Tack till er som gav feedback, satte fina betyg, och såklart alla ni som läste min förra novell, Skärgårdsmöte. Här är del 2,

Trevlig läsning!


Det sista av sommaren hade nu passerat.
Båten var upplagd på land för välförtjänt vintervila, jag var glad för de fina turerna som det blivit.
Luften jag andades in på morgonpromenaden till jobbet förvarnade om att vintern var på väg.
Sakta gled jag in i vardagen och den skapade rutiner som jag inte direkt hade saknat.
Jobbet tog det mesta av min vakna tid. En del av den orsaken var säkert medveten, jag trivs bra med mitt jobb och de jag jobbar med.
Som ansvarig gällde det att slutföra det här året så bra som möjligt, vilket nog skulle vara genomförbart. Det såg ljust ut även om det förstås var mycket i rörelse och listan på saker att ordna var gedigen.
När vi har det tufft brukar Johan, min närmaste kollega, med ett skratt citera en av våra stora komiker:
- Du Björne, du vet väl att "det aldrig är försent att ge upp".

Min chef, Ann-Sofie, är en bra chef och dessutom VD. Genom åren har jag haft en hel del chefer och utan att överdriva så har kvaliteten varit minst sagt varierande.
Ibland rena katastrofen.

Men Ann-Sofie hamnade högt upp på min lista över chefer jag gillar.
Hon har den fina egenskapen att lägga sig i precis lagom mycket. Så länge jag gör det som förväntas så sköter jag mig själv.
Ibland tänker jag tanken att kvinnor är bättre i ledande positioner än män, men samtidigt vill jag inte generalisera. Människor är olika.
Men när det gäller Ann-Sofie så stämmer det.

Det går inte att förbise att hon dessutom är en, i mitt tycke, attraktiv kvinna.
Jag gör mitt bästa för att vara professionell men ibland tänker jag helt andra saker om henne, angenäma tankar.
Jag kan inte direkt påstå att jag känner henne som person, vi delar inte så mycket av det privata och hon har integritet.

I stunder utanför livsbruset, på väg hem eller på morgonen precis när jag vaknat kommer minnesbilder tillbaka från sommaren, seglingen och mötet med kvinnan i kajaken. Vissa bilder återkommer regelbundet.
Hennes ögon, det fladdrande ostyriga mörkbruna håret, blicken och inte minst den urblekta tunna bomullströjan som svagt antydde vad som gömdes inunder.
Ett annat minne som ofta återkom var känslan i mina händer och fingertoppar när jag smekte henne.
Den mjuka huden, värmen och inte minst, hennes reaktion. Minnena berörde mig.

Ibland stod jag framför kylskåpsdörren och tittade på lappen med hennes telefonnummer.
En knölig liten lapp med siffror skrivna i säker handstil. En lapp som var nyckeln till det jag saknade. Så varför hade jag inte ringt?
Det enkla men samtidigt komplicerade svaret var att jag inte visste.

En kväll när jag fann mig framför lappen väcktes impulsen att ringa.
Av någon anledning följde jag impulsen den här gången, gick ut i hallen, tände lampan och hittade mobilen.
Två meddelanden som snällt fick vänta.
En sekunds tvekan när jag tryckte den sista siffran sopades bort.
Signalerna gick fram, en efter en... kom igen... svara då, tänkte jag.
Under en bråkdel av en sekund tändes hoppet när jag hörde klicket i örat, men det grusades strax därefter omilt av telefonsvararen.

- Hej! Jessica Lindberg här. Lämna gärna namn och nummer efter pipet så hör jag av mig.

Rösten var både välbekant och samtidigt lite främmande, lite yrkesmässig kanske.

- Ja. Hej. Det här är Björn...Björn Fahlén. Vi träffades i somras på Grytskär.. Ähm... Hör gärna av dig. Hej.
Jag tryckte bort samtalet.

Jessica... Jag smakade på namnet. Tyckte om det.

Förväntan var hög, och det kändes så bra att jag följt min impuls.
Men timmarna gick och telefonen var, och förblev alldeles för tyst. Det blev kväll.
Min förväntan avtog när dagarna radade upp sig till en vecka, som sen blev till en ny vecka.
Och fler efter det.
Till en början var jag besviken, sur och grinig. Hur svårt är det att ringa tillbaka?
Sannolikt hade hon anledning att inte svara på mitt meddelande, men det hjälpte inte att tänka så. Tomrummet växte.
Tankarna på sommarens möte glesades ut. Som om något i mig gav upp.
Trots detta fanns en mycket tydlig känsla kvar hos mig.
Jag var säker på att vi skulle ses igen, eller var det bara mitt hopp jag hörde?

