Lady Edith
Författare: ava_erica-666 Datum: 2025-09-04 16:42:26
E-post: a_e@tutamail.com
Läst:
718 gånger
Betyg: Inget betyg ännu
Slottet vilade i sin egen tyngd. Gardinerna släppte bara in strimmor av ljus, men även de tycktes tveka inför att tränga in i rummet. Luften bar spår av gammal parfym, torkade blommor och ett svagt sting av desinfektion.
Lady Edith Hamilton låg i sin säng, stödd av flera kuddar. Hon såg ut som en skulptur av marmor – stilla, formell – men under lakanen rörde sig kroppen långsamt i takt med en andning som fortfarande krävde sin plats. Hud som varit stram var nu lös och tunn, men inte utan värde. Inte utan minne.
Hennes händer låg stilla över magen. Fingrarna var långa och beniga, men rörde sig ibland i små cirklar över tyget, som om de letade efter något därunder. Inte efter smärta. Inte efter trygghet. Efter något annat. Något hon inte längre nämnde vid namn.
Det knackade lätt på dörren innan den öppnades. Rose.
Den unga kvinnan kom in med sina bestämda steg, bar på ett tvättfat, handdukar, salvor. Hennes hår var uppsatt, löst, och några slingor låg som vågor över pannan. Hon doftade ros, hud, värme.
“Morgontvätt,” sa hon mjukt, men med den där självklarheten hon alltid bar på. Hon slog inte ner blicken, hon viskade inte. Hon var närvarande, orädd. Det var därför Edith lät henne komma.
Rose ställde ifrån sig fatet och doppade en tygtrasa i vattnet. Rörelserna var långsamma, nästan rituella.
“Jag värmde vattnet extra idag,” sa hon. “Det är kallt i huset.”
“Allting är kallt i det här huset,” svarade Edith.
Rose log, ett snett leende som inte krävde svar. Hon drog undan täcket, varsamt, som om det täckte något dyrbart. Sedan började hon tvätta Ediths armar. Uppifrån axeln, ner mot handleden. Inget hetsigt. Inget slarvigt.
“Ni har vackra händer,” sa Rose. “Man ser att de hållit mycket.”
Edith svarade inte. Men hennes fingrar öppnades en aning, som om de ville visa sig.
Vattnet var varmt, trasan mjuk, men det var huden under som vaknade. Det hade gått årtionden sedan någon tvättade henne med denna närhet. Sjuksystrar och vårdare var praktiska. Snabba. Effektiva. Rose var något annat.
Hon fortsatte ner över bröstkorgen, där huden var som tunt papper, blåvenerna som kartor över något glömt. Hon stannade till vid ett av brösten, lät trasan glida runt vårtgården, cirklande.
Ediths andning förändrades. Hon sa inget, men kroppen svarade. En ryckning i magen, en darrning vid halsen.
Rose märkte det. Men hon sa inget. Istället doppade hon trasan igen, vred ur, och drog den över magen. Långsamt. Långsamt.
“Någon borde ha målat er,” sa hon. “Det finns en värdighet i hur tiden rört vid er.”
Edith log snett. “Ingen målar gamla kvinnor.”
“Deras förlust,” svarade Rose.
Hon vek undan skjortan som Edith bar. Underlivet blottades. Rose tvekade inte, men skyndade sig inte heller. Hon lät blicken vila där en stund, som om hon studerade något sällsynt.
Sedan började hon tvätta. Först de yttre delarna av höfterna, där huden var mjuk men knotig. Sedan insidan av låren. Hon använde hela handen nu, med tyg emellan, och varje rörelse var lång, omsorgsfull.
Edith lät ögonlocken falla. Hon sa inget. Ville inget säga. Kroppen talade ändå. Hennes ben, som nyss legat stelt slutna, gled isär några centimeter.
Rose såg det. Hon pressade försiktigt trasan mellan benen, först utan tryck, bara som en viskning. Sedan mer distinkt. Hon förde den mellan blygdläpparna, inte som en vårdare – som en älskare.
Hon tvättade inte längre. Hon behandlade.
När hon kände hur huden där började fukta sig under hennes beröring, drog hon av sig handsken. Inga ord yttrades. Ingen bekräftelse söktes.
Hon lät fingrarna röra vid den gamla huden direkt, blottlagd, skör – men levande.
Ediths lakan skrynklades under hennes händer. Andningen blev djupare. Hon pressade benen ännu en aning längre isär.
Rose lät trasan vila. Hennes hand gled ner mot Ediths höft, där huden veckade sig mjukt över benet. Hon drog av sig handsken, och lät fingertopparna vila nakna mot insidan av låret. Där fanns en spänning, en värme, som inte kom från badvattnet.
Hon förde långsamt fingrarna uppåt. När hon nådde vecket där huden vek in mot det innersta, stannade hon inte – utan lät ett finger glida över de yttre blygdläpparna. Huden där var tunn och rynkad, men inte död. Inte avtrubbad. Den svarade – med en darrning, en liten ryckning i höften, ett ljudlöst gensvar.
Rose drog fingret längs hela springan, från botten till toppen, i en stadig rörelse. Hon kände hur huden där började fukta sig. Inte mycket, men tillräckligt för att glida. Hon använde två fingrar nu, särade försiktigt på läpparna, och blottade Ediths inre.
Det var en mogen, åldrad vulva – veckig, djup, mörkt rosa – men vacker. Rose såg på den som något heligt, något hon hade blivit inbjuden att vårda.
Med tummen började hon cirkla runt klitoris, mycket försiktigt. Den låg halvt dold i sin kappa, men Rose visste hur man lockade fram den. Mjuka, knappt märkbara rörelser. Inte tryck – bara en ständig, retande kontakt.
Samtidigt förde hon pekfingret mellan blygdläpparna igen, letade sig inåt. Huden där var varm, slät, fuktig. Hon gled in – långsamt – och kände hur Ediths slida tog emot henne. Inte med styrka, men med en djup, kroppslig vilja.
Hon stannade upp, lät fingret vila inuti. Sedan drog hon sig ut igen – bara för att långsamt trycka in på nytt. Mjuka, glidande rörelser. In… ut… medan tummen fortsatte sitt arbete.
Med andra handen särade hon försiktigt på huden ovanför, så att klitoris kom i tydligare kontakt. Den hade rest sig en aning nu, bultade svagt under trycket.
Edith rörde sig nästan omärkligt. Hennes bäcken sköt sig upp en centimeter, som om det ville möta varje rörelse.
Rose lade till ett finger till. Två nu. Gled in, ut, i en stadig rytm. Det fanns ett naturligt motstånd – inte smärtsamt, men påtagligt – som gav varje rörelse en tyngd. Slidan kramade hennes fingrar som i sammandragningar, små pulserande rörelser som växte i styrka.
