Om ett möte mellan två personer från olika bakgrund. Mötet innehåller inte sexuell närhet, utan mental närhet och det är laddat i sig. Detta är del 1 av (2). Detta är uppbyggnaden.

_____________________________

Mötet

Trafiken låg tung över Birger Jarlsgatan den kvällen, som ett stilla brus av otålighet. Ljuset från skyltfönstren blandades med de första regnstänken och färgade gatan i metalliska skiftningar. Han gick med raska steg genom Humlegården, genade bland de mörka träden mot Nybrogatan där frisörsalongen låg.

Mötet på kontoret hade dragit ut på tiden, men inte på grund av honom; han hade valt att lyssna, och ibland är det just där fördröjningen blir en sorts artighet. Nu bar han två nya kostymer i sina skyddande fodral, inköpta på S:t Eriksgatan, och såg på klockan med den lätt irriterade precision som tillhör människor som ogärna låter minuterna ta kommando.

När han klev in i salongen hade staden redan börjat mörkna. Det var den sista bokade tiden för dagen. Emma, den vanliga frisören, hade gått hem tidigare, och i hennes ställe stod en ung kvinna – Alva. Hon hälsade med en blandning av försiktighet och självklarhet, som om hon redan förstått att han var en man som uppskattade diskretion framför lättsamhet.

Hon låste dörren efter honom, satte på den lilla vattenkokaren och ställde fram en kopp med lösbladste, Earl Grey, utan att fråga. Salongen doftade av parfym, nytvättat hår och läder; musiken, en stillsam blues, svävade som ett tunt filter i luften. Ljuset var dämpat, nästan varmt, och i stolen med sina breda armstöd och den mörka skinnklädseln slog han sig ner som i en gammal vana.

Och det var där, denna fuktiga oktoberafton i Stockholm, i den nedtonade salongen på Nybrogatan, som han för första gången mötte Alva.

Efter schamponeringen, som utfördes med en omsorg som närmast kunde beskrivas som meditativ, började hon tala. Hennes röst var mjuk, nästan prövande, som om varje ord vägdes innan det fick lämna munnen. Han fick veta att hon hette Alva, att hon var nitton år, nyutexaminerad från frisörutbildningen i Östersund och nyligen hade flyttat till Stockholm. Hon hyrde en liten etta i Huddinge, berättade hon, och log med den särskilda blandning av stolthet och försiktighet som unga människor bär när de nämner sin första bostad.

Hon talade utan affekter, men med en naturlig öppenhet. Det var när samtalet gled över på böcker som han först såg på henne ordentligt i spegeln. Hon berättade att hon alltid hade läst – något hon fått från sin mor, som arbetade på ett förlag. I hemmet hade böcker aldrig varit prydnader, utan självklarheter. Modern brukade ta hem det som blivit över på kontoret: äldre upplagor, klassiker, ibland udda små tryck som knappast någon längre läste.

Hon nämnde, nästan i förbifarten, att hon föredrog att läsa de ryska författarna på originalspråk. Hennes morfar, sade hon, hade kommit till Sverige under krigsåren, och i hemmet fanns ännu några av hans slitna volymer, med anteckningar i marginalerna. Hon log när hon berättade det – ett leende utan anspråk, mer som ett erkännande av ett arv hon bar utan att själv ha valt det.

Han hörde henne nämna en rysk författare – Andrej Belyj – och något i hennes tonfall fick honom att hejda sig. Det var inte ett namn man förväntade sig i ett sådant samtal. Belyj, tänkte han, var ingen författare man råkade snubbla över. En symbolist, en modernist; hans prosa ett virrvarr av rytmer, färger och drömlika syner, lika krävande som den var musikalisk.

Hon talade om honom som om det vore den naturligaste sak i världen. Och i det låg något uppriktigt, något oförställt. Han märkte hur rummet förändrades, hur ljuset från spegeln tycktes mildna, hur saxens metalliska ljud blandades med den dova bluesen från högtalaren. Det var som om världen långsamt hade sänkt sin puls.

Samtalet rörde sig vidare, som av sig självt. Hon berättade att hennes mor ofta läste högt när hon var barn – inte för att undervisa, utan för att dela stillheten i orden. Det var så hon lärde sig att lyssna.
”Jag tror att jag fortfarande läser på samma sätt,” sade hon. ”För att höra rytmen.”

Hon lade saxen tillfälligt åt sidan, drog handen genom håret hon just sköljt, och citerade några rader ur en tunn, nästan bortglömd bok som skildrade livet på den ryska landsbygden:

”Snön föll utan riktning. Ingen visste längre var himlen slutade och marken började, och i den vita tystnaden gick människorna som minnen av sig själva.”

Hon hade inte behövt förklara varför hon mindes det. Raden bar på något som inte kunde läras – en sorg, eller kanske ett slags klarhet.