Hösten tågade in, blåste bort en stor del av trädens löv. Det började bli bistert och jag noterade förändringen dag för dag, jag uppskattade att jobbet låg på gångavstånd. Med stor ödmjukhet gick tanken till de som måste pendla långa sträckor dagar som idag.

Det plingade i mobilen. Det var Johan:
"Hej Björne. En liten heads up. Ann-Sofie har satt in ett snabbmöte nu på morgonen. Vi ses hos mig när du kommer"
"Ok, är där om 10-15," svarade jag.
Funderade en kort stund på vad mötet handlade men släppte det och tog ett djupt andetag av höstluft och knäppte igen jackan lite till.

På Johans rum var de andra på plats. Förutom Johan själv var det Ann-Sofie och Lena, vår HR- ansvariga och jurist.
Jag klev in, pejlade snabbt deras ansiktsuttryck men såg inte något alarmerande.
- Hej på er, sorry om jag är lite sen, sa jag och satte mig.

De andra nickade till hälsning.

- Ingen fara, det är bara en snabb information som jag vill ha er feedback på, sa Ann-Sofie.

Hon noterade våra nickar, plockade upp en mapp och bläddrade fram några papper, drog handen genom det blonda håret och sa sen:

- Jag vill dra igång ett nytt projekt. I stora drag handlar det om en helt ny interaktiv plattform för oss men förstås också för våra kunder. Designen, kravspecen och grunddragen finns klara och jag känner mig taggad.
Hon delade ut information med de huvudsakliga hörnstenarna, satte sig på bordskanten och iakttog oss under tystnad. Vi läste igenom.
Hon checkade av att vi var klara och fortsatte:
- Ja, jag vet att det kommer att ta en hel del av vår tid, och ja, det är kanske fel tid på året, jag vet det också. Men när är det rätt tid? Hon fortsatte:
- För att inte belasta er för mycket kommer vi ta in en konsult som driver projektet och gör en hel del av jobbet. Vi kommer anlita ett företag som heter Creative Bits för det här, och inom kort får vi namnet på den konsult hos dem som kommer att hålla i projektet.
- Jag behöver veta hur ni ser på det här, gärna så fort som möjligt eftersom jag tänkte gå ut med det på nästa månadsmöte, hon tystnade.
- Du kan få mitt svar direkt, jag tycker det är helt rätt, sa jag.
- Håller med, sa Johan.
- Samma här, sa Lena.
- Vem hos oss kommer att bli kontakt? frågade jag.
- Som jag tänker nu....Du, svarade Ann-Sofie och sneglade lite frågande på mig.
- Det blir säkert bra, men jag behöver sätta mig in i hela underlaget förstås, sa jag.
Hon nickade.
- Absolut, goes without saying. Hon fortsatte efter en liten paus.
- Ok. Bra, då vet jag vad ni tycker. Om det inte var några andra frågor... så... Tack ska ni ha.

Vi avslutade mötet och var och en gick till sitt.

Mot slutet av oktober var det planerat höstkonferens. Planen var att delar av firman skulle tillbringa en helg på ett konferenshotell några timmar norrut. Det borde bli 25-30 personer.
Minnen från tidigare konferenser dök upp. Det hade varit lite väl spännande vid några tillfällen men alltid ordnat till sig. I det stora hela var det städade tillställningar även om rykten om motsatsen ibland cirkulerade.

Veckan innan konferensen passerade och på fredag kväll var det dags att åka. Jag valde att åka med egen bil.
Veckan hade varit ganska slitsam och jag ville samla lite krafter inför helgen genom att vara för mig själv under bilturen.
En gammal melodi med Dire Straits i bilstereon med en textremsa som fångade min uppmärksamhet:
"It's your face I am looking for, on every street..."
Visst var jag var trött, men ändå på bra humör. Såg fram emot konferensen.