Hon lutade sig närmare, såg hur klitoris svällde, hur huden där glittrade av fukt. Hon tryckte lite hårdare med tummen nu, i små snabba cirklar, medan fingrarna fortsatte sitt mjuka, in-och-utgående spel inuti.
“Så mjuk du är,” viskade hon knappt hörbart, som till sig själv.
Hon vred fingrarna inuti Edith i en svag spiral, kände hur det inre svarade – med ett darrande sug, en spänning som närmade sig klimax. Hon visste att den äldre kvinnans orgasm inte skulle komma som en explosion – utan som en långsam, skälvande våg.
Och den kom.
Hon kände det först i musklerna – hur slidan pulserade runt hennes fingrar. Sedan hörde hon Ediths andning, tung och darrande, och såg hur halsen spändes. Ett ljud – nästan som en suck blandad med ett gråtlikt stön – undslapp läpparna.
Rose höll rytmen. Lät fingrarna fortsätta glida in och ut, långsamt nu, nästan tröstande. Klitoris var känslig – hon lät den vara. Bara höll handen vilande över venusberget, som ett skydd, som en eftervärme.
När Edith sjönk tillbaka i kudden, drog Rose försiktigt ut fingrarna. Slidan slöt sig efter henne, långsamt, nästan med tvekan.
Hon torkade rent med en varm handduk. Inte hastigt. Som en hyllning.
Sedan lade hon täcket över Ediths kropp igen – som om hon täckte en altartavla.
——-
Det fanns en tyngd i kroppen, som om varje centimeter av huden var på väg att vakna – men väntade på tillstånd. Edith kände det på morgnarna, i tystnaden innan stegen i korridoren närmade sig. Det brann lågt i magen, ett sakta pulserande begär som varken försvann eller krävde, bara låg där. Och växte.
Efter mötet med Rose hade något förändrats. Inte bara i kroppen. I henne.
Hon kunde inte längre nöja sig med minnet av en kvinnas händer. Hon längtade efter något annat – en annan tyngd. En annan värme. En hand större än Roses. En röst mörkare. Inte för kärlek. Inte för tillhörighet. Bara… för kropp.
Det var med skälvande röst hon en vecka senare bad Rose om något hon knappt kunde uttala.
Att Benjamin, en ung man bland personalen, skulle få vara den som tvättade henne.
”Men bara om du är där,” viskade hon. ”Jag… jag vågar inte annars.”
Rose hade bara nickat. Hon ställde inga frågor. Inget skulle ske utan Ediths vilja. Men hon såg på henne länge, som för att förstå hela innebörden av det outtalade.
Tre dagar senare kom han.
Benjamin var yngre än hon mindes. Tjugo kanske. Kanske tjugofem. Han hade stora händer, starka underarmar, och ögon som inte vek undan. Det var det som gjorde henne mest nervös.
Rose hade instruerat honom. I detalj. Ediths gränser. Samtycke. Närhet, aldrig brådska. Och Benjamin – han lyssnade. Inte som någon som skulle utföra ett jobb, utan som någon som ville förstå.
Han stod nu vid hennes säng, med vattenfatet i händerna. Rose bredvid honom. Hennes närvaro var som en skyddande hinna mellan Edith och det nya.
”Vill du att jag börjar?” frågade han, lågt.
Edith nickade. Hennes hjärta slog för högt. Hon låg redan med skjortan uppdragen till höfterna, täckt av ett tunt lakan.
Benjamin doppade tygtrasan, vred ur vattnet och började vid hennes vader. Huden där var torr, lite kall. Han tvättade långsamt, uppåt mot knäna, där huden blev tunnare och mer känslig.
”Är det för kallt?” frågade han.
”Nej,” viskade hon. ”Det känns… lagom.”
Han fortsatte. När han nådde låren, särade hon benen lite. Bara några centimeter. Men tillräckligt. Rose stod kvar, tyst, hennes blick fäst på Ediths ansikte – inte på kroppen. Det var där allt utspelade sig först.
Benjamin vek försiktigt undan lakanet. Den slitna bomullsskjortan gled upp, och mellan Ediths ben låg den åldrade, men fortfarande levande fittan, med rynkad hud och mörka veck som glittrade svagt i ljuset.
Han tvekade inte. Han vek undan de yttre blygläpparna med tummen och pekfingret, och såg på henne. Som om han ville förstå henne genom huden.
Sedan började han röra. Fingertopparna var mjuka men bestämda. De smekte längs insidan av de inre blygläpparna, följde hudens naturliga fåror. När han kom upp till klitoris svepte han lätt över den med tumspetsen. Inget tryck, bara kontakt.
Ediths mage drog ihop sig. Ett andetag stockade sig i halsen.
Han drog fingrarna långsamt upp och ner längs hela fittan, som om han memorerade henne. Två fingrar gled ner till slidöppningen. Han tryckte inte. Bara lät dem vila där, känna hur hon började öppna sig.
”Vill du att jag fortsätter så här?” frågade han lågt.
Hon svarade inte med ord – men hennes höfter tryckte sig svagt uppåt. Han förstod.
Benjamin lät långfingret pressas in, långsamt, försiktigt. Hennes inre var varmt, trångt, fuktigt. Han gled in till knogen, höll kvar, kände hur slidan omslöt honom.
”Du är mjuk som smör här inne,” viskade han.
Fingret började röra sig. In, ut. Långsamt. Han lade till pekfingret, lät båda arbeta tillsammans, sträckte ut dem svagt inuti för att känna efter mot slidans övre vägg. Där – precis där – fann han den punkt där hennes kropp ryckte till.
Han log tyst för sig själv.
Rose lade sin hand mot Ediths bröst, utan att säga något. Hon var där. Hon såg allt. Och hon skyddade det som nu skedde.
Benjamin ökade takten. Fingrarna rörde sig i glidande rytm, djupa drag, ibland med en lätt vinkling som fick Edith att andas in skarpt.
Hennes fitta var nu våt, kladdig. Den smaskade mjukt runt hans hand, som om den ville hålla kvar honom där för alltid.
Han böjde sig fram.
Hans mun sänktes mellan hennes ben. Värmen från hans andedräkt slog mot hennes klitoris, och innan hon hann reagera hade han tryckt tungan mot henne.
Ett långt slick – från slidmynningen upp till toppen av klitoris. En fullständig rörelse, som om han ville smaka hela henne i ett svep.
Edith kved till. Hennes ben spändes, tårna böjdes.
Han sög in klitoris mellan läpparna, försiktigt först, sedan med ett tydligare sug. Tungan arbetade i små, målmedvetna cirklar, medan hans fingrar fortfarande knullade henne långsamt, djupt.
”Du smakar så… rikt,” mumlade han. ”Som något man inte får – men behöver.”
Rose tog Ediths hand. Hennes tumme strök över handryggen, medan hon såg på scenen framför sig – inte som voyeur, utan som väktare.
