sa kommendören.
– "Jag brukar göra det när jag ser blod och jag antar att det var en del när Emil dog" sa Anton.
– "När skeppet började störta kastades en del tunga saker tvärs över bryggan. Kevin kastade sig över dig för att skydda dig från att få skallen krossad och blev därför dödad själv istället" sa doktorn.
– "Nej... båda två som delar hytt med mig... de var så bra på att sätta på mig..." stönade Anton.
– "Försök se det från den ljusa sidan: du behöver inte sakna dem särskilt länge" sa doktorn.
– "Vad?" sa Anton svagt.
– "Doktor, det där är väl knappast ett bra sätt att säga det på" sa kommendören.
– "Förlåt kommendör. Förlåt Anton. Säg mig, Anton, hur mycket av din kropp känner du nu?" sa doktorn.
– "Varför frågar du... nästan ingenting. Från axlarna och upp" sa Anton och lyckades med svårighet lyfta upp huvudet och se ner på sin kropp och svimmade nästan genast av vad han såg.
– "Han tål inte att se blod" sa doktorn.
– "Jag har svårt att se honom så där, så försök föreställa dig hur du skulle känna det att se ett par blodiga metallbit sticka ut ur magen och bröstet?" sa kommendören
– "När du säger det så" sa doktorn.
De lyckades åter väcka Anton efter en kort stund.
– "Som du kanske förstått är du den som är dödligt sårad och inte förväntas överleva. Tyvärr kan inte jag göra något för jag är inte så mycket doktor som läkarstuderande som kom ombord som praktikant och sen liksom blev 'befordrad' till skeppsläkare när den riktiga läkaren omkom. Det var innan du kom ombord. Dessutom är sjukstugan i ett sådant skick att den just nu inte kan användas utan jag kommer att rädda vad som går och ta med över till andra skeppet. Men vi kan inte ta med dig för så fort vi tar loss dig kommer du förblöda omedelbart" sa doktorn.
– "Och vad är de dåliga nyheterna?" sa Anton svagt.
– "De då... jaha, jo det är förstås ett naturligt psykiskt försvar att skämta i svåra situationer för att helt enkelt stå ut med dem" sa doktorn.
– "Ska du ta loss mig så jag dör fort eller låta mig dö långsamt här?" sa Anton.
– "Okej, jag ska skynda mig. De goda nyheterna är att du kommer att få en ny, identisk kropp så fort du dör" sa doktorn.
– "Va?" sa Anton.
– "Kommer du ihåg bordellplaneten? Den med de förslavade, prostituerade klonerna?" sa kommendören.
– "Ja, de som såg ut som pojkar men tekniken hade gjort till någon sorts hermafroditer" sa Anton.
– "Just det. De hade grön hud när de hade kuk och sen kunde den tas bort och där var en mutta under och med ens bytte de hudfärg till att vara blå" sa doktorn.
– "Jag undvek dem så gott jag kunde och lät bli att ta landpermission där" på sa Anton.
– "Det var du inte ensam om. Men det var en till sak, de dog varje gång det gick för dem. Hjärtat exploderade och lämnade en stor krater i bröstkorgen och sen materialiserades de på nytt på en lysande platta och deras medvetande och minnen intakt i den nya kroppen" sa kommendören.
– "Det var ett försök att med brutala medel hindra spridningen av könssjukdomar tydligen. Resonemanget ska ha varit att om de prostituerade bara har sex med högst en person eller rent av även om de har gruppsex under varje kropps livstid så kan de inte sprida eventuella sjukdomar då virusen stannar i och dör med den döende kroppen medan bara medvetandet och minnet förs vidare till nästa kropp" sa doktorn.
– "Men vad har det med mig att göra? Jag är ingen prostituerad klon med löstagbar penis och min hud är lika vit som den alltid har varit" sa Anton.
– "Jag har förhandlat med prinsen så att vi nu har teknologin att hindra folk från att dö genom att klona dem på samma sätt som hororna och prinsen själv. Som du kanske minns så har jag fäst en liten nod i nacken på var och en av oss ombord på skeppet och det är denna som injicerar ett antal nano-robotar som först går in i cellkärnorna och läser din DNA och sänder informationen till en skrivare som präntar in informationen i en sådan här liten rund, genomskinlig stav som du såg sitta halsbojorna som klonerna bar" sa doktorn och höll upp en liten genomskinlig stav varpå Anton nickade igenkännande.
– "Okej, men vem är prinsen du nämnde?" sa Anton.