Han lyssnade utan att avbryta. Någonting i hennes sätt att tala gjorde honom stilla. Han sa till slut, nästan urskuldande, att han själv på senare år hade börjat söka sig till andra röster – mer samtida, mindre symboliska. Han nämnde P.O. Enquist, hur denne kunde låta en hel värld uppstå i de enklaste gesterna. Hon nickade långsamt, och han såg i spegeln hur hennes blick vilade någonstans bortom reflektionen, som om hon försökte placera hans ord i sitt eget landskap.

De talade om litteraturens egendomliga kraft – hur vissa böcker tycks finna läsaren snarare än tvärtom. Men de talade också mindre. Samtalet växlade mellan ord och tystnad, på ett sätt som kändes naturligt, nästan nödvändigt. I pauserna arbetade hon vidare; saxen rörde sig i korta, precisa snitt, och ibland hördes bara ljudet av den dämpade bluesmusiken och teets svaga ånga mot porslinet.

Han frågade, nästan i förbifarten, om hennes far också delat moderns kärlek till litteraturen. Det blev tyst.
Hon stannade i rörelsen, höll saxen stilla i luften ett ögonblick. Hennes blick sjönk, och rösten förändrades, blev dovare, som om den förlorat en ton.
”Det är inget roligt att prata om,” sade hon lågt. Sedan återgick hon till arbetet, men långsammare, som om varje rörelse nu mätte tiden snarare än håret.

Han svarade inte. Det behövdes inte. I tystnaden som följde låg något oförklarligt varsamt, en förståelse utan ord.
När hon åter tog upp tråden om böcker, gjorde hon det med ett lättare tonfall, nästan leende. De talade om språkets kraft att både dölja och läka, om hur vissa meningar kunde öppna dörrar som andra bara försökte stänga.

Samtalet fortsatte i vågor. Orden steg, sjönk, försvann, återkom.
Det var inte ett hastigt samtal, inte ett samtal som måste leda någonstans. Det var en stillsam, ömsesidig njutning – intellektuell, varm, oväntad – och medan kvällen utanför mörknade, tycktes tiden i salongen stå stilla.

När saxen slutligen tystnade gled samtalet över till framtiden, till sådant som låg närmare vardagen. Hon berättade om sina planer för helgen – ett museibesök med två väninnor, kanske Fotografiska, kanske Nationalmuseum, och därefter en promenad på Djurgården. Hon talade med lätthet, och han fann ett stilla nöje i att bara se henne tala.

Han lade märke till hur hennes mun formade orden, hur håret – nötbrunt, glansigt – föll fram över axeln och fångade ljuset, hur ögonen, gröna med en aning av guld, skiftade nyans som löv i skymningen. Det var som att betrakta rörelsen av något mycket stilla, där tiden för ett ögonblick tycktes upphöra.

Hon arbetade tyst vidare, finjusterade linjen runt hans skägg med små, precisa rörelser. Doften av olja och varm metall fyllde luften. För ett ögonblick upplevde han det som om han betraktade scenen utifrån – sig själv i stolen, henne bakom, ljuset, musiken, teet. En ögonblicksbild av någonting fridfullt och fullständigt.

”Då var vi färdiga,” sade hon mjukt, som om hon väckte honom ur en dröm.
Hon torkade försiktigt av nacken med en varm handduk, lyfte spegeln och visade honom resultatet. Han nickade, reste sig, och de gick mot kassan.

Hon slog in beloppet, räckte fram kvittot. När han skulle gå stannade han upp, bara ett ögonblick, innan han öppnade dörren. Deras blickar möttes – inte länge, men tillräckligt för att något osagt skulle hinna förstås.

Han sträckte fram handen.
”Tack,” sade han lågt. ”Det var oväntat och trevligt.”

Hon log, enkelt, utan tillägg.
Han gick ut i kvällsluften. Gatan tog emot honom med sitt stilla regn och sina spegelblanka stenar. Han gick långsamt nedför Nybrogatan, ryggtavlan försvinnande mellan ljusen.

24 januari 2024 – fyra månader senare.

Kungliga Operan. Mellanakten av Peer Gynt. I foajén står han med ett glas bordeaux i handen – inte för att dricka, mest symboliskt – och betraktar vinet som om det kunde spegla tanken. Runt omkring honom samtalar bekanta, röster blandas till ett lågmält sorl. Det dova ljuset, den eleganta rörelsen i rummet, den kulturellt intellektuella Stockholms-publiken han egentligen inte hade mycket gemensamt med.

Han låter blicken vandra. Gestalter i frack, aftonklänningar, någon skrattar, någon spiller sitt vin – och där ser han henne.
Hon lyfter den ljusa klänningen med ena handen när hon tar de välbalanserade stegen nerför foajétrappan. Hennes nötbruna hår rör sig följsamt, en mjuk glans i ljuset från takkronorna. Inte mer än ett par sekunder. Ett ögonblick.

Sedan tystnad, innan klockorna ringer in till andra akten.