Tredje och sista delen - och för dem som är kvar och tyckte om de första två, så blir det en fin avslutning.


______

Mötet – tredje delen

Båten gick ut från Nybroviken med långsam värdighet.
Han hade hunnit precis före avgång.

Röken från skorstenen blandades med doften av tång och solvarmt trä.
På däck i aktern satt hon, med vinden i håret och solen mot ansiktet.

Den ljusa klänningen, det stilla sättet att hålla händerna i knät – allt som han mindes,
men nu i ett annat ljus.

“Du hann,” sa hon när han kom fram.

“Med nöd och näppe,” svarade han.

De satt bredvid varandra på de slitna bänkarna.

Vattnet gnistrade, röster blandades med ljudet från maskinen.
Hon borstade undan några hårstrån från läpparna när vinden grep tag i dem, och han såg hur munnen formade varje ord, rytmiskt, mjukt.
De talade om sommaren.

Hon berättade om sin mor i Östersund – hur hon brukade läsa högt om kvällarna, den som gett henne lusten till litteraturen.
“Hon sa alltid att böcker var som fönster,” sa hon. “Man öppnar dem, och luften ändras.”
Han log. De talade om dikter, om Ekelöf, om Södergran.

Hon citerade:
“Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.”
Orden stannade mellan dem.

Hans blick följde linjerna i hennes ansikte, det gröna i ögonen, de små fräknarna över näsryggen.
Han hörde inte längre varje mening – bara ljudet av hennes röst, det som låg under språket.
En stillhet spred sig, som om själva ljuset lyssnade.

När de närmade sig Möja stod de ute på däck.
Solen lutade sig mot horisonten, vattnet var blankt.
De stod tätt bland andra passagerare, väntande på tilläggningen.

Klänningens tyg rörde sig mjukt i takt med båtens gungning, och när den svängde till snuddade hennes hand vid hans.
Ett ögonblick.
Sedan en gång till.
“Vi är framme snart,” sa hon tyst.

De steg iland bland andra resenärer.
Lukten av hav och nybakat bröd mötte dem från bageriet vid kajen.
Hon drog in doften och log.

“Det luktar som morgon, fast dagen nästan är slut.”

De gick längs den smala grusvägen som ledde upp mot värdshuset.
Syrener, måsskrik, doften av tall.

Husen låg utspridda i kvällsljuset, trädgårdar med stilla gungor, tysta verandor.
Allt kändes som något som väntat på dem.

Värdshuset var gammalt, med vita fönsterluckor och snickarglädje.
Rummet låg en trappa upp, med utsikt över viken.

Ljuset var varmt och gyllene, som om kvällen dröjde kvar.
Han lade sina kläder i byrån, ordnat, nästan försiktigt.
Bakom sig hörde han henne röra sig, men vände sig inte genast om.
När han gjorde det stod hon där, i fönsterljuset, stilla.

Med klänningen liggandes på stolen, vred huvudet mot honom,
log med en blick som inte behövde tolkas.
Allt efter det var tystnad – inte tomhet, utan vila.

Utanför hördes ljudet av en båt längre ut på fjärden, ett mjukt slag av vatten mot sten.
Ljuset andades.

Och världen drog sig sakta tillbaka, för att lämna plats åt dem.
Hon närmade sig honom medvetet, oblygt men stilla.

Andningen, svag doft av tvål närmade sig först, sen läpparna –
mjukt, vördsamt och intensifierande.

Stående på tå lutar hon kroppen nära, brösten vilar mot honom.

Hon viskar något ohörbart, samtidigt som hon visar honom till sängen.

Det sandvita överkastet, stillsamt, men med tydligt avsikt.

Hon möter honom i en kyss, sänker sig ner.