– "Det är lite komplicerat. Till att börja med så har vapnet som utplånat allt liv på Jorden också splittrat tiden så att orsak och verkan inte längre kommer i den ordningen och anakronismer dyker upp överallt. Bland annat så hade vi vid kraschen minst en person ombord som egentligen inte kommer att göra oss sällskap förrän om ett halvår eller mer. Därför är vi inte helt säkra på vad han heter eftersom vi aldrig träffat honom, men tydligen är han en avsatt kronprins på en liten planetoid och vi kommer att ta ombord honom för att skydda honom då, men antagligen lyckas vi inte helt utan han blir dödad och därmed klonad" sa kommendören.
– "Så jag ordnade med honom innan han dog nu igen så att vi kan få använda tekniken till att förse alla ombord med noder retroaktivt vilket kommer att göra det möjligt för oss att rädda honom när han sedan dör första gången och då kan få tekniken att rädda oss och så småningom honom" sa doktorn.
– "Va?" sa Anton.
– "Jag sa ju att det var lite komplicerat" sa kommendören.
– "Det låter snarare väldigt komplicerat för att inte säga omöjligt" sa Anton.
– "Kanske hade det varit omöjligt när tiden och orsak och verkan var intakt, men inte nu längre" sa kommendören.
– "Dessa nano-robotar som jag nämnde duplicerar även sig själva väldigt fort när de väl är i kroppen och det är de som bygger en liten sprängladdning på hjärtat, det går tydligen inte att hindra, samt att de gör andra saker som att kopiera eventuella tatueringar och återskapar dem på varje ny kropp. Men som jag antydde så finns vissa nackdelar som vi inte kunnat få bort som den att när ni väl dött en gång så kommer ni fortsätta dö varje gång ni når sexuell orgasm. Prinsen berättade också att när han ligger och sover här så hamnar ibland hans medvetande tillfälligt i en kropp på bordellplaneten och han spenderar några timmar där med att bli påsatt om och om igen, och ofta då så gör de honom blå, om du förstår vad jag menar. Han trodde att det var hög sannolikhet att samma sak skulle hända er" sa doktorn.
– "Du säger 'er', är det fler som kommer klonas?" sa Anton.
– "Som sagt, så lyckades jag förebygga denna katastrof till viss del genom att ge ALLA ombord en nod, vilket innebär att när du materialiseras i din nya kropp kommer du finna Kevin, Emil och även prinsen som vi gett en alternativ identitet så länge ni vistas på skolan" sa doktorn.
– "Skolan? Kommer jag inte att materialiseras på det nya skeppet som ni ska till?" sa Anton.
– "Inte med en gång. Vi måste frakta kloningsmaskinerna till det nya skeppet och koppla in dem vilket kommer ta tid. Dessutom behöver vi någon som tar reda på vem som förstörde Jordens yta och varför och vi skickar vi er till ground zero för vapnet som orsakade detta, något dygn innan det sker. Vi har redan gjort i ordning så att vi har en uppsättning av kloningsmaskinerna där" sa doktorn.
– "Det är en internatskola någonstans i USA som är nästan tom för att alla elever åkt hem över jul och nyår. Där finns bara några av personalen, som vaktmästaren som sköter om byggnaderna till exempel. Du, Kevin, Emil och Vladimir som vi låtit kalla prinsen för tillfället kommer att föreställa fyra elever som antingen har för långt att resa för att det ska vara någon mening att åka hem över helgerna eller helt enkelt inte är välkomna hemma" sa kommendören.
– "Så länge ni är där kommer ni inte minnas något av er existens här annat än möjligtvis drömmar eller vad ni tror är rena fantasier" sa doktorn.
– "Har jag något val?" sa Anton svagt.
– "Nej, det är för sent för att förhindra kloningen nu. Däremot, om du inte har något emot det så kommer jag istället påskynda det hela genom att ta loss dig från staget på vilket du spetsats" sa doktorn.
– "Gör det. Förresten, kan ni tända lite fler lampor, det är så mörkt här?" sa Anton.
– "Det är inte mörkt, det är du som inte har långt kvar" sa doktorn och tog ett rejält tag om Antons överkropp och drog.
Mycket snart var Anton fri från staget och doktorn satte sig ner på däcket och höll Anton i sina armar. Några sekunder pumpades det ut blod ur såren i bröstet och ryggen och sen sinade det och Anton andades ut en sista gång.
Från att knappt ha sett någonting de sista sekunderna tills det blev helt svart så såg Anton plötsligt allt. Han tyckte sig sväva upp i taket och såg ner på en pojke som låg med huvudet i doktorns knä. Pojken var helt livlös och hade stora tribals på båda armarna och ett sår i bröstkorgen där den ljusa tanktoppen var färgad röd. Han insåg att det var sin egen döda kropp han såg. Doktorn tittade upp mot taket som om han såg Antons själ, vilket han naturligtvis inte gjorde utan doktorn började istället gråta.