Efter en fin åktur längs vägar med höstklädd skog i skymningsljus kom jag så småningom fram en stund innan resten av gänget kom. Några hade börjat värma upp i den abonnerade bussen och jag tackade tyst mig själv för beslutet att ta bilen.
Stället var fint, ett slott med gamla anor. Delar av anläggningen var renoverad och ombyggd med bland annat ett spa. Det som slog mig när jag tittade runt var att man gjort upprustningen med en tydlig ambition att behålla känslan av hur gammalt huset faktiskt var.

Det var ganska sent och en stunds mingel i baren blev avrundningen för den här fredagskvällen.

Lördagen ägnades åt själva konferensen. Ann-Sofie höll i strukturen och hade gjort ett bra grundarbete. Inte så förvånande, hon var ett proffs på just att skapa struktur och "ordning och reda" när det behövdes.
Jag lyssnade med ett halvt öra, snappade upp det jag trodde var viktigast. Men min uppmärksamhet var egentligen någon annanstans. Jag lyssnade på hennes röst, tittade på henne och kände reaktionen i kroppen, det sköna pirret som jag i vanliga fall gömde undan.
Konferensen fortsatte under eftermiddagen i ungefär samma tema som innan lunch och avslutades med en middag.
Klockan hade nu närmat sig 19.30.
Middagen var utsökt och de flesta av oss verkade njuta av både mat och dryck.
Av volymen i rummet kunde noteras att det konsumerades en del vin och det var bra stämning med en hel del skratt.

Efter middagen blev det mer mingel i baren.
Jag strosade runt med ett glas i handen och umgicks med de andra. I det svaga ljuset i barens bortre del satt Ann-Sofie ensam med telefonen tryckt mot örat. Verkade viktigt.

Jag anslöt så småningom i en soffgrupp med Lena, Johan och några andra.
Tydligen var dating kvällens ämne och åsikterna vädrades frikostigt, med viss hjälp av alkohol.

Lena hade tydligen dejtat en del och det hade inte riktigt blivit som hon tänkt eller trott. Mycket fniss och skratt blev det till hennes berättelser om de olika männen hon träffat.
Själv var hon inte riktigt lika glad:
- Man bli en jäkel på att pussa grodor, i hopp om att en Prins ska uppenbara sig, men... Hon tog ett andetag:
- Män är så okänsliga.... De är bara ute efter en sak. sa hon.
- Vad är det då? retades Johan.
- Lena gjorde stora ögon och utbrast:
- Ja vad tror du, reparera cyklar? - SEX såklart. Det fattar du väl!?
Johan triggades, fortsatte:
- Men vad är det för fel med sex då? Det är väl mysigt.
- Nej det är det inte, sa Lena. Inte om bara den ena har det bra.
- Hur menar du nu?
- Äsch... Ni män tänker bara på er själva. Ni borde tänka lite mer på vad en kvinna vill ha! Lena hade eldat upp sig nu.

Jag bröt mig in i samtalet:
- Lena, jag fattar. Det finns absolut män som inte är så mysiga. Och tro mig, jag tycker det är jättetråkigt att du träffat så många grodor. Men gäller det alla män?
- Kanske inte, men tillräckligt många... muttrade hon.

Det blev en liten paus, jag smuttade på mitt vin, väntade in de andra men de sa inget. Jag fortsatte.
- Jag undrar en sak... har du berättat för dem vad du tycker om hur du vill ha det.
- Vadå, ska jag behöva lära dem? Nåt måste de väl ändå begripa själva? sa hon.
- Njae.. jag tror inte riktigt det funkar så, sa jag.
- Och hur tror du att det funkar då? en munter underton kunde skönjas i hennes röst.

Jag tog ett andetag och sa sen:
- Hmm.... Jag tänker att det handlar om samspel. Som en sorts ordlös kommunikation. Språket är de signaler som vi skickar ut och får tillbaka. Närheten, närvaron och lyhördhet är ”verktyg". Små vackra signaler som leder oss rätt och skapar njutning. För båda två.
- Och grejen är, fortsatte jag, att kroppen blir en förlängning av våra sinnen, av det som händer här, sa jag och pekade på huvudet.
- Har vi bra kontakt med våra sinnen och kan uppfatta vad händerna känner, ögonen ser och de små skiftningarna i hur andning låter så... Ja, ni fattar....