Edith var nu helt uppslukad. Hon kände sin orgasm bygga upp som en stigande storm i underlivet. Trycket växte. Benjamin sög hårdare. Tungan snärtade nu över klitoris, och hans fingrar rörde sig snabbare.
Sedan kom det.
En darrning från bäckenet, som spred sig genom magen, bröstet, halsen. Hennes rygg spändes. Hennes mun var öppen – men inget ljud kom. Bara ett långt, skälvande andetag.
Fittan pulserade runt Benjamins fingrar. Vätska sipprade ut mellan hans hand och hennes kropp. Han höll kvar tills det slutade darra.
Sedan drog han sig försiktigt undan. Slickade av sina fingrar. Torkade rent henne med en varm handduk. Rörelserna var nästan vördnadsfulla.
Edith blundade. Kroppen låg tung och vilande. Men i hennes ansikte syntes inte ålder. Bara lättnad. Och glöd.
——-
När Edith vaknade nästa morgon kände hon ett dovt eko i kroppen. Som en eftersmak i huden. Det fanns en trötthet i musklerna, men också ett sting av otålighet.
Hon hade kommit, ja. Hennes kropp hade svarat på Benjamin med ett jubel hon knappt vågat drömma om. Men nu… var det som om något inom henne bara börjat öppna sig.
Och nu fanns där ingen väg tillbaka.
Hon låg i sängen, vände sakta huvudet mot fönstret. Det gråa ljuset smög in genom spetsgardinen. Hennes händer vilade på magen. Fingrarna var krokiga. Hon kunde inte knäppa knappar längre, inte lyfta en kopp utan smärta. Att föra handen mellan benen var otänkbart. Och det gjorde henne rasande.
Inte för att hon ville onanera.
Nej – hon ville bestämma.
Hon ville säga orden. Hon ville äga sin njutning. Inte be om den. Inte tigga efter beröring. Hon ville uttrycka sin lust, sitt begär — som en kvinna, inte en patient.
När Rose kom in med tebrickan var det som om Edith redan bestämt sig.
”Stäng dörren,” sa hon.
Rose såg upp. Mötte blicken. Hon visste att något hade förändrats.
”Självklart.”
Hon satte sig på stolen intill sängen. Lät tystnaden vila. Edith stirrade på henne ett ögonblick innan hon talade.
”Jag tänker inte be dig röra mig idag,” sa hon. ”Men jag vill… att vi talar. På riktigt.”
”Om vad?”
”Om sex. Om hur det känns. Hur det luktar. Vad du gör när du är med någon… eller med dig själv.”
Rose höjde ett ögonbryn, men log sedan – mjukt, nästan stolt.
”Vill du att jag berättar?”
Edith nickade, stelt.
”Jag vill höra orden. De riktiga. De jag aldrig lärt mig säga.”
Rose reste sig och satte sig nu på sängkanten. Nära. Hon tog Ediths ena hand mellan sina, värmde den mellan sina lår.
”Vill du att jag börjar med hur jag rör mig själv?” frågade hon, lågt.
Edith andades in. ”Ja.”
Rose lät blicken glida över Ediths ansikte, såg ingen tvekan, bara nervös längtan.
”Jag brukar lägga mig på rygg,” började hon. ”Knäna isär. Och sen drar jag ner trosorna, långsamt. Jag gillar att känna luft mot huden innan jag rör vid mig.”
Edith slöt ögonen. ”Fortsätt.”
”Jag brukar ha två fingrar – ibland tre – men jag börjar alltid med att bara smeka utsidan. Över blygdbenet. Sedan låter jag fingertopparna glida ner. Jag har alltid varit blöt redan innan jag rör klitoris.”
”Säg det,” viskade Edith. ”Säg det som du säger det till dig själv.”
Rose log. Hon lutade sig närmare, hennes röst blev dovare, nästan hes.
”Jag brukar viska: ’Min fitta är så jävla kåt.’ Och så slickar jag på fingrarna, gör dem blanka, och sen trycker jag dem mot klittan.”
Edith kved till. En ljudlös suck. Hennes lakan rörde sig.
”Säg det igen,” bad hon.
”Min fitta är kåt,” sa Rose. ”Hård och känslig. Jag gnuggar den med fingertoppen, långsamt först, sen snabbare. Jag älskar hur det pulserar i mig, hur klitoris blir svullen och slickig.”
Edith öppnade ögonen. Hennes blick var vild av känslor. Hon ville lägga handen mellan benen men kunde inte. Det var som ett hån.
”Beskriv… hur du rör vid öppningen,” bad hon.
”Jag särar på läpparna. Drar dem isär med pek- och långfingret. Sedan för jag in ett finger, långsamt, i fittan. Jag känner hur den kramar åt, hur den är varm och mjuk. Jag brukar föreställa mig en kuk där inne. En tung, hård kuk som glider in i mig.”
Edith andades stötigt. Hon skakade svagt, som om kroppen ville följa med i varje ord.
”Och sen?” viskade hon.
”Sen knullar jag mig själv. Med fingrarna. In, ut, jävligt djupt. Och klittan… jag gnuggar den samtidigt. Ibland hårt, ibland cirklar. Jag brukar komma snabbt om jag gör båda.”
Ediths ögon var fuktiga nu. Hon andades häftigt.
”Kan du… säga hur du… låter när du kommer?”
Rose böjde sig fram, till Ediths öra.
Hon stönade. Lågt först. Sedan med ett utdraget ”Åh… fuck… jaa… jag kommer, jag kommer fan nu…”
Edith stönade med henne – inte högt, men tydligt. Ett rått, kvävt ljud från någon som inte längre kunde låtsas vara fin.
——-
Rose drog sig långsamt tillbaka från Ediths öra. I rummet låg ett koncentrerat, hett skimmer — som om luften darrade. Ediths bröst höjde sig i flacka andetag, hennes fingrar var krökta över lakanet som om de försökte gräva sig genom tyget.
”Det… var vackert,” sa hon till slut, med sprucken röst. ”Jag… jag kände det. Som om det var min kropp du rörde, inte din.”
Rose log, ömt. Hon tog Ediths hand igen. Förde den till sina läppar. Kysste de stela knogarna.
”Din kropp… lyssnar,” sa hon. ”Den kanske inte rör sig fritt längre, men den hör varje ord. Den vill fortfarande.”
”Och jag vill också,” viskade Edith. ”Jag vill skrika att jag är kåt. Att jag vill bli slickad. Att jag vill känna en kuk i mig. Men det låter så… fult när jag säger det.”
”Det är inte fult,” svarade Rose. ”Det är levande. Du får säga allt. Här inne finns inga fula ord. Bara ärliga.”
Edith tvekade, men så kom det. Rakt, skälvande:
”Jag vill bli knullad med munnen. Med fingrar. Jag vill känna någons tunga djupt i min fitta. Jag vill bli öppnad. Utfälld som en bok.”
