Skärgårdsmöte

---

---

Jag hade arbetat för mycket den senaste tiden. För mycket folk, för mycket brus och intryck.
När jag äntligen fick en lucka drog jag ut med segelbåten – utan mål, utan tider att passa. Bara jag, båten, vinden och skärgården.

Det var sensommar nu. Luften var fortfarande varm, men kvällarna mörknade snabbare, och vattnet hade börjat skifta i det där svala grönblå kulören.
Ett lågtryck var på väg, och molnen hängde redan tunga över fjärden så jag valde en säker natthamn och kryssade dit, till en ö som har en känd lagun – en trygg plats när det blåser upp. Vanligtvis brukade det ligga fullt med båtar där under högsommaren, men nu låg bara två andra båtar på svaj. Jag valde en klippa där det inte blåste och förtöjde, drog tamparna runt några stadiga träd och kröp in i ruffen precis innan regnet kom.

Jag sov oroligt den natten, halvvaken med vinden som slet i riggen och regnet som piskade mot däcket. Morgonen efter vaknade jag sent och låg kvar i kojen, invirad i en filt med en bok i handen, medan regnet fortsatte. Det var stillsamt, på ett sätt som jag längtat efter.

Framåt eftermiddagen när regnet upphört, satt jag på berget och njöt av naturen.
Jag såg något röra sig ute vid inloppet.
En ensam kajak gled ljudlöst in i viken. En röd, smal farkost, med en paddlare i gul jacka. Jag sträckte handen till en artig hälsning. Paddlaren, en kvinna, nickade tillbaka – med ett kort, snabbt leende. Jag lade märke till hur hennes rörelser var bestämda men smidiga. Sedan försvann hon bakom en klippa längre in i viken.

Jag gick ner i båten igen, sträckte ut mig på kojen och somnade till ljudet av regnet som börjat igen. När jag vaknade en stund senare och kikade ut var en av de andra båtarna borta. Strax därefter åkte den andra också.
Kajaken såg jag inte skymten av.

Senare på kvällen när jag var nere i båten hörde jag ett svagt plaskande som verkade komma närmare.
När jag tittade upp ur kajutan såg jag den röda kajaken, helt nära nu.

- Hej! hon är blöt, sannolikt av regn, solbränd och med rufsigt hår. Vacker, hinner jag tänka.
- Hej! svarar jag.
– Förlåt att jag stör… men jag har lyckats skava upp händerna rätt illa och undrar om du möjligen har plåster?
– Ingen fara. Kom ombord, sa jag och sträckte fram en hand.

Hon klättrade försiktigt ombord. Regnet hade blött ner håret som låg längs kinderna. Jag hämtade plåster och en handduk.

– Tack, sa hon när jag baddade en blåsa.
– Har du varit ute länge?
– En vecka. Behöver lite tid i naturen. Borta från (hon stannade upp) äh, inget speciellt, sa hon.
- Förstår precis. ljög jag.

Hon såg på mig, rakt men inte utmanande.
Vi tog en kopp kaffe. Hon var fin att se på. Det kändes inte som ett vanligt möte, och det var trevligt att prata men efter en stund tackade hon, log och paddlade vidare.

Några dagar har gått. Vinden har mojnat, och jag seglade vidare till en ny vik – stilla, omgiven av klippor och tallar som lutar sig ut över vattnet. Jag njuter av att bara vara här, nu.
Tänker en del på mitt liv hemma, och orsaken till att jag är här. Lägger de tankarna åt sidan till en annan dag.
Jag har just satt på kaffe när en rörelse längre ut i viken fångar min uppmärksamhet. En kajak – röd, låg, smidig – glider sakta in över vattenytan. Det tar ett ögonblick innan jag inser att jag vet vem det är. Hon bär samma vindjacka, men nu har hon det mörka håret löst. Solen glittrar.

Hon ser dig. Leendet kommer långsamt, men självsäkert och hon lägger om kursen mot mig.
Jag reser mig upp på däck, höjer handen till en hälsning – ett ögonblick av ömsesidig igenkänning, som om vi visste att vi skulle ses igen.

– Hej! säger hon när hon närmar sig.
– Hej igen, svarar jag.
– Du har ett gott öga för vikar, det måste jag säga.
- Uppenbarligen har vi det båda två, sa jag och log.

Hon skrattar lätt när hon kliver ur kajaken, kliver barfota upp på stenen intill. Jag märker att hennes rörelser är självsäkra men trötta – som om hon varit ute längre än hon först tänkt. Hon sätter sig på klippan och drar handen genom håret.

– Kaffesugen? frågar jag.
– Du anar inte. Väldigt gärna.

Jag hämtar en extra mugg och häller upp. Hon värmer händerna runt koppen. Jag ser att plåstren jag gav henne är kvar, men att huden under är röd. Hon följer din blick.

– De håller, tack för det.
– Du verkar envis.
– Jag är det, säger hon och ser på dig över kanten av koppen och jag möter hennes blick. En sekund längre än nödvändigt.