Jag kände att jag ville ut ur samtalsämnet, men hade en sak kvar att säga som jag inte ville glömma:

- Nu kanske det låter som jag målar upp ett ”konstverk” för hur det ska vara i sängen, men det är inte så. Intimitet kan vara allt från en hel söndag i sängen till något mycket snabbt mot diskbänken 10 minuter innan middagsgästerna kommer.
- Poängen är att man är är två om det. Två som tillsammans skapar det man tycker om. Och för det behöver man kommunicera, på ett eller annat sätt – så man slipper gissa...

Jag fastnade lite i en tanke och det blev tyst en stund som var lång nog för att upptäcka att Ann-Sofie stod vid baren precis bakom oss.
Hon smakade, mycket långsamt, på sitt vin, såg mig rakt i ögonen.
Hennes blick var varm, intensiv och djup.
Hon log.

Jag tänkte inte så mycket mer på det, och kvällen avslutades för min del någon timme senare.

Senare, på natten när jag precis somnat knackade det på dörren.
Jag trodde jag drömt och vände mig om.
Ny knackning. Tre gånger, lite hårdare.

Nu vaknade jag, tände sänglampan och kravlade mig upp. Insvept i täcket gick jag för att öppna dörren.
Ann-Sofie.
Hon var barfota, hade gråsvarta mjukisbyxor och en tröja som var alldeles för stor.
Osminkad, lite rufsig i håret.
Värmen i mitt bröst kom direkt, utan förvarning. Hjärtat. Slår. Hårt.

- Sover du?
- Inte längre, sa jag och försökte le.

Hon gick förbi mig, in i rummet, till fönstret.

- Jag kan inte sova, sa hon.
- För mycket vin? sa jag.
- För mycket av allt.

Jag snubblade bort mot karaffen med vatten.

- Vill du ha lite vatten?

Hon vände sig om, såg på mig. Blicken var varm och mjuk men också något annat... frågande?
Hon stod stilla nu. Klar blick. Något förändrades.

- Jag... jag vill inte vara i någon roll ikväll.
- Jag vill bara vara... jag.
- Låter du mig? Hon såg mig i ögonen.
- Ja, det gör jag, min röst var nästan en viskning.

Hon kom närmare, la sina armar på mina axlar, hennes kind mot min hals.
Varm hud.
Långsam andning. Det blev stilla, förväntansfullt stilla, ett tydligt rus i mig.. Lycka?
Täcket hamnade i en hög vid fötterna. Naken. Kroppen vaknade.
Mina händer på hennes höfter, hon rörde sig omärkligt närmare – tryckte sig mot mig.

Mina läppar mot hennes panna, doften av hennes hår.

Vi stod kvar så, nära, i varandras armar. Länge.
Det var tyst och det enda ljuset i rummet var den bortvända sänglampan som lyste uppåt på väggen.
Hennes andetag kändes i min kropp, eller var det mina?
Hennes fingertoppar i min nacke. Mjukt och lite nyfiket.
Mina händer strök hennes hår, axlar, armar. De njöt av ryggen, svanken och landade i hennes ryggslut, letade sig in under tröjan.
Hennes andning stannade upp en sekund, en minut, ett liv... Jag vet inte längre, och bryr mig inte heller. Ville inte vara någon annanstans än här, nu.
Kyssen smakade av vin och längtan.
- Jag vill inte tänka, jag vill känna, viskar hon tyst.

Sakta rörde vi oss bakåt, mot sängen och när jag kände sängkanten föll jag bakåt, och tog med mig henne ner i fallet bland duntäcke och kuddar.
Hon landade mjukt ovanpå mig och vi började fnissa.
I något som kanske var en blandning av kuddkrig, kurragömma eller lekfull jakt tumlade vi runt i sängen och kramades, skrattade, kittlades, och trasslade in oss i kläder.
Svettiga stannade leken av, mitt täcke på golvet tillsammans med det mesta av hennes kläder, förutom trosorna som hon hade på sig.
Vi rullade runt och hon hamnar på mig, hon lyfte sig på armarna. Stannade upp.

Hon fångade min blick:
- Tycker om dina händer... hur du tar i mig.
- Mmm.... mina händer tycker om det de känner.

Hon kysste min örsnibb. Knappt hörbar viskning:
- Jag känner mig lite varm. Tror jag har lite för mycket kläder på mig....sa hon och börjar´de fnissa
- Ah, inga problem. Om du flyttar lite på dig så öppnar jag fönstret, sa jag.
- Dumbom. Jag flyttar mig inte någonstans, loghon.
- Mmm... Bra plan.

