Här kommer del två. Det blir överraskningar, men det blir också en del tre. Håll tålamodet uppe, läs långsamt.


Mötet - andra delen

4 juni 2024

Kanske var det inte så underligt att koncentrationen den dagen, under onlinemötet, inte var den bästa.
Det hade varit en ovanligt hektisk vår, och arbetet hade tagit ut sin beskärda del.

Mitt i ett anförande vibrerade telefonen till.
Han läste diskret under skrivbordet det korta, något onyanserade meddelandet:

Hej, jag arbetar inte längre på Nybrogatan. Vad sägs om något godtyckligt?
Ett till möte – Djurgårdskanalen, en filt, en korg? Torsdag?
Hälsningar Alva.

Under hennes namn stod ett citat:

“He came after myth but before electricity.”

Efter visst sökande förstod han att det hon skrivit var ur Anne Carsons Autobiography of Red.
Begåvat, estetiskt, med undertoner som anspelade på deras tidigare möte, kanske på hans ålder.
Han kände hur något rörde sig i honom – ett slags upprymdhet, oväntad och lätt.

Efter mötet svarade han kort:

Det vore trevligt – vid lilla sjötullen, klockan 16?

Bussen var redan halvfull när han steg på vid Nybroplan.
Luften bar spår av regn och tyg, den där stilla blandningen av fukt, parfym och människovärme.
Han ställde sig i mittgången, korgen lutad mot benet, handen kring stången.

Utanför låg Strandvägen blank och mörk. Dropparna ritade diagonala mönster över glaset, först försiktigt, sedan hårdare. Vindrutetorkarna höll sin rytm, ett dovt och tröstande ljud.

Vid varje hållplats steg nya passagerare på: ett äldre par med hoprullade flaggor, en kvinna i blå jacka med ett barn som bar en tröja med den svenska flaggan tryckt över bröstet.
Pojken viftade med en liten pappersflagga, som om han redan visste att firandet skulle ske under tak.

Bussen fortsatte längs vattnet. Regnet tilltog, ljudet blev tätare, världen utanför en upplöst spegel av ljus.
Han såg sin spegelbild blandas med våta master och bojar som flöt förbi.

När Djurgårdsbron närmade sig tog han upp telefonen.
Himlen låg tung över vattnet, molnen som mörka segel.
Han skrev:

Väldigt blött – byta scen?

Svaret kom snabbt:

Vi kan alltid låtsas att vi inte märker det.

Sedan, efter en paus:

Hur långt har du kommit?

Han log, skrev:

På 47:an, vid Strandvägen. Du?

Tre prickar blinkade till, försvann, kom igen.

Jag med.

Han höjde blicken, lät den glida genom gången – över paraplyer, våta axlar, ryggsäckar.
Längst bak, stående vid fönstret, såg han henne.

En ljus sommarklänning, tunna remmar mot huden.
Det nötbruna håret fuktigt av regn, fallande över axlarna.
Hon såg ner mot sin telefon, ovetande om att deras meddelanden korsade varandra i luften mellan dem.

Bussen gungade till. Han stod stilla, med telefonen i handen, och såg på henne – tredje gången, men som om allt började där.

Bussen svängde över Djurgårdsbron.
Regnet kom snett in från vattnet, slog mot rutorna som små splittringar av ljus.
Hon kände telefonen vibrera i handen:

Kliv av nästa, jag är där.

Hon läste det två gånger. Tryckte på stoppknappen. Ett mjukt pling i sorlet.

Utanför Nordiska museet var det trångt. Barnvagnar, flaggor, paraplyer som öppnades och slogs igen.
Hon tog några steg åt sidan, ställde sig under ett träd där regnet föll i tunga, mjuka droppar.

Bussen stängde dörrarna, började rulla vidare.
Innan den försvann såg hon honom kliva av längst bak.
Korgen i handen, jackan mörk av regn.

De fick syn på varandra nästan samtidigt.
Ett ögonblick av stillhet, där allt annat fortsatte röra sig runt dem — ljud, röster, barn, regn.
Han gick fram, långsamt, ett par steg i taget, tills han stod framför henne.

Hon log. Regnet lade sig som ett tunt skimmer över hennes klänning.
Han såg på henne och sade:

“Kanske picknick inte är det bästa alternativet.”

Hon skrattade.

“Nej. Men vi har åtminstone vädret gemensamt.”

Han började tala om alternativen — Skansen, kanske, eller museet med utställningen om ljus.
Hans röst blandades med ljudet av hjul, med regnets fall.
Han vände sig åt olika håll, undvek barnvagnar, pekade, log. Orden blev till rörelse, inte mening.

Hon stod tyst.
Hörde honom, men allt längre bort.
Sorlet tonade ut, regnet tog över, världen blev till en stilla yta av ljud.

Hon såg hur dropparna täckte hans ansikte, hur en samlades vid tinningen, följde linjen av kinden och föll.
När han vände sig mot henne igen stannade allt.

Hon lutade sig fram, långsamt, nästan försiktigt, tills deras läppar möttes.
En beröring som kändes mer som tystnad än som rörelse.
Hon stod kvar, balanserade på tå, höll läpparna mot hans, blundade.

När hon till sist öppnade ögonen log hon svagt.

“Vi kanske ska åka hem istället,” sa hon.

Hemma i Nockeby.
Ett diskret hus, inte för stort, ritat av en dansk arkitekt enligt annonsen.
Regnet hade följt med dem, lagt sig som en hinna över världen.

Hon skrattade när hon försökte få av sig klänningen. Tyget fastnade, droppade vatten över parketten.
Han stod i dörröppningen, såg hur hon drog plagget över huvudet, långsamt, som om varje rörelse var en tanke.
Ljuset ritade svaga skuggor över hennes hud, kall av regnet.

I köket öppnade han en flaska vin, tog fram ost, bröd, tallrikar.
Hon kom ut från badrummet, håret fuktigt, iklädd en för stor t-shirt och raggsockor.
Hon gick fram, ställde sig nära.

“Vad gott det ska bli,” sa hon.

Ett pling.

Inte ett vinglas.
Ett mekaniskt, svalt ljud.

Han blinkade till.
Skärmen framför honom. Telefonen i handen.
Texten:

Hej, jag arbetar inte längre på Nybrogatan. Vad sägs om något godtyckligt? Ett till möte – Djurgårdskanalen, en filt, en korg? Torsdag?

Någon i mötet sade:

“Johan – vad har du att tillägga gällande organisationsfrågan?”

Han vrider sakta på huvudet.
Utanför piskar regnet mot kontorets fönster, snett, envis­t.
På skrivbordet har ett glas vält, en liten fläck av vatten sprider sig över byxbenet och vidare ut över tidningen som någon lämnat kvar.
På förstasidan: ett foto av kungafamiljen under rubriken

“Fira nationaldagen på Djurgården med kungafamiljen.”

Han ser på bilden en stund, utan att riktigt veta varför, och låter handen glida över skärmen där meddelandet ännu lyser.
Tittar upp och hör igen:

“Johan, är du där?”