Rose svarade inte först. Hon bara höll hennes blick. Sedan lutade hon sig närmare.
”Vill du att jag visar dig hur det låter när någon älskar att smaka dig?”
Edith blinkade. Sakta. Och nickade.
Rose reste sig. Hon drog av sig sin skjorta, långsamt, utan skam. Hennes bröst var fasta, magen slät, låren starka. Hon kröp upp i sängen, lade sig bredvid Edith, så nära att höfterna rörde varandra.
”Låt mig viska allt jag skulle göra om du kunde dra upp kjolen själv,” sa hon.
Edith slöt ögonen.
Och Rose började tala.
”Jag skulle lägga dig på rygg, som nu. Dra upp din kjol. Slita ner trosorna om du hade några. Jag skulle sära på dina ben, långsamt först, sen bestämt.
Din fitta skulle glänsa. Rynkig, vacker, mogen. Våt.
Jag skulle trycka mitt ansikte mot den. Dra in doften. Slicka upp och ner. Trycka tungan in i din öppning, känna hur du bultar där inne. Suga på klittan tills du sprattlar. Spänna tungan hårt mot den tills du kommer.
Jag skulle viska att du smakar som salt, som blomblad, som ren hunger. Jag skulle säga att jag älskar din gamla, erfarna jävla fitta. Att den smakar bättre än alla unga flickors.”
Edith skälvde. Det kom ett litet ljud, djupare än stön. Nästan ett gråt.
Rose fortsatte.
”Och sen skulle jag stoppa in tre fingrar i dig. Trycka dem inåt, uppåt, känna din g-punkt svälla. Rytmiskt. Hårt. Slicka samtidigt. Din fitta skulle klibba mot min mun. Du skulle flämta. Skaka. Komma. Och jag skulle svälja allt.”
Edith började gråta.
——-
Det var en onsdagseftermiddag, luften tjock av åska som aldrig bröt ut. Fönstret stod på glänt. Gardinen rörde sig i mjuka suckar. Edith låg halvsittande, täcket vikt vid midjan, huden bar. Rose satt intill, borstade håret ur Ediths panna.
”Jag har tagit med något idag,” sa Rose. ”Du kanske tycker det är dumt, men jag tänkte… vi kan prova.”
Edith höjde ett ögonbryn. ”Vadå?”
Rose log och reste sig. Från en tygpåse plockade hon upp en gammal spegel. Inte stor – kanske trettio centimeter hög, med ett rundat träram. Välvningen i glaset var lite ojämn. Det förstorade. Förvrängde. Förskönade.
”Jag brukar använda den när jag sminkar mig,” sa hon. ”Men den kan också visa sånt man glömt se.”
Ediths andning blev kortare.
”Du vill att jag… tittar på mig själv?”
”Om du vill,” sa Rose. ”Men jag tänkte att jag visar dig först. Och du bara… tittar.”
”På min fitta?”
Rose såg henne i ögonen.
”Ja.”
Edith svalde. Hennes hjärta bankade. Skam, rädsla, nyfikenhet – allt samtidigt.
”Jag har inte sett mig själv där… på trettio år,” sa hon.
Rose satte sig på knä vid sängens fotände, drog upp Ediths ben ett i taget. Stödde dem med kuddar så de låg isär, bekvämt, inte utmanande – bara öppet.
”Luta dig tillbaka. Inga händer. Bara ögon.”
Rose placerade spegeln på golvet, lutad mot sängkanten. Den vette rakt in mellan Ediths ben.
Det som spegeln visade var inget chockerande.
Det var bara hennes kropp.
Hennes fitta.
Hud som en gång varit slät, nu veckad. Färg som en gång varit blekrosa, nu djupare, nästan rödbrun. Läpparna tunna men tydliga. En aning svullna från tidigare beröringar. Och längre in – glansen. Där det fortfarande var vått.
”Vad ser du?” viskade Rose.
Edith svalde. Hon visste inte om hon kunde svara. Men ändå kom orden.
”Jag ser… en port,” sa hon. ”Inte till döden, som jag trott. Till… mig. Som jag var. Som jag är.”
Rose drog av sig sin tunika. Sin behå. Hennes bröst gungade sakta när hon reste sig, gick fram och föll på knä mellan Ediths särade ben. Hon lutade sig sakta framåt. Hennes bröst snuddade Ediths svala ben. De rös båda två. Rose log svagt.
”Får jag röra dig?” frågade hon.
Edith svarade inte med ord. Hon lyfte hakan. Lät kroppen tala.
Rose lät först fingertopparna smeka insidan av låret. Hon ville inte överraska. Ville bjuda in.
Sedan förde hon två fingrar längs fittans yta, cirklande över blygdläpparna, långa svepande drag. I spegeln kunde Edith se exakt var och hur hon blev rörd. Hon såg sin hud reagera. Såg sig själv öppnas under en annan kvinnas hand.
”Det är som att se någon annan,” viskade hon. ”Men jag känner allt.”
Rose log. ”Det är du. Så som du alltid varit. Vacker. Varm. Levande.”
Fingrarna gled nu över klitoris. Den var redan svullen. Rose särade försiktigt läpparna, och Edith såg hur hon glänste där inne. Den åldrade huden – fuktig, mjuk, nästan blyg.
”Jag är våt,” sa Edith, chockat. ”Så våt.”
”Din kropp vill,” sa Rose. ”Och nu får den.”
Rose böjde sig ner. Hennes tunga rörde vid klitoris med ett första slick – långt, från öppningen till toppen. I spegeln såg Edith sin egen reaktion. Hur höften sköt sig upp. Hur musklerna drog ihop sig. Hur hennes fitta smekte Rose tillbaka.
Tungan arbetade i cirklar nu. Rose stönade lågt, mot huden, som för att säga jag vill ha dig.
Fingrarna gled in. Två. Sakta. Edith såg hur hon öppnade sig. Såg sina egna inre veck, sitt fittans mörka inre, vidgas kring Roses fingrar.
”Jag ser mig själv bli knullad,” viskade hon. ”Och det är… det är vackert.”
Rose ökade rytmen. Fingrarna gled djupare. Tungan blev våtare, mer fokuserad. Klitoris var hård nu, pulserande. Ediths fitta smaskade – ett ljud som tidigare fått henne att skämmas, nu var det som musik.
Spegeln visade allt.
Och Edith lät det ske.
Hon kom med blicken fäst i spegeln. Ögon öppna. Inget dolt.
Orgasmen var inte våldsam – den var som en varm våg, långsam, kvävande, underbar. En skakning i hela bäckenet, genom magen, ut i armarna.
Som en kvinna.
Punkt.
”Jag vill att du skriver ner det jag säger.”
Ediths röst var stadig, för första gången på länge. Den kom inte ur blygsel, utan ur ett behov – ett krav – som inte längre gick att gömma.
