Celestine - nunna utan löften, del 1
Författare: ava_erica-666 Datum: 2025-09-04 16:37:57
E-post: a_e@tutamail.com
Läst:
204 gånger
Betyg: Inget betyg ännu
Det här är vårt stora projekt: om Celestine och om hur det är att vara en fri, stark och kåt ung kvinna som tvingas i kloster för att ”stilla sig”. Vi hatar förtryck. Vi avskyr utnyttjande överhet. Vi älskar erotik och bra skriven porr.
Så här är det första kapitlet på något vi hoppas ska kunna bli en riktig tryckt novell någon gång i framtiden.
Den är lång - men med mycket smaskigt att läsa medan ni pillar eller smeker, drar, slickar. Eller vad ni nu gör
Mycket nöje - och håll er kåta!
—————————-
Floden låg spegelblank och tung av sommarens dofter – vildhonung, varm jord och något mer: något som aldrig riktigt kunde fångas i ord. Solens sista strålar dansade över ytan när Celestine gled ner på knä bland vassen. Hon hade smugit ut utan skor, med kjolen uppknyten till låren och håret nedsläppt, trots moderns strikta krav på ordning och sedlighet. Hon ville känna kvällens fukt mot huden. Hon ville minnas detta ögonblick – sin sista fria natt.
I morgon skulle hon resa. Till klostret. Till stillheten, kyskheten, till böner och självdisciplin.
Och bort från Bijou.
– ”Du borde vara inne nu, mademoiselle,” hördes Bijous röst bakom henne, låg och len som smält smör. ”Tänk om någon ser dig. Så där…”
Celestine vände sig om, långsamt, med ett flin i mungipan.
– ”Så där hur?”
Bijou steg fram ur skuggorna. Hennes hy var mörkare än Celestines, solbränd av utomhusarbete, och kroppen stark men mjuk på de rätta ställena. Hon bar en tunn linneskjorta som klistrat sig mot huden, utan korsett, utan förkläde. Hennes bröst svällde under tyget. Celestine kände hur hennes insida pulserade till.
– ”Så där vild,” sa Bijou. ”Så där otuktig. Som om du ville bli sedd.”
– ”Och om jag ville det då?” viskade Celestine och såg henne djupt i ögonen. ”Vad skulle du göra åt det?”
Bijou var vid henne på tre steg. Tog hennes haka i sin hand. Ögonen var varma och mörka.
– ”Jag skulle ta dig här. Nu. Med öppen blick mot himlen.”
Och så kysste hon henne – hårt, hett, ingen mjuk inledning. Celestine andades in genom näsan, fylldes av Bijous doft: fuktig hud, salt, lavendel från gårdagens bad. Det dunkade mellan benen, en klibbig värme spred sig i hennes trosor.
Bijous hand gled ner längs ryggen, över skinkorna, och drog upp kjolen ännu mer.
– ”Inga underkläder?” viskade hon.
– ”Nej.”
Bijou log. Hon visste vad det betydde. Celestine hade planerat detta. Velat detta. Bett om det.
De sjönk ner i gräset tillsammans, bland vass och myggor och jord. Celestine lade sig på rygg, flämtande, och kände hur Bijous hand gled mellan hennes lår, spred dem sakta, bestämt. Fingrarna nådde hennes fitta, varm, blöt, pulserande.
– ”Du är redan så våt,” mumlade Bijou. ”Du behövde det här.”
Hon gled ner, drog upp kjolen över Celestines höfter så blygdläpparna blottades helt. Små, rosiga, glänsande i kvällsljuset.
Bijou särade försiktigt på dem med två fingrar. Betraktade. Hennes tunga fuktade läpparna.
– ”Gud skapade dig syndig, min duva.”
Sedan sänkte hon sig ner och slickade henne långsamt, med hela tungans längd. Celestine kved högt, ryggen bågade upp. Hon grabbade tag i Bijous hår, tryckte henne närmare.