– "Gråt inte, vi kommer snart se honom igen" sa kommendören men även han med gråten i halsen.
– "Jag kan inte hjälpa det, han hade den skönaste röven att knulla på hela skeppet" bölade doktorn.
– "… Ja, det hade han" höll kommendören med.
– "Har du...?" sa doktorn förvånat.
– "Första kvällen efter att han kom ombord så fann jag honom naken i min koj när jag kom till min hytt. Jag försökte säga ifrån att det inte var lämpligt för en befälhavare att göra det med sina underordnade men han förförde mig till att sätta på honom istället" sa kommendören.
Anton började omges av ett starkt ljus när han plötsligt rycktes tillbaka och tid och rymd tycktes flyga förbi honom och han fann sig själv i ett mörkt utrymme.
Det kom ljus nerifrån och Anton tittade ner och såg att han stod barfota, iklädd enbart ett par jeans och en T-shirt på en lysande, rund platta. På båda sidorna om honom hängde kläder, många av vilka såg ut att vara skoluniformer. Framför honom så kom ljus in från rummet utanför genom springan under en dörr. Han sträckte ut handen för att öppna dörren men den öppnades åt honom och där stod Emil.
– "Vad gör jag i garderoben?" sa Anton.
– "Det borde väl jag fråga dig, om det inte var för att jag inte själv vet varför jag finner mig ståendes i garderoben på en lysande platta varje gång jag runkat. Men är det inte på tiden att du kommer ut ur garderoben?" sa Emil.
– "Jag trodde det bara var jag som fann mig själv i garderoben varje gång jag runkat. Mycket lustigt förresten, 'komma ut ur garderoben'. Men vad får dig att tro att jag är bög?" sa Anton som nu inte kunde minnas något annat än de år han spenderat på skolan med Emil och Kevin som bästa kompisar men inte berättat för någon alls att han var homosexuell.
– "Mest är det den där serien i mangastil, 'Space Boys' som du publicerar på nätet" sa Emil och tog Antons hand och ledde honom ut ur garderoben och fram till hans säng.
– "Hur känner du till den?" sa Anton lite oroligt.
– "Kevin upptäckte den av en slump faktiskt, och tipsade mig om den för att han tyckte den var bra och visste att jag också är bög och jag fastnade för den direkt. Sen har vi tillsammans lyckats lista ut att det är du som gör den" sa Emil medan han klättrade upp och satte sig med ryggen mot väggen och sänggaveln i huvudänden av sängen och klappade överkastet bredvid sig som ett tecken att Anton skulle sätta sig bredvid men han förblev stående vid sängkanten.
– "Jaså, det tror ni er ha gjort?" sa Anton och gjorde ett misslyckat försök att lägga an ett pokerfejs.
– "Inte undra på att vi alltid vinner när vi spelar poker mot dig" skrattade Emil.
– "Va?" sa Anton.
– "Inget. Vi vet att det är du som gör serien, eller podsändningen som det har blivit. Det är uppenbart att de tre huvudpersonerna, Anton, Emil och Kevin är baserade på oss tre. Det hade nog inte hjälpt om du ändrat namnen för du är så bra på att teckna att det syns klart och tydligt att det är vi. Dessutom är du den enda på skolan som har så stora tatueringar över hela armarna. Att en 19 år gammal skolelev kunnat få göra sådana tatueringar med tillstånd från sina föräldrar finner jag högst märkligt förresten... men de är coola så jag klagar inte. Dessutom har du en ritplatta till din laptop med vilken du ritar den färdiga versionen av serien i ett program du har köpt som är specialiserat på just att rita manga. I den halv-animerade versionen du lägger ut som podsändning spelar du in dig själv som berättarröst och läser all dialog själv så att vi som känner dig omedelbart känner igen din röst" sa Emil.
– "Så tydligt är det väl inte?" sa Anton.
– "Jo. Slutligen så kollade jag på skärmen på din laptop innan jag hörde ljuden från plattan i garderoben och gick och öppnade dörren. Det står 'Uppladdning klar. Spara och avsluta programmet' där och det program som är öppet är FTP-programmet med vilket du klart och tydligt nyss uppladdat senaste avsnittet av 'Space Boys'. Jag får ta och titta på det sen för jag är jätte-nyfiken på om alla överlevde den där attacken som fick alla kontroller på bryggan att explodera" sa Emil och Anton vred reflexmässigt på huvudet och tittade på sin MacBook som hade skärmsläckaren på.
