Julen är över. Nyårsafton: överstökad och förbi. Det nya årets första dag lider mot sitt slut och med det häller jag upp ett glas vin, i ren tristess, fastän jag hade tyckt att det kunde räckt med kvällen innan som jag spenderat ensam i min soffa och tre glas rött … Men skit samma, ta tillvara ledigheten! tänker jag, och ser på min lilla trave med böcker, på golvet bredvid soffan, som avverkats de här dagarna.

Trettiosju år gammal är jag, singel och lesbisk; dessutom hopplöst förälskad i någon som jag aldrig ens kommer få chansen att berätta det för – en gift, heterosexuell kvinna, i femtio-års-åldern, som befinner sig i ett helt annat livsstadium, så långt ifrån var jag är …
I fyra år har hon ockuperat mina dagdrömmar och ibland nattliga drömmar – det har knappt gått en enda dag utan att jag tänker på henne. Vissa dagar fantiserar jag så vilt och ohämmat att jag skäms och blir generad till och med i min ensamhet. Jag skriver – men vissa ord kan jag bara inte sätta på pappret. Andra dagar drabbas jag av tungsinthet och den djupaste sorg. Rådvill tappar jag fotfästet och är så väldigt nära att höra av mig till henne, bekänna alltsammans och spilla ut alla mina tankar som samlats och hållits fängslade inuti mig under dessa år. Vet hon?

Allting tog en vändning och började bli så fel för ett par år sedan, och sedan dess har vår kontakt nästan runnit ut i sanden. Vi hade en vänskapsrelation, även om den var lite svårdefinierad. Den hade tagit vid nästan direkt och byggts upp snabbt, i ett lustrus. Vi var lärare och student men utan att det kändes så; våra intressen och hållning inför livet och världen möttes som i en förtrollande spegelbild.
Snart, när jag avslutat mina studier och rollerna blivit helt privata, blev det här med de romantiska känslorna – huruvida de var ömsesidiga eller ej, eller om hon alls förstått hur jag kände – påtagliga och med ens ett slags hinder. Inget kunde yttras i klarspråk, allt bara hängde, oomnämnt, i luften. Jag uppträdde kanske underligt? Jag vet inte, vet varken ut eller in längre …
Den entusiasm hon tidigare hade haft för vår kontakt bleknade bort och tystnade. Våra liv upptogs av annat, på varsitt håll. Trots att jag förvånades över den plötsliga vändningen – när jag varit så övertygad om att hon visst hyst varma känslor för mig – så vann förstås och slutligen mitt missmod med tankar om hur jag förmodligen skrämt henne och gjort henne obekväm. Jag kände skuld och krympte. Till slut kände jag mig som en patetisk och efterhängsen idiot. Jag skickade meddelanden, önskade glad midsommar, god jul, gott nytt år, skrev att jag saknade henne. Hon svarade bara artigt tillbaka, tog aldrig något eget initiativ – alltid fullt upptagen av arbete och av sin stora familj, med sin man, barn och barnbarn. Tystnaden kunde hålla i flera månader om inte jag hörde av mig, så jag lät henne vara – så gott jag förmådde, i vart fall.

Trettiosju år gammal, men som med en tonårings förtvivlan över olycklig kärlek, och lätt berusad efter ett glas vin, fantiserar jag ihop ett scenario där hon dyker upp och knackar på min dörr denna kväll. Hon klarar inte av att stå emot, att stänga av de stora och heta känslorna som faktiskt finns där – de som jag upptäckte, då, när vi umgicks och var lika stora beundrare av den andre, båda två.

Jag hade ju upplevt det som att hon drogs till mig, mer än bara vänskapligt och vanligt. Hon sken upp när vi sågs, hon lyste! Jag tyckte mig se avslöjande reaktioner hos henne, sådana en människa inte kan kontrollera eller dölja eller ens är fullt medveten om. Hon kunde rodna i min närhet, bli fumlig och disträ, bli generad och lite osäker utan att hon för den skull lät sig besväras eller tona ner något – tvärtom. Hennes tonfall i rösten förändrades i min närhet, hennes hållning och rörelser, hur hon förde sig – som om hon blev självmedveten på ett annat sätt och skiftade fokus. Ibland tycktes det som att hon klätt sig för dagen med en djupare eftertanke, kanske för att vi två skulle ses. Hela tiden gav hon mig storslagna komplimanger och kommentarer, som om hon varken kunde eller ville hålla tillbaka sin förtjusning, ja, som att hon var betagen.
Jag var lika betagen av henne, men min blygsel och oförmåga till längre prat i hennes närvaro höll mig tillbaka. Hon märkte det.
Jag darrade i hennes närhet, och vid min examen, när jag skulle fiska upp en bukett blommor ur en papperspåse för att överräcka till henne, så sa hon med låg röst, nästan viskande: ”Inte darra …” Jag såg på henne och hon log hemligt och varmt. Då darrade jag ännu mer!

