- Jag kan inte fatta. F-n asså, Tomas, du, är bög?!
Han nickar stillsamt och ser på det lilla hålet i mina jeans, och börjar pilla på det. Efter ett tag ger jhan ifrån mig ett " Mmm" när Moses inte svarar. Hålet hade blivit betydligt större nu.
- Men vad i h-lvette tänker du säga till, ja säg Monika och Gnave?! De kommer att få spel asså! Moses sa den sista meningen med en gntta iver och satte sig med ett lätt flin i soffan bredvid honom, och såg på Tomas och hans finger som frenetiskt drog i en väldigt stark tråd. De kommer inte att gilla att du förstör dina nya brallor heller...
- Nej, jag vet. Men jag bryr mig inte om va morsan och farsan säger! Dom är bara snobbar, och de skulle bara sätta mig i terapi för att de tror att det kommer gå över! De skulle tro att det är en sjukdom, Moses.
Den lugne, tuppkamme pojken nickade jakande och hjälpte den svarthårige att dra loss tråden från knät i jeansen. Det visade sig att det var en rätt betydande tråd och nästan hela brallan skulle åka av.
- Tur är ju iaf att My är så liten att hon inte bryr sig, hon kommer nog vara den som tar det lugnast, föutom jag då! Moses härmar Vanheden eller Sickan och lådsas dra överklassigt i kavajen. Tomas rättar honom efter far sin, och han härmar. Till slut så hamnar de i brottningsmatch, än en gång,

Klockan närmar sig sextiden då den homosexuelle pojken Tomas vandrade hemmåt för att öppna köksdörren som skulle användas som garderobsdörr och han skulle säga det till både mamma och pappa och My, Hans Tomas Michael Grahn var inte hetro, utan homo.
Han kunde se framför sig hur mamma Monika skulle tappa skålen med halvtinade morötter och ärter i det nytvättade golvet, kväva ett skrik med ett svälg och lite tyst säga till sin make " Jag tar ut My en sväng, prata med honom du, som vet hur man gör! "
Och ta den två år gamla flickan i sina händer och springa femton meter till grannen för att sitta där och sörpla te.
Pappa Gnave skulle sitta med sin pipa i sin ursuttna fåtölj och humma ut sig " Jaha min son, jaha... Det är så det är.."för att efter cirka tio sekunders betänktetid gorma ur sig icke uppfunna ord och beskyllningar som handlade om Tomas, My, mamma och pappa.
Men den här gången, skulle Tomas inte finnas där. Ingenting föurtom minnet om att " Tomas den hetrosexuelle, Son till Gnave Grahn, inte längre är hetro. Han har gått över till den sidan, ni vet." Inte precis så, men det var det mamma och hennes små tanter skulle skvallra om. Folk kunde tro att han blivit pedofil, neger eller en riktigt fet kebabmumsare som sitter 50% av tiden på ett kebabhak och resten på McDonalds.
Fel, han Är Homo, har alltid varit och dörren som han skulle använda till garderobsdörr var precis framför näsan på honom med mamma i ett strålande ljus.
- Mamma, jag gillar pojkar.
- Jag vet att du har varit hos Moses och du vet va-
- Mamma, jag är bög.
Mamma blev tyst. Skriket kom som en dold hostning och mamma skyndade sig att sjunka djupt ner i närmaste soffa, men handen för hjärtat.
- Snälla Tomas, skämta inte s-
- Mamma, jag gillar att kyssa killar, att ha Sex med killar!
Snälla, förstå.
Mammas huvud försvann efter ett ögonblick ner i blusen. Den dränktes av mammas macarafärgade tårar och kunde inte användas efter det. Hon grät så högt att pappa kom in i hallen.
- Vad är det som han hänt? Gormar han.
-Gnave, säg till honom! Säg till honom att sluta skämta sådär! Säg det till honom!!
- Vad har du gjort Tomas? Vad har du nu gjort?!
- Pappa, jag är bög.
Till och med pappa blev tyst. Men bara så länge att hans huvud bytte färg totalt och han spottade ut sin pipa på golvet.
- VA F-N ÄR DET DU SÄGER?!
- Pappa, jag gillar killar.
Efter det gjorde pappa bara några saker. Hämtade en icakasse, Tog några nävar kläder och la dem i där(hans som tur var) och en tjuga.
Och sa
- Åk så långt bort du kan, för den där tjugan. Fort som fasen. Jag har en go lust att slå dig. Och du får aldrig bo här mer.
Aldrig, Aldrig, Aldrig, Aldrig...
Han slet till mig kassen och rusade ut i snön igen. Gatlyktorna verkade vara så mycket luddigare nu och ingen människa såg normal ut. Alla såg snett på honom och ingen brydde sig mer om honom än sin egen skosula.
Sedan förstod han. Det var han som grät.
Han slänge sin kasse på den sandiga gången som också var täckt med snö, och sig själv i snön.
Han låg där och frös. Länge, så länge. Han kunde inte känna fingrar eller något under knäna när någon ruskade på honom, mumlade något ohörbart och lyfte upp den frusna kroppen, och bar honom någonstans så varmt, exakt lika varmt som kroppen hans vänstra kropp då vilade mot.
Även om han inte tänkte så mycket då, tänkte han på sin sexualkunskap i åttan.
" Ett ja är ett ja. Ett nej är det nej. Min kropp är min kropp. Din kropp är din kropp. " Så ville han inte ha det. Min kropp är din kropp, och din kropp är min kropp. För det var så det kändes. Vår kropp, är vår kropp.
Han tänkte inte så mycket mer då. Nej, inte på flera timmar, kanske en hel dag låg han som död där, någonstans. Han visste inte var, han visste inte hur, och inte vem. Men han vsste att nån var det, varmt var det och skönt som det bara kan kännas i en mjuk säng.
Efter många timmar av uppvärmning vaknade han. I ett stort, varmt, inte bara till värmen utan till färgen, rum med många trämöbler och brinnande ljus. Och en lugn, sovande man, på en stol, bredvid honom. På nattduksbordet stod en kall kopp kaffe, halvtom. Och på en annan stol, på andra sidan av den stora sängen med röda lakan föresten, hängde hans kläder, alla kläder, torra.


(writers note: Inte helt färdig, men ni får ursäkta, jag måste också sova)