– ”Ja… ja, där, sluta inte…”
Bijous tunga cirklade runt klitoris, sedan svepte hon ner mot öppningen och doppade den mjukt, retfullt. Hon lät fingertopparna pressas in samtidigt – två, direkt. Celestine var redo, hennes fitta gapade efter dem, som en törstig mun.
– ”Gud förlåter,” viskade Bijou. ”Men jag gör dig syndigare än någonsin.”
Celestine skakade under henne, gräset fastnade i håret, händerna grep efter jord. Hennes kropp började darra, små kramper spred sig från bäckenet.
– ”Jag… kommer…”
– ”Gör det. Ge dig själv till mig.”
Orgasmen träffade henne som en eldvåg. Hon skrek rakt ut – högt, öppet – som om hon ville att hela godset skulle höra. Fittan pulserade runt Bijous fingrar, slickade dem som om de vore en del av henne själv.
När skälvningen började avta, drog Bijou sig långsamt upp. Hon kysste Celestines mun – salt, mjuk, fyllig av nattens begär – och lät henne smaka sin egen saft.
– ”Du smakar som synd och som sommar,” viskade hon.
Celestine flämtade, vilade pannan mot Bijous hals.
– ”Vad gör jag utan dig, Bijou?”
Bijou tystnade. Hon drog fingrarna långsamt längs Celestines mage, ner mot venusberget igen.
– ”Du överlever. Men du slutar aldrig längta.”
De låg tätt ihop en lång stund. Mörkret föll, och vinden förde in doften av nattens första blom. Celestine visste att det fanns mycket de kunde göra ännu – slicka, smeka, pressa höfterna mot varandras lår, leka med varandras stjärthål, fläta sig samman i nya former.
Men just nu var detta allt hon ville.
– ”Kommer du ihåg mig?” frågade hon tyst.
Bijou log.
– ”Jag kommer aldrig glömma hur din fitta smakade din sista natt som fri.”
_____
Vagnen stod klar på gårdsplanen när solen ännu bara precis börjat klättra över horisonten. Två smidiga hingstar stampade i gruset, frustade, musklerna spelande under den glänsande huden. De var vackra, nästan arroganta, med svansarna högt burna och ögonen vilda. En stalldräng höll tyglarna medan tjänsteflickor bar ut Celestines lilla packning.
Hon stod stilla en stund, fingrarna knutna kring kjolens fåll, blicken fastnaglad vid den ena hingsten.
Hans kön hängde tungt, slappt men massivt. En röd glimt skymtade när han kastade med huvudet – som en blinkning från ett annat rike. Ett köttigt, levande bevis på något hon aldrig fått känna. Aldrig fått smaka. Hennes kinder blossade, men hon tittade inte bort.
Det bultade redan mellan benen. Som om kroppen minns bättre än hjärnan.
“För Guds skull, Celestine, kliv in,” fräste modern från trappan. “Visa inte gårdsfolket hur ogudaktig du är.”
Celestine svarade inte. Hon vände sig långsamt mot vagnen, klättrade in. Det var kvavt därinne – litet, mörkt, en lukt av läder, damm och svett. Sätet var nött men mjukt, och varje gång hjulen rullade över en ojämnhet gungade hennes kropp till.
Hennes fitta hade redan börjat bulta. Den var inte klar med natten än.
Hon lät handen vila i knät, men varje rörelse vagnen gjorde förde hennes lår närmare varandra – en kittlande, gnuggande friktion som tände något.
Hon lutade huvudet mot fönstret, blundade.
Och där var Bijou igen.
Knästående mellan hennes lår. Tungan fuktig, girig. Händerna grova men ömma. Blicken brinnande. Hon såg Bijous bröst studsa lätt i takt med varje rörelse. Hon mindes smaken av henne, när hon i sin tur vågat ta för sig, slicka henne till stönande förlust.
Celestine suckade lågt.
Sedan kom en annan bild – ny. En hon inte kommit tänka på fullt ut förrän nu.
En man.
Stark. Grov. Med händer stora nog att lyfta henne. Med en kuk så stor att hon nästan var rädd. Hennes inre trängde sig samman bara av tanken. Den skulle pressa upp henne. Pressa. Fylla.