På sidan nu, händer som utforskar, letar.
Håller fast, släpper taget, hittar tillbaka. Läppar och tungor som möts, smakar på varandra, kysser. Andhämtningen blir tyngre, djupare.
Vi vet sedan länge vart vi är på väg...

Fingertoppar som känner värmen i huden, som ger värme, som finner vått, försvinner in, prövande.
Stötvis andning, ögon som blundar.
Något som växer sig starkare.

Hon tar tag, sänker sig ner över mig, försiktigt i början.
Nästan som en fråga, Stilla. Jag fyller henne. Stannar så en stund, som en bekräftelse.
Sakta rör vi oss, hittar rytmen som blir vår.
Hon söker mig med blicken, öppen, äkta. Vill att jag ser henne nu. Vill att hon ser mig.

Vi rör oss tillsammans, rytmen har sin egen energi, den växer av sig själv. Händer som håller hårdare, naglar i huden.
Hon håller andan, kippar, släpper ut och håller andan igen – hennes bröst trycks mot mitt i rörelser som får mig att komma djupare in i henne. Hon gnyr svagt.
Vi rullar runt. Hon under, hennes hand om mig, mjukt hittar vi oss. Djupt.
Rytmen vaknar igen och vi följer den,
Snabbare.
Intensivare.

Plötsligt brister det i henne - hon släpper taget, kroppen spänns i en båge, hon skakar, stönar högt och tar mig med över gränsen - jag följer med, jag varken kan eller vill hålla emot...

Vi landar... det blir tyst....
Vår rörelse glider så lätt och stilla nu, sakta. Jag kysser hennes stängda ögon.
Vi ligger stilla en stund.

Jag tar tag i henne och rullar runt oss båda.
Hon sjunker ner på mig, andas i mitt öra.
Lugn, trygg, svettig.
Hennes hår faller över mitt ansikte, över ögonen, kittlar i näsan, doften.

Jag flyter långsamt iväg, som på en vindstilla ocean.
Dyningen höjer och sänker sig, nästan som om havet andas. Och jag följer med, följer med i de mjuka långa rörelserna, flyter..

Vi är två, vi är allt.
Tid finns, inte här, inte nu.



Jag vaknar av röster i korridoren. Vänder mig om och upptäcker två saker jag inte tycker om.
Andra halvan av sängen är tom.
Klockan är alldeles för mycket.
Helvete.

Hasar mig upp och in i duschen. Kallt vatten får mig att vakna.
Varför är hon inte här?

Tar på mig kläderna och beger mig ner för att få lite frukost.
Ser Johan, går dit och sätter mig.
- God morgon. Eller är det bara ”morgon”? frågar han.
- Det är en 7:a. Skulle ledigt kunna vara 12 på den 10-gradiga skalan men så blev det inte riktigt. svarar jag.
- Nu har du fångat min uppmärksamhet.
- Sen. Kanske. Lena är på väg hitåt, sa jag.

- Hej på er, vill ni ha sällskap? Sa hon.
- Absolut, sätt dig! Svarar vi i otränad kör.
- Sovit gott? Johan riktade frågan till Lena.
- Jo tack. Och ni?
Vi nickade instämmande. Lena tittade på mig:
- Björn, jag har tänkt på det du sa igår om män, och...det andra.
- Ah, ok. Nåt du vill dela? sa jag.
- Jamen, alltså... hon sväljer en klunk te. Du kanske har en poäng. Jag har inte haft så lätt att säga vad jag vill, och hur jag vill ha det. Det är faktiskt ganska svårt.
- Ah, jag förstår. Men...det kanske går att lära sig? Och alternativet... alternativet kanske är sämre? sa jag.
- Ja, kanske det. Jag ska fundera lite till på det här, sen får vi se om det hjälper.

Det var dags för oss att bege oss till konferensrummet för den avslutande delen. Ann-Sofie hade inte synts till vid frukosten, men när vi kom in i rummet var hon proffsigt klar, hennes blick gled snabbt förbi mig – alltför snabbt.
Är du tillbaks i rollen nu, var det bara ett kort ögonblick vi fick – ett blink?