Ett ögonblick uppstår där – en tystnad som inte är tom, utan full av något vi inte säger. Hon har fin blick.
Vi sitter tysta en stund, med klipporna bakom oss och havet framför. Kaffet ångar i den svala luften.
Hon drar upp benen och vilar hakan mot knäna, tittar ut över viken.

– Jag trodde inte jag skulle träffa någon de här dagarna, säger hon tyst.
– Inte jag heller, svarar du.
- Och här är vi. Så det kan bli. Leendet igen.

Hon vänder sig mot dig, inte med hela kroppen – bara huvudet, långsamt. Hennes blick möter din, som om hon väger något.

– Men det är fint med det som händer. Kanske är det slumpen, säger hon.
Jag nickar.
Det känns som om något rör sig mellan oss, som vinden i seglen när man just släppt förtöjningarna – en lätt, nästan omärkbar kraft. Hon låter handen glida över stenen, närmare din, utan att röra.

Du ser hur solen faller mot hennes ansikte, hur hennes ögon är mörka i skuggan från håret som rört sig över pannan. Du tänker inte så mycket som du känner: en dragning, långsam och stilla, som tidvatten. Pirret.

Hon lutar sig bakåt på armarna, sträcker på sig, vänder ansiktet mot solen. Hennes tröja är tunn av salt och vind, tyget rör sig lätt i vinden. Du märker hur närheten känns i kroppen, inte i huden – utan djupare. Ingen bh.

– Ska vi fixa något att äta? frågar jag.

Hon öppnar ögonen, ser på dig, ler – inte stort, men varmt.

– Ja. Men bara om jag får hjälpa till.

Vi reser oss samtidigt, utan att brådska. Det är något i rörelserna som stämmer – som om kroppen vet det hjärnan inte sagt än. Jag känner det när hon står bredvid mig, tätt nog för att värmen mellan oss ska bli påtaglig. Hon lutar sig lite närmare för att se vad jag har i kylboxen, och en hårslinga nuddar din hals. Hennes hand som ibland råkar nudda min.

Jag säger inget. Hon säger inget. Men något har börjat.


Middagen blir enkel. Några bitar rökt fisk, nykokt potatis. Vi sitter nära på däck, med tallrikarna i knät, fötterna barfota mot träet.
Solen har börjat sjunka, och ljuset blir mjukare, nästan bärnstensfärgat. Hon lutar sig fram för att nå skålen med potatis, och min hand snuddar vid hennes handled – ett ögonblick som stannar kvar längre än det borde. Händer som möts, och stannar i varandra för en stund.

Vi pratar, men inte om något viktigt. Bara om vädret, vikar vi minns, fåglar vi hört. Ändå känns det som om samtalet pågår på flera plan samtidigt. Det finns något i hur hon ser på mig mellan orden – en tyngd i blicken, en vila. Hon verkar lyssna med hela kroppen, som om varje svar jag ger är ett val vi båda gör.

När skymningen kommer är det som om vinden tystnar.

– Ska du vidare ikväll? frågar jag.

Hon nickar långsamt.

– Det var tanken. Men jag vet inte riktigt än.

Ni sitter kvar en stund till. Jag reser mig, börjar plocka undan, men hon rör inte på sig direkt. Hon sitter kvar med benen i kors, händerna runt sin mugg, och ser eftertänksam ut.
När jag kommer tillbaka möter hon med en blick du inte sett tidigare. Mjukare. Öppen.

– Du.... jag undrar. Får jag stanna ombord i natt?

Det finns inget tvekan i hennes röst, men inte heller förväntan. Bara något stilla, som om frågan redan vilat i rummet en stund.

– Gärna, säger jag.

Jag hämtar en extra filt, en tröja jag tror passar. Hon kryper ner i ruffen först, lägger sig mot ena sidan. Jag blåser ut fotogenlampan innan jag följer efter och kryper ner i kojen.

Det blir tyst därinne. Vi ligger stilla, med bara andningen som hörs. En värme växer i det lilla utrymmet – först från kroppen, sedan från tanken på kroppen. Hon vänder sig inte mot mig, men jag känner hur närheten skiftar i tyngd. Som om vi båda lutar, nästan omärkligt, åt samma håll.

Jag ligger stilla en stund men lägger sen försiktigt handen på hennes axel, den varma huden känns genom tyget. Hon svarar med en mjuk rörelse i kroppen som gör att hon kommer lite närmare. Min hand följer mjukt hennes kropp från nacken, över ryggen, ner i midjan och upp igen över höfterna. Hon ger ifrån sig ett svagt ljud av vällust. Min kropp reagerar.
Min hand letar sig in under tröjan, till midjan och magen, sakta och lätt upp mot brösten. Mjuk varm hud.

Hennes hand på min höft. Hon flyttar sig närmare, märker att jag är hård. Hon stannar upp något, flyttar sig närmare, trycker sig mot mitt stånd.

