Del 1:
När jag klev in i min egen lägenhet den där morgonen då semestern slutligen hade blivit kväst, gick mitt humör från sommar-energisk-lärka till förargad-konstnär.
Jag betraktade allvarsamt ett par otäcka träskor som oansvarigt placerats för att stå i vägen för min framfart,
men vem kunde föra sig med sådan primitiv råhet?
Var dessa skrovliga slöjdspån ett personligt hot, eller var det en signal på att samhället till sist hade tröttnat på massproducerade gummi artiklar med
tillhörande luftkuddar? Jag böjde mig ner och studerade hantverket noga,
med stryckande rörelser lät jag mitt ena pekfinger vandra över den slitna ytan.
Någon hade reparerat skinnet med en sytråd vars färg inte matchade alls. Då rörde det sig alltså om en fattig stackare eller en principfast person med en sådan
stolthet att klädesplaggen blivit en del av individen, och att de därför inte kunde slängas.
Hur det än låg till med den faktiska sanningen så var jag osäker på om den här
incidenten behövde klaras upp. Visst var det förfärligt att en främling varit inne i min lägenhet utan min vetskap,
men på något sätt kändes det ändå tryggt att föra ner fötterna i detta stycke oväsentlig historia,
som kanske lämnats kvar i just den avsikten att de skulle brukas vidare. Jag kunde känna träsulorna, som var påfallande hårda när jag villrådigt gick fram och tillbaks genom hallen, detta gjordes i ett nyckfullt och halvhjärtat försök att förstå min besökares syfte och handlingar.
Träskorna klapprade storartat då de följde mig i den strikta färden,
ljudet stillade faktiskt min oro så jag beslöt mig för att lägga dramatiken åt sidan och vila en stund i vardagsrummet.
Situationen kunde dock inte hanteras med enbart förnekelse, det behövdes sannerligen ett strävt vin. Jag korkade up en flaska Chardonnay, och drog in
doften av lagrat ekfat. Spåren av cocosnöt fick mig att sucka av hängivelse, och jag klunkade i mig innehållet med slutna ögon.
Frågan var om inte balsamisk druvsaft med inslag av vanilj vore än mer passande.
Ett besök i vinkällaren brukade alltid lugna mina känsliga nerver när vardagsstressen blev för mycket.
Alkohol hade faktiskt botat mig efter tre år med sjukdoms diagnosen äkta make, ett tillstånd som då inget cellgift i världen kunde rubba.
Min fru hade på grund av sin själsliga minimalism ett ständigt behov av sexuell närhet,
hon erkände faktiskt vid ett tillfälle, att hon var en andlig dvärg som saknade inre strävan efter förståelse,
därtill nämde hon en pervers önskan att till fullo leva som ett djur med naturen som enda regent.
Men hon hanterade både sin egen och andras kroppar väl, hon brukade runka av mig med en bit folie papper runt ollonet, samtidigt som jag kallade henne för fähund.
En annan positiv egenskap var hennes eviga tjat beträffande analsex som en familjeangelägenhet.
Vi hade inte träffats på ett halv år och minnena av henne kom över mig i sådan omfattning att jag fick ångest,
min kropp började domna bort och yrsel distraherade min tankeförmåga.
Jag stapplade som om hela benstommen blivit avlägsnad, och utan någon som hellst kordination trillade jag framlänges in i vardagsrummet.
Talangfullt slog jag huvudet i bords skivan på vägen ner, och blev således liggande på mage.
Väl nere på golvet tog jag en kort rast och passade på att se över mitt möblemang från ett nytt säkerhetsmässigt perspektiv,
vartefter vissa brister med ens blev öppenbara. För hur kunde man år 2006 leva i lägenheter utan inbyggda säkerhetslinor?
Lösningen var så självklar, en gigantisk babysele skulle fästas i taket,
så att jag obehindrat kunde färdas genom mitt hem samtidigt som jag ammade mig själv med en flaska grenache.
I synnerhet skulle jag gunga mig bort från min ensamhet utan att iakttaga sans och vett.
