Ecstacyn var alltid snäll mot dig. Ecstacyn fick dig att glömma alla dina bekymmer. Ecstacyn fick dig att glömma all din smärta. Och det bästa av allt; Ecstacyn fick dig att dansa hela natten. Dansa, dansa tills dina ben inte längre kunde bära dig och fick dig att kollapsa rakt på dansgolvet och spy dina inälvor ut. Och efter det började världen spinna långsammare och långsammare, även om det tog ett tag. Ecstacyn kändes jävligt bra.
Jag snubblade ut ur klubben och på den våta gräsmattan utanför för att lägga mig ner på rygg. Jag hade tappat bort mina vänner någonstans därinne och orkade inte bry mig ett dugg om det. Det kändes komiskt hur daggen föll från grässtråna på min nästipp, in facto kändes det mesta ganska komiskt just då. Det var härligt att vara en nittonårig universitetselev då, även om allt inte var som jag ville att det skulle vara. Mina tankar fylldes av triviala saker som hårfärg och läxor och kläder. ”Måste färga håret svart igen...konsthistorieuppsatsen för fan...och nya känger. 14 håls. Jo 14 håls ska det vara,” mumlade jag drucket och hörde knappt mig själv; jag hade riktigt ont i halsen efter att ha skrikit och dansat så mycket utan att dricka tillräckligt med vatten. Jag ville dock riktigt gjärna ha en cigarett, men min hand hade inte energi nog att fiska upp den från fickan.
Jag kände inte av den tidiga vårkylan. Min svarta läderjacka kändes varm även om jag visste att jag borde knäppa den. Jag visste att värmen var en illusion. Jag skulle frysa ihjäl om jag låg här. Ännu en natt då jag skulle frysa ihjäl om ingen tog hand om mig. Men det gjorde de väl alltid, eller hur? Jo det skulle de. Och det gjorde de också. Jag kände hur ett par starka armar bar upp mig. Efter det kände jag inget alls.

Matt ljus. Jag kände igen denna gula ljus. Det var Martins rum. Jag drog in luften djupt in i mina lungor, som för att andas in hans själ. Han stod framför mig. Jag täckte mina ögon för ljuset; det gjorde ont i ögonen även om det inte var så ljust.
Vad skulle han göra nu? Säga åt mig att dra hem igen? Jag ville inte att han skulle säga till mig att gå hem. Jag låtsades hellre må illa än bli utslängd av honom. Han behandlade mig alltid som ett barn. Hur jag än gjorde för att bevisa honom att jag inte var ett barn behandlade han mig som sin lillebror. Allt jag gjorde verkade göra det hela värre. Han sa att vi var vänner. Men jag var inte säker att vi ens var det...
”Om du ska spy kan du göra det i toaletten,” sa han utan minsta antydan till oro i rösten. Det fanns ingen känsla i hans röst över huvudtaget för den delen.
Jag såg upp mot honom. ”Nej...” svarade jag trött med en suck och blundade. Kunde han inte bara sätta sig på sängkanten bredvid mig? Åtminstone låtsas vara den jag tror att du är. Snälla låtsas.
”Ska du stanna här inatt?” frågade han, fortfarande tornad över mig.
”Ja,” stönade jag. Jag öppnade ögonen och låste de i hans bruna. Borde jag fråga om lov? Hans flickvän kanske skulle komma. Men hon skulle inte ogilla att jag sov över: hon visste hur det var. Ibland undrade jag hur hon kände gentemot det hela. Martin var hennes pojkvän när allt kom omkring. Kanske såg hon mig som ett barn också? Men jag älskade henne, hon var min bästa vän och förstod mig bäst. Men ingen pratade heller om hur det var mellan oss, det var tabu.
Martin satte sig slutligen bredvid mig och gjorde en handrörelse för mig att maka på mig. Han lade handen på min panna som för att ta min temp. Jag såg på honom med nyfikenhet. ”Klä av dig,” sa han lugnt. Alltid detta. Alltid. Varför retade han mig så?
Han skulle alltid säga till mig att klä av mig, för att sedan titta på min vaxbleka och spinkiga figur med smäda i ögonen. Jag hade inga bröst eller timglasfigur att skryta med och var dessutom kortare än de flesta killar i min ålder. Och även om ingen leende någonsin kom över hans läppar glodde han på mig och jag kände att hans hånande gjorde mig än mer desperat efter honom.
Martin beordrade mig till detta när han kände för det. Som om det var ett privilegium jag fick. Att än en gång försöka förföra honom innan han skickade hem mig. Men jag lyckades aldrig i alla fall.
Jag såg på honom en stund, försökte lista ut hans motiv dock förgäves. Långsamt reste jag mig upp, och lika långsamt drog jag av mig min svarta sönderrivna tröja, svarta bomulls hotpantsen och de blå svarta randiga överknästrumporna, mina ögon hela tiden fokuserade på honom, mina händer vandrandes över min kalla hy i ännu ett patetisk försök att förföra honom. Efter ännu en titt på honom tog jag även av mig kalsongerna och stod framför honom med endast en ankh runt halsen. Jag kände mig så liten där jag stod, väntandes på hans godkännande av någon sort. Hans kyla sände rysningar upp och nerför min rygg och melankolin gjorde mig än mer illa. Jag ställde mig närmare och lade mina bleka armar runt hans breda axlar och kysste hans läppar ömt innan jag drog till mig ena handen för att låta den vandra över min beniga bröstkorg, platta mage och ner mellan mina ben. Mina tänder bet sig hårt in i mina läppar och jag blundade. En skälvade suck flydde mig.
