Del 2:
Aldrig tidigare hade jag kunnat föreställa mig att en en enda man kunde förpesta min tillvaro i en sådan här utsträckning. Verkligheten tonades ner likt en sista
solnedgång beskådad genom porten till helvetet, å där i ett hjälplöst folkhav separerades jag från min egen skugga och leddes ner mot underjordens centrum.
Vi grät alla syra som förtärde våra närmaste då vi omfammnade varandra av rädsla. Från mörkhet in i svarthet, från plågad till lidande och från vilsen till ensam...

När jag efter en längre hallucination återfick kontakten med den beska vardagen, smälte alla intryck samman i en enda fysikalisk soppa.
Det gick inte att särskilja mannens berättelse om svek och sexuell extas från de anskrämliga fiskmåsarna som kacklade utifrån gården.
Inte heller bråket mellan några skitungar och en pensionär, som vägrade köpa överskottet av årets majblommor ungick mitt företagsamma sinne.
Omsvept av social misär, på den enda plats jag någonsin känt mig fri och trygg, inuti mitt eget hem.
Detta som var min ståtliga borg och min fasta punkt i tillvaron,
en plats där saker aldrig blir som man har tänkt sig. Skulle jag ta övergreppet på min intigritet som vardagsmat,
var detta kanske min beskärda del av brottsstatistikens slumpartade och grådaskiga utfall?
Hur som hellst så var jag inte förvånad att kvinnan i mitt liv fallit för denna slusk, han hade ju ett
överskott på varenda motbjudande egenskap en människa kan besitta. Detta faktum var säkert intressant och spännande för en uttråkad medelålders hemmafru.
Tydligen var jag alltför ouppmärksam i både mina relationer och i mina analyser för plötsligt höjde mannen rösten och skrek:
- Man skulle kunna säga att ditt äktenskap ligger i mina händer nu, inte sant min pojke?!
Jag har utforskat din kvinna på varje tänkbart ställe, till och med där hon inte ville! Hennes kropp var så ren tills jag kom in i bilden!,
Tror du att hon blir lycklig av dina slarviga tavlor i akvarell och skulpturerna som är fulare än ruttet trä?!
Jag symboliserar allt det du aldrig kan vara, allt du inte vågar testa på grund av din präktiga etik och moral!
Försök inte göra världen vacker så länge det finns människor som mig, förneka oss gärna men se inte bort när vi invaderar din lägenhet!
Mannen försökte verka oberörd av sin egen berättelse, men man kunde ana hur stoltheten hela tiden rann över även under de mest obetydliga detaljerna.
- Du kommer att känna en väldig smärta när jag släpper taget om dina armar, detta beror på att blodflödet genom dina händer har avstannat och att det därför
har uppstått syrebrist i vävnaden.
Du är för svag för att kunna bekämpa mig nu, så försök inte med något. Nu släpper jag långsamt och försiktigt.
Jag hade föreställt mig att det skulle komma som en lättnad att slippa mannens klibbiga fingrar, men mina händer blev iskalla och pulserande när känseln infann
sig, de var blåa och blodkärlen spändes till bristningsgränsen i ett försök att återställa balansen.
Värken gjorde mig paralyserad och långsam, jag ville inget annat än att slå upprepade gånger mot mannens skalle, krossa honom kroppsdel efter kroppsdel,
men händerna var obrukbara för tillfället.
Mannen såg min ilska som bara väntade på att få vatten på sin kvarn, jag rös av vanmakt och kunde erinra mig en liknande episod från en av barndomens tyngre dagar.
Den gången hade jag kunnat försvara mig, men hade då fått kungligt med stryk som betalning.
- Bra att du kämpar vidare, det ska ju inte vara enkelt att beröva en ung man på dom få saker han verkligen värderar högst. Jag gillar din lägenhet förresten, så stilfull och
absolut i sin enkelhet. Så när kan jag flytta in?
Han log så att ögonen blev rynkiga och smala, och med en överlägsen och förväntansfull blick inväntade han min kommande reaktion.
- Hur vågar du? Har du inte redan förstört tillräckligt? Vad har du gjort med min fru?
Mannens psykotiska beteende hade bara stört mig till en början, men nu var jag rejält upprörd och orolig över min frus hälsa, hade han strypt henne långsamt med
sina sjuka medicinska kunskaper. Jag ågrade nu alla våra tidiga gräll om ovesäntligheter, och insåg till min stora förskräckelse att jag faktiskt älskade den lilla hyndan fortfarande.
- Lugn, bara lugn. Hon befinner sig just nu i ditt kök och förbereder vår afton måltid, kliv in bara och känn dig som hemma.
Mannen pekade med blottad handflata mot köksdörren, manade mig att gå först med denna hövliga gest och log för ett kort ögonblick innan han sparkade mig i rätt
riktning.