Förmiddagen ägnades åt en avslutande reflektion, grupparbete och slutsummering.
Ann-Sofie var tillbaka i sin proffsroll och ägnade mig inte många blickar – än mindre några leenden.
Varför var du inte kvar i morse?
Frågan roterar i mitt huvud. Kanske inbillade jag mig, men jag registrerade något hos henne. Oklart vad, men det var inte angenämt.
Framåt lunch var vi klara och jag övervägde att stanna för den gemensamma lunchen men valde att åka, och ta en omväg hem. Jag behövde tid för mig själv.



Veckans första dag började skapligt. Det hade blivit lite kallare, men det var fint.
Kom till jobbet tidigare än de andra och passerade köket för att hämta tredje koppen kaffe för dagen. Hängde av mig jackan och stod vid fönstret med kaffet när jag hörde ett ljud som fick mig att vända mig om.
Ann-Sofie stod i dörren.
- Har du tid? frågade hon
- Javisst, kom in, svarade jag.
Hon kom in och satte sig i stolen mitt emot mitt bord.
Du stängde dörren...
- Björn, jag vill prata med dig.... om helgen, sa hon.
- Mhm. ok. sa jag.
- Det här är inte så lätt för mig att prata om - hon tystnade - men jag ska försöka göra mitt bästa.
- Vad jag vill säga är att det var väldigt speciellt för mig. Det var en väldigt fin natt vi fick....det var länge sen jag upplevde det...
- Ja, det var fint... jag satte ord på min vaga känsla:
- Men..?
- Du läser mig. Hon tystnade, tittade ut genom fönstret en evighet och lite till, fortsatte:
- Jag ska försöka vara rak och öppen med dig... Björn... det.. är så här: Jag kan inte gå in i en relation med dig. Det här handlar inte om dig. Det handlar om att jag har en mycket djupt rotad skräck för att vara inlåst i en relation, att inte få det utrymme jag behöver för att... andas.
- Va...?! jag visste inte om jag hört rätt.
Hon fortsatte:
- Jag pratar verkligen om skräck här. Det handlar inte om något som är ”lite obekvämt”.

Hon tog ett nytt andetag, men jag väntade inte.

- Men du...vänta... jag... jag fattar inte. Det går så snabbt.... Först har vi det jättebra tillsammans och nu, bara ett dygn senare, så kan du inte kan springa fort nog ifrån något som inte ens har börjat. Vad är det egentligen som händer här?
Hon vände bort ansiktet.
- Om jag visste det skulle jag säga. Du måste tro mig. Jag har en lång rad av misslyckade förhållanden bakom mig och den gemensamma nämnare genom alla dessa krascher är... jag.
- Jag blir rädd.... hon tystnade.
- Du kanske inte är ensam om att vara in i helsike rädd just nu, sa jag.

Vi såg på varandra i tystnad. Hon reste sig sakta, kom närmare, kanske för en kram...jag vet inte. Jag backade. Hon stannade tvärt, väntade lite...vände sig sakta om, öppnade dörren och gick.

Helvete. Igen.

Jag satt kvar. Länge. Försökte förstå vad som hänt. Det gick inte.
Reste mig, sträckte på ryggen. Som om det skulle hjälpa.
Inte fan.
Kände tydligt att jag inte hade den minsta lust att vara kvar på jobbet, så jag stängde datorn, satte upp skylten ”Gone Fishing” på dörren och lämnade kontoret.
Oklart var, när, hur och vad jag skulle göra nu.

Tisdag morgon. Vaknar tidigt med en påminnelse om hur en Whisky för mycket känns.
Hämtar ett glas vatten och går tillbaka till sängen.
Bestämmer mig för att stanna hemma och messar Johan:
”Hej Johan, jag kommer inte in idag. Hör av mig senare”
Ligger kvar i sängen och stirrar i taket. Kanske hoppas jag att det ska trilla ner någon sorts förklaring från taket. Den uteblir.
Kliver upp och fixar frukost. Bestämmer mig efter en dusch att packa en ryggsäck med matsäck och kamera och ge mig ut i skogen. Det finns en fin vandringsled ner mot vattnet inte långt från där jag bor. Dit vill jag.
Telefonen får stanna hemma, lägger den på hyllan i hallen, men tar upp den igen och läser det nya sms:et. från Johan:
”Ok, hoppas det inte är något allvarligt. Vi hörs.”