Hon visste inte hur det kändes. Men kroppen visste.
Hon gled ner med handen. Först över magen. Sedan långsamt mellan benen. Kjolen låg som ett skyddande tält över hennes rörelser. Ingen kunde se henne här. Inte ens Gud, kanske.
Hon drog isär benen så mycket utrymmet tillät och lät fingertopparna söka sig in mellan de varma, fuktiga veck som Bijou slickat blanka kvällen före.
Fittan var blöt.
Inte lite fuktig – nej, hon droppade. Kåt. Vild.
Hon tryckte försiktigt med fingertoppen mot klitoris. En blixt genom kroppen. Sedan ett till. Hon gned långsamt. Blygdläpparna svullnade, öppnade sig. Hon visste att hon kunde föra in två fingrar nu. Kanske tre.
Hon visste inte varför – men i samma stund såg hon bilden av hingstens köttiga organ för sitt inre. Inte för att hon ville ha det – men för att storleken väckte något. En längtan efter att tänjas. Efter att släppas fri.
Hon lät pek- och långfinger glida in.
Tätt. Vått. Musklerna i underlivet greppade om dem, drog in. Hennes inre var varmt, levande, nästan febrigt.
– ”Fyll mig,” viskade hon. ”Snälla… nån. Fyll mig.”
Hon rörde sig långsamt, små in- och utstötande rörelser medan klitoris fick små snabba smekningar av tummen. Det gick fort nu. Känslan steg snabbt, som en stigande våg.
Hjulen skumpade. Vagnen gungade. Hennes andning blev ytlig, snabb.
“Förlåt mig, Herre,” tänkte hon. “Men jag är inte redo att bli din än.”
Hon bet sig i läppen för att inte stöna högt när orgasmvågen kom. Det var annorlunda än kvällen innan – djupare, ensam, skamlig. Hon kände pulserna långt in, kände saften rinna ner mot låren, hörde det klibbiga ljudet mellan fingrarna.
När det avtog satt hon kvar en stund med huvudet mot vagndörren, andades tungt, ögonen slutna. Fingrarna vilade i det varma hålrummet mellan benen som om de hörde hemma där.
Sedan drog hon långsamt ut dem. Slickade dem rena. Tungan darrade.
_____
Solen hade börjat klättra upp över bergens fötter. Vagnen knakade sig fram längs en slingrande landsväg, omgiven av böljande grönska och stenhus med röda tak. Luften var het, kvav, och varje grop i vägen skakade om Celestines kropp där hon satt med benen tätt ihop och kjolen som ett fuktigt täcke över låren. Hon var fortfarande klibbig efter natten – både av svett och den tunga, vällustiga dröm hon vaknat ur med hjärtat i halsgropen och fittan bultande av otålighet.
Hon hade drömt om Bijou, förstås.
Men den här gången var det inte bara mjuka smekningar under flodens pilträd. Nej – i drömmen hade Bijou hållit henne hårt, tvingat upp henne mot ett träd, dragit upp hennes kjol och slickat hennes stjärthål med tungan djupt, glupande, medan fittan pulserade, tom och längtande. Hon hade vaknat flämtande med handen redan mellan benen, men hunnit stoppa sig själv. Någon kunde se. Någon kunde höra.
Men kåtheten brann kvar.
Och nu, när vagnen rullade in i en liten by, såg hon något som fick hela hennes inre att smälta.
Mellan två stenväggar, upphängda på rep, vajade lakan och underkjolar i vinden. Tvättdag. En kvinna i förkläde hängde det sista av kläderna – men det var inte hon som fångade Celestines blick.
Bakom lakanen, nästan dold men ändå i tydlig vy, stod en annan kvinna – med kjolen uppknuten över höfterna och kroppen framåtlutad mot husväggen. Hennes bara skinkor glänste i solen, särade. Och mellan dem – hukad, försjunken – den andra kvinnan, som grävde ansiktet djupt in i det blottade köttet.