Martins ögon var kalla, observerande. ”Lägg dig ner.”
Jag gjorde som jag blev tillsagd. Hans blick följde mig, och sedan reste hans sig och gick ut. Jag väntade, undrandes vart han tagit vägen och blev en aning nervös. Toaletten kanske?
När jag reste mig gjorde jag det för snabbt; jag blev yr och hamnade på mattan på den bruna heltäckningsmattan på alla fyra. Jag kröp fram till min klädhög och grävde fram mitt cigarettpaket och tändare, kröp tillbaka till sängen och öppnade fönstret ovanför sänghuvudet. Blåsten fick gardinerna att flyga och jag frös och darrade. Jag lade mig på sängen på rygg, brydde mig inte vart askan hamnade. Åh, nikotin! Jag kände mig så levande igen. Dock började jag hosta vilket fick mig att nästa spy, men jag svalde ner det igen och fick en sur smak i munnen.
Martin kom tillbaka. Han stod där i dörrkarmen i en evighet och stirrade på mig, och för en sekund tyckte jag mig se något som sympati i hans blick, men det var nog bara min fantasi. Sedan sade han till mig att släcka cigaretten. Jag gjorde som han sa, precis som vanligt. Jag lyssnade alltid på honom. Jag kände mig som en marionett. Jag kunde inte tänka alls. Mitt huvud var tomt av denna brinnande längtan efter honom, hans kropp, hans hjärta som jag visste att jag aldrig skulle få. Jag ville att han skulle ta mig, göra vad han ville med mig. Jag ville till och med att han skulle döda mig. Jag visualiserade hur han långsamt strypte mig och slickade blodet som ran nerför min mungipa. Jag tog omedvetet på mina läppar som jag hade känt honom kyssa i min fantasi. Och mina läppar skulle brinna om han gjorde det. Hela jag skulle brinna. Tanken tände mig. Det är otroligt hur man kan föreställa sig bli så fruktansvärt fönedrad utan att bli rasande när man är kär.
Jag höll på att bli hård. Jag drog upp benen så han inte skulle lägga märke till det från där han stod.
Martin steg äntligen över dörrkarmen och in i rummet för att se ner på mig. Min hand mellan mina lår och min blick nervöst flackande och hoppande att han den här gången skulle göra något. Jag kände mig oskyddad som ett nykläckt fågelunge. Och han skulle inget göra.
Jag hade inte lagt märke till de två andra männen som hade kommit in i rummet innan jag kände en kall hand analkandes upp för mitt ben för att sära på dem och en annan man som tog tag i mitt huvud för att få tyst på mig med sin stora svettiga hand. Mina ögon vidgades när det gick uppför mitt tröga sinne vad som skulle hända.
”Martin! NEJ! Martin, säg åt dem att sluta! Mar-!” Jag ville spy; gallan klättrade upp i min hals igen och var sur. Paniken var oumbärlig. Och när ena killens fingrar av misstag täckte över min näsa kände jag att jag höll på att förlora förståndet. Mina armar flaxade av sin egen vilja.
Martin låtsades inte höra något och satt på den andra sängen parallellt med den jag låg på. Martin, Martin, Martin, snälla...
Killen som höll i mitt huvud tog tag i mina armar och vred en av de så hårt att jag skrek det bästa jag kunde, min rygg krökte sig. ”Var tyst. Fattar du? Håll käft.”
Mina ögon blev varma när tårarna rann nerför mina tinningar och vätte de askblonda hårrötterna som behövde färgas om. Jag kände mig maktlös och kämpade inte emot längre. Genom tårarna såg jag hur killen log ett brett leende mot mig medans den andra stötte hårt emot mig och gick in. Blodet rusade till ansiktet när jag skrek ett kvävt skrik och krökte mig än en gång. Jag kände hur hjärtat bultade och gjorde mig döv innan jag lugnade ner mig.
Jag såg på Martin där han satt stoiskt och såg på det hela. Skulle han lägga märke till mig nu? Skulle han älska mig om jag gjorde detta?
När den första var klar gled han ut. Hans blodblandade säd rann ur mig och ner på lakanen, det kittlades. Han slet tag i mig och lade mig på rygg över honom och förde in sin lem i mig än en gång medans han särade mina ben långt ifrån varandra med händerna. Den andre som tidigare hållt i mina armar tog mina fötter och rätade mina ben för att sedan också stöta i mig. Efter att mina skrik och smärtan ebbat ut kände jag hur den ene stötte in och ut för att ge den andre tillfredsställelse. Och den andre tog min ynkliga lem i sin hand för att runka av mig.
Någonstans mitt i allt detta förlorade jag medvetandet och vaknade just innan soluppgången till ett tomt rum.
Min kropp var smutsig och kletig. Jag kände mig äcklad av mig själv och vågade inte röra mig i den rädsla att jag skulle känna någon smeta av sig mot mig. Jag såg på ränderna av ljus som reflekterades mot taket genom persiennerna. Mitt huvud gjorde ont och ville döda mig. Jag var hungrig men visste att jag inte skulle kunna äta. Tårarna brann envist i mina ögon men ville inte rinna ner. Min kropp skakade av de plötsliga snyftningarna.
”Älskar du mig nu...?”