Rose satt som vanligt vid sängkanten, denna gång med ett anteckningsblock i knäet. Hon nickade. Lugn. Vaken.
”Vad ska jag skriva?”
Edith såg henne länge. Ögonen var glansiga, men inte svaga.
”En berättelse. Om mig. Men inte som jag är här. Jag vill att du skriver vad jag säger, ord för ord. Och du får inte titta på mig när jag talar. Du ska titta på orden. De är kroppen nu.”
Rose böjde huvudet. Hennes penna vilade redo mot pappret.
Edith andades in. Långsamt. Sedan började hon tala.
”Hon ligger på magen i den stora sängen, naken. Hennes hud är varm, skrynklig, men doftar lavendel och salt. Hon är äldre, ja – men hennes kropp är fortfarande hungrig.
I dörren står en ung man. Han är stark. Vackert oförsiktig. Han biter sig i läppen när han ser henne. Han vet inte om han får, men hon säger: kom hit.
Han går fram. Hon hör hur han andas.
Hon pekar ner mot madrassen. Knä. Nu.
Han lyder. Han lägger sig mellan hennes ben, och hon särar på dem. Inte som en flicka, utan som en drottning som låter sin slav äta.
Hans tunga rör vid henne. Försiktigt först. Men hon är inte här för blygsamhet. Hon säger: djupare. Och han trycker in sin tunga mellan hennes läppar, slickar henne våt, suger på hennes klitoris som om han svälter.
Hon griper tag i hans hår. Drar honom närmare. Jag vill känna dig i halsen, säger hon.
Och han försöker. Han pressar ansiktet mot henne så hårt att hans näsa försvinner i hennes hud.
Och hon kommer. Hon kommer rakt i hans mun. Hon håller honom kvar tills hon skakar. Tills hennes fitta läcker. Tills hans haka är täckt av henne.”
Rose hade slutat skriva. Pennan vilade. Hon andades häftigt. Hennes kinder var blossande röda.
”Fortsätt skriva,” sa Edith tyst. ”Det är inte slut.”
——-
Rose torkade sin fuktiga hand mot byxorna och grep åter pennan. Blicken var sänkt, som Edith bett henne. Men hon såg hur den unga kvinnans bröst höjde sig i tyngre andetag.
Edith låg halvt upprest i sängen, kudden bakom ryggen. Hennes ögon var klara, brinnande. Hon visste nu exakt vad hon ville säga.
”Skriv,” sa hon. Rösten var låg, raspig – men orubblig.
”Hon reser sig från sängen, går fram till honom. Hans stånd är hårt som sten, bultande. Hon ler, inte för att hon är förförisk – utan för att hon äger honom. Hon sätter sig på huk. Hennes händer är smala, men hon greppar honom utan tvekan.
Hon för tungan över ollonet. Sakta. Sedan slickar hon hela vägen längs skaftet, som om hon smakar ett vin från förr.
Han stönar. Hon säger åt honom att hålla käften.
Sedan suger hon in honom i munnen. Djupt. In i halsen. Han kippar efter luft. Hon drar tillbaka, ser på honom. Vill du komma i min mun?, frågar hon. Han nickar.
Hon suger honom tills han rycker, skakar, tömmer sig. Hon sväljer allt. Långsamt. Låter inget gå till spillo.
När han faller ihop på sängen kliver hon över honom. Sätter sig på hans ansikte. Nu är det din tur, säger hon. Och du slutar inte förrän jag skriker.”
Rose andades ljudligt nu. Pennan darrade i hennes hand. Hon skrev snabbt, nästan frenetiskt.
”Vill du höra mer?” frågade Edith, lugn.
Rose tvekade inte. ”Ja. Snälla.”
Ediths ögon smalnade. Ett leende drog över hennes läppar.
”Bra,” sa hon. ”Då är det dags att du sätter dig framför mig. På stolen. Utan kläder. Med benen isär. Med blocket i handen. Och så läser du vad du har skrivit. Högt. Ord för ord.”
Rose såg på henne – först förvånad, sedan djupt rörd.
”Ja, frun,” viskade hon. Och reste sig.
Rose reste sig långsamt. Hon mötte inte Ediths blick först, utan tog sin tid. Tog av sig linnet, drog ner byxorna över höfterna. Tunna trosor. Blöta av förväntansfull kåthet. Sedan inget mellan sin hud och rummet.
Edith såg allt. Rose var vacker – starka lår, fylliga bröst, en tydlig, glittrande fitta som glänste i ljuset från fönstret. Hon var inte rakad. Mörka strån omringade de svullna läpparna, klitoris var redan lätt synlig.
Rose drog fram stolen och satte sig mitt framför Edith. Ryggen rak. Benen brett isär. Hon lade blocket i knät, tog ett djupt andetag, och började läsa.
”Hon sätter sig på huk.
Hennes händer rör sig med erfarenhet. Hon tar kuken i munnen utan att tveka, slickar runt ollonet som om hon smakar minnet av något förbjudet. Han stönar. Hon ignorerar honom.
Munnen suger. Djupt. Våt. Mörk.
Hans kuk försvinner ner i hennes hals. Hon låter honom fylla henne, sväljer runt honom. Han rycker till. Hon håller honom kvar tills han kommer. Varmt. Mycket. Över hennes tunga.
Hon sväljer. Torkar munnen. Och ler.
Sedan kliver hon över honom. Hennes fitta är öppen, blank, kåt. Hon sätter sig på hans ansikte. Hans tunga försvinner i henne. Hennes klitoris bultar. Hennes kropp skakar.”
Rose läste med stadig röst, men Edith såg hur hennes höfter börjat röra sig. Små cirklar, långsamma rörelser. Hon gned sin fitta mot stolen. Inte ens medvetet – det var kroppen som svarade.
”Läs vidare,” sa Edith. ”Högre.”
Rose harklade sig. Andningen var tung.
”Hon rider hans ansikte. Långsamt. Hårt. Hans tunga slickar henne, sveper över hennes klitta, trycker in i henne. Hon håller honom nere. Hon vill inte ha kontroll – hon är kontrollen.
När hon kommer, gör hon det med ljud.
Jaaa… slicka mig, din lilla slav. Drick mig. Jag vill känna din tunga djupt i mig när jag skakar sönder i din mun.
Han sväljer henne. Och hon kommer igen. Och igen.”
Rose stannade. Hennes ben darrade. Hennes fitta var blöt – droppande. Hon gned sig hårdare mot stolen nu. Lät handen falla ner, mellan benen. Fingrarna gled in i henne med ett ljudligt, blött smack.
”Fortsätt läsa medan du rör dig,” sa Edith. ”Jag vill se mina ord få dig att komma.”
Rose darrade till. Svalde. Och fortsatte, med fingrarna mellan benen.
”Hon sätter sig i stolen. Naken. Benen isär. Hon läser orden som någon annan har skrivit – men de äger henne. Varje mening får hennes fitta att pulsera.