Celestines andning stannade upp.
De rörde sig inte som om de försökte dölja sig – tvärtom. Kvinnan som blev slickad pressade höfterna bakåt, lät den andra begrava ansiktet i henne. Celestine såg hur tungan arbetade, slickade uppåt från fittan till stjärthålet i långa, våta drag. Kvinnan på knä höll i höfterna, smaskade girigt, grävde med munnen som om hon ville äta sig igenom henne.
Ett glansigt ljud hördes svagt genom lakanens rörelse – slickande, smackande, vått och rytmiskt.
Fittan. Stjärthålet. Tungan bytte plats. Ibland ett lätt sug, ibland en inborrning av munnen rakt mot det lilla röda hålet, som öppnade sig för varje pressande slick.
Celestine kände hur saften rann till direkt. Ett sting av svartsjuka, av vild åtrå, sköt genom henne.
De gör det på riktigt. Mitt på dagen. I solen. Och ingen stoppar dem.
Vagnen rullade långsamt förbi. Ingen annan verkade se. Men Celestine stirrade. Höll blicken fäst vid de två kvinnorna medan hennes egen kropp skrek efter beröring.
Hon sjönk djupare ner i sätet, drog kjolen ännu längre över benen och spred dem i det trånga utrymmet så mycket hon kunde. Hennes hand gled in – målmedvetet nu. Hon visste precis vad hon behövde.
Fingrarna fann fittan, som redan var dyngsur. Varm och klibbig av lust. Blygdläpparna pulserade. Hon gled in mellan dem, särade på köttet med två fingrar och tryckte tummen direkt mot klitoris. En stöt gick genom ryggraden.
Hon började gunga med fingrarna i takt med vagnens skumpande rörelse. Hennes andetag blev korta, tunga, medan bilderna från tvätten brände sig fast på insidan av ögonlocken.
Kvinnan som stod upp, med händerna mot väggen, blev till Bijou i hennes huvud. Eller till henne själv. Hon såg sig själv stå där, bar underkjol, uppknuten kjol, med en kvinna bakom sig som slickade henne där bak – djupt, med hunger. Hela tungan in. Våta, breda slick längs stjärtskåran och ner i fittan.
Celestine tryckte fingrarna längre in i sig. Två. Tre. Hon stönade till, ljudlöst, läpparna tätt sammanpressade. Hon masserade klitoris med snabba, små rörelser, medan slidan klängde sig runt fingrarna som en svulten mun.
“Slicka mig i stjärten,” viskade hon för sig själv. “Be mig komma i din mun…”
Hon lät pekfingret glida ut, tryckte det försiktigt mot sitt eget stjärthål. Bara en lätt beröring – men det räckte. Hon flämtade till, tryckte in fingertoppen en bit. Känslan var för mycket. Förbjuden. Gud skulle gråta.
Hon kom i nästa ögonblick.
Hela kroppen skakade. Fittan pulserade kring de två inre fingrarna, och en våg av våthet rann ner över hennes lår. Fingret vid stjärthålet trycktes in ett ögonblick till, hårdare, medan orgasmens rysningar slog genom henne.
Hon ville skrika – men höll tyst.
Tänderna bet i läppen tills den nästan blödde. Ett svettpärlat, ljudlöst klimax mitt i en skumpande vagn på väg mot botgöring.
När vågen lade sig satt hon stilla länge. Andades djupt. Luktade på sina fingrar. Smakade.
Salt. Syrligt. Levande.
Hon såg tillbaka genom fönstret. Byborna syntes inte längre. Men bilden var kvar. Tung, levande, inskriven i hennes kropp.
De slickade varandra som om det var det mest naturliga i världen.
Och i hennes värld nu… kanske det var det.
De hade kommit fram strax före skymningen. Vagnens hjul halkade på leriga stenar när den klättrade uppför sluttningen mot klostret. Regnet hängde redan i luften, tungt, mättat. Himlen var som en sluten hand – grå, hotande – och klostrets murar reste sig som en kall kropp utan leende.
