Sista spinningpasset
Författare: ava_erica-666 Datum: 2025-09-04 16:38:19
E-post: a_e@tutamail.com
Läst:
389 gånger
Betyg: Inget betyg ännu
En liten kortis som jag kom på efter en träning förra veckan.
Hoppas ni gillar den - håll er kåta :)
Det var något nästan meditativt över den tomma träningslokalen sent på kvällen. Ljuset var dämpat, ljudet av regnet mot taket dovt, och spinningcyklarna stod i tyst förväntan i en rad framför spegelväggen. Mari drog med fingertopparna längs sadeln på sin utvalda cykel och log åt sin egen envishet — vem bokar ett pass 21:30 en torsdagskväll?
Hon visste svaret.
Det var Jonna.
Instruktören med det ständiga leendet, den studsande rösten och den där… glöden. Mari kunde inte riktigt sätta fingret på det, men det fanns en närhet i Jonnas sätt att se på henne. Något busigt, nästan respektlöst. Och ändå… uppfriskande. Jonna log inte åt alla så som hon log åt Mari.
Mari sträckte på sig, rullade axlarna bakåt och betraktade sin spegelbild. Huden var solbränd och rynkorna runt ögonen var tydliga, men hon såg stark ut. Tränad. Lite för senig, kanske. Brösten var små — sporttoppen tryckte ner dem till nästan ingenting — men hon trivdes i kroppen mer nu än hon gjorde när hon var trettio.
“Du är tidig!”
Jonnas röst studsade mot väggarna, glatt och tryggt. Hon klev in med en vattenflaska i handen, svetten redan glittrande över nyckelbenen. Träningslinnet var grått och tunt, och hon bar det som ett andra skinn.
“Jag gillar att känna in rummet innan det börjar,” sa Mari med ett snett leende.
“Mm, det gör jag också,” sa Jonna och stängde dörren bakom sig med en lätt smäll. “Men vet du, i kväll är det bara vi två. Ingen annan dök upp. Så jag tänkte… vi kanske kan göra något lite mer spännande?”
Mari höjde ett ögonbryn. “Spännande?”
Jonna gick fram till sin cykel och vred den runt så att hon satt vänd mot Mari, istället för spegeln. Det gjorde att hennes rygg och höfter blev centrum i bilden. Och rumpan. Tajta, svarta träningsbyxor som klistrat sig mot huden, fuktiga av tidigare pass. Mari såg en tydlig skugga där byxorna pressades mot underlivet.
Hon svalde hårt.
Hon var ju inte pryd. Hon hade levt ett liv. Men… det där var väl ändå över gränsen?
“Jag tänkte bara,” fortsatte Jonna obekymrat, “att vi kan släppa loss lite. Ingen chef här, inga andra deltagare. Vi cyklar så det ryker – men vi gör det med glädje. Känna kroppen. Släppa kontrollen lite.”
Mari tvingade blicken mot Jonnas ansikte, men märkte att hennes eget bäcken nästan omedvetet började röra sig i takt med minnet av tidigare pass. Den där känslan när sadeln pressade mot klitoris, när hon blev varm i magen av att kroppen arbetade. Den där sällsynta blandningen av styrka och… något annat. Något rått.
Jonna började trampa, långsamt. Det blänkte längs insidan av låren där svetten samlats. Och där, mellan benen… var det en skugga? Ett märke? Nej – det var tydligt. Mari såg blygdläpparna pressas mot tyget, och hon tappade rytmen i sitt eget tramptag.
“Du ser lite… distraherad ut, Mari.” Jonna skrattade till. Inte elakt. Snarare som om hon sagt något förbjudet. “Men det är okej. Träning ska kännas.”
Mari tvingade fram ett skratt, men det lät stelt.
“Jag… är bara ovan att cykla med publik.”
“Jag är din publik då,” sa Jonna, och ökade takten. Hennes andning blev djupare. “Och du är min.”
Sadeln under Mari började kännas påtaglig. Sporttrosorna satt lite snett efter förra passet, och hon kände hur tyget låg mot blygdläpparna utan något skyddande lager mellan. Varje gång hon reste sig och satte sig igen — vilket var ofta, i takt med Jonnas ledning — kändes det som att hon gneds inifrån. Som att varje rörelse viskade mot huden där ingen brukade röra henne längre.
“Jag har en ny grej jag vill visa dig,” sa Jonna efter ett tag och hoppade av cykeln. Hon gick fram till sin väska och tog upp något långt, mörkt och till synes gjort av silikon.
Mari spärrade upp ögonen.
“Vad i helvete är det där?”
“En prototyp,” sa Jonna oskyldigt. “Man sätter den där sadeln brukar sitta. För dem som gillar mer… motstånd. Mer känsla.”
“Det är en jävla dildo.”