Främjad och med nya krafter stretchade jag mina vader i 20 sekunders intervaller, fördelade på 4 set.
Det var då mitt under friskvården som den makabra glimten av äldre gentleman nådde mina sinnen, där i min soffa låg alltså en för mig okänd herre,
han låg med ansiktet vänt mot väggen och var ihopkrupen likt en igelkott, knäna vilade mot huvudet och låren var krampaktigt omfamnade av mannens armar.
Det doftade antikt om den ljusbruna koftan och de blekta finbyxorna, mannen var barfota och han trummade en enkel melodi med sina tår mot soffans armstöd.
Han var kraftigt överviktig, men det musikaliska beteendet tydde ändå på att han var trygg i sig själv.
Det kändes hotfullt att få besök på det här sättet, och jag var osäker på hur konfrontationen skulle hanteras. Att kasta ut mannen vore enkelt,
kanske lite för enkelt. Det skulle dessvärre inte stilla min växande nyfikenhet. Vem var han? Vad gjorde han här? Hade han ett gott ölsinne?
Försiktigt närmade jag mig för att granska främlingen mer ingående, kanske också för att kunna skälla ut vederbörande på ett mera övertygande sätt.
När jag lutade mig över mannen såg jag att han stirrade tomt framför sig, han verkade djupt försjunken i grubblerier.
Ibland stack han ut tungan och viftade oroligt med den för att sedan slicka sina egna knäskålar genom byxornas tunna tyg.
- Eh, ursäkt så mycket om jag stör men skulle jag kunna få låna min egen soffa? Sade jag chockerat och knappt hörbart.
Gud vilken löjlig fråga, tänkte jag direkt efter att ha yppat dessa ord. Nu blir jag utskrattad i mitt eget hem.
Men det var tyst som i graven... Tydligen var målet med det här mötet, att jag skulle bli provocerad till den grad, att den symboliska makt som varje ägare har
till sin bostad skulle gå förlorad.
- Om ni tror att tystnad kommer att gynna er sak så har ni underskattat ert offer ordentligt, skulle det här imponera på mig?
Att en trött gammal bubbe beslagtar mitt vardagsrum och sedan har fräckheten att bete sig oanständigt. Nej nu jävlar...
Jag knöt den högra näven och gjorde mig redo för ett bittert handgemäng, men jag fick fortfarande ingen reaktion, trots mitt skarpa tonval och mina vilda gester.
För att visa hur irriterad jag blivit, tufsade jag till mannen i håret så att han gick från pedantiskt välkammad till allmänt ovårdad.
- Där fick du, jag kommer att trakassera din frisyr ända tills du avslöjar sanningen, det får ta den tid det tar.
Då hördes ett svagt morrande ljud från mannen och han tog tag i min arm och höll fast mig i ett järngrepp, jag slet och drog för att komma loss men
det resulterade enbart i att mannen rullade runt så att vi nu kunde se varandra rakt i ögonen.
Han överraskade mig genom att plötsligt ta till orda:
- Ingen idée att du försöker unkomma mina starka nävar, jag har arbetat som repslagare på skeppsholmen i över 30 år.
Han hade en torr och härsken andedräkt som bolmade ut ur den andfådda strupen, luften påminde mig om en kvav källare,
och i det ögonblicket insåg jag att spelet var förlorat, å ett sånt förtret,
jag hade gått i fällan och fick ta konsekvenserna för min dumdristighet.
- Vad vill du mig egentligen? Sade jag likgiltigt.
- Det är något jag måste berätta för dig min pojk, någonting mycket viktigt
- Ska jag anteckna detta i min mobil? Sade jag ironiskt och insåg att han även utnyttjade sin höga ålder för att psyka mig.
Mannen ignorerade kommentaren och sade följaktligen:
- Det är jag som har knullat din fru dom senaste månaderna, och om sanningen ska fram så vill jag lämna tillbaka henne nu.
Tack för lånet.

Fortsättning följer...