Celestine möttes av syster Marguerite, en kvinna med stram mun och ögon som betraktade henne för länge. Hon blev visad till ett sovrum längst ner i ett gammalt sidohus, där sex andra kvinnor redan låg tysta i sina sängar, ansikten vända mot väggen.
Noviser. Halva vägen till Gud. Oskulder, sa de. Rena.
Men Celestine visste bättre.
_____
Hennes egen kropp var fortfarande klibbig av gårdagens orgasm. Och natten innan det.
Hon låg där på den enkla sängen, med lakan som skavde mot huden. Svettpärlor samlades i knävecken, mellan brösten. Fittan brände, ett stilla eko av allt hon inte längre fick göra. Inte fick känna. Inte fick bli.
Utanför brakade ett plötsligt åsknedslag genom bergen, och sekunder senare föll regnet som en vägg över taket. Tunga droppar mot sten, trä, glas.
Sömnen kom inte. Tankarna snurrade. Kroppen var rastlös.
Hon drog av sig täcket, satte ner bara fötter på det kalla stengolvet och gick ljudlöst genom korridoren. I den långa, mörka hallen öppnade hon en gammal dörr mot innergården. Vinden slog mot henne, blöt och jordig. Där ute – under takets utsprång – fanns en stenbänk. Regnet strömmade ner från takets kant, som i tunga, rytmiska strålar.
Hon gick dit.
Nattlinnet var tunt, gammalt linne. Det klibbade snabbt mot kroppen, avslöjade bröstens form, de mörka vårtorna, den smala magen, och längre ner – skuggan av blygdens rundning.
Hon ställde sig bredbent under regnet. Takdropparna träffade henne på axlarna, brösten, pannan.
Hon log. Det var som om regnet visste.
Hon satte sig långsamt på stenbänken. Den var kall, våt, slick mot skinkorna. Hon särade benen så att nattlinnet gled upp till höfterna. Fittan blottades för natten. För vinden. För regnet.
Dropparna föll oregelbundet, men några träffade rakt där de skulle – en på bröstvårtan, en på naveln, en strax ovanför blygdbenet.
Hon lutade huvudet bakåt. Munnen öppen.
En droppe landade på överläppen. En annan rann ner längs kinden och träffade nyckelbenet.
Och så, plötsligt – som om himlen själv ville reta henne – en kall droppe rakt på klitoris. Hon flämtade till, kroppen kröktes.
En till.
Och en till.
Regnet var inte jämnt, men ibland träffade det rakt på henne. Hon särade benen mer. Drog blygdens hud åt sidorna med fingrarna. Regnet föll rakt ner i fittan. Kalla droppar mot het hud. Hon var redan blöt innan – men nu kändes det som om elementen själva slickade henne.
Hennes fingrar sökte sig in. Först ett. Sedan två. Musklerna slöt sig genast om dem. Hon var mjuk. Villig. Hon visste inte om det var Gud eller djävulen som såg henne – men hon kunde inte sluta.
Hon masserade klitoris i cirklar. Samtidigt som regnet träffade bröstvårtorna, stjärten, låren. Hela kroppen var som ett altare. Regnet som nattens älskare. Okrävande. Smekande.
Hon stönade lågt. Lät ena handen glida längre bak, till det förbjudna området. Fingret nuddade det lilla stjärthålet. Regnet hade redan gjort det halt.
Hon tryckte in det långsamt. Andra handen rörde sig snabbare mot klitoris.
Hon tänkte på kvinnorna vid tvätten. På Bijou. På en kuk – grov, varm, som trycktes mot henne tills hon öppnade sig, släppte in.
Men nu var det fingrar. Regn. Skam.
Och extas.
Hon kom med öppen mun mot natthimlen. En stum, darrande orgasm som spred sig från bäckenet ut i hela kroppen. Musklerna ryckte. Dropparna fortsatte falla. Fittan pulserade, vätskade.
Hon låg bakåtlutad en stund. Armarna utslagna, nattlinnet genomblött, kallt och klistrat. Hon kände hur en droppe landade på klitoris igen – och kroppen svarade direkt.