Min fantasi målar fram hur hon knackar på min dörr, sent den här kvällen. Jag sitter i soffan med ett glas vin och befinner mig någonstans mellan uppgivenhet och förtröstan, rent allmänt, med mina tankar på avsaknaden av henne i mitt liv och på den närmsta framtidens eggande mysterium. Jag ser förvånat mot dörren och ställer ifrån mig glaset på soffbordet; reser mig och ägnar mina kläder för stunden två sekunder av ångest, medan jag rör mig på nakna fötter mot ytterdörren: urtvättat linne och tights, ugh!
I kikhålet ser jag henne – Carina – uppklädd, som det ser ut, med sin svarta ull-kappa och snö i håret och över axlarna. Jag öppnar som i chock, nästan som paralyserad och mållös när dörren glider undan, och vi ser på varandra som från två olika världar. Vi står så i några sekunder och bara ser på varandra. Sedan sträcker hon, utan ett ord, fram ena handen. Jag tar den i båda mina händer – den är röd och kall, men varm i handflatan, varm som Carina.
Vi kliver in och jag drar med mig dörren och stänger om oss; så står vi i hallen och ser varandra djupt i ögonen, fortfarande ljudlöst och som i ett vakuum i världen. Hennes hand har värmts upp mellan mina händer och hon lösgör sig försiktigt och för den mot mitt ansikte, tvekar en aning innan hon lätt vidrör min kind. Hon föser undan en liten hårtest med sin tumme. Min rysning får huden att knottras och ett darrande uppstår som jag inte kan styra över. Min andning känns trots detta djup, som om jag syresätter varenda cell i min kropp och mina sinnen förstärks på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Hon har förflyttat sig mycket nära mig och mina händer svävar nu i luften omkring hennes midja, konfunderade, och undrar om de får lov att landa där … Hon ler ett kärleksfullt och busigt leende, varpå mina händer fattar hennes midja och vi möts så i en förlösande kyss.
Jag lösgör skärpet i ull-kappan, hon knäpper upp knapparna och sedan pressar hon sina händer mot min kropp, smeker med ena handen över magen och upp mot mitt ena bröst som hon kramar. Hon skruvar sig ur kappan, släpper taget om mitt bröst en kort sekund för att låta plagget falla till golvet, och sedan är hennes hand tillbaka – hungrigt greppande, kramande. Läpparna hettar och känns redan ömma av de intensiva kyssarna. Det blir små bett och nafsande i varandras läppar när hon kränger och skruvar sig loss från kappa, väska, halsduk och sparkar av sig skorna.
Hon har en snäv pennkjol i glatt, mörkgrönt tyg, och en skir och luftig blus i äggskalsvitt med knäppning i manschetter och krage vilka jag fipplar frenetiskt med. Jag kan se en svart bh där under och ana hennes bröst, och fan vad galen jag blir på knappar i denna stund!
Hon böjer ner sin haka, in mot kroppen, gnider sitt ansikte och panna mot mitt och får ett avbrott i kyssarna. Håret faller fram mot mitt ansikte - det doftar av henne och berusar mig långt mer än vinet. Hon ser upp, och jag drunknar i hennes ögon – de glittrar och glimmar i hallens dunkel.

Inne i vardagsrummet har jag tänt flera ljus som brinner och ger ett stämningsfullt sken, och vinflaskan står på soffbordet bredvid mitt halvdruckna glas. Carina kastar en blick dit in och ser sedan på mig med ett finurligt leende. Hon klämmer min hand och drar med mig mot soffan.
”Får jag …?” säger hon, och greppar glaset och flaskan, gör en frågande min och gest.
Vi sätter oss i soffan: jag lite på ytterkanten, lite omtumlad och lite avvaktande med en hämmande nervositet som kom med avbrottet.
”Ja. Ja! Såklart!” svarar jag, och placerar mina händer under mina lår, som om jag är tvungen att fysiskt hindra mig själv för att kunna behärska mig.
Hon tar ett par djupa klunkar ur det påfyllda glaset, utan att bryta vår ögonkontakt, sedan håller hon fram glaset mot mina läppar och tippar det försiktigt medan jag suger åt mig en stor klunk och sväljer. En droppe smiter och rinner utmed hakan. Carina ställer ifrån sig glaset på bordet och lutar sig in och lapar upp droppen.

Hon för in sina händer under mitt tunna linne och föser upp plagget över mitt huvud och släpper det till golvet. Min kropp svarar genom att skälva till av välbehag och ett uns rädsla – hon har nu så tydligt kontrollen, på något vis, och min tanke hinner inte riktigt med i svängarna.
Med Carinas varma händer mot mitt ansikte, hennes läppar som suger tag i mina läppar och tunga som häver sig mot min tunga är jag snabbt tillbaka igen, tankarna förlorar sin makt, så jag lossar mina händer som jag sitter på och hämningarna släpper.
Blusen lirkar jag av henne, och dragkedjan i sidan av kjolen åker ner av bara farten.
Den svarta bh:n pressar lätt upp och samman hennes vackra bröst, och jag får upp spännet bakom hennes rygg med ena handen medan jag, andaktsfullt, betraktar avtäckandet – som såg jag på ett spektakulärt och dyrbart konstverk! Hon skrattar till och rodnar, tar sedan min hand och pressar min handflata mot hennes bröstkorg, mellan brösten, mot hjärtat. Vi stillar oss och jag känner kraftfulla, snabba hjärtslag. Det är som att jag kan höra det. Det pirrar i mina fingertoppar. En våg eller stöt sköljer genom min kropp.
Plötsligt fylls min mun av hennes mun, och jag upplever en hunger och en längtan som om jag håller på att dö. Jag får spjärna emot för att inte förlora balansen och tippa omkull från sittande. Carina lutar mig då sakta bakåt och lägger mig ner, under henne, i soffan; jag håller hennes ansikte mellan kupade händer medan hon håller armarna om min kropp, med sina varma händer mot min nakna rygg. Vi ser varandra så djupt i ögonen att de tåras.
Jag får ett tag om linningen på hennes kjol och drar den nedåt, varpå hon sparkar av sig den och uppenbarar sig i ett par svarta trosor i spets.

Här ligger jag, tjugo år yngre än hon, i mina slitna tights med hål i innersömmen vid låret – medan hennes trosor mycket väl kan ha kostat mer än min soffa! För att inte tala om vigselringen på hennes ringfinger …
Vi lever i parallella verkligheter och ändå möts vi någonstans mellan dem, i ett rum skapat av oss två, tillsammans …