’Min klitta är så jävla svullen,’ läser hon. ’Jag behöver bli knullad av orden, hårt, utan nåd.’
Och hon gör det. Hon läser, hon rör sig, hon kommer – med rösten darrande och fingrarna slickande mot klitoris.
Hon stönar högt. Låter sin kropp tala samma språk som texten. Och när orgasmen sköljer över henne, är det inte hon som kommer. Det är hon som blivit skriven.”
Rose kastade blocket åt sidan. Hon skrek till, högt, öppet. Ryggen spänd. Fingrarna fortfarande tryckta mot hennes klitoris.
Hon kom så hårt att stolen nästan tippade bakåt. Fittan pulserade, vätska rann längs hennes lår. Hon flämtade. Andades ut.
När hon mötte Ediths blick var tårarna där – inte av sorg. Av lättnad. Av något heligt.
Edith log.
”Jag skrev dig,” sa hon. ”Och du visade mig vad jag själv aldrig kunde.”
”I byrån, under linnet. Det finns en ask med gamla band. Rosa sidenband. Där finns mina brev.”
Ediths röst var låg, nästan viskande, som om hon bad om något förbjudet. Men hennes ögon var klara. Obevekliga.
Rose böjde sig ner vid byrån. Drog ut en låda. Doften av lavendel, gammalt papper och torrt bläck slog emot henne. Där låg en ask, insvept i silkespapper. Hon lyfte upp den, försiktigt.
”Ska jag öppna?”
”Ja.”
Rose vecklade upp bandet. I asken låg brev, skrivna för hand med sirlig stil. Vissa gulnade. Vissa fläckade av torkade tårar.
”Till honom?” frågade Rose.
Edith nickade. ”Min första kärlek. Det vi gjorde var hemligt. Skamligt. Men jag skrev ner allt. Allt jag ville att han skulle göra med mig. Allt jag ville göra med honom.”
Rose tog upp ett brev. Läste tyst en stund, sedan högt:
”Jag vill att du trycker upp mig mot bokhyllan, viskar snuskiga saker på latin och drar upp kjolen utan att be om lov. Jag vill att du slickar mig där jag bultar mest, tills jag glömmer mitt namn.”
Hon såg på Edith. ”Vill du… att jag läser allt?”
”Nej. Jag vill att du spelar det. Med honom.”
”Benjamin?”
”Ja. Jag vill se det jag skrev, bli levande. Jag vill se er… göra allt jag inte fick.”
Rose tvekade, men bara ett ögonblick. Sedan nickade hon. ”Jag pratar med honom.”
Två dagar senare kom Benjamin. Han sa inget. Bar med sig en enkel tröja, smala jeans, och en blick full av nervös respekt.
Edith låg tillrätta i sängen, uppallad med kuddar, ögonen brinnande. Rose stod bredvid honom. Höll brevet i handen.
”Vill du att vi börjar här?” frågade Rose. Hon pekade på ett stycke.
”Läs det,” sa Edith. ”Sedan gör ni det.”
Rose höjde rösten:
”Dra mig bakåt i stolen. Tvinga upp mina ben över armstöden. Kyss mig där jag skäms. Stoppa in fingrarna i mig tills jag skriker ditt namn.”
Benjamin drog efter andan. Rose såg på honom. ”Är du med?”
Han nickade. Tog hennes handled. Förde henne bakåt.
Rose lät brevet glida ur handen och ner på golvet. Benjamin stod bakom henne nu. Han drog hennes armar bakåt med ett fast grepp, pressade hennes handleder mot ryggstödet på fåtöljen, där Edith brukade sitta och läsa.
Rose andades tungt.
Edith såg varje rörelse, varje skälvning i hennes kropp. Hon såg hur Benjamin styrde med varsam kraft – inte som en dominanslek, utan som om han lånade styrka ur Ediths ord.
Han förde upp Roses ben, ett i taget, över fåtöljens armstöd. Hennes ställning blev öppen, fullständig. Hennes fitta blottades för rummet, bultande, svullen, redan fuktig. Små rännilar glänste längs insidan av låren.
”Så här då?” viskade Benjamin.
”Läs det för henne,” svarade Edith. ”Låt mig höra mina egna ord i din mun.”
Benjamin böjde sig ner, plockade upp brevet. Rösten darrade lite.
”Din doft fyller mig. Jag vill gräva in ansiktet mellan dina ben och aldrig lämna dig. Din smak ska klibba i mitt skägg, i mina lungor, i min mun. Jag vill bli förgiftad av dig.”
Sedan kastade han brevet åt sidan.
Och föll ner på knä.
Hans händer grep tag om Roses höfter. Han drog henne framåt i stolen, tills hennes svettiga lår var bara centimeter från hans ansikte. Hans tunga sträcktes ut och slickade henne rakt över klitoris – långsamt, tungt.
Rose kastade bak huvudet, ett dämpat stön.
Han slickade henne igen. Djupare. Mer girigt nu. Läpparna slöt sig kring hennes blygdläppar, han sög in dem, mjukt, innan han tryckte tungan in i henne. In, långt. Han stönade mot henne. Hon vred sig, pressade fittan närmare hans mun.
Edith kunde inte andas.
Där, framför henne, utspelade sig allt hon bara skrivit om i mörka brev för ett halvt sekel sedan. Rose satt med särade ben, ryggen krökt i extas, och Benjamin åt henne som om det var hans sista måltid.
Hon såg hur Rose skakade till varje gång han sög hårt, hur hennes mage spände sig i vågor. Hon hörde vätskan – det blöta, djupa ljudet av tunga mot fitta – som musik, som blod i ådror.
”Säg mitt namn,” viskade Edith.
Rose såg på henne. Pupillerna svarta av lust.
”Edith,” stönade hon. ”Det är dina ord som får mig att komma.”
Benjamin drog sig inte tillbaka när hon började skaka. Han slickade henne genom orgasmen. Långt. Djupt. Våt.
När Rose rest sig upp, fortfarande darrande, mötte hon Ediths blick. Hennes lår glänste av fittsaft, hennes bröst rörde sig häftigt.
”Du ska inte bara se mer,” sa hon. ”Du ska få känna.”
Ediths ögon var fuktiga. Hon nickade.
”Men jag klarar det inte själv. Mina händer… de lyder inte längre.”
”Då är det dags att vi gör något åt det,” svarade Rose.
”Ge mig tabletterna först,” sa Edith. Rösten var låg, men stadig. Hennes händer låg i knät, svaga men fyllda av vilja. ”Jag vill kunna känna. Och styra. Jag vill vara med.”
Rose nickade. Hon visste. Gick snabbt till väskan, tog fram en av de starkare tabletterna. Morfinbaserade. Hennes sista. Hon löste den i ett halvt glas vatten och räckte det till Edith.
”Du får tre timmar,” viskade hon. ”Då är kroppen din.”