Kanske hon skulle komma en gång till. Kanske flera.
Och kanske, i morgon, skulle ingen kunna se på henne och förstå vad som hände den natten.
Men regnet visste.
Och hennes kropp – den mindes.
_______
Dagen började med tystnad.
Inte bara den vanliga klostertystnaden, den som vilade över korridorerna som en slöja, utan en tyngre stillhet – en efterklang från nattens storm. Regnet hade slagit ner över taken hela natten, och i Celestines kropp levde det fortfarande kvar. Som ett eko av fingrar och droppar, av pulserande muskler och förbjuden njutning.
Hon hade inte sovit. Inte mycket. Bara slumrat, naken i sängen, med fittan fortfarande klibbig och bröstvårtorna ömma efter det regndränkta klimaxet under takfallet.
Och nu stod hon i klädförrådet, ännu i sin underklänning. Fötterna nakna mot det kalla stengolvet. Håret uppsatt, slarvigt. Huden blek i det disiga ljuset.
Mittemot henne – tyst, stel, och ändå darrande av något osynligt – stod Syster Thérèse.
– “Vi… vi brukar börja med linnet,” sa Thérèse lågt och plockade upp ett enkelt vitt plagg från hyllan. “Det är det innersta lagret. Det ska… skydda kroppen från… från syndiga tankar.”
Hon sa orden som ett inövat mantra, men blicken var fäst någonstans vid Celestines nyckelben. Fingrarna smekte nästan tyget istället för att vika det.
Celestine log.
– “Och lyckas det?” frågade hon mjukt. “Skydda?”
Thérèse tvekade. Rodnade.
– “Det… det beror på hjärtat, inte bara kläderna.”
Celestine höjde armarna och lät Thérèse hjälpa henne på med linnet. Det gled ner över huden, lätt som en smekning, sval mot brösten, där vårtorna fortfarande stack ut tydligt genom tyget.
Thérèse försökte att inte stirra – men ögonen rörde sig ändå över kurvorna. Långsamt. Som om de drog av kläderna lika mycket som de satte på dem.
– “Sen kommer… bältet,” mumlade hon. “Det symboliserar… lydnad. Att vi underordnar oss Guds vilja. Men det… det knyts löst. Vi är inte bundna än.”
Hon hämtade det tunna snöret, ställde sig nära Celestine. Deras kroppar nuddade nästan varandra när hon sträckte sig runt midjan. Hennes knogar snuddade Celestines hud. Det syntes på hennes andning – lite snabbare nu, ojämn.
Celestine kände värmen i henne. Den spända närvaron.
Hon la handen på Thérèses, bara ett ögonblick.
– “Du darrar,” viskade hon.
Thérèse ryckte till, men drog inte undan. Hon slöt ögonen.
– “Jag vet.”
– “Är du rädd?”
Tystnad. Sedan:
– “Inte för dig.”
Det var ett erkännande. Ett sprucket, ömt erkännande som fick något att vibrera mellan dem.
Thérèse öppnade ögonen igen, blicken flackade. Hon tog nästa plagg – överklänningen. En lång, mjuk väv i grått. När hon lyfte det för att trä det över Celestines huvud, lät hon handen glida över hennes överarm. Inte av misstag.
– “Denna bär vi… för att dölja kroppen. För att… göra oss osynliga för världens blickar.”
– “Och för varandra?”
Thérèse stelnade.
– “Det borde vi.”
Celestine tittade på henne, på hennes bleka hals, på läpparna som pressades samman som för att hålla inne något. Hon lutade sig framåt, bara en aning, så att bröstet nuddade Thérèses hand.
Det var en stöt, en tyst explosion. Thérèse andades in häftigt, men stod kvar. Hon lyfte klänningen, långsamt, och lät den falla över Celestine. Fingrarna följde tyget ner längs ryggen. Över höfterna. En lätt smekning, nästan oundviklig – men just det: nästan.
– “Och detta?” frågade Celestine lågt. “Vad betyder detta plagg?”