“Japp,” sa Jonna och skrattade. “Men du måste erkänna – kreativ träningsutrustning, eller hur?”
Mari ställde sig upp, hjärtat bankade. “Du är inte klok.”
“Du är nyfiken.”
“Jag är förbannad.”
Jonna mötte hennes blick. Ögonen var glittriga, men hon var lugn. Inte pressande. Bara… närvarande. Hon började dra ner sina träningsbyxor, långsamt, tills de låg som en mörk korv runt anklarna. Trosorna åkte av samtidigt. Hennes hud var fuktig, rödrosig av ansträngning.
Och ändå… hon log. Stod naken på underkroppen. Som om det var det mest naturliga i världen. Hon satte sig på den “uppgraderade” cykeln utan att blinka.
“Du behöver inte göra något,” sa hon. “Men ibland är det nyttigt att få se vad kroppen kan vilja. Inte vad den ska vilja.”
Mari stirrade. Kroppen ville mycket just nu. Och det skrämde henne. Men kanske ännu mer — det lockade.
Mari stod kvar, stilla som en staty, medan Jonna med självklarhet klev upp på cykeln. Ljuset från taklamporna reflekterades i den svettiga huden över höfter, lår, länd. Men så – ett klick. Jonna sträckte ut en arm mot väggpanelen och dämpade ljuset. Värmen från de kvarvarande lamporna blev mjukare, nästan drömlik. Skuggorna kröp längs väggarna.
Sedan hände något oväntat.
Jonna steg ner från cykeln, naken på underkroppen, självsäker som en dansare. Hon gick långsamt mot Mari – och det fanns inget i hennes rörelser som bad om tillåtelse. Bara… närvaro. Kaxig och elektrisk.
“Du ser ut att behöva något att andas in,” sa hon lågt, nästan viskande.
Innan Mari hann svara lade Jonna händerna mot hennes höfter, lutade sig fram och kysste henne. Långsamt först – utforskande. Sedan djupare, med en hunger som trängde in bakom revbenen. Maris händer ryckte till, osäkra. En reflex att dra sig undan. Men hon gjorde det inte.
När Jonna drog sig undan var det med en suck, nästan som om hon släppte något hon själv kämpade för att hålla tillbaka. Hon lät en hand glida ner mellan sina egna ben, och när hon drog två fingrar över sin hud lät hon dem stanna ett ögonblick innan hon lyfte dem till Mari.
“Lukta.”
Det var inte en fråga. Det var en inbjudan, eller kanske ett krav.
Mari tvekade. Hjärnan protesterade. Men kroppen – nej, kroppen visste redan. Hon lutade sig fram, drog in doften, varm och söt och salt, och något… elektriskt. Något som väckte en suck djupt inne i henne. Som om ett långt tystnat stråk i kroppen fått ny resonans.
Jonna log, men det fanns ett skimmer av allvar i ögonen.
“Det är allt du får i kväll. Bara det här. Du får titta. Höra. Känna. Men inte röra. Den här kvällen är bara uppvisning.”
Sedan vände hon sig om och gick tillbaka till cykeln. Mari visste inte hur länge hon stod kvar, oförmögen att röra sig. Hon hörde musiken slå igång – långsam, rytmisk, soulig. Det var som att rummet förändrades i takt med varje ton.
Jonna satte sig gränsle över cykeln igen. Den kropp hon blottat kändes inte pornografisk, inte billig – snarare triumferande. Hon hade kontroll. Inte bara över cykeln, utan över Mari.
Med ett djupt andetag gled hon ner, och ljudet hon lät undslippa sig var lågt och hest, men det borrade sig in i Maris mage som en stöt. Det fanns något nästan ceremoniellt i hur Jonna rörde sig. Inget forcerat. Allt var rytmiskt, laddat, som en långsam dans.
Mari kände hur hon själv började svettas, trots att hon stod still. Hennes hand låg mot cykelstyret, men hon höll sig från att röra sig. Hon var torr i munnen. Och våt mellan benen.
För varje rörelse Jonna gjorde, svarade Maris kropp som ett eko. Hennes andning speglade rytmen. Hennes inre bultade i takt. Hon borde vara förbannad – över maktleken, över att bli reducerad till åskådare – men det var något befriande i det. Att inte behöva prestera. Bara känna. Bara vilja.
Och Jonna… Jonna var skoningslös. Hon sneglade bakåt ibland, hennes blick het och retfull. En gång höll hon kvar ögonkontakten medan hon förde handen över sitt eget bröst, lät fingrarna vila mot bröstvårtan.
Mari kände hur knäna ville ge vika.
Hon ville säga något. Skrika. Gå fram och ta henne. Eller bara… viska ett tack.
Men hon gjorde inget.
För kvällen var en uppvisning.