Kysser henne i nacken, axlarna, längs halsen och till hårfästet. Vi njuter.
Hennes hand letar sig in i mina kalsonger och hon tar ett stadigt tag om mig, men håller stilla.

Min hand hittar insidan av hennes lår, där huden är extra mjuk, letar sig uppåt till troskanten.
Värmen från henne genom det tunna tyget, hon är våt..

Jag lirkar av hennes trosor, hon hjälper till och lyfter på rumpan. Trosor och tröja hamnar på durken och får strax sällskap av mina kalsonger.
Jag drar henne över på rygg, kysser henne, tungan hittar halsen och sen rör jag mig neråt.
Hon rör sig mjukt, stönar lätt.
Bröstvårtorna hårdnar av min tunga och läppar.
Jag rör mig sakta mot magen när hon särar på benen och viskar:
- Kom. Kom in i mig... Sakta..

Jag flyttar mig och snuddar vid henne med mitt stånd. Känner hur hård jag är och hur våt hon är. Hon hjälper till och jag kommer sakta in. Millimeter för millimeter, stannar upp ibland. Vi andas allt djupare.
Jag kommer in helt och fyller upp henne, hon stönar högt. Vi börjar röra oss mjukt, jag stannar ibland precis i mynningen, retas lite, sen sakta in till botten.
Hon rör sig rytmiskt och svarar med hela sin kropp när jag kommer in i henne. Hårdare nu.

Efter en stund vänder vi oss, jag på rygg och hon gränslar mig och låter kuken sjunka in med ett nöjt leende.
Hon rider mig allt mer intensivt, mina händer om hennes bröst, hennes höfter. Hon är nära och jag känner hur hon kramar om mig. Strax efter spänner hon hela kroppen, stönar och skakar i en orgasm som verkar hålla en bra stund.
Efteråt. Hon landar. Våra blickar möts, leendet igen, en lång kyss.

Hon lägger sig på mig, andningen lugnar sig. Jag är kvar i henne, hård.
- Mmm... Det var fint. säger hon och fortsätter:
- Men det finns visst lite kvar att göra, säger hon och kniper om mig.
Mjukt som en katt rör hon sig neråt, kysser mig på bröst och magen. Försvinner in under täcket och hittar mitt praktstånd. Mjuka läppar längs skaftet, på ollonet.
Hemnes tunga och läppar omsluter mig och jag stönar av vällust.
Sakta börjar hon suga samtidigt som ena handen börjar runka. Det är enastående skönt och jag känner strax igen ilningarna. Hon fortsätter och ilningarna ökar snabbt.
- Du... det är så skönt. Jag är nära, säger jag tyst.
- Mmm...svarar hon och fortsätter.

Jag släpper taget nu, låter det hända. Hon märker att jag är på väg och tar ett grepp runt roten och håller hårt. Hon fortsätter suga, handens grepp hårdnar ytterligare och när ryckningarna kommer så gör hon tvärtom. Istället för att öka takten, så saktar hon in. Med långsamma, intensiva drag är det som om hon vill njuta av varje sekund.
Och jag kommer.... Jag kommer på ett sätt som jag inte upplevt på länge. Allt medan hon fortsätter.
När jag är helt tom fortsätter hon mjukt att kelsuga.

Jag försvinner sakta in i dimman men kvicknar till när hon kryper fram under täcket och ger mig en kyss. Hon smakar av mig.
Jag somnar med en förnimmelse av hud, av doft, av någon som ligger nära nog att du inte vet var din värme slutar och hennes börjar.

När jag vaknar nästa morgon är hon redan uppe. Solen har börjat värma däck, kaffevattnet sjuder på gaslågan. Hon står barfota i sittbrunnen, ansiktet vänt ut mot viken.

Jag klättrar upp, blinkar mot ljuset. Hon vänder sig om när hon hör mig.

– God morgon, säger hon, och ler. Det är ett nytt leende – inte längre prövande, utan fullt.
- God morgon. svarar jag.

Vi dricker kaffe utan att prata mycket. Vi sitter nära, min arm runt henne. Det finns ingen brådska, men något har redan börjat röra sig vidare. Hon plockar ihop sina saker tyst, med vana händer.

– Jag borde nog fortsätta, säger hon till slut, utan ursäkt.
– Jag vet.

Hon sätter sig i kajaken med samma smidighet som första gången. Rättar till ryggsäcken bakom sig.

– Jag tror vi ses igen, säger hon.
– Kanske det. Inte mig emot, svarar jag.

Hon ler, ser på mig en sista gång, länge nog för att något ska hinna sägas utan ord. Sedan vänder hon kajaken ut mot fjärden. Jag står kvar tills hon är nästan borta.

Vattnet ligger spegelblankt efter henne, lungt och fridfullt. Precis som mitt inre.
Jag städar undan vår frukost och ser den inte först, men upptäcker sen lappen under hennes kopp. Det är ett telefonnummer.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Skärgårdsmöte	Heterosex	4.8	4/9-25

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.