– “Att vi är redo att vandra i tystnad.”
– “Men våra kroppar viskar fortfarande.”
Thérèse slöt ögonen. Tog ett steg bakåt. Men hennes händer hängde kvar i luften.
Utanför pratade två andra systrar lågt, på andra sidan väggen. Någon nös. Någon bad.
Men här inne – tystnad.
Celestine gick ett steg närmare Thérèse. Lät sitt pekfinger vandra över hennes handled. En lätt beröring, knappt märkbar – men nog för att huden skulle resa sig i knottror.
– “Jag såg dig i natt,” viskade Thérèse, så tyst att det nästan inte hördes.
Celestine spärrade ögonen något. Ett leende spred sig långsamt.
– “Och vad såg du?”
– “Allt.”
Celestine förde sin hand till Thérèses midja. Bara vilade den där.
– “Vad kände du då?”
Thérèse såg ner. Hennes ögon var fuktiga, kinderna blommade.
– “Avund. Hettan. Jag… bad om förlåtelse. Men det hjälpte inte.”
– “Inget hjälper. Inte när kroppen ropar.”
De stod tätt nu. Så tätt att bröst kunde nudda. Lår kunde mötas. Andetag blev gemensamma.
Men inget hände mer.
Ingen kyss. Ingen hand som gled under tyg.
Bara det: närvaro. Och beröringens gräns.
Thérèse förde handen till Celestines sida, strök tummen över tygets veck vid midjan. Långsamt. Sinnligt. Nästan omedvetet.
– “Vi måste gå,” viskade hon.
– “Ja.”
De stod kvar ändå.
Och när Celestine till slut gick mot dörren, vände hon sig om och sa:
– “Tack för hjälpen. Jag känner mig nästan from nu.”
_____
Klädförrådets dörr stängdes bakom henne med ett dämpat klick. Den smala korridoren låg tyst, ljusstrimman från fönstret som en sned linje över stengolvet. Celestine drog fingrarna över tyget vid midjan – det nya linnet, den grå klänningen, bältet – som om hon fortfarande kunde känna Thérèses händer där.
Hon gick långsamt. Uppför trappan mot klostrets hjärta. Mässingsräcket var kallt under handflatan.
I varje steg fanns en efterklang.
Av floden.
Av Bijou.
Av regndropparna som träffade klitoris som små blinda kyssar.
Av Thérèses viskningar, av hur hennes fingertoppar vilat som bön på Celestines hud.
Allt hade förändrats. Inom bara några dagar.
Från Bijous kropp – varm, öppen, full av smak – till klostrets kyliga tystnad. Från skrik i floden till tystnad i bönsalen. Och hon bar det inom sig, hela tiden, som en eld under en våt särk.
Hon saknade Bijou med en smärta som satt djupt, inte bara i bröstet utan mellan benen, i musklerna, i minnet av hur deras kroppar passat. Av att bli slickad tills hon glömde sig själv. Av att få ge tillbaka. Få ta.
Och nu – nu var det bara sten, tyg och tystnad.
Nej, rättade hon sig själv.
Inte bara.
Hon stannade till vid ett fönster. Ljuset föll in över hennes ansikte, det vibrerade lätt i luften av fågelsång och blommor som torkade i solen utanför.
Hon stod stilla där, andades in. Huden knottrade sig.
Och så… en rysning. Ett snabbt, förbjudet sting mellan benen. Det var som en hälsning. En påminnelse.
Fittan drog ihop sig.
Inget mer än det – men tillräckligt.
Som om kroppen sa: Du är här, men jag är kvar. Du är min. Vi slutar inte bara för att de säger åt oss.
Hon log för sig själv. En suck lämnade läpparna, men inte i resignation. I igenkänning.
Hon visste nu.
Vad de än klär henne i – vad de än tar ifrån henne – så är det där kvar. Det som rör sig under huden. Som slickar henne från insidan. Som viskar:
Alltid.
Alltid levande.
Alltid, alltid kåt.
Fler noveller av samma författare