Edith drack.
Det dröjde mindre än tjugo minuter innan värmen nådde hennes händer. Den vanliga smärtan som låg som en hinna mellan hud och ben var nu dämpad. Hon kunde röra fingrarna. Böja dem. Trycka lätt mot sin egen arm.
Hon lyfte blicken.
”Ta fram ett nytt brev,” sa hon. ”Läs det högt. Sedan gör ni allt det säger. Jag vill se varenda rörelse. Varenda jävla centimeter.”
Rose letade. Brevet var daterat 1971. Bläcket hade flutit ut i ett hörn. Hon började läsa med låg röst, stående vid sängens fotända.
”Jag vill att du lägger dig naken på golvet. Att du öppnar dina ben så att jag ser allt. Att du runkar tills du sprutar över din egen mage – medan jag sitter ovanpå mitt skrivbord, benen särade, och låter min fitta droppa på stolen.”
Rose mötte Benjamins blick. De visste båda att det inte var ett spel längre. Det var en ritual. En återupprättelse.
Benjamin drog av sig tröjan. Sedan byxorna. Kukstammen stod redan halvhård – när han släppte den fri bultade den till direkt, svullnade till fullt stånd i luften. Den var tjock, rak, ådrig. Edith drog ett snabbt andetag.
Rose tog av sig långsamt. Inga ord. Bara kläder som föll till golvet. Hon sattes sig i den gamla skrivbordstolen, lyfte upp ena benet över armstödet. Fittan låg öppen, glänsande. Mörk, fuktig, levande.
Benjamin lade sig på rygg, mitt på mattan. Kukroten rörde vid hans mage. Han greppade sig själv och började runka. Långsamt. Upp och ner. Handen glansig av saliv.
”Längre isär med benen,” sa Edith. Rösten var sprucken, men otvetydig.
Rose särade dem. Hon lät två fingrar glida mellan blygdläpparna, pressade dem isär så att klitoris syntes helt. Hon var blank. Droppande. Vätskan rann ner mot stolen.
Edith såg.
Rose började smeka sig. Två fingrar, snabba cirklar över klittan. Hon stönade lågt, som ett muller under huden.
Benjamin runkade hårdare nu. Kukhuvudet glänste. Edith hörde det våta ljudet av hud mot hud. Hon såg förhuden glida upp och ner. Såg ådrorna sträcka sig. Kukspetsen började rodna, svullna.
”Säg något,” sa Edith. ”Säg vad du känner.”
Rose stönade. ”Jag känner… hur min fitta pulserar. Klittan är stenhård. Jag blir våtare av att veta att du ser. Jag kommer snart, Edith.”
Benjamin stönade. Han drog sig snabbare nu. Kukens hela längd glänste av förväntan.
”Kom på dig själv,” sa Edith. ”Spruta över din mage. Jag vill se det.”
Benjamin höll andan. Tre snabba drag. Ett ryck. Ett kraftigt stön.
Hans kuk ryckte till – och sprutade.
Första strålen träffade hans bröstkorg. Den andra landade över magen. Sperma i glänsande bågar, varm, vit, levande. Han andades tungt. Kukhuvudet dunkade fortfarande mellan hans fingrar.
Rose skrek till. Hon pressade fingrarna stenhårt mot klitoris. Ryggen spänd. Lår skakande. Saften från hennes fitta rann ner längs stolen. Hon kom skrikande – inte som en flicka, utan som en kvinna som vet att hon är sedd och älskad.
Edith grät.
Tyst, utan att förstå. Hon rörde sin egen hand över magen. Lät två fingrar pressas mellan benen. Det gick. Det gick. Hon smekte sig långsamt, med den andras rytm i kroppen.
”Ni gjorde mig levande,” viskade hon.
Rose kröp upp i sängen. Naken. Svettig. Hon böjde sig fram, kysste Ediths panna.
”Du var alltid levande, Edith,” viskade hon tillbaka. ”Det var vi som sov.”
Det var tyst i rummet.
Inte stilla – men tyst. Som efter ett åskväder, när luften ännu vibrerar men molnen dragit förbi. På stolen satt Rose, naken, hennes hud fortfarande fuktig av tidigare lust. Benjamin stod lutad mot väggen, hans kuk halvslak men glänsande. Hans händer vilade längs sidorna, avslappnade.
Och i sängen låg Edith.
Nattlinnet var uppdraget till höfterna. Kudden stöttade ryggen. Hennes ansikte var lugnt, men ögonen – de brann. Den morfinbaserade tabletten Rose gett henne hade löst upp den ständiga smärtan i hennes leder, som en is som smälter långsamt inifrån.
Hon kunde röra sina händer. Och hon tänkte använda dem.
”Det är min tur nu,” sa hon lågt.
Rose såg upp, hennes blick mjuk och allvarlig. Hon förstod. Hon rörde sig inte, sa inget.
Edith lade händerna på magen. Pekfingret på höger hand gled långsamt neråt, över huden, över naveln, vidare ner mot blygdbenet. Där stannade det. Vilade. Tryckte lätt.
Hon var redan våt.
Inte rinnig, inte exalterad som ett djur, men… förberedd. Mjuk. Inbjudande. Det hade börjat för timmar sen, när Rose hade läst hennes egna ord med särade ben och blottad klitoris.
Edith gled med fingertopparna ner mellan blygdläpparna. De var tunna, men känsliga. Under huden fanns blod, värme, puls. Hon cirklade långsamt – ett varv, sedan två – över klitoris, utan att nudda den direkt.
Hennes andetag blev tyngre.
Benjamin hade tagit ett steg närmare. Han såg hur Ediths höfter började röra sig, små cirklar i madrassen. Han såg hur hennes fingrar glittrade av fukt. Han såg hur hela hennes bäcken öppnades inför dem.
”Titta på mig,” sa Edith. ”Ni båda. Se mig nu.”
Och de gjorde det.
Rose såg på hennes hand – hur den rörde sig över klitoris, rytmiskt, tydligt.
Benjamin såg in i fittan – hur den öppnade sig, hur vecken rörde sig, hur huden glänste.
Edith tryckte nu. Tummen mot klittan, två fingrar glidande ner mot öppningen. Hon hittade ingången. Pressade in ett finger. Sedan ett till. Sakta.
Hon kände sig själv. Hon var varm. Hon var trång. Hon var levande.
Hennes mun var halvöppen. Ögonen slöts en sekund. När hon öppnade dem igen var de glansiga – men inte av smärta. Av extas.
”Min fitta… drar i mig,” viskade hon. ”Den släpper mig inte. Den vill… mer.”
Hennes fingrar rörde sig in och ut. Hennes tumme slickade klitoris med snabba, cirklande rörelser. Det lät om det – fuktigt, kladdigt, härligt.
Rose började andas snabbare. Hon lade en hand mellan sina egna ben, började smeka sig långsamt – inte för att störa, utan för att spegla.