Vandringen blir precis rätt medicin. Lugnet, att gå i skogen längs vattnet är... helande. Tankar kommer och går, jag styr inte över processen och låter det vara som det är.
Samma sak med känslorna. De finns där, allihop.
Emellanåt avbryts tankarna av en fin bild som uppenbarar sig, och kameran åker fram från sin plats på min axel.
Hittar en plats på en klippa vid vattenbrynet och fikar.
Minnesbilder från i somras fastnar på näthinnan. Hennes hand som knappt märkbart flyttade sig närmare min när vi satt på klippan. Eller när vi trängdes i båten och skulle laga mat, och bara råkade ta i varandra.
Önskar att du var här, nu.

Framåt kvällen, hemma igen. Duschar, kollar efter fästingar.
Märker att jag kommit fram till två saker. Det ena är att jag går till jobbet imorgon, det andra är att jag behöver prata med Ann-Sofie igen.
Om vi nu inte kan ha en kärleksrelation så måste vi, på något jäkla sätt, hitta ett sätt att få jobbet att fungera.

Dagen efter söker jag upp henne direkt när jag kommer till jobbet.
Hon sitter i telefonen så jag gestikulerar att jag vill prata med henne efteråt. Hon nickar och visar att hon kommer bort till mig.
Efter en halvtimme, när jag hämtat kopp nummer två kommer hon.
- Kom in, stäng gärna dörren, sa jag.
- Du ville prata. Hon tar en klunk kaffe.
- Ja, stämmer. Idag är det min tur, säger jag med ett skevt leende, fortsatte:
- Jag har tänkt....det handlar ju förstås om oss, och det som hände i helgen. Jag har funderat fram och tillbaka och kan inte säga att jag riktigt förstår vad som händer, men jag förstår att jag måste acceptera det. Jag tycker det är väldigt tråkigt att vi inte försöker hitta en väg fram, tillsammans. Jag tittar på henne:
- För det är så du vill ha det?
Hon nickar.
- Ok. Då får det vara så. Vad jag då behöver veta är hur vi ska få vår arbetssituation att fungera framöver, hur tänker du om det? sa jag.
- Hm... jag har nog inte något färdig manus, men jag tänker att vi hade en mycket fin natt, och jag undrar om vi kan ”spara den” i vårt minne? Men att vi i övrigt försöker hitta tillbaka till den arbetsrelation som vi hade innan, och som jag trivs mycket bra med. Tror du det är möjligt?
- Uppriktigt sagt – jag vet inte om det är möjligt. Men å andra sidan tror jag inte den frågan går att besvara. Jag följde en tanke, sa sen:
- Vad jag däremot tänker är om vi är villiga att försöka så har vi åtminstone en chans. Och... jag kan försöka. Kanske kommer det ta tid, men det är ok.
- Ok, jag känner på samma sätt. Hon lutade sig tillbaka något i stolen.
Vi satt tysta en stund, sen sa hon:
- Tack Björn. hon satt kvar en stund, reste sig sen och började gå mot dörren.
Efter några steg vände hon sig om:
- Jag skulle gärna vilja ha den där kramen, sa hon.
- Jag också. Jag möter henne och vi står kvar i kramen en stund. Det sista av min ilska rinner av. Tror jag.


Så småningom landar jag i något som skulle kunna kallas vardag och jag fokuserar på jobbet.
Veckorna går med bra fart och efter månadsmötet när Ann-Sofie presenterade det nya projektet så började det hända saker.
Redan onsdag veckan efter skulle Creative Bits komma och träffa oss samt göra en presentation av det kommande samarbetet.
Onsdagen kom och kl 13.00 samlades vi i stora konferensrummet. Jag fastnade i ett telefonsamtal och klev in genom dörren bara en minut i ett. Jag nickade åt de andra och sneglade efter en ledig plats. Hittade en lite längre bak i rummet och satte mig. Vi var uppenbarligen sena och jag tog fram blocket jag hade med mig och började skissa på en idé jag fått tidigare under dagen. Framme vid den nerdragna videoduken satt konsulten från Creative Bits på huk med ryggen mot ingången och letade efter något i en väska. Ann-Sofie noterade det:
- Har du det du behöver? frågade hon.
- Ah.. jag trodde jag glömt laddsladden, men här är den, sa hon.

Jag fryser mitt i en rörelse, pennan stannar tvärt på pappret framför mig.
En rysning som börjar i ryggraden i svanken, fortsätter upp mellan skulderbladen och sakta sprider sig upp till nacken.
Jag känner igen rösten.
Jessica.