– "Att du dessutom har skärmsläckaren till att visa sidor ur serien gör det inte mindre uppenbart. Kom igen nu, vi vet att du är bög och det faktum att vi gillade din serie redan innan vi insåg att det var du som gjorde den bevisar ju att vi också är homosexuella, så varför inte bli min knullkompis du också. Vi hinner lagom innan julklapps-utdelningen" sa Emil och sträckte sig över och tog tag byxlinningen på Antons jeans och drog så att Anton ramlade ner på sängen över Emil.
– "Julklapps-utdelning?" sa Anton förvånat.
– "Det är julafton vet du väl? Personalen har ordnat så att vi fyra elever som är kvar på skolan får använda allrummet att fira jul i. Visserligen är vi i USA men eftersom två av fyra av oss kommer från Sverige så fick majoriteten bestämma så vi firar jul i kväll" sa Emil.
– "Det hade jag helt glömt" sa Anton och började finna sig till rätta liggandes tätt intill Emil med armarna om honom. Känslan av en annan killes kropp tätt intill var något han bara hade upplevt en gång tidigare, för ett par år sedan, långt innan han började på den här skolan och träffade Emil och Kevin. Nu började minnena av att förlora oskulden till en annan kille att väckas till liv och hans kuk började styvna till av känslan av Emils kropp mot sin egen.
Emil lutade sig fram och tryckte sina läppar mot Antons vilket fick Anton att sära på sina läppar och deras tungor möttes på mitten. Samtidigt började Emil att dra Antons T-shirt uppåt och de bröt kort kyssen så att tröjan kunde passera Antons huvud. Anton i sin tur började knäppa upp Emils skjorta samtidigt som Emil smidigt knäppte upp översta knappen på Antons jeans och drog sen isär så att knapp-gylfen knäpptes upp på en gång och Antons hårda kuk föll ut. Vid det laget slutade de kyssas och Emil krängde av sig skjortan sista biten innan han tog tag om Antons kuk med ena handen samtidigt som han kröp nedåt på sängen och tryckte lite lätt på Antons ena axel så han villigt lade sig på rygg. Emil runkade Antons kuk några drag innan han släppte den och tog sen tag i Antons byxor och drog. Anton lyfte automatiskt ändan från sängen så att Emil kunde dra loss byxorna och snart var Anton helt naken. Emil tog åter tag om Antons kuk och denna gång lutade sig framåt och lekte med tungspetsen på ollonet innan han tog in hela kuken i munnen och började suga av honom. Emil jobbade hårt med Antons kuk genom att suga och slicka så att Anton stönade högt.
– "Om du inte vill ha satsen i munnen så är det bäst att du slutar nu" sa Anton plötsligt.
Emil tog genast Antons kuk ur sin mun och ställde sig istället på knä mellan Antons ben och knäppte upp sina egna jeans och tog av sig dem. Innan Emil slängde sina byxor på golvet tog han fram två små plastförpackningar ur ena fickan och lade den ena bredvid sig och öppnade den andra.
– "Har inte du heller några kalsonger på dig under jeansen?" sa Anton.
– "Nej. Jag gillar känslan av jeans mot bar hud vilket jag inte får känna så ofta. Större delen måste vi ju ha de där förbannade skoluniformerna vars byxor är av ett oerhört obekvämt tyg" sa Emil medan han klämde fram glidmedel ur förpackningen och gned in sin kuk med det och sen tog lite till på ett par fingrar och gned det runt Antons analöppning och stoppade sen in ett finger i hans hål.
– "Det är sant" sa Anton samtidigt som Emil lyfte upp hans ben på sina axlar och sen kröp närmare och placerade sitt ollon mot Antons hål.
Emil tryckte lite lätt mot hålet och snart gled kuken in till roten. Emil började röra höfterna fram och tillbaka först långsamt och sen fortare.
– "Du har blivit påsatt förr" sa Emil.
– "Ja, men det är länge sen. Jag har inte berättat för någon på skolan att jag är bög men jag har aldrig sagt att jag är oskuld" sa Anton mellan sina stön av njutning.
Emil nickade att han förstod men sa inget utan fortsatte knulla Anton, ömsom fort och ömsom långsamt, ömsom djupt och ömsom grunt. Utan att någon av dem märkte eller hörde något så pep och blinkade de små metallnoderna på pojkarnas nackar, precis under skallbenet, till när noderna låste sig vid varandra så att de såg till att det skulle gå för båda två precis samtidigt. Plötsligt började de känna sig varma i hela kroppen och smått yra i huvudet och deras hjärtan började klappa så hårt att det kändes som att de skulle slå sig ut ur deras bröstkorgar. Det var en känsla som båda pojkarna kände igen från att han använt poppers vilket var förvirrande eftersom ingen av dem ens hade tillgång till poppers för tillfället. Men de han aldrig undra över det, för det gick för dem och de fick en chock då de inte bara sprutade ner varandra med sperma.
Fler noveller av samma författare