Benjamin var hård igen. Kukens hela längd reste sig, vaggade tungt mellan hans lår.
Edith såg det. Och log.
”Ni blir kåta av att se mig,” sa hon. ”Det är rätt.”
Hon ökade tempot.
Fingrarna gled djupare in. Klittan bultade. En skälvning gick genom magen. Hennes höfter rullade i rytm. Fittan smaskade, ljudligt.
Och så började det hända.
Det byggdes i henne.
Ett tryck, ett bultande, en vägg av ljus. Det sköt genom ryggraden. Fingrarna inuti henne trycktes mot en punkt som svarade – det var som elektricitet. Hon tryckte igen. Igen.
Hon kände det komma.
Rose smekte sig snabbare. Benjamin runkade långsamt, ögonen fixerade på Ediths skälvande kropp.
”Jag är kvinna,” sa Edith. ”Inte gammal. Inte döende. Kvinna.”
Sedan kom hon.
Det började som ett darr i höfterna. Sedan exploderade det i magen, i bäckenet, i hela kroppen. Hennes fitta krampade runt fingrarna, pulserade, tryckte ut vätska. Hon stönade högt, gällt – ett skrik som fyllde rummet. En kropp som släppte taget.
Hon fortsatte röra sig, låta fingrarna glida, låta tummen mjukt rita cirklar tills det sista rycket ebbade ut.
Och sen… tystnad.
När Edith drog ut fingrarna var de blanka, kladdiga, doftande av liv. Hon förde dem till munnen, slickade långsamt. Smakade.
Rose grät. Benjamin stod stilla, handen fortfarande runt kuken, men orörlig.
Edith låg där, avslappnad. Leende. Andetag djupt och långsamt.
”Det där,” sa hon tyst, ”var mitt livs orgasm. Min. Den sista. Den vackraste.”
Tiden efter Ediths sista orgasm var stillsam, som ett efterspel efter ett mäktigt stycke musik.
Hon blev snabbt tröttare. Hennes kropp sjönk djupare in i stillhet, som om hon gjort det hon behövde här på jorden. Men hon log ofta. Och hon log mest när hon såg Rose och Benjamin viska till varandra över sängen, när deras händer nuddade i förbifarten, när Benjamin försiktigt kammade hennes hår eller Rose bäddade om henne så tyst att Edith knappt märkte det.
Men hon märkte det.
”Ni gör mig hel,” sa hon. ”Och ni gör varandra större.”
De skötte henne enligt hennes exakta instruktioner. Mjukt, respektfullt, men aldrig stelt. Rose tvättade henne som om det var en ritual. Benjamin bar henne ibland, utan att säga något, bara med värme i blicken. De talade om böcker, musik, vin, fittor, minnen och framtid. Skrattade ibland. Ediths kropp försvagades, men rummet blev alltmer levande.
Och en morgon vaknade hon inte.
Begravningen var liten. Vacker. En strimma sol föll in i kapellet. Rose höll Benjamins hand. Hennes tårar var stilla, men ihärdiga. Benjamin log när den gamla orgeln började spela en kärleksvals. Det hade varit Ediths önskan. ”Begråt mig inte,” hade hon sagt. ”Fira min fitta.”
Två veckor senare satt de tillsammans i sängen i Ediths gamla sovrum. De hade fått nyckeln av en äldre dam i kappa och pärlor. Ediths advokat.
”Det finns ett brev till er båda,” hade kvinnan sagt. ”Hon skrev det med egen hand. Jag fick det förseglat några veckor innan hon gick bort. Hon sa: ’Det här är mitt riktiga testamente.’”
De öppnade det tillsammans. Sängen var bäddad med nya lakan. En bukett vita rosor stod i fönstret.
Rose bröt sigillet. Benjamin höll om hennes midja. De läste högt, turades om.
Mina älskade,
Jag vet inte när ni läser det här, men jag vet att ni gör det tillsammans.
Och jag vet – för jag har sett det – att ni är nära varandra nu. På ett sätt som är vackrare än allt jag kunde fantisera om.
Ni har gett mig min kropp tillbaka. Ni har gett mig min lust tillbaka.
Men ännu större:
Ni gav mig min värdighet i kåtheten.
Ni såg mig. Inte som en gammal kropp. Som kvinna. Som varelse.
Jag var aldrig så levande som när ni rörde er inför mig.
Aldrig så stark som när jag kom för mina egna fingrar.
Och aldrig så trygg som när jag visste att ni skulle minnas mig med mjuk hud, svett, skratt – och kanske… med en liten orgasm.
Så.
Jag lämnar nu en sista gåva.
Det är ingen gåva av pengar. Jag har aldrig haft mycket.
Men jag lämnar er mina ord. En sista text.
En sista instruktion.
Jag vill att ni läser den tillsammans.
Och jag vill att ni utför den.
Med underkroppen bar. Med ögon som ser.
Med lust, ja – men också med kärlek.
Och skratt, om det känns rätt.
Och ett stön, om det krävs.
Livet är kort. Kåtheten längre.
All min kärlek,
Edith
Bifogat låg ett nytt papper. Handskrivet. Elegant, fast handstil. Rose log och kysste Benjamin på axeln.
”Ska vi?” viskade hon.
Benjamin reste sig. Drog av sig jeansen. Kalsongerna. Kukroten långsam att vakna – men vaken.
Rose reste sig också. Kjolen föll till golvet. Hon tog av trosorna och lät dem glida ner längs låren.
De kröp upp i sängen. Naken hud mot vit bädd.
Benjamin lade sig på rygg. Rose satte sig bredvid honom, böjde sig fram och kysste honom.
”Läs,” sa han.
Rose höll upp brevet. Rösten stadig. Leende.
”Lägg honom ner. Låt hans kuk resa sig i din hand. Rör den som du vet att han älskar – med längtan. Med mjölkig hunger.”
”Sätt dig ovanpå. Inte för honom – för dig. Pressa din fitta långsamt över honom, känn hur han glider in i dig som ett löfte du gett dig själv.”
”Jucka. Smek. Stön. Tala. Var inte blyga. Låt ljuden bli mitt minne. Låt kuken vara min tunga. Låt fittan vara min evighet.”
Rose log.
”Sista önskan,” viskade hon. ”Vill du?”
Benjamin svarade inte med ord. Han la händerna på hennes höfter. Styrde henne långsamt ner mot sig. Kukens spets pressades mot hennes öppning.
Hon gled ner över honom. Sakta. Tyst. Hela vägen.
Ett ljud slank ur dem båda. En stön. Ett andetag.
Sedan började de röra sig.
Under fönstret, där solen föll in, där rosorna doftade…
…där började två kroppar leva ut en död kvinnas sista dröm.
Och hon fanns där.
I deras rytm.
I deras andetag.
I varje juck, varje suck, varje smekning.
Fler noveller av samma författare