Och Mari hade aldrig sett något så vackert i hela sitt liv.
Musiken hade blivit djupare. Mörkare.
Som om den själv förstod vad som höll på att ske.
Jonna kliver av cykeln, naken, hud mot luft, huden klibbig av svett och kåthet. Hon står där ett ögonblick, fortfarande höftvickande av eftervibrationerna, medan dildon sitter kvar i sadelfästet – glänsande, använd, blank av hennes fitta. Hon sträcker sig ner, skruvar loss den långsamt, nästan sensuellt, som om hon ville visa exakt hur mycket av henne som suttit kvar i den.
Mari stirrar. Hon har slutat blinka.
Jonna säger inget. Hon går med långsamma steg över till en yogamatta. Lägger sig. Viker upp benen, särar dem utan tvekan.
Fittan är röd och öppen. Våtheten syns mellan de svullna läpparna. Allt visas.
Benen böjda, fötterna mot golvet, låren särade så att hela hennes kön var exponerat – fittan blottad, öppen, röd av blod och hetta.
Hennes fingrar gled direkt till klitoris.
Hon visste exakt vad hon ville.
Och hon tänkte inte dölja något.
Mari stirrade, först i chock – men inte längre av blygsamhet. Nu var det något annat. Något som nästan brann bakom bröstbenet: upphetsning, förundran, vördnad.
Jonna rörde vid sig med en självklarhet som bara kom av erfarenhet – och av stolthet. Inga trevande fingrar. Inget sökande. Bara raka cirklar, små tryck, rytmiska rörelser med exakt rätt press. Varje drag var ett val. Varje rörelse en bekännelse:
“Jag tänder på att du ser mig.”
Fittan var öppen som en inbjudan. Mari kunde se hur klitoris blivit hård, röd, tydlig under huden. Blygdläpparna glänste. Vätskan rann långsamt, bildade små trådar mellan Jonnas fingrar och hennes kön varje gång hon ändrade vinkel. Hela hennes bäcken lyfte ibland i korta ryck, som om kroppen ville möta handen halvvägs.
Och ögonen… de var öppna. Fästa på Mari.
Inte tiggande. Inte frågande.
Bara: “Titta. Det här är min njutning. Det här är vad jag gör med den.”
Musiken dunkade i bakgrunden, men Jonnas ljud var tydligare. Suckar, stön, suckar igen. Hon började flämta. Höfterna gungade nu, rörde sig i takt med fingrarna. Hon tryckte ner hälarna i golvet, lät bäckenet lyfta varje gång fingrarna cirklade över nerverna.
Brösten vickade. Hennes hud glänste av svett. Ett rött stråk spred sig över bröstkorgen, halsen, kinderna.
“Åh… ja…”
Orden kom viskande. Knappast för Mari. Mest för henne själv.
Men ändå – de fyllde rummet som ett kommando.
Jonna lät en andra hand glida över magen, ner över venusberget, och särade försiktigt på de inre läpparna. Mari kunde nu se allting – det rosaskimrande innanmätet, klitoris som svällde och bultade, vätskan som samlades vid öppningen.
Och fingrarna som aldrig slutade.
Rytmen som stegrades.
Ljuden som djupnade.
Hela Jonnas kropp spände sig som en båge.
“Nnnh… f-fan…!”
Det kom som en viskning mellan tänderna.
Sedan – orgasmens första våg.
Ryggen bågnade. Fingrarna pressade mot klitoris. Låren skakade, fötterna krampade. Ett stön som högg genom luften. Ögonen slog ihop, munnen öppen i ett tyst skrik. Det var inte ett snabbt ryck, inte en fnysning – det var en fullständig urladdning.
Hennes kropp rörde sig i pulser. Skälvningar som startade i bäckenet och spred sig utåt – genom magen, ut i armarna, ut i fingertopparna. Hon rörde sig inte längre medvetet. Hon togs av orgasmens kraft.
Och Mari såg allt.
Varje darrning. Varje ljud. Varje sekund då njutningen tog över kroppen så fullständigt att inget annat fanns.
När det till slut klingade av låg Jonna kvar – öppen, utandad, dränkt i sin egen kropp. Fingrarna fortfarande mellan benen, nu vilande. Bröstkorgen hävde sig. Svettdroppar låg som kristaller längs halsen och tinningarna. Läpparna var fuktiga, leendet svagt.
Ett uttryck Mari inte kunde värja sig mot:
Lycka. Frihet. Fullbordan.
Det var inte förföriskt.
Det var mäktigt.
Det var en kvinna som tog för sig.
Inför ögonen på en annan kvinna – och väckte något i henne som aldrig kommer kunna somna igen.
Mari stod kvar.
Knäsvag.
Kåt.
Oförlöst.
Sedan gick hon.
Fler